Hebreerbrevet 1:1-3

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Innan vi fördjupar oss i den här texten behöver vi se på Hebreerbrevet som helhet. Hur beskrivs Jesus i resten av brevet? Det är trots allt kontexten, både den större och mindre, som avgör vid bibelstudier. Det är allmänt känt att Hebr 1 har en hög kristologi, men faktum är att från kapitel två och framåt försvinner denna mer eller mindre helt. Så hur kan Jesus vara Gud i kapitel 1 för att i resten av brevet beskrivas som en tjänare åt Gud? Eller kan det vara så att kapitel 1 inte har den höga kristologi som man traditionellt gör gällande? Låt oss se på några av de texter i kapitlen efter som talar emot Jesu Gudom.

Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. (2:9)

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av den som hade insatt honom. (3:1-2)

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (4:15 [Bibel 2000])

Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. (5:8)

Därför kan han (Jesus) också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud. (7:25)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (12:2)

I första texten står det att Jesus blev krönt med härlighet därför att han led döden. Det berodde alltså inte på ett gudomligt anspråk utan på att han gick lidandets väg. Hade han valt att backa från lidandet, då hade han inte heller kunnat bli krönt med härlighet och ära. I 3:1-2 står det att Jesus blev insatt av Gud som apostel och överstepräst. Dessa båda ämbeten ges åt människor med avsikten att betjäna Gud? Men inte behöver väl Gud betjäna Gud? Vidare säger Hebreerbrevet att Jesus blev prövad på alla sätt men utan synd, och att han fick lära sig lydnad genom sitt lidande. Men kan Gud prövas, och behöver han lära sig lydnad? Visst, man kan argumentera för att det var Jesu mänskliga del som fick utstå detta. Men det blir ändå långsökt om man menar att han samtidigt var 100% Gud. Gud kan inte prövas och behöver inte lära sig lydnad. Enligt 7:25 kommer vi till Gud genom Jesus, vilket innebär att det inte är Jesus utan Gud, Fadern som är slutmålet för vår tro (jmf Joh 14:6). I 12:2 står det att Jesus i denna stund sitter på högra sidan om Guds tron. Men hur kan Gud sitta på högra sidan om Gud? Handlar kristendomen om en eller flera Gudar?

Men låt oss gå vidare och studera 1:1-3 mer ingående. Författaren skriver att Gud talade till fäderna genom profeterna, men nu ”i den sista tiden” har han talat till sitt folk genom Jesus. Det sågar den uppfattning som säger att Jesus var aktiv och talade till människor i GT, t.ex. när Abraham fick besök av tre män (1 Mos 18). Det kan alltså inte ha varit Jesus som mötte Abraham eftersom den händelsen inte utspelade sig ”i den sista tiden”. Vidare står det att ”honom (Jesus) har han (Gud) insatt till att ärva allting” och ”genom honom har han också skapat världen”. Men varför behöver Jesus ärva det han själv har skapat? Och om Jesus har skapat världen, varför skriver då författaren i 11:3 att ”genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord [rhema] från Gud”? Glömde författaren bort vad han skrev i 1:2 när han senare uppgav att världen hade skapats genom ett Guds rhema? 

Det bör även betonas att det grekiska ordet aion i 1:2 och 11:3, och som i båda fallen översatts med ”världen”, vanligen betyder ”tidsålder”. Ordet står sedan i plural vilket gör att det i så fall mer handlar om tidsåldrar än världar. Det mer vanliga grekiska ordet för ”värld” är kosmos, där skillnaden mellan de båda orden kan ses i samma brev: ”I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens [kosmos] grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas [aion (plural)] slut för att genom sitt offer utplåna synden” (9:26). Därför är inte orden ”genom honom har han också skapat tidsåldrarna” ett belägg för att Jesus har skapat himlen och jorden.

Men vad innebär det att Gud skapade tidsåldrarna genom Jesus? Från ett judiskt perspektiv fanns Messias i Guds tanke innan världen skapades, dock inte som en medveten preexistent varelse utan i form av hans plan. I Talmud står det att ”seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah”. (1) Gud hade med andra ord en plan, en verksam avsikt, som när tiden var inne tog sig fysiskt uttryck i Jesus. Detta stämmer med 11:3 där det står att Gud skapade världen genom sitt rhema. Gud talade ut sitt rhema (ord) vilket ledde till att ”the name of the Messiah” blev en fysisk verklighet (se även under Johannesevangeliet 1:1-18 [5]).

