Matteusevangeliet 25:46

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra … Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. (25:31-46)

Detta är en av de mest använda texterna i NT för att ge stöd åt den traditionella helvetesläran, den lära som talar om biljarders, biljarders och åter biljarders år av lidande för ogudaktiga människor. Men likväl finns det en mer trovärdig förståelse av dess budskap. Som vid de flesta fall när man försöker förstå en text är det av absolut nödvändighet att man studerar dess kontext, både den mindre och den större. Låt oss börja med den större. I inledningen såg vi att i Guds rättvisa domslut alltid står i proportion till de synder människan begår. Gud kan t.ex. inte döma en snattare till evig plåga om han är den mest rättvisa domaren som någonsin existerat. Vidare såg vi i inledningen att människan har inte en odödlig själ som kan leva av sig själv för alltid. Läran om själens odödlighet kommer inte från Bibeln utan från grekisk filosofi, närmare bestämt platonismen. Människan är alltså dödlig både till själ och kropp, bortsett från livsanden som vänder åter till Gud som gav den (Pred 12:7). Därför kan inte de som står på människosonens vänstra sida lida i all evighet. Det blir en omöjlighet.  

Vi behöver dessutom utgå från att Jesus undervisade sitt budskap med GT som grund. Därför kan inte hans ord motsäga de skrifter som han själv hade blivit undervisade i. Men var i GT kan vi hitta varningar om det fruktansvärda livsöde getterna går till mötes i Matt 25? Om någon sådan varning inte finns, då behöver vi ändra vår förståelse av texten. Det närmsta som går att hitta är följande:

Liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. (Jes 66:22-24)

Precis som i Matt 25 finns här en eld kopplad till människors slutliga livsöde. Men likväl står det att man skall ”se liken av de människor som har avfallit”. Det är alltså döda och inte plågade människor som befinner sig i elden. Låt oss även studera den mindre kontexten till liknelsen om fåren och getterna. Ja, texten måste ses som en liknelse eftersom det knappast kommer att handla om bokstavliga får och getter vid domens dag. Hur beskriver Jesus den slutliga domen i resten av Matteusevangeliet?

Han (Jesus) har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks. (3:12)

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (10:28)

Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. (13:40-42)

Vid tidsålderns slut skall agnarna (de ogudaktiga) brännas upp i en eld som aldrig släcks. Det handlar alltså här om utplåning och inte evig plåga. Elden som aldrig släcks påminner om Jes 66:24 (ovan). När Jesus talar om att frukta Fadern som kan utplåna både själ och kropp i Gehenna, används det grekiska ordet apollymi som betyder ”förgöra, utplåna”. I sista texten står det först att ogräset skall brännas upp i eld. Sedan säger Jesus att där skall man gråta och skära tänder. Uppenbarligen passerar det en tid mellan att man kastas i elden till dess man bränns upp. De ogudaktiga kan därför inte gråta och skära tänder i all evighet om de är bestämda till att förgöras/utplånas (apollymi). 

I Matt 25:46 säger Jesus att de ogudaktiga ”skall gå bort till evigt straff”. Men det betyder inte att deras plåga är evig. När dessa upphört att existera har straffet blivit evigt i bemärkelsen att det aldrig kan återkallas. För om plågan är evig blir det en motsägelse mot Jesu ord att ”frukta i stället honom som kan förgöra/utplåna både själ och kropp i Gehenna” (10:28). Därför måste plågan i 25:46 vara tidsbegränsad även om straffet är evigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s