Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!”
Eftersom Thomas här kallar Jesus för “min Gud” anser många kristna att detta är ett otvivelaktigt bevis för att Jesus är Gud. Personligen tror jag denna tolkning är förhastad. För att nå fram till en bättre förståelse, enligt min mening, av vad Thomas menade är det avgörande att vi studerar både den större och mindre kontexten.
Jesus sade till henne: ”Maria.” Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ”Rabbuni” – det betyder lärare. Jesus sade till henne: ”Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” … Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (20:16-31)
Jesus svarade Maria att ”jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud”. Hur kunde Jesus tala om Fadern som ”min Gud” om han själv var samma Gud? Kan Jesus vara Gud, tala om ”min Gud” och samtidigt vara kvar i monoteismen? Därefter har vi de välbekanta orden av Thomas: ”Min Herre och min Gud!” Men bara några verser senare identifierade författaren Jesus som Messias. Men ”Messias” är en mänsklig titel (liksom titeln ”Guds son”) och har inget med Gud att göra. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias (se under Titeln ”Messias”). Min förståelse är istället, utifrån kontexten, att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga och övernaturliga ankomst, och därför utbrast ”min Herre och min Gud!”. Uttrycket ”min Herre” var menat till Jesus medan ”min Gud” var ämnat Fadern. Det finns två starka argument för detta. Det första är Jesu tidigare ord i evangeliet.
Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden (Fadern)? (5:44)
Detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (17:3)
Enligt Jesus var Fadern ”den ende sanne Guden” och att han själv var sänd av honom. Det andra argumentet är vad ”min Gud” betyder i övriga delar av NT. Var man än hittar detta uttryck syftar det alltid på Fadern (Matt 27:46; Mark 15:34; Joh 20:17; Rom 1:8; 1 Kor 1:4; 2 Kor 12:21; Fil 1:3; 4:19; Filem 4; Upp 3:2; 3:12). Varför skulle det då ha en annan betydelse i Joh 20:28? För mig är detta ett starkt argument för att ”min Gud” handlar om Fadern även i denna vers. Vi skall se på en text där ”min Gud” förekommer som är speciellt intressant.
Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. (Upp 3:12)
Jesus säger “min Gud” fyra gånger i samma vers, vilket visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Men inte nog med det, Jesus säger även ”min Guds namn”, och där detta namn utan tvekan avser JHWH (tetragrammaton). Men om Jesus säger att ”min Guds namn” är JHWH, då måste det betyda att det inte är hans eget namn. Men om det inte är hans eget namn, hur kan han då vara JHWH? Nej, jag är övertygad om att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga ankomst när han och de andra lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar. Spontant utbrast han ”min Herre och min Gud!”. Jesu respons ”därför att du har sett mig, tror du”, behöver inte betyda mer än att Thomas nu förstod på riktigt att Jesus hade uppstått från de döda.
Om jag (Thomas) inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro. (20:25)
forskaiskrifterna.se 
Jag anser att du är på rätt spår här. När man är osäker på betydelsen av Tomas ord så måste man belysa saken från olika vinklar dvs. mha. andra skriftställen, precis som du är inne på.
Sedan kan man tänka sig att Tomas yttrade sig i affekt. Jag har någon gång försökt förklara detta tidigare, i ett annat sammanhang och ett annat forum ungefär såhär: Tänk dig att en förälder ser sin son efter många år men nu är han hemkommen. Hur reagerar föräldern? ”Herre min skapare! Är det verkligen du?”
Kallade föräldern sonen ”Herre min skapare”? Naturligtvis inte, dessa ord var sagda i affekt, i djup sinnesrörelse.
Det är ju tänkbart att just detta hände Tomas, han var djupt skakad när han fick se Jesus. Denna typ av uttryck är vanligt förekommande även i våra dagar.
Att tolka hans ord så att han menade att Jesus är Den allsmäktige Guden stöter på patrull ganska snabbt när man studerar dessa ord i ljuset av den sammansatta bilden av Jesus så som den presenteras i Skriften.
Där har du en bra poäng. Tomas reaktion kan mycket väl handla om affekt. Och, som du skriver, är versen inget belägg för att Jesus är den allsmäktige Guden. Inte om vi tar hänsyn till helheten.
Jag har hört en annan förklaring också…
En tid före Jesu himmelsfärd hade han en konversation med lärjungarna, där Fillipos och Tomas var närvarande…
Kanske Tomas hade denna i sina tankar när han uttryckte:
“Min Herre och min Gud!”
För att visa att han förstår att ”Den som har sett mig har sett Fadern…”?
Här är situationen:
Johannes 14:1-11 NUB
[1] Låt inte era hjärtan oroas! Tro på Gud och tro på mig! [2] I min Faders hus finns det många rum och om det inte vore så, skulle jag ju inte ha sagt att jag går för att göra i ordning en plats åt er. [3] Om jag nu går bort för att göra i ordning en plats åt er, ska jag komma tillbaka och hämta er så att också ni kan vara där jag är. [4] Nu vet ni vart jag går och ni känner till vägen dit.” [5] Men Tomas sa: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur ska vi då kunna känna till vägen?” [6] Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig. [7] Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader. Och ni känner honom redan och har sett honom.” [8] Filippos sa: ”Herre, visa oss Fadern, så blir vi nöjda!” [9] Jesus svarade: ”Vet du inte vem jag är, Filippos, trots att jag har varit hos er så länge? Den som har sett mig har sett Fadern. Varför ber du då att få se honom? [10] Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? När jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern är i mig och utför sina gärningar. [11] Tro på mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig, eller tro åtminstone på grund av gärningar.
Var välsignad och tack för en intressant hemsida!
Hej Alexander och tack för din positiva respons. Den förklaring du ger har jag inte hört tidigare. Men även om vi tolkar Joh 20:28 i ljuset av orden ”den som har sett mig har sett Fadern”, måste det i så fall handla om en delegering av makt och auktoritet. Annars får vi inte ihop helheten. Bara några verser tidigare använder Jesus orden ”min Gud och er Gud” (20:17). Ja, även efter sin uppståndelse säger han samma sak (Upp 3:12). Och några verser efter säger Johannes att Jesus är ”Messias, Guds Son” (20:31), två titlar som vittnar om motsatsen att vara Gud. Så hur kan Jesus vara Gud i Joh 20:28, men inte i 20:17 och 20:31? För mig handlar det om att helheten måste stämma (‘summan av ditt ord är sanning’ [Ps 119:160]), annars kan jag lika gärna lägga Bibeln åt sidan.
Ja, jag menade just så, jag kanske var lite otydlig… 😀
men trots allt så var det ju Tomas ord och inte Jesu ord.
Allt gott! 🙂