Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Detta är en av de första texterna i NT kristna använder som argument för treenighetsläran, trots att den inte uttryckligen säger att Fadern, Sonen och den helige Ande utgör en Gud. Det enda som står är att lärjungarna blev befallda att döpa i deras namn. Men eftersom ”namn” står i singular kan man ställa sig frågan vilket namn det handlar om. Det bör även betonas att det råder olika åsikter om huruvida orden “Faderns och Sonens och den helige Andes namn” utgör originalet eller är ett senare tillägg. Exegeten Donald A. Hagner skriver följande i sin kommentar:
There is a good possibility that in its original form, as witnessed by the ante-Nicene Eusebian form, the text read “make disciples in my name” … This shorter reading preserves the symmetrical rhythm of the passage, whereas the triadic formula fits awkwardly into the structure as one might expect if it were an interpolation. (1)
Det som dock ger stöd för att den treeniga versionen stämmer är att en del tidiga kyrkotexter citerar den, däribland Didache (ca 100 v.t.): ”Concerning baptism, baptize this way: Having first said all these things, baptize into the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Spirit, in living water.” (2) Båda sidorna har argument för sin sak. Men vad säger Bibelns samlade undervisning om treenighetsläran? Det är trots allt den större och mindre kontexten som väger tyngst. Om Jesus befallde sina lärjungar att döpa människor i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, hur kommer det sig då att vi inte hittar ett enda ställe i NT (bortsett från Matt 28:19) där denna bekännelse används? Istället står det på flera ställen att de döpte endast i Herren Jesu namn.
Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)
Dessa (Petrus och Johannes) kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. (Apg 8:15-16)
Han (Petrus) befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. (Apg 10:48)
Paulus sade: ‘Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus’. När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. (Apg 19:4-5)
Det intressanta med de tre första exemplen är att Petrus finns med i bilden, han som var närvarande när Jesus uttalade orden i Matt 28:19. Om Jesus befallde att man skulle döpa människor i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, varför gjorde inte Petrus det i Apostlagärningarna? Var han olydig mot Jesu befallning? I sista exemplet döpte Paulus på samma sätt som Petrus. Det är uppenbart att de första lärjungarna döpte människor endast i Jesu namn och inte enligt den treeniga bekännelsen i Matt 28:19. Även i flera av Paulus brev framkommer det att dopet skulle ske i Jesu namn.
Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? (Rom 6:3)
Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? (1 Kor 1:13)
Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. (Gal 3:27)
I första exemplet förklarade Paulus att vi genom dopet har blivit döpta till Jesu död. Detta ger stöd för att dopet bör ske endast i Jesu namn. Varken Fadern eller den helige Ande har någonsin dött för oss, vilket gör att vi inte kan bli döpta till deras död. Ett annat belägg för att det endast är i Jesu namn människor skall döpas ses underförstått i Paulus brev till församlingen i Korint.
Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. (1 Kor 10:1-2)
Eftersom Israels barn blev döpta i Röda havet till Mose (förebild på Jesus), är det därför logiskt att människor döps till Jesus. Även om denna vers inte är lika tydlig som de tidigare, visar den ändå att man inte måste ingå i en treenig Gud för att få någon döpt till sig. Dessa blev alla döpta till Mose som definitivt inte var en del av Gud. Den messianske juden David H. Stern har i sin kommentar förklarat vad dopet till Mose innebar: “Immersion into Moshe means being united with him, accepting his vision, goals and leadership.” (3) Den som döps till Jesus accepterar på samma sätt hans vision, mål och ledarskap i sitt liv.
Som redan nämnts finns det inga nytestamentliga belägg, bortsett från Matt 28:19, att Jesu lärjungar någonsin döpte i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Dessutom, varför skulle Jesus ha gett ett av NT:s starkaste belägg för treenighetsläran i detta evangeliums näst sista vers, när denna “sanning” inte finns presenterad någonstans tidigare i evangeliet? Faktum är att om vi ser till kontexten i Matteusevangeliet, från första till sista kapitlet, hittar vi fler belägg för att han inte är Gud än att han är det.
Han (Jesus) förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Se min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har sin glädje. Jag skall låta min Ande komma över honom. (12:16-18)
Han (Jesus) sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.” (16:15-17)
En man kom fram till Jesus och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade till honom: ”Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode (Fadern), och vill du gå in i livet, så håll buden.” (19:16-17)
Översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” (27:41-43)
I första exemplet finns ett citat från Jes 42:1 där Gud säger om den utlovade Messias att denne är ”min tjänare, som jag har utvalt”. Det är knappast en profetia om att Gud en dag skulle bli Messias. Att Jesus är Messias, den levande Gudens Son visar istället att han inte är Gud (se under Titeln ”Messias” och Titeln ”Guds Son”). Orden ”En är den Gode” syftar onekligen på Fadern, en text Lukas tydliggör: ”Varför kallar du mig (Jesus) god? Ingen är god utom en, och det är Gud (Fadern)” (18:19). I sista exemplet gav översteprästerna och de skriftlärda uppmaningen till Jesus att lita på Gud för sin räddning. Jesus kan därför inte ha sagt något tidigare i evangelierna om att han själv skulle ha varit Gud. Annars hade inte dessa uppmanat honom att lita på Gud utan på sig själv för sin frälsning. Slutligen har vi den mindre kontexten.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (28:18)
Om orden ”döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” i 28:19 är ett bevis för treenighetsläran, varför sade då Jesus precis innan att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden”? Borde han inte av naturen redan ha den makten? Ja, varför behöver Gud ge all makt till Gud? Så vad drar vi för slutsats av allt detta? Gick lärjungarna medvetet emot Jesu dopbefallning och hittade på en egen variant? Eller är det, som Hagner är inne på, att den treeniga dopbekännelsen kanske inte är originalet utan produkten av ett senare tillägg? Oavsett vilket är Matt 28:19 ett svagt belägg för treenighetsläran med tanke på att denna bekännelse inte finns någon annanstans i NT. Personligen tror jag Jesu ursprungliga tanke var att man skulle döpa enbart i hans namn, såsom de nytestamentliga skrifterna vittnar om att lärjungarna också gjorde.
(1) Hagner, Donald A. Matthew 14-28, vol. 33B. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 888-889.
(2) http://www.earlychristianwritings.com/text/didache-roberts.html 2020-10-21
(3) Stern, David H. Jewish New Testament Commentary: A Companion Volume to the Jewish New Testament. Jewish New Testament Publications, 1992, s. 468.
forskaiskrifterna.se 