Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”
Det ligger en viss sanning i att bara Gud kan förlåta synder. Och eftersom Jesus förlät den lame mannen hans synder måste han, menar vissa kristna, vara Gud. Men stämmer detta med summan av Guds ord? Exegeten Robert A. Guelich skriver att ”Jesus was not being accused of claiming to be God but of blaspheming against God by claiming to do what God alone could do.” (1) Hade Jesus gjort anspråk på att vara Gud borde reaktionen bland de församlade ha blivit mer fientlig och kraftfull än vad den blev. Istället står det att ”alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Något sådant har vi aldrig sett’” (2:12). Vid ett annat tillfälle, strax innan Jesus skulle lämna sina lärjungar, sade han till dem att
som Fadern har sänt mig sänder jag er … om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden (Joh 20:21-23).
Om nu endast Gud kan förlåta synder, hur kunde då Jesus säga till sina lärjungar att även de hade fått auktoritet att förlåta synder? Därför, om auktoriteten att förlåta synder betyder att man är Gud, då måste det innebära att varje lärjunge till Jesus är Gud. Men det är knappast vad Bibeln lär. Ett annat exempel på att förlåta synder hittar vi i Sakarja bok där Guds ängel (budbärare) säger till översteprästen Josua: “Se, jag har tagit din missgärning från dig” (Sak 3:4). Hur kunde denna ängel ta bort Josuas missgärning (synd) utan att själv vara Gud? Svaret är att Gud kan delegera sin auktoritet att förlåta synder till både änglar och människor, på samma sätt som han gav denna auktoritet till Jesus. Även om det bara är Gud som kan förlåta synder, gör han det genom sina representanter (sändebud).
Observera att efter de skriftlärda ifrågasatte Jesu auktoritet att förlåta synder i Mark 2:6-7, svarade han att “Människosonen har makt på jorden att förlåta synder” (2:10). Titeln ”Människosonen” (hebr. ben ‘adam) betyder ”son av människosläktet” och är en mänsklig och inte gudomlig titel. Makten att förlåta synder delegerade Fadern till honom, liksom allt annat som blivit honom delegerat (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Låt oss även studera sammanhanget till Mark 2:6-7. Många ärligt sökande människor missar lätt bibliska sanningar för att man glömmer kontexten. I kapitlet innan står det att Jesus och hans lärjungar gick till synagogan på Sabbaten.
I deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande, och han skrek: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.” Men Jesus sade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!” Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom. (Mark 1:23-26)
Dessa orena andar visste vem Jesus var. En av dem sade ”jag vet vem du är, du Guds Helige”. Att Jesus är Guds Helige innebär att han är helgad (avskild) att tjäna Gud. Men är man avskild för att tjäna Gud kan man logiskt sett inte vara Gud själv. Inte kan väl Gud tjäna Gud? Även vi har blivit helgade (avskilda) att tjäna Gud: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt (avskilt) folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr 2:9). Att Jesus förlät den lame mannen hans synd i Mark 2:6-7 är alltså inget bevis för att han är Gud, utan vittnar om att Gud har delegerat sin makt och auktoritet till honom, han som är Guds avskilda tjänare (Apg 3:13, 26; 4:27, 30).
(1) Guelich, Robert A. Mark 1-8:26, Volume 34A (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 88.
forskaiskrifterna.se 