Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

Utifrån kontexten till dessa ord är det uppenbart att ”Herrens namn” syftar på Jesus. Det är hans namn man skall åkalla för att bli frälst. Men eftersom detta är ett citat från Joels bok där ”Herrens namn” syftar på JHWH drar man därför slutsatsen att Jesus är JHWH (Gud). 

Det skall ske att var och en som åkallar HERRENS [JHWH] namn skall bli frälst. (Joel 2:32)

Men en sådan slutsats skapar en oundviklig motsägelse. Om Jesus är den JHWH som omnämns i Joels bok, hur kan han då vara det motsatta i följande texter? 

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS [JHWH] Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN [JHWH]. Han skall ha sin glädje i HERRENS [JHWH] fruktan. (Jes 11:1-3)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN [JHWH] Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

Om Jesus är JHWH i Joels bok, varför står det då i Jes 11 att han skall ha sin glädje i att frukta JHWH? Och varför beskrivs han som en man som står JHWH nära om han själv är JHWH? Det är kraftiga motsägelser. Det måste därför finnas en annan och mer trovärdig förklaring till varför Paulus använde Joel 2:32 med tillämpning på Jesus? Exegeten James D. G. Dunn skriver i sin monografi Did the first Christians Worship Jesus?

The calling of which Joel spoke is a calling on God to exercise his saving power on behalf of the remnant of Israel. So the fact that Paul refers the same verse to the exalted Jesus presumably means for Paul either that Jesus is Yahweh, or, more likely, that Yahweh has bestowed his own unique saving power on the Lord who sits on his right side. (1)

Dunn menar att Gud har gett sin frälsande makt till Jesus, han som sitter på Guds högra sida. Att Gud delegerar sin makt är inget nytt i Bibeln. En av de starkaste förebilderna på Messias i GT är Jakobs son Josef. Efter flera år i egyptiskt fängelse upphöjde Farao honom till den näst mäktigaste personen i riket (undantagen Farao själv [jmf 1 Kor 15:27-28]). När hungersnöden kom och folket ropade till farao efter bröd, sade han till dem: “Gå till Josef och gör som han säger!” (1 Mos 41:55). Tidigare gick folket till Farao, men efter Josefs upphöjelse blev folket ombedda att gå till honom. Han var den som hade fått delegerad makt att frälsa dem från den svåra hungersnöden. I sin frälsande makt var han Farao. Det är svårt att inte se likheten med Jesus och hans delegerade frälsningsuppdrag.

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin höga hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Gud upphöjde Jesus till att vara hövding och frälsare, på samma sätt som Farao tidigare hade upphöjt Josef. Och såsom Josef fick uppdraget att frälsa den dåtida kända världen, så har Jesus fått uppdraget att frälsa hela världen. I båda fallen handlar det om delegerad makt och auktoritet. Det var därför Jesus kunde säga till sina lärjungar att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). Han fick inte denna makt på grund av ett gudomligt anspråk utan för att Gud hade delegerat den till honom.

Det Paulus gör i Rom 10:13 är att tillämpa en text i GT som handlar om JHWH, men istället tillämpa den på Jesus eftersom han har blivit Guds ställföreträdare. På samma sätt som Josef blev Faraos ställföreträdare. Allt handlar i slutändan om att Jesus har fått delegerad auktoritet av Gud, Fadern till att vara hans ställföreträdare. Slutligen: att den traditionella förståelsen av Rom 10:13 inte stämmer förstår man även utifrån Romarbrevets inledande ord.

Först och främst tackar jag min Gud (Fadern) genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. (1:8)

Paulus skriver att Fadern är ”min Gud”, ett uttryck han inte använder om Jesus i något av sina brev. På liknande sätt avslutar han Romarbrevet med ”Gud (Fadern), den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen” (16:27). För Paulus är Gud, Fadern den ende vise som får äran genom Jesus. Detta borde räcka som belägg för att den traditionella tolkningen av Rom 10:13 inte stämmer. 

---