1 Johannesbrevet 5:20

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han [houtos] är den sanne Guden och det eviga livet.

Här utgår man som översättare från att pronomenet “han” (grek. houtos) syftar på Jesus. Detta eftersom han står närmast före detta pronomen. Även om detta är det normala sättet att översätta behöver man ändå se till sammanhanget, vilket följande exempel visar:

Många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan [houtos] är Bedragaren, Antikrist. (2 Joh 1:7)

Vad händer om vi översätter denna vers på samma sätt som man gjort i 5:20? “… Jesus Kristus, som har kommit i köttet. Han [houtos] är Bedragaren, Antikrist.” Om pronomenet houtos även här syftar på det närmsta subjektet, Jesus, får vi en märklig översättning. Det är i så fall Jesus som är Bedragaren, Antikrist, som inte bekänner att han är Kristus. 

Uppenbarligen måste inte ett pronomen vara kopplat till det närmsta subjektet utan en bedömning behöver göras utifrån sammanhanget. Professor Daniel B. Wallace förklarar i sin bok Greek Grammar Beyond the Basics att man inte kan avgöra vem som är den sanne Guden i 1 Joh 5:20 enbart utifrån grammatiken. (1) Han menar att texten är problematisk av en mängd olika orsaker och att många teologer faktiskt anser att “den sanne Guden” syftar på Gud, Fadern istället för Jesus. 

Eftersom det är tvetydigt hur man skall tolka 1 Joh 5:20, behöver vi studera versen i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Det är trots allt kontexten, både den större och den mindre, som är den viktigaste tolkningsregeln vid bibelstudier. Med tanke på att Johannes var jude och förmodligen väl bevandrad i GT:s skrifter, borde uttrycket ”den sanne Guden” varit välbekant för honom.  

En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. (2 Krön 15:3)

HERREN är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen. För hans vrede bävar jorden, och folken kan inte uthärda hans förbittring. (Jer 10:10)

Att Johannes såg på Fadern som ”den sanne Guden” ses tydligt i hans evangelium.

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (Joh 5:44)

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Det intressanta med dessa båda texter är att orden uttalades av Jesus själv. Han titulerade alltså Fadern som ”den ende sanne Guden”. Så varför skulle då Johannes göra det motsatta i 1 Joh 5:20 och istället peka på Jesus som den sanne Guden? Han skulle i så fall gå emot det Jesus tidigare hade sagt. Det mest logiska måste vara att Jesus och Johannes delade samma uppfattning om att Fadern var den ende sanne Guden. Även Paulus delade denna övertygelse.

Själva berättar de om hur vi blev mottagna av er och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda. (1 Tess 1:9-10)

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:17)

Därför är det mer troligt att 1 Joh 5:20 skall förstås på följande sätt:

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne (Fadern), och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han (Fadern) är den sanne Guden och det eviga livet.


(1) Wallace, Daniel B. Greek Grammar Beyond the Basics: An Exegetical Syntax of the New Testament. Zondervan, 1996, s. 326.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s