Kung David skrev i Psalm 9:12 att ”lovsjung HERREN som bor i Sion, förkunna hans gärningar bland folken”. Både kung David och hans efterträdare Jesus förkunnade Guds välgärningar bland folken, vilket även jag önskar göra med detta vittnesbörd om hur Gud förvandlade mitt liv.

Den händelse som blev början till att hela mitt liv vändes upp och ner i negativ bemärkelse, inträffade sista veckan av min militärtjänstgöring 1990. Under denna vecka började jag läsa en bok i näringslära där författarna på ett inspirerande sätt uppmuntrade läsarna att äta en kost med stora inslag av fruktfastor. Dessa fruktfastor skulle enligt författarna rensa ut de slaggprodukter som lagras upp i kroppen på grund av maten vi äter. I min okunskap svalde jag deras budskap rakt igenom och gick därmed in på en väg som så småningom skulle leda mig ner i ”dyngan”. Förutom syftet att få rensa kroppen från slaggprodukter, började jag även gå ner kraftigt i vikt. Den speciella kosten med stora inslag av fruktfastor gav ett alltför lågt energi- och näringsintag. Efter cirka tre månader hade vikten rasat från 79 kilo till 65 kilo. I förhållande till min längd på 181 centimeter var denna viktminskning i hög grad osund. 

Under första tiden efter denna viktminskning var jag väldigt glad och nöjd, även om människor i min omgivning hade börjat ana oråd. De misstänkte att något inte stod rätt till. Och ganska snart skulle deras farhågor besannas. Men hur som helst, i början var jag hur glad och nöjd som helst. Viktminskningen gav mig känslan av att jag hela livet hade släpat omkring på ett par 7-kiloshantlar som jag nu äntligen kunde släppa. Jag kände mig lätt som en fjäder. Men denna glädjefyllda tillvaro skulle snart förändras till det motsatta. Strax efter de tre månaderna av viktminskning var det som om någon hade slagit av en strömbrytare inom mig. Allt blev totalt nattsvart. Från att ha levt ett liv där allt var ljust och positivt, kom jag in i en tillvaro där allt istället var mörkt och negativt. Sanningen var att jag hade drabbats av en ätstörning i form av självsvält, med en åtföljande djup depression.

Denna period av självsvält gick ganska snart över i hetsätning, vilket gjorde att den redan djupa depressionen blev ännu djupare. Om den ganska korta perioden av självsvält gjorde livet totalt nattsvart, var det ändå ingenting i jämförelse med den period av hetsätning som följde. Till slut var de enda ljusglimtarna i livet att för mitt inre se mig stoppa en gevärspipa i munnen och trycka av. Att vakna upp varje morgon var bokstavligen en mardröm. Jag var nämligen fullt medveten om vad som låg framför; ofrånkomlig hetsätning åtföljt av en stark ångest på grund av oförmågan att inte kunna kontrollera ätandet. En onormal rädsla för att bli tjock tillsammans med denna brist på kontroll, bäddade för ångest och i längden ett raserat självförtroende.  

Men de händelser som till slut skulle bli vändpunkten i mitt liv kom den första april 1991. När jag den dagen satt i min lägenhet djupt deprimerad, trillade den kristna tidningen Trons Värld ner i brevinkastet. Jag satte mig vid skrivbordet med tidningen framför mig. Jag kände absolut ingen entusiasm och hade inga som helst förväntningar att det var just den tidningen Gud skulle använda för att nå mig. Men i brist på något annat meningsfullt att göra, började jag bläddra igenom den. Jag läste ingenting utan bara bläddrade. Några sidor in i tidningen fick jag se en bild på en kvinna som strålade av glädje. När jag fick se detta ansikte började det snurra i mitt inre, samtidigt som en total övertygelse kom över mig att det måste finnas en Gud. Jag satt där och sade för mig själv att “det måste finnas en Gud, det måste finnas en Gud”. Samma dag tog jag beslutet att gå till närmsta församling från där jag bodde, vilken var pingstkyrkan Filadelfia. I det mörka tillstånd jag befann mig i var detta beslut en sista utväg i livet.

