Inledning (I)

Min personliga förståelse av Jesus

Redan i början av inledningen behöver det klargöras en viktig sak, och det är att denna och de åtföljande artiklarna INTE har för avsikt att förringa vem Jesus är eller vad han har gjort för oss.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom 5:6-10)

Avsikten är istället att presentera en rätt, enligt min uppfattning, förståelse av vem Jesus är och den relation han har till Gud. Min personliga övertygelse är att Jesus är Messias, Guds Son, Människosonen samt Israels konung. Men jag tror inte han är Gud inkarnerad, d.v.s. att Gud har stigit ner och blivit människa. Jesus är skapad och utvald av Gud att vara hans fullkomliga tjänare och representant på jorden. Det var därför Jesus kunde säga att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Inte att han var Gud Fadern, men att han representerade honom fullt ut. Liksom en ambassadör representerar sitt land, så representerar Jesus den Gud som sänt honom. Men även om jag inte tror att Jesus är Gud till sin natur, tror jag ändå han är Gud till sin makt och auktoritet. Jesus sade till sina lärjungar att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). Den som kommer till Jesus, han som fått all makt och auktoritet, kommer i själva verket till Gud. 

Innan Jakobs son Josef, en av de starkaste förebilderna på Messias i Gamla testamentet (GT), blev upphöjd och fick gudomlig status i Egypten, var han en vanlig människa. Men på grund av Faraos (en bild på Gud) ingripande blev han frälsare för hela den då kända världen. På samma sätt är det med Jesus. Har var en vanlig människa, bortsett från sin syndfrihet genom jungfrufödelsen, men fick på grund av Guds ingripande gudomlig status och har blivit insatt som frälsare för hela mänskligheten. Avslutningsvis tror jag inte Jesus hade en medveten preexistent tillvaro innan han föddes på jorden, vilket innebär att han inte kan ha varit med vid skapelsens början. Jag tar upp detta ämne i vissa av artiklarna.

Definition av treenighetsläran

En av kristendomens mest grundläggande läror är den s.k. treenighetsläran. Kortfattat innebär den att Gud är en, men som sådan uppdelad i Fadern, Sonen (Jesus) och den helige Ande. I denna och de efterföljande artiklarna kommer fokuseringen att ligga på Jesus. Författaren Ulf Ekman har i sin bok Doktriner gett en bra förklaring till vem Sonen är i treenighetsläran.

Jesus är av evighet, av samma väsen som Fadern, lika mycket Gud som Fadern, och med samma attribut och egenskaper. Han är född och icke skapad … Han var hundra procent Gud, men också hundra procent människa. Han var inte hälften Gud och hälften människa, utan fullständig Gud och fullständig människa. Han var ‘Gud kommen i köttet’ – Gud inkarnerad. (1)

Men stämmer detta med Bibelns samlade undervisning om vem Jesus är? På flera ställen i Nya testamentet (NT) hittar vi orden “Gud, Fadern”, men inte en enda gång “Gud, Sonen”. Detta borde räcka som varningssignal att något inte står rätt till. Men trots det betraktar de flesta kristna det som högst allvarligt att ifrågasätta Jesu identitet som Gud. Hur vågar man förminska honom? Men som redan nämnts handlar det inte om att förminska honom, utan om att få en rätt förståelse av vem han är.

Hebreiskt respektive grekiskt tänkande

Redan tidigt i församlingens historia började judar och messiastroende hedningar aktivt distansera sig från varandra. Detta ledde till att de med hednisk bakgrund kom bort från sitt hebreiska arv och blev mer och mer influerad av grekiskt tänkande. Konsekvensen av denna distansering tar exegeten Magnus Zetterholm upp i sin monografi Lagen som evangelium?

Kristendomens definitiva motsats är inte, som man skulle kunna tro, grekisk-romersk religion, utan judendomen. Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – under hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung. (2)

Det som från början var en judisk messiansk rörelse, blev på mindre än hundra år en totalt motsatt religion. En konsekvens av det borttappade hebreiska arvet är att man lätt drar felaktiga slutsatser av de bibliska texterna. Dessa är trots allt skrivna av människor som levde i en judisk kontext för flera tusen år sedan, och där man tänkte och uttryckte sig på sätt som många gånger avviker från hur vi tänker och uttrycker oss i dagens Sverige. En lära som uppstod på grund av vårt borttappade hebreiska arv är treenighetsläran. Den judiska trosbekännelsen “Hör o Israel, Herren vår Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4) innebär att Gud en och inte tre (se under 5 Mosebok 6:4). Denna trosbekännelse ses i flera av Paulus brev.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en. (Rom 3:28-30)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus. (1 Kor 8:6)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

I sista texten skriver Paulus att Gud är en och att Jesus är en människa som medlar mellan Gud och människor. Paulus verkar uppenbarligen inte ha trott på Jesu Gudom, utan hade kvar den traditionella judiska tron att Gud är en. Detta i motsats till det senare trinitarianska perspektivet som har härskat likt en hydra över kristendomen under större delen av dess historia.

