Filipperbrevet 2:6-7

Direkt efter Paulus ord i Fil 2:5 att Jesus är Kristus, d.v.s. att han hade blivit smord av Gud, uppger han Jesus som ”varande i Guds gestalt”. Men om titeln ”Kristus” visar att Jesus inte är Gud, kan inte orden ”varande i Guds gestalt” betyda det motsatta. De måste därför ha en annan innebörd.

(6) Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, (7) utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa.

De flesta som läser denna perikop tar för givet att den handlar om en preexistent Jesus i form av Gud som, när tiden var inne, blev människa. Men är detta en rätt förståelse av texten? Exegeten James D. G. Dunn skriver att ”the common belief that Phil. 2.6-11 starts by speaking of Christ’s pre-existent state and status and then of his incarnation is, in almost every case, a presupposition rather than a conclusion”. (1) Dunn menar att det handlar mer om en förutfattad mening än en faktisk sanning att texten skulle tala om en preexistens. Enligt honom är 2:6-11 istället den tydligaste Adam-kristologin som finns i NT.

It seems to me that Phil. 2.6-11 is best understood as an expression of Adam christology, one of the fullest expressions that we still possess. We have already seen how widespread was this Adam christology in the period before Paul wrote his letters – a fact not usually appreciated by those who offer alternative exegeses of the hymn. Moreover it can readily be seen that the outline of thought in the Philippian hymn fully matches the two-stage christology evident elsewhere in first generation Christianity – free acceptance of man’s lot followed out to death, and exaltation to the status of Lord over all, echoing the regular primitive association of Ps. 110.1 with Ps. 8.6. It is the way in which this Adam christology comes to expression in Phil. 2.6-11. (2)

Det finns faktiskt mycket i 2:6-11 som visar att texten handlar om en Adam-kristologi. Där den förste Adam misslyckades, där lyckades den andre Adam (Jesus). Gud skapade Adam till sin avbild, till att vara lik honom i rådandet över allt skapat (1 Mos 1:26-27). Men han ville mer. När frestelsen kom att bli ”som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:5), gjorde han misstaget att ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället för att ödmjukt bli kvar i den position av likhet Gud hade gett honom, valde han istället att upphöja sig genom att äta av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Men med upphöjelse kommer fall. Där Adam misslyckades där lyckades Jesus, han som också hade fått en likhet med Gud, men trots det inte ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället ”utgav (han) sig själv genom att anta en tjänares gestalt”. Dunn beskriver det som att

he chose to empty himself of Adam’s glory and to embrace Adam’s lot, the fate which Adam had suffered by way of punishment … He freely chose to share the very lot and fate of all men. (3)

Detta resulterade i att Gud upphöjde Jesus storligen. Men om 2:6-11 enbart handlar om en Adam-kristologi, hur skall vi då förstå orden ”han som varande i Guds gestalt [morphe], icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud” (2:6)? Dessa höga kristologiska ord verkar förmedla mer än vad Dunn påstår. Lägg märke till den tematiska kopplingen mellan ”Guds gestalt” och ”lik Gud”. Att ha Guds gestalt är samma sak som att vara lik Gud. Många vill få det till att grekiskans morphe betyder gestalt i natur/väsen, d.v.s. att Jesus hade samma natur/väsen som Gud. Men i själva verket handlar det om den yttre gestalten (Mark 16:12). Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament säger att morphe är

the form by which a person or thing strikes the vision; the external appearance: children are said to reflect psucheœs te kai morfeœs homoioteœta (of their parents), 4 Macc. 15:3. (4)

Att Jesus var Guds morphe i 2:6 betyder inte att han hade samma väsen som Gud, utan att han hade Guds gestalt vad gäller makt, rang och auktoritet (nedan). I 2:6 står det att han ”icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud”. I Folkbibeln har man översatt de grekiska orden εἶναι ἴσα θεῷ med ”tillvaron som Gud”. Men detta är en högst subjektiv, och felaktig, översättning som förmodligen gjorts för att betona Jesu Gudom. Helge Åkesons version ”att vara lik Gud” stämmer mer med den grekiska texten. Men hur kunde Jesus vara lik Gud och samtidigt vara Gud? Det påminner om en händelse där några judar anklagade Jesus för att göra sig lik Gud. Här används samma grekiska ord som i Fil 2:6.

Han sade till dem: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik [isos] Gud. (Joh 5:17-18)

På vilket sätt gjorde Jesus sig lik Gud? Det gjorde han genom att göra samma gärningar som Fadern, vilket han förklarar direkt efter deras anklagelse:

Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen … Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson” (5:19, 26-27).

Den likhet Jesus hade med Fadern handlade alltså inte om en likhet i natur/väsen, utan om att Gud hade delegerat sin makt och auktoritet till honom. Lägg märke till de avslutande orden ”eftersom han är Människoson”. Att Jesus bär titeln ”Människoson” visar att han inte är Gud eftersom den vittnar om att han tillhör människosläktet (hebr. ben ’adam = son av Adam [människa]). Titeln ”Människoson” är därmed en högst mänsklig och inte gudomlig titel. Men om Jesus var lik Gud och inte Gud själv, hur skall vi då förstå orden ”uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt [morphe], bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa”? Måste inte det betyda att Jesus var mer än människa innan han blev människa? Inte nödvändigtvis. Att Jesus gick från Guds (yttre) gestalt till en slavs (yttre) gestalt handlar om att han gick från en högre till en lägre nivå av makt, rang och auktoritet. Ett exempel på detta hittar vi i Psalm 82.