Utan att ens ta reda på om den lilla filadelfiaförsamlingen skulle ha någon gudstjänst denna måndag den första april 1991, gick jag ändå dit. Jag hade inte heller planerat tiden, men kom likväl till kyrkan bara några minuter innan mötet skall börja. Hur stor är sannolikheten att detta inträffar på en måndag? Men anledningen till detta möte var att annandag påsk inföll just den dagen det året, något jag inte hade en aning om. I efterhand ser jag tydligt vilken oerhörd planering allt var från Guds sida. Jag skulle lika gärna ha kunnat komma en halvtimme efter att mötet var avslutat och därmed kommit till låsta dörrar. Men Gud hade verkligen planerat allt i minsta detalj denna dag.

När jag väl kom in i foajén frågade mötesvärden om hon kunde stå till tjänst på något sätt. Efter att jag insisterat på att få prata med pastorn ledde hon mig till hans kontor. Jag berättade för honom om den besvärliga situation jag befann mig i och bad om hans hjälp. Han och andrepastorn tog tid med mig för både samtal och bön, innan vi tillsammans gick in till gudstjänsten. Även om jag inte fick några känslomässiga upplevelser av varken samtalet, bönen eller gudstjänsten den dagen, hade ändå den livsförvandlande processen inom mig tagit sin början. Det var först två veckor senare som jag började lägga märke till denna påbörjade process. Under den mardrömslika period jag hade gått igenom kunde jag knappt skratta fastän det fanns stunder då jag borde haft anledning att skratta. Nu däremot började jag märka att skrattet kunde komma vid tillfällen då det egentligen inte fanns någon speciell anledning att skratta. Det var då jag började förstå att någonting livsförvandlande hade hänt den dagen då de bad för mig. En annan positiv förändring jag också tydligt lade märke till var att det svarta vakuumhål (tomrum) jag hade haft en längre tid i bröstet var borta, och har ända sedan dess varit borta.

Även om det tog några år att bli helt återställd, är jag idag så pass frisk att det många gånger kan kännas overkligt att jag någonsin varit med om det som beskrivits ovan. Men jag vet att utan Guds ingripande denna aprildag 1991 hade jag förmodligen inte varit i livet i dag. När jag tittar tillbaka på livet ser jag tydligt hur Gud har varit med under alla de år jag inte var intresserad av Honom. Hela tiden gick Han och väntade på rätt tillfälle att få tag i mig. Och just den dagen, när jag var som längst ner i “dyngan”, tog Han tillfället i akt och drog upp mig. Men trots att det nu har gått nästan 20 år sedan dess, tackar jag Honom ändå varje dag för att Han har gett mig ett nytt liv att leva. Jag kommer nog aldrig, åtminstone i det här livet, att förstå vilken oerhörd nåd Han gav mig och fortfarande ger. Bibeltexten nedan fick jag till mig strax efter att Gud mötte mig och som har varit till stor betydelse:

“Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig.” (Romarbrevet 10:20)

Under den mycket mörka period av ätstörningar och djupa depression, gjorde jag ingenting för att söka Gud. Han var istället den som lät sig finnas ”av dem som inte sökte” och den som uppenbarade sig ”för dem som inte frågade”. Jag gjorde som sagt ingenting för att förtjäna Hans nåd. Fastän jag inte sökte eller frågade efter Honom gjorde Han mer än jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Men beträffande de människor som inte tror på Guds existens, kan jag bara med full visshet säga att “dårarna säger i sitt hjärta: ‘Det finns ingen Gud’” (Psalm 14:1). Guds existens är sedan den dagen i april 1991 en lika stor självklarhet som att jag andas.

Summan av detta vittnesbörd är att den nåd Gud gav mig är tillgänglig för alla människor. Gud tar inte hänseende till person. Alla är vi skapade till Hans avbilder och har därför samma människovärde. Gud sände sin Son till försoning för allas våra synder, för att vi i slutändan skall få evigt liv:

”Detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Johannesevangeliet 6:40)

Home