Uppenbarelseboken 6:9-11

När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod”? Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.

Bevisar denna text att det finns en medveten tillvaro efter dödsögonblicket? Till att börja med bör man vara försiktig med att tolka den bokstavligt eftersom Uppenbarelseboken är full av liknelser. När det står att ”ut ur hans (Jesu) mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med” (Upp 19:15). Skall det förstås bokstavligt att ett skarpt svärd skall komma ut ur Jesu mun? Nej, knappast! Svärdet representerar Guds ord med vilken Jesus skall besegra hednafolken. Dessutom står dessa martyrers livsöden i motsättning till den traditionella kristna läran. Avlidna människor förväntas hamna i Guds rike och inte under en ”möbel” i väntan på den slutliga domen. 

Svaret på Upp 6:9-11 går förmodligen att finna i berättelsen om Kain och Abel. Gud sade till Kain: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!” (1 Mos 4:10). Abels blod beskrivs här på ett personifierat sätt som ropande till Gud från marken. Enligt GT är blodet synonymt med själen: ”Se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet (själen) [nefesh]” (5 Mos 12:23). Därför är det högst troligt att martyrernas själar i Upp 6:9-11 är deras blod, och det är detta blod som ropar till Gud efter hämnd. Det finns dessutom en gammal rabbinsk kommentar som säger att 

anyone who is buried in the Land of Israel, it is as if he were buried underneath the altar, for all of the Land of Israel is fit for the altar. (1)

Om vi utgår från att martyrerna i Upp 6:9-11 dog i Israel, är det inte osannolikt att även författaren till Uppenbarelseboken tolkade dem som begravda under altaret. Det måste dock betonas att det inte handlar om medvetna varelser utan om blod som konstant ropar till Gud.


(1) Avot de-Rabbi Nathan 26:2. https://www.sefaria.org/Avot_D’Rabbi_Natan.26?lang=bi   2021-06-19.

En reaktion till “Uppenbarelseboken 6:9-11

  1. Här är du inne på en intressant fråga. Som du så riktigt påpekar så är Uppenbarelseboken full av symbolik. Kommer att tänka på en annan sak som egentligen är förknippad med just denna fråga.
    Enl. t.ex. SVK.s tradition så läser prästen en sk. ”välsignelse” vid begravning: Av jorden är du kommen och Jord skall du åter bli. Jesus Kristus, vår frälsare skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”

    Detta anspelar på 1. Mos. 3: 19: ”Du skall slita för ditt bröd ända till den dag du återvänder till marken, för av den är du tagen. Jord är du och jord skall du åter bli.” Sedan har man lagt till det som jag nämnde här ovan, att Jesus kommer att uppväcka den döde på den sista dagen. Men denna ”välsignelse” som läses vid graven väcker omedelbart motstridiga tankar hos den som tänker lite längre.
    1: Detta var ingen välsignelse, hellre en förbannelse.
    2: En inkonsekvens uppstår: Om vi enl. kyrkans lära far upp till himmelen där man kan fröjda sig i tillvaron så VARFÖR skulle Jesus uppväcka oss på den yttersta dagen?

    Det är uppenbart att kyrkans lära diffar betänkligt i den här frågan såsom i så många andra frågor.
    Jag förstår det som så att våra tankebanor är ganska lika här.

    Allt gott! MVH: K.J.W. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s