Hebreerbrevet 1:1-3

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Innan vi fördjupar oss den här texten behöver vi studera Hebreerbrevet som helhet. Hur beskrivs Jesus i resten av brevet? Det är trots allt kontexten, både den större och mindre, som är avgörande vid bibelstudier. Det är allmänt känt att Hebr 1 har en hög kristologi, men faktum är att från kapitel två och framåt försvinner denna helt. Så hur kan Jesus vara Gud i kapitel 1 för att i resten av brevet beskrivas som en tjänare åt Gud? Eller kan det vara så att kapitel 1 inte har den höga kristologi som man traditionellt gör gällande? Låt oss se på några av de många texter som talar emot Jesu Gudom.

Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. (2:9)

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av den som hade insatt honom. (3:1-2)

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (4:15 [Bibel 2000])

Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. (5:8-10)

Därför kan han (Jesus) också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud. (7:25)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (12:2)

Jesus blev krönt med härlighet därför att han led döden. Den härlighet han har idag beror alltså inte på ett gudomligt anspråk, utan på att han gick lidandets väg. I 3:1-2 står det att Jesus blivit insatt som apostel och överstepräst åt Gud. Men hur kan han i denna stund inneha dessa båda ämbeten och samtidigt vara Gud? Behöver Gud betjäna Gud? Det står vidare att Jesus blev prövad på alla sätt men utan synd, och att han fick lära sig lydnad genom lidande. Men kan Gud prövas och behövde han lära sig lydnad? Visst, man kan argumentera för att det var hans mänskliga del som genomgick dessa saker. Men det blir ändå långsökt om man samtidigt menar att han var 100% Gud, vilket den kristna traditionen gör gällande. Gud kan inte prövas och behöver inte lära sig lydnad. 7:25 uppger att vi kommer till Gud genom Jesus, vilket innebär att det är Fadern och inte Jesus som är slutmålet för vår tro (Jmf Joh 14:6). Författaren skriver att Jesus nu sitter på högra sidan om Guds tron. Men hur kan Gud sitta på högra sidan om Gud? Är kristendomen en monoteistisk eller polyteistisk religion?

Hebreerbrevets författare skriver inledningsvis att Gud talade till fäderna genom profeterna, men nu ”i den sista tiden” har han talat till sitt folk genom Jesus. Detta sågar den uppfattning som säger att Jesus var aktiv och talade till människor i GT, t.ex. vid det tillfälle då Abraham fick besök av tre män (1 Mos 18). Det kan alltså inte ha varit Jesus som mötte Abraham eftersom det inte var ”i den sista tiden”. Vidare står det att ”honom (Jesus) har han (Gud) insatt till att ärva allting” och att ”genom honom har han också skapat världen”. Men om Jesus har skapat världen, varför behöver han då ärva det skapade? Dessutom, om Jesus har skapat världen, varför skriver författaren i 11:3 att ”genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord [rhema] från Gud”? Glömde författaren bort vad han hade skrivit i 1:2 när han uppgav att världen hade skapats genom Guds rhema? 

Det bör poängteras att det grekiska ordet aion i 1:2 och 11:3, och som i båda fallen översatts med ”världen”, vanligen betyder ”tidsålder”. Ordet står dessutom i plural vilket gör att det i så fall handlar om ”tidsåldrar”. Det mer vanliga ordet för ”värld” är det grekiska kosmos, där skillnaden mellan de båda orden kan ses i samma brev: ”I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens [kosmos] grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas [aion (plural)] slut för att genom sitt offer utplåna synden” (9:26). Därför är inte orden ”genom honom har han också skapat världen (tidsåldrarna) [aion (plural)]” ett belägg för att Jesus har skapat himlen och jorden.

Författaren skriver i 1:3 att ”sonen utstrålar Guds härlighet [doxa]”, vilket spontant kan tolkas som att Jesus är Gud. Men frågan är om inte 2:9 ger en bra förklaring till vad det egentligen handlar om: ”Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet [doxa] och ära därför att han led döden.” Gud krönte alltså inte Jesus med härlighet utifrån ett gudomligt anspråk, utan därför att han gick lidandets väg. Följande två verser talar om samma sak.

Ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet [doxa], så att er tro och ert hopp står till Gud. (1 Petr 1:21)

De sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten [doxa] och tacksägelsen.” (Upp 5:12)

Gud gav härligheten till Jesus som ”lön” för att han blev slaktad. Att Jesus ”uppenbarar hans (Guds) väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”, måste inte betyda att Jesus har samma väsen som Fadern. Orden påminner om förebilden Josef i Egypten. Efter att han tagits ut ur fängelset/graven (det hebreiska ordet har även betydelsen ”grav”) blev han upphöjd och utstrålade faraos härlighet. I sin gudomliga position uppenbarade han faraos väsen och uppehöll Egypten genom sitt mäktiga ord, där han fick sitta på faraos (förmodligen) högra sida. Men trots att Josef uppenbarade faraos väsen, var han trots det en människa som hade blivit upphöjt. Till sist skriver författaren att ”sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden”. Orden kan ses som inledning till resten av Hebreerbrevet.

Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren (Gud) själv har rest och inte någon människa. En överstepräst blir insatt för att bära fram gåvor och offer, och därför måste Kristus också ha något att bära fram … Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. (8:1-3; 9:11-12)

Gud insatte Jesus som överstepräst och som med sitt blod vann en evig återlösning för mänskligheten. Men som överstepräst är han smord av Gud för att göra tjänst inför honom, och för att medla mellan Gud och människor (1 Tim 2:5). Vi behöver även studera 1:4-5 för att få en större förståelse av 1:1-3. 

Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 

Lägg märke till vad som står i den här texten. Om författaren trodde att Jesus var Gud, varför skrev han då att ”sonen är så mycket större än änglarna”? I den grekiska texten står det bokstavligen att ”sonen har blivit så mycket större än änglarna”. Men hur kan Jesus ha gått från att ha varit mindre till att bli större än änglarna, om det är han som har skapat dem? Det skapade kan aldrig vara större än Skaparen. Vidare nämner författaren om det ”namn han (Jesus) har ärvt”. Vilket namn handlar det om? Tveklöst syftar det på Faderns namn JHWH (jmf Fil 2:9). Men hur kan Jesus ha ärvt detta namn om han alltid har varit JHWH? Författaren avslutar texten ovan med att citera från Ps 2:7 och 2 Sam 7:14, där båda handlar om den framtida Messias. Likväl finns det inget i dessa båda texter som ger en antydan om att Gud en dag skulle bli människa.

Om därför 1:4-5 handlar om en mänsklig Jesus som av Gud blivit upphöjd, hur kan han då vara Gud i 1:1-3? Eller är det kanske så att den traditionella förståelsen av 1:1-3 behöver revideras? Min personliga övertygelse är att berättelsen om Josef i Egypten ger den bästa förståelsen av 1:1-3. Såsom som farao upphöjde Josef till en gudomlig position, så har Gud upphöjt Jesus till en gudomlig position (jmf Matt 28:18). Det betyder inte att Jesus är Gud, men att han är som Gud i den makt och auktoritet som blivit honom delegerad (jmf 2 Mos 7:1; Ps 45:7). Därför kunde Hebreerbrevets författare skriva att han ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”. Som Guds smorda överstepräst sittande på Guds högra sida är detta fullt möjligt för honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s