Författaren skriver i 1:3 att ”sonen utstrålar Guds härlighet [doxa]”, vilket spontant kan tolkas som att Jesus är Gud. Men vad detta innebär förklaras i 2:9: ”Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet [doxa] och ära därför att han led döden.” Gud krönte inte Jesus med härlighet på grund av ett gudomligt anspråk, utan därför att han valde lidandets väg. Följande två texter talar om samma sak.

Ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet [doxa], så att er tro och ert hopp står till Gud. (1 Petr 1:21)

De sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten [doxa] och tacksägelsen.” (Upp 5:12)

Gud gav härligheten till Jesus som ”lön” för att han blev slaktad. Att Jesus i 1:3 ”uppenbarar hans (Guds) väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”, betyder inte att Jesus har samma väsen som Fadern. Istället påminner orden om förebilden Josef i Egypten. Efter att han tagits ut ur fängelset/graven (det hebreiska ordet har även betydelsen ”grav”) blev han upphöjd och utstrålade faraos härlighet. I sin gudomliga position uppenbarade han faraos väsen och uppehöll Egypten genom sitt mäktiga ord, där han fick sitta på faraos (förmodligen) högra sida. Men trots att Josef uppenbarade faraos väsen, var han trots det en människa som hade blivit upphöjt till den positionen. Till sist skriver hebreerbrevets författare att ”sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden”. Orden handlar om hans tjänst inför Gud som överstepräst likt Melkisedek (Ps 110:1, 4), och kan ses som en inledning till resten av Hebreerbrevet.

Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren (Gud) själv har rest och inte någon människa. En överstepräst blir insatt för att bära fram gåvor och offer, och därför måste Kristus också ha något att bära fram … Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. (8:1-3; 9:11-12)

Ja, Gud insatte Jesus som överstepräst, han som med sitt blod vann en evig återlösning för mänskligheten. Och som överstepräst är han medlare mellan Gud och människor, men likväl själv en människa (1 Tim 2:5). Vidare behöver vi studera 1:4-5 för att få en större förståelse av 1:1-3. 

Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 

Lägg märke till vad som står i texten. Om författaren menade att Jesus var Gud, varför skrev han då att ”sonen är så mycket större än änglarna”? I den grekiska texten står det mer exakt att ”sonen har blivit så mycket större än änglarna”. Men hur kan Jesus ha gått från att ha varit mindre till att bli större än änglarna, om han är den som har skapat dem? Det skapade kan aldrig vara större än Skaparen. Vidare nämner författaren om det ”namn han (Jesus) har ärvt”. Vilket namn handlar det om? Det kan inte vara namnet Jesus eftersom han redan hade detta namn innan han ”utfört en rening från synderna” och satt sig på ”Majestätets högra sida i höjden” (1:3). Därför måste det syfta på Faderns namn JHWH, vilket Jesus fick som auktoritetsnamn (jmf Fil 2:9). Men hur kan Jesus ha ärvt detta namn om han alltid har varit JHWH? Författaren avslutar texten ovan med att citera från Ps 2:7 och 2 Sam 7:14. Dessa båda välkända messianska profetior handlar om att Guds smorde tjänare en dag skall sitta på Davids tron och regera. Ingen av dem ger minsta antydan om att Gud en dag skulle bli människa.

Om 1:4-5 tydligt visar att Jesus är en smord tjänare åt Gud, hur kan han då vara Gud i 1:1-3? Är det inte snarare så att den traditionella förståelsen av 1:1-3 behöver revideras? Personliga ser jag berättelsen om Josef i Egypten som en nyckel för att rätt kunna förstå 1:1-3. Såsom farao upphöjde Josef till en gudomlig position, så har Gud upphöjt Jesus till en gudomlig position (jmf Matt 28:18). Men det betyder inte att Jesus är Gud, utan att han är som Gud i den makt och auktoritet som blivit honom delegerad (jmf 2 Mos 7:1; Ps 45:7). Därför kunde Hebreerbrevets författare skriva att han ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”. Som Guds smorda överstepräst, sittande på Guds högra sida och som medlare mellan Gud och människor, är detta fullt möjligt.


(1) Talmud, Pesarim 54a.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s