Jesaja bok 42:8

Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.

Denna text används emellanåt som bevis för Jesu Gudom och behöver därför behandlas. I den grekiska översättningen LXX står det doxa (δόξα) istället för den hebreiska motsvarigheten kavod (כבוד). Gud sade att han inte ger sin ära (härlighet) (doxa) åt någon annan. Men eftersom Jesus senare sade ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5), menar en del kristna att han därför måste vara Gud. Men då gör man en alltför snabb slutsats. Till att börja med behöver vi studera kontexten till Jes 42:8.

Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken … Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du skall öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker. Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. (42:1-8)

Gud, Fadern säger här om Messias ”min tjänare” och ”min utvalde”. Dessa ord finns citerade i Matt 12:18 med anspelning på Jesus. Men om Jesus är Guds utvalde tjänare, då kan inte den ära (härlighet) som tillhör Gud i Jes 42:8 även vara hans. Lägg märke till att Gud säger ”jag ger inte min ära åt någon annan”. Onekligen tillhör äran Gud, Fadern och inte hans tjänare Jesus. Vidare behöver vi studera kontexten till Jesu ord i Joh 17:5. 

Den härlighet [doxa] som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett … Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet [doxa] som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. Rättfärdige Fader, världen har inte lärt känna dig, men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem. (17:22-26)

Den härlighet (doxa) Jesus äger har blivit honom given och är inte hans på grund av ett gudomligt anspråk. Vidare sade Jesus att ”jag har gjort ditt namn känt för dem”. Vilket namn handlar det om? Tveklöst är det Guds namn JHWH, vilket betyder att Jesus inte kan vara JHWH. Han kan inte säga ”ditt namn” till Fadern och samtidigt mena att han själv äger samma namn. Paulus skriver att ”Gud, den ende vise, tillhör äran [doxa], genom Jesus Kristus, i all evighet” (Rom 16:27). Äran tillhör Gud, men får sitt uttryck genom Jesus Kristus, d.v.s. han som Gud har smort till att vara världens frälsare. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om den judiska tolkningstraditionen som säger att Gud skapade sju saker innan han skapade himlarna och jorden. Bland dessa var Messias namn.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah.

Observera att det handlar om Messias namn och inte om en medveten preexistent varelse. Redan innan Gud skapade himlarna och jorden fanns han till i Guds plan för mänskligheten, vilket påminner om Petrus ord att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Äran tillhör alltså Gud, men den får sitt uttryck genom Jesus Kristus, han som Gud har gjort till Herre och Messias (Apg 2:36) (se även Johannesevangeliet 17:5).

Gospel of Barnabas

The gospel of Barnabas is a book muslims claim to be the true gospel of Jesus. It depicts Jesus in ways that mostly contradicts the biblical stories and instead corresponds with the stories in the Quran. In some places it even contradicts the Quran itself. Since it was translated into Arabic in 1908 it has been widely spread in the muslim world. Barnabas, the one who claims to be the author, describes himself to be one of Jesus’ twelve disciples. But the book contains so many errors, both geographical, historical and theological, that it is hard not to laugh when reading it. I will present a few of them here. In chapter 3 the author gives an account of the time prior the birth of Jesus:

There reigned at that time in Judaea Herod, by decree of Caesar Augustus, and Pilate was governor in the priesthood of Annas and Caiaphas. Wherefore, by decree of Augustus, all the world was enrolled; wherefore each one went to his own country, and they presented themselves by their own tribes to be enrolled. Joseph accordingly departed from Nazareth, a city of Galilee, with Mary his wife, great with child, to go to Bethlehem (for that it was his city, he being of the lineage of David), in order that he might be enrolled according to the decree of Caesar.

The historical error here is that Pontius Pilate was not governor at the time of Jesus’ birth. He was governor in Judea from 26 to 36 CE, i.e. about 30 years after Jesus was born. If Barnabas was born in Israel and walked with Jesus, he would have known this historical fact. The author goes on and writes in chapter 20 that Jesus went by boat to Nazareth:

Jesus went to the sea of Galilee, and having embarked in a ship sailed to his city of Nazareth; whereupon there was a great tempest in the sea, insomuch that the ship was nigh unto sinking. 

But if you look on a map you will quickly realise that this cannot be a true story. It is impossible to go by boat to Nazareth because the city is situated inland, far from the sea of Galilee. This means that the so-called Barnabas could not have been there with Jesus. It’s obvious that he didn’t know the geography of Galilee. In chapter 42 Christians will find one of the most controversial theological statements in this so-called true gospel:

Then the disciples wept after this discourse, and Jesus was weeping, when they saw many who came to find him, for the chiefs of the priests took counsel among themselves to catch him in his talk. Wherefore they sent the Levites and some of the scribes to question him, saying: ”Who are you?” Jesus confessed, and said the truth: ”I am not the Messiah.”

Here the author seems to be confused, because in the introduction of his book he writes the following:

Dearly beloved, the great and wonderful God hath during these past days visited us by his prophet Jesus Christ in great mercy of teaching and miracles.

He must have forgotten (or was confused) that the titles ”Messiah” and ”Christ” are the same. Even if the first comes from a Hebrew word and the second from a Greek word, they both have the same meaning. So according to the author, Jesus is the Messiah and at the same time is not the Messiah. Hmmm! In chapter 105 he mentions how many heavens there are:

I tell you, then, that the heavens are nine and that they are distant from one another even as the first heaven is distant from the earth, which is distant from the earth five hundred years’ journey.

The statement ”the heavens are nine” contradicts the Quran which says that ”he completed them as seven heavens within two days and inspired in each heaven its command” (41:12). The author goes on by mentioning the Pharisees during the time of the prophet Elijah:

As God liveth, in the time of Elijah, friend and prophet of God, there were twelve mountains inhabited by seventeen thousand pharisees; and so it was that in so great a number there was not found a single reprobate, but all were elect of God.

The problem is that the Pharisees as a religious sect did not exist during the time of Elijah (9th century BCE). They entered the scene from the middle of the 2nd century BCE until the destruction of the Temple in Jerusalem in 70 CE. So this is another historical error made by the so-called Barnabas. It is obvious that he couldn’t have been a Jew familiar with his own history. If he was born and raised in Israel he would for sure have known this historical fact. In chapter 152 the author describes an encounter between Jesus and some Roman soldiers in Jerusalem:

They (the Roman soldiers) were fain to stretch forth their hands against Jesus. Then said Jesus: ”Adonai Sabaoth!” Whereupon straight-way the soldiers were rolled out of the Temple as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine; insomuch that now their head and now their feet struck the ground, and that without anyone touching them. And they were so affrighted and fled in such wise that they were never more seen in Judaea.

The author says that the soldiers were rolled ”as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine”. But at the time of Jesus casks of wood were not used to store wine. Wine was always stored in wineskins and terracotta jars. It would take some centuries before casks of wood would come in use.

In sum, because of all the errors in the gospel of