Jag och Fadern är ett.

Dessa fem ord, tagna ur sitt sammanhang, använder många kristna som bevis för att Jesus är Gud. Men för att rätt kunna förstå dem behöver de studeras i sin kontext, något de flesta tyvärr inte gör.

Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och frågade: ”Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:22-36)

Vad innebär det att Jesus och Fadern är ett? De flesta vill tolka det som att de är ett i väsen och ursprung. Men är det verkligen vad Jesus menade? Strax innan frågade judarna honom om han var Messias. Observera att de inte frågade om han var Gud. Jesus svarade dem med orden ”jag har sagt er det”. Han bekräftade alltså att han var Messias. Men det innebär underförstått att han inte kan vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Dessa båda titlar går aldrig att förena (se under Titeln ”Messias”). Så hur ska vi förstå ”jag och Fadern är ett”? Kontexten visar vad Jesus menade.

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett. (10:27-30)

Jesus talade om att ingen kunde rycka fåren ur hans hand, på samma sätt som ingen kunde rycka dem ur Faderns hand. Att Jesus och Fadern var ett handlade om syfte och målsättning. De var ett med det gemensamma målet att bevara fåren så att ingen skulle gå förlorad. Denna herdefunktion Jesus fick av Fadern fanns förutsagd i Hesekiels bok.

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David (Messias). Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, HERREN, har talat. (34:23-24)

Eftersom denna text skrevs ca 400 år efter kung Davids död kan den inte ha syftat på honom utan avser istället hans ättling, den utlovade Messias. Messias (Jesus) blev här förutsagd att vara herde och furste över Guds folk, medan HERREN skulle vara deras Gud. Jesus var med andra ord inte förutsagd att vara deras Gud. Att ”jag och Fadern är ett” inte handlar om en väsensenhet mellan Jesus och Fadern ser vi även i den större kontexten. Några kapitel senare ber Jesus till Fadern. 

Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas … Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. (17:11-23)

Jesus bad att vi troende skulle vara ett liksom han och Fadern var ett. Logiskt sett kan han inte ha menat att vi skulle vara ett i väsen och ursprung eftersom vi redan är ett på båda dessa punkter. Nej, bönens avsikt var att vi troende skulle bli ett i syfte och målsättning, på samma sätt som Jesus och Fadern var ett i syfte och målsättning. I Paulus första brev till församlingen i Korint hittar vi samma typ av exempel, och där man i vissa översättningar har valt att parafrasera det grekiska ordet för ”ett” (εν).

The man who plants and the man who waters have one purpose [εν], and each will be rewarded according to his own labor. (3:8 [NIV])

Här handlar det på samma sätt om att den som planterar och den som vattnar är ett i syfte och målsättning. Det mest troliga är att även Joh 10:30 skall förstås på samma sätt. Orden i 1 Kor 3:8 påminner även om Paulus ord till församlingen i Filippi.

Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium. (1:27)

Att församlingen skulle vara ett i ande och sinne stämmer överens med Jesu bön att ”bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett” (Joh 17:11). Men låt oss även studera texten direkt efter ”jag och Fadern är ett”. Efter att Jesus uttalade dessa ord tog judarna upp stenar för att stena honom, varvid Jesus ställde den intressanta frågan: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Är inte detta en märklig fråga om han precis hade gjort anspråk på att vara Gud? Borde han inte ha förstått varför de ville stena honom? Det måste därför ha funnits en annan anledning bakom deras aggression.

Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern helgat och sänt till världen: Du hädar [blasphemeo], därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:33-36)

Om Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ”jag och Fadern är ett”, vad innebar då judarnas anklagelse att ”du hädar och gör dig själv till Gud [theos], du som är en människa”? I Folkbibeln har man översatt det grekiska theos med ”Gud”, trots att detta inte är en självklarhet. I den grekiska texten har theos inte någon inledande versal och föregås inte av bestämd artikel, vilket innebär att vi lika gärna kan skriva “du hädar och gör dig själv till en gud”. Och denna alternativa översättning stämmer mer med kontexten. Om judarna anklagade Jesu för att göra sig själv till Gud, hur kunde han då kontra med orden ”står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Vad kunde han vinna med att kalla dem för gudar om han själv gjorde anspråk på att vara Gud? Det är trots allt en gigantisk skillnad mellan att vara Gud och att vara en gud. Men om Skriften kallade dessa judar för gudar, då var det ingen överdrift att Jesus blev anklagad för att vara en gud. 