Vi skall se på två texter i NT där människor gjorde en rätt respektive felaktig tolkning av vem Gud är, beroende på vilken kulturell och religiös bakgrund de hade. Första texten handlar om människor som bodde i Israel och som var fast förankrade i GT:s undervisning. Den andra texten skildrar människor som bodde långt utanför Israels gränser och saknade denna hebreiska bakgrund.

Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” Några skriftlärda tänkte: ”Han hädar.” Jesus såg deras tankar och sade: ”Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Sedan sade han till den lame: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. (Matt 9:1-8)

I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: ”Res dig och stå på benen!” Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.” (Apg 14:8-11)

I båda berättelserna skedde samma slags helandemirakel, men likväl blev reaktionerna rakt motsatta. De som var fast förankrade i GT:s undervisning gjorde en rätt tolkning av det som hade hänt, nämligen att Gud “hade gett sådan makt åt människor”. De däremot som inte hade denna förankring tolkade miraklet utifrån ett grekiskt tänkande och ropade att “Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. De senare kyrkofäderna anammade samma sätt att tänka och förvandlade Jesus till Gud som “stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. För att summera det hela behöver vi komma tillbaka till vårt hebreiska arv.

Förföljelser i Apostlagärningarna

Det finns en annan viktig fråga att ställa: om treenighetsläran är biblisk, var hittar vi alla debatter och stridigheter i (framför allt) Apostlagärningarna angående detta? Om Jesu lärjungar predikade att Jesus var Gud som hade blivit människa borde det framgå i denna bok. Det är ingen tvekan om att lärjungarna blev förföljda vid flera tillfällen, men aldrig på grund av en treenighetslära. Och det är högst märkligt med tanke på Guds varning till sitt folk i 5 Mosebok 13.

Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: ’Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem’, då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty HERREN, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ … Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig. (13:1-5)

Gud sade till sitt folk att inte lyssna på någon som lockar dem att “följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”. Det spelade ingen roll om denne var profet och/eller utförde tecken och under. Guds befallning var tydlig: den personen skall dödas. Därför borde treenighetsläran ha skapat allvarliga problem för den första församlingen. Men istället ser vi en rakt motsatt inställning hos folket.

Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg 2:46-47)

Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. Av de andra vågade ingen sluta sig till dem, men folket uppskattade dem. Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. (Apg 5:12-14)

Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. (Apg 22:12-13)

Kunde folkets inställning ha varit mycket mer positiv än så här? Men hur är det möjligt om lärjungarna predikade att Jesus var Gud, en uppmaning att “följa andra gudar, gudar som du inte känner”? Det finns inget i GT som antyder att Israels barn någonsin trodde på en treenig Gud. Därför kan inte lärjungarnas predikningar ha avvikit från den traditionella judiska tron, vilket framgår av Petrus tal på Pingstdagen.

Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden … Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör … Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:22-36)

Det finns ingenting i Petrus ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället predikade han det motsatta, nämligen att “Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till”. Vidare sade han att Gud hade gjort Jesus till Herre och Messias. Med tanke på att Gud gjorde Jesus till Herre och Messias, är det märkligt om han skulle vara samma Gud. Om det var förutsagt i GT att Gud en dag skulle bli människa, varför berättade inte Petrus det när han nu hade tillfälle? Ville han inte att folket skulle få veta att det som var förutsagt av profeterna äntligen hade gått i uppfyllelse? Eller var det kanske så att det inte fanns någon sådan profetia? Nej, det är uppenbart att profetiorna i GT vittnar om att Gud hela tiden haft för avsikt att sända sin utvalde tjänare Messias och inte sig själv (Jes 42:1).

Vid ett annat tillfälle i Apostlagärningarna fick Petrus och Johannes vara med om att hela en man som varit lam från födelsen. Helt naturligt väckte detta stor uppståndelse och än en gång fick Petrus möjlighet att predika om Jesus. Men liksom innan finns det inget i hans ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället visar han på motsatsen: “Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus” och “för er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram” (Apg 3:13, 26). Petrus identifierade inte Jesus med “våra fäders Gud” utan som en tjänare åt den Guden. I kapitlet efter står det att Petrus och Johannes, tillsammans med några bröder och systrar, bad till Gud.

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud (Fadern) och bad: ’Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem … De gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre (Fadern), se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:27, 30)

Det är uppenbart att lärjungarna betraktade Jesus som en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Detta stämmer väl med Paulus ord till församlingen i Korint att “så har vi bara en Gud, Fadern” (1 Kor 8:6). Paulus skrev inte ”så har vi bara en Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande”. För honom var Fadern den ende Guden, helt i enlighet med den traditionella judiska tron. Långt innan Paulus kom till tro hade Jesus ett intressant samtal med en skriftlärd.  

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: ”Vilket är det största av alla buden?” Jesus svarade: ”Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” (Mark 12:28-33)

Den skriftlärdes svar summerar Bibelns undervisning om vem Gud är: ”Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han.” Må denna sanning bli mer och mer uppenbar utifrån de artiklar som finns på denna hemsida. 


(1) Ekman, Ulf. Doktriner. Livets Ords Förlag, 1995, s. 71.

(2) Zetterholm, Magnus. Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen. Studentlitteratur, Lund, 2006, s. 62.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s