Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet [hades], lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Denna text är bekant för de flesta kristna och beskriver hur den rike mannen plågas obarmhärtigt i en eldsjö i hades, samtidigt som Lasarus befinner sig vid Abrahams sida. Men hur realistisk berättelsen än verkar finns det flera saker som talar för att det handlar om en liknelse och inte en bokstavlig skildring av två livsöden. Till att börja med är inte hades, som vi redan sett, synonymt med helvetet. Snarare är det en plats förknippat med döden och graven, där det inte finns något medvetande. Det måste betonas att Jesus inte kunde presentera en sanning som inte kan verifieras utifrån de tidigare skrifterna. Och tveklöst står denna berättelse i stark kontrast till undervisningen i GT, bland annat de texter som visar att människan inte har något medvetande i sheol (hades).

Vänd tillbaka, HERRE, rädda min (David) själ, fräls mig för din nåds skull. Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:5-6) 

Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

I graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

David sade att ingen tänker på HERREN i sheol. Utifrån parallellism är sheol här synonymt med döden. När han talade om att bädda åt sig i sheol handlar det onekligen om sömn. Att vara på denna plats är likställt med att sova. På samma sätt menade Salomo att sheol är en plats där man inte kan verka eller tänka. Är dessa texter förenliga med berättelsen om den rike mannen som beskrivs befinna sig i en eldsjö i hades? Som redan nämnts kunde inte Jesus undervisa en sanning som kontrasterade de tidigare skrifterna i GT. 

Det finns ett annat problem med berättelsen om den rike mannen och Lasarus, nämligen att deras fortsatta existens efter döden helt och hållet är beroende av en odödlig själ. Men som vi såg tidigare kommer denna lära från grekisk filosofi och inte från Bibeln. Dessutom, om den rike mannen och Lasarus representerar människors livsöden efter dödsögonblicket kan man undra vad syftet är med den framtida uppståndelsen och den slutliga domen. Om de goda kommer direkt till Abrahams sköte och de onda direkt till en eldsjö, har de då inte redan fått ut sin lön respektive sitt straff? Sade inte Abraham till den rike mannen att “du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga”? De har alltså redan blivit dömda. I Uppenbarelseboken står det att ”de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (20:12). Men problemet är att dessa böcker inte har öppnats än. Hur kan då den rike mannen redan ha blivit dömd och hamnat i ”helvetet”? 

Vidare står det att den rike mannen bad Abraham att “skicka Lasarus för att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga”. Men varifrån fick Lasarus sin fingerspets och den rike mannen sin tunga? I Predikaren står det att “stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån” (12:7). Om stoftet vänder åter till jorden efter människans död var kom då dessa kroppsdelar ifrån? E. W. Bullinger har tagit upp denna frågeställning i sin artikel The Rich Man and Lazarus: An Intermediate State?

There is the further difficulty as to how a man who has been actually buried, could think without a brain, or speak without a tongue. How can the spirit speak, or act apart from the physical organs of the body? This is a difficulty our friends cannot get over: and so they have to invent some theory (which outdoes the Spiritists’ invention of an “Astral body”) which has no foundation whatever in fact: and is absolutely destitute of anything worthy of the name “evidence” of any kind whatsoever. (1) 

Att den rike mannen och Lasarus skulle ha kroppsdelar i hades är knappast bibliskt. Paulus talar om ”himmelska kroppar och jordiska kroppar” (1 Kor 15:40), där de förra avser de kroppar som skall ges vid den framtida uppståndelsen. Men han nämner inget om ”mellanstadiekroppar” fram till denna eskatologiska tidpunkt.

Det som ytterligare visar att det handlar om en liknelse är de tidigare kapitlen. I kapitel 14 började Jesus berätta en mängd liknelser för sina åhörare där den första handlade om att inte välja främsta platsen vid bordet, åtföljt av liknelsen om den stora måltiden. I kapitlet efter berättade han liknelsen om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen. I kapitel 16 fortsatte han med liknelsen om den ohederlige förvaltaren, tillsammans med varningen att inte tjäna den ohederlige mammon. Varför skall det då ses som osannolikt att han, efter alla dessa liknelser, gick vidare med ännu en liknelse, nämligen den om den rike mannen och Lasarus? Dessutom är de inledande orden “det var en rik man …” (16:19) samma som i 16:1. Jesus riktade denna liknelse mot fariseerna, de som “älskade pengar, och de hånade honom” (16:14). Vem symboliserade den rike mannen om inte de fariseer som precis hade hånat honom. Vi får inte glömma vad Jesus sade till sina lärjungar: 

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse.” … Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. (Mark 4:11-12, 34) 

Om Jesus normalt sett bara talade till folket i liknelser, varför skulle han då ha gett dessa fariseer en av Bibelns tydligaste beskrivningar av hur livet ser ut efter dödsögonblicket. I slutet av berättelsen om den rike mannen och Lasarus säger Jesus något många missar.

Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda. (16:27-31)

Abraham sade till den rike mannen att ”de (hans bröder) har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till”. Men även om Mose eller profeterna poängterar vikten av att ta sig an de svaga och fattiga i samhället, finns det ingenting i dessa böcker som varnar om ett straff likt det den rike mannen fick. Hur kunde då bröderna varnas för samma fasansfulla livsöde? Så även på denna punkt motsäger liknelsen om den rike mannen och Lasarus det som står i GT. Enligt Bullinger presenterade Jesus en icke-biblisk doktrin för fariseerna, en liknelse baserad på deras egen traditionella uppfattning om livet efter döden. 

He does not call it, or give it as one of His own Parables; but He at once goes on to give another example from the traditions of the Pharisees, in order to judge them out of their own mouth. A parable of this kind need not be true in itself, or in fact; though it must be believed to be true by the hearers, if not by the speaker. No more than Jotham’s parable of the Trees speaking (Judges 9:7-15). (2)

Bullinger menar att liknelsen har sin grund i en fariseisk tradition på Jesu tid, en tradition som inte nödvändigtvis behövde vara sann men betraktades som sann av dem själva. Men om den inte har sin grund i Bibeln, var kommer den i så fall från? Det mest sannolika är att den kommer från 1 Henoksboken, en bok många judar på Jesu tid var bekanta med.

I (Henok) looked into another place, and he pointed out to me toward the west another great and high mountain, of solid rock. And four hollow places were in it, having depth and exceedingly smooth, three of them were dark and one of them was bright, and a spring of water each in the midst of it. And I said, ”How smooth these hollow places are and very deep and dark in the vision?” Then Raphael, one of the holy angels who was with me, answered, and he said to me, ”These hollow places exist in order that the spirits of the souls of the dead might gather in them. In this very place they were judged, here all the souls of men are gathered. And these places were made for their reception until the day of their judgment, when the limits of time are set in which the great judgment will be on them … Here, their spirits were separated for this great torture until the great day of the judgment, the sufferings and the torments of those being cursed forever; it was the repayment of the spirits; there they will bind them forever.” (22:1-11)

Henok får se fyra håliga platser för de döda varav tre är mörka och en är ljus. Det stämmer överens med att Lasarus och den rike mannen kunde se varandra. Ytterligare samband med den rike mannens livsöde hittar vi i slutet av Henoksboken.

You, the dead of the sinners, whenever you die, they will say on your behalf: ”Blessed are sinners (who) have seen all their days in their life.” Even honourably they have died, and judgment did not happen in their life. You yourselves know that in Hades they will bring down their souls. And there they will be great distress and in darkness and in a trap and in flame burning, and into great judgment your souls will go in all the generations of the age. Woe to you; there is no rejoicing for you. (103:5-8)

Enligt författaren får de syndare som undgått straff på jorden sitt öde i ett brinnande hades, en plats som är långt ifrån trevlig. Men likväl kan inte dessa båda texter från 1 Henoksboken betraktas som faktiska sanningar eftersom de motsäger GT:s undervisning om människans livsöde efter döden (ovan). Som nämnts i inledningen är läran om själens odödlighet en produkt av grekisk filosofi. Enligt GT hamnar människan i ett sovande tillstånd fram till domens dag.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Talar detta emot de nära-döden-upplevelser många människor har haft? Inte nödvändigtvis. Gud kan mycket väl ge människor en nära-döden-upplevelse innan de går in i sitt sovande tillstånd. Men hur gör vi med namnet Lasarus i texten för ämnet? Skulle Jesus ha använt sig av en liknelse med ett specifikt namn om denna berättelse inte har sin grund i en verklig händelse? Även om det är sällsynt med personnamn i bibliska liknelser finns de ändå där (Hes 23:1-4).

Det finns dessutom två logiska förklaringar till varför Jesus valde just namnet Lasarus. Till att börja med är ”Lasarus” en grekisk variant av det hebreiska ”Elasar” (אלעזר) som betyder ”Gud hjälper, vilket ger en antydan om att Gud var hans förtröstan. Detta i motsats till den rike mannen som förtröstade på sin rikedom. Dessutom, studerar vi tidsramen mellan liknelsen om den rike mannen och Lasarus med uppväckandet av Jesu vän Lasarus i Betania, ser vi att den var kort. När Jesus uppväckte Lasarus blev fariseerna, de som liknelsen i första hand var riktade mot, tydligt påminda om liknelsens avslutande ord.

Abraham sade till honom (den rike mannen): Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Eller som exegeten I. Howard Marshall uttrycket det: ”Miracles will not convince those whose hearts are morally blind and unrepentant; they will not be persuaded.” (3)

---

(1) http://www.tentmaker.org/books/OriginandHistory.html   2021-06-18

(2) ibid.

(3) Marshall, I. Howard. The Gospel of Luke (The New International Greek Testament Commentary), Wm. B. Eerdmans Publishing Co, 1978, s. 640.