Men om Jesus gjorde anspråk på att vara en gud, hur får vi då ihop det med att han samtidigt var en människa? Kan man vara gud och människa på samma gång? Ja, Gud sade till Mose ”nu gör jag dig till en gud för farao” (2 Mos 7:1 [Bibel 2000]). I Folkbibeln står det ”se, jag har satt dig att vara som Gud för farao”. Men det finns inget ”som” i den hebreiska texten. Man kan dock tolka det som att Mose blev som Gud i den makt och auktoritet Gud hade gett honom inför farao. Att en människa kan vara en gud ses även i Ps 82, den psalm Jesus citerade i Joh 10:34. 

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (82:6-7)

Dessa ledande judar, här kallade för gudar, skulle dö som människor dör. Skillnaden mellan att dessa var gudar och samtidigt människor låg inte i deras väsen, utan i deras nivå av makt och auktoritet. Trots att de hade blivit delegerade makt och auktoritet från Gud, skulle de, på grund av sina synder, dö som människor dör. De fick med andra ord inte dö i sin upphöjda, delegerade position utan i en degraderad ställning. Att vara en gud respektive människa handlar alltså inte om en väsensskillnad utan om en skillnad i nivå av makt och auktoritet. Man kan även uttrycka det som en skillnad i status. Det är denna skillnad i status som skiljer Jesus från alla andra Guds söner och döttrar.

Men varför blev Jesus anklagad för hädelse? Hädelse behöver inte innebära att man gör anspråk på att vara Gud utan kan bero på att man talar något annat stötande. Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande [blasphemia] och all annan ondska.” (Efe 4:31 [se även Kol 3:8; 1 Tim 6:4; Upp 2:9]). Det grekiska ordet blasphemia, vilket betyder ”hädelse”, kan som sagt innebära att man säger något annat stötande. I Joh 10 handlade det om att Jesus hade sagt sig vara Guds son (10:36). Men att vara Guds son innebär inte att man är Gud. Denna typ av sonskap handlar inte om genetik utan om lydnad, efterföljelse och representantskap. På Bibelns tid titulerades både änglar och människor som Guds söner.

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner (änglar) att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. (1 Mos 6:1-2)

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. (2 Mos 4:22-23)

Din (David) son Salomo är den som skall bygga mitt hus och mina förgårdar. Ty honom har jag utvalt till min son, och jag skall vara hans fader. (1 Krön 28:6)

Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli … son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk 3:23-38)

Inte någonstans står det att dessa var Guds söner till väsen och ursprung. Att vara Guds son handlar om att man blir utvald av Gud till att vara hans son (se under Titeln ”Guds Son”). Även vi har utvalts att vara Guds söner och döttrar: ”Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.” (Gal 4:7). Den stora skillnaderna mellan oss och Jesus är att han blivit utvald att vara den förstfödde sonen medan vi ”enbart” är söner och döttrar. 

Slutligen visar kapitlet efter att den traditionella tolkningen av Joh 10:30 inte stämmer. Jesus får höra att Lazarus är sjuk, och efter två dagars väntan säger han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen” (11:7), varvid de svarar honom: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen” (11:8). Orden ”nyss försökte judarna stena dig” är kopplade till kapitel 10. Men varför kallade lärjungarna honom för rabbi om han i 10:30 hade gjort anspråk på att vara Gud? Hittade de ingen mer passande titel på universums skapare? Eller kan det vara så, vilket är mest troligt, att de inte tolkade orden i 10:30 på det sätt kristna gör i dag?

Sammanfattningsvis kan vi därför säga att Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ”jag och Fadern är ett”. Han talade istället om en enhet med Fadern i fråga om syfte och målsättning, där målet var att bevara fåren så att ingen skulle gå förlorad. Men vad låg bakom judarnas aggression mot Jesus? Varför ville de stena honom? Jag tror det har att göra med den höga position av makt och auktoritet han menade sig ha fått av Fadern. Han sade till judarna att ”Fadern är i mig och jag i Fadern” (10:38), vilket gav reaktionen att ”de försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem” (10:39).