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (Ps 82:6-7)

Den första satsen i dessa två verser citerade Jesus när han blev konfronterad av en grupp judar i Jerusalem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). Skriften titulerade dessa som gudar trots att de var människor. Skillnaden mellan att vara gudar och människor i det här fallet handlade alltså inte om en skillnad i natur/väsen, utan om en skillnad i makt, rang och auktoritet. På samma sätt bör vi förstå skillnaden mellan Guds gestalt och en slavs gestalt i Fil 2:6-7. Anthony F. Buzzard och Charles F. Hunting skriver att

the contrast is between the rank of God – Jesus being God’s commissioner – and the rank of a servant. The contrast is not, as is often thought, between being God in eternity and becoming man. (5)

Jesus gick från att vara i Guds gestalt på jorden till en slavs/tjänares gestalt fram till döden på korset. Han gick inte från att vara Gud i väsen till att bli en människa i väsen, utan från att vara lik Gud vad gäller makt, rang och auktoritet, ner till en slavs/tjänares låga nivå. Det påminner om Paulus ord ”han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9).

För de som likväl står fast vid att Jesus hade en preexistens som Gud innan han föddes på jorden, bör ställa sig frågan hur Gud kunde uttömma sig själv från att vara Gud (2:6-7)? Kan han som är obegränsad bli begränsad? Kan han som är odödlig bli dödlig? Kan han som är allvetande bli begränsad till sitt vetande (jmf Matt 24:36)? Från ett judiskt perspektiv är detta omöjligt och baserar sig på hedniskt tänkande. Dessutom, om Jesus avsade sig sin gudomliga sida när han blev människa, då faller den traditionella kristna läran som säger att han var 100% Gud och 100% människa. För hur kunde han uttömma sig själv från att vara Gud när han föddes, samtidigt som han var fullt ut Gud när han vandrade på jorden? Det blir ett alltför orimligt mysterium att tro på.

Filipperbrevet 2:8-11

(8) ödmjukade sig själv, blev lydig intill död, ja, korsdöd. (9) Därför upphöjde ock Gud honom över allt och skänkte honom det namnet, som är över varje namn, (10) på det att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras som äro i himlarna och på jorden och under jorden, (11) och varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.

Det står att han ”blev lydig intill död, ja, korsdöd. Därför upphöjde ock Gud honom över allt”. Ordet ”därför” innebär att om Jesus inte hade varit lydig intill döden, då hade inte heller Gud upphöjt honom över allt. Jesus blev alltså inte upphöjd på grund av ett gudomligt anspråk utan för att han vandrade i lydnad till Gud. Och det faktum att Gud upphöjde honom nämns på flera ställen i NT.

Då trädde Jesus fram och talade till dem (lärjungarna) och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Att Gud har gett Jesus all makt, gjort honom till Herre och Messias, samt upphöjt honom till hövding och frälsare, visar på Jesu fullständiga beroende av Gud. Vidare påminner Fil 2:6-11 om den lidande Josef. Hans far Jakob älskade honom mer än alla de andra sönerna och ”lät göra en hellång livklädnad åt honom” (1 Mos 37:3). Detta var en speciell livklädnad som bildligt kan tolkas som att Josef fick en Guds gestalt i betydelsen makt, rang och auktoritet. Hans far sade till honom: ”Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem. Han svarade: ’Jag är beredd.’” (1 Mos 37:13). I lydnad för Jakobs kallelse gick han till sina bröder som slet av honom ”Guds gestalt” och kastade honom i en brunn/grav (det hebreiska ordet för ”brunn” har även betydelsen ”grav”). Han fördes ner till Egypten där farao slutligen upphöjde honom storligen och alla blev befallda att böja knä för honom (1 Mos 41:41-44).

I 2:9 står det att Gud ”skänkte honom det namnet, som är över varje namn”. Ser vi till sammanhanget är det uppenbart att detta namn måste vara ”JHWH” (tetragrammaton). Eftersom han fick detta namn efter sin död innebär det logiskt att det inte kan ha varit ”Jesus” då han redan hade det namnet. Det betyder inte att han är JHWH till sin natur utan att han fick detta namn som ett auktoritetsnamn i sitt uppdrag som Guds Messias. Det är i detta auktoritetsnamn som ”i Jesu namn varje knä skall böja sig”. Sedan står det att ”varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära”. Äran kommer att tillfalla Fadern och inte Jesus, vilket är märkligt om de båda är samma Gud.

Men varför skrev Paulus som han gjorde i sitt brev till de troende i Filippi? Anledningen var att det fanns problem i form av självupptagenhet och stolthet i församlingen. Han uppmanade dem därför att “var så till sinnes som Kristus Jesus var”, han som inte slog vakt om den makt, rang och auktoritet Gud hade gett honom utan valde att gå ner till en slavs nivå, vilket i slutändan ledde till att Gud upphöjde honom storligen. Med honom som förebild vet vi hur vi bör förhålla oss till våra bröder och systrar. Om vi tjänar varandra på detta sätt kan vi vara förvissade om att Gud en dag även kommer att upphöja oss.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 114.

(2) ibid, s. 114-115.

(3) ibid, s. 117.

(4) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson Publishers, 2007, s. 418.

(5) Buzzard, Anthony F. och Charles F. Hunting. The Doctrine of the Trinity: Christianity’s Self-Inflicted Wound. International Scholars Publications, 1998, s. 102.