Uppenbarelseboken 17:14; 19:16

De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung. (17:14)

På sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ”Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” (19:16)

Att Jesus har titlarna “konungars Konung” och “herrarnas Herre” använder en del kristna som bevis för att han är Gud, detta eftersom samma titlar även används för Israels Gud.

Bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst, som han skall låta oss få se när tiden är inne, han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (1 Tim 6:14-16)

Att dessa ord syftar på Gud, Fadern är uppenbart då de handlar om honom “som ingen människa har sett eller kan se”. Men bara för att Jesus bär samma titlar som Fadern betyder inte det att han är samma Gud. Det finns nämligen en logisk förklaring på detta. Men först behöver man känna till att titeln “konungarnas konung” inte är reserverad för Gud utan användes för jordiska kungar i GT.

Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, han som är lärare i himmelens Guds lag, och så vidare. (Esra 7:12)

Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall låta Nebukadressar, kungen i Babel, kungarnas kung, norrifrån komma över Tyrus med hästar och vagnar och ryttare och med mycket folk. (Hes 26:7)

Du (Nebukadnessar), o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära. (Dan 2:37)

Bara för att dessa kallades “konungars konung” betyder inte det att de är Gud. I det andra exemplet är det Gud själv som kallar Nebukadressar för “kungarnas kung”. Betydelsen av titeln är helt enkelt att den person som bär den är kung över andra kungar. Artasasta och Nebukadnessar ansågs på sin tid vara större och mäktigare än alla andra kungar. Samma sak blev förutsagt om David och Messias. 

Han skall ropa till mig: ”Du är min fader, min Gud och min frälsnings klippa!” Jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden. (Ps 89:27-28)

Gud lovade göra David till den högste bland kungarna på jorden, d.vs. en konungarnas konung. Och eftersom David är en förebild på Messias betyder det att samma ord även gäller honom. Gud har sannerligen gjort Jesus till den högste bland kungarna på jorden: ”Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar” (Upp 1:5). Denna position av kunglig makt och auktoritet blev honom delegerad av Gud (Matt 28:18; Apg 5:31). Det är lätt att missa denna sanning. 

Även om GT inte nämner en jordisk kung som “herrarnas Herre” har den ändå samma betydelse, d.v.s. att man är herre över andra herrar. Detta sätt att förstärka titlar benämns på olika sätt i GT, där ett exempel är Noas förbannelse över Hams son Kanaan: “Förbannad vare Kanaan, en slavars slav skall han vara åt sina bröder!” (1 Mos 9:25). Kanaan skulle bli en slav åt andra slavar. Ett annat exempel på förstärkning i Bibeln är “gudarnas Gud”, med betydelsen att man är Gud över andra gudar. 

HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. (5 Mos 10:17)

Tacka gudarnas Gud, ty hans nåd varar i evighet. Tacka herrarnas Herre, ty hans nåd varar i evighet. (Ps 136:2-3)

Kungen sade till Daniel: ”Er Gud är i sanning en Gud över alla andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet.” (Dan. 2:47)

Titeln ”gudarnas Gud” är speciellt intressant eftersom den aldrig används för Jesus i NT. Det är bara Fadern som är Gud över andra gudar. För att summera det hela: man kan inte dra slutsatsen att titeln ”konungarnas Konung” i Upp 17:14 och 19:16 innebär att Jesus är Gud, detta eftersom titeln inte är reserverad enbart för Gud. Dessutom finns det en sak i början av Upp 19 som istället visar att Jesus inte kan vara Gud. Vi får inte glömma att den absolut viktigaste tolkningsregeln är kontexten.

Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: ”Halleluja!a Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud, för hans domar är sanna och rätta. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt och straffat henne för sina tjänares blod.” … De tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” Och från tronen kom en röst som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar honom, både små och stora!” Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: ”Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo.” (19:1-7)

Här använder den stora skaran uttrycket ”vår Gud” tre gånger, samt omnämner Gud som den Allsmäktige (jmf Upp 4:8). Det är uppenbart att ”vår Gud” syftar på Fadern, han som sitter på tronen (jmf Upp 4:2-11). Dessutom står det ”han, hans, honom” på flera ställen men aldrig ”vi, våra, oss”, vilket tar bort eventuella argument för att ”vår Gud” även inbegriper Lammet. Eftersom Jesus inte är ”vår Gud” i denna perikop, måste det ses som långsökt att han några verser senare, med titlarna ”Konungarnas Konung” och ”herrarnas Herre”, skulle vara det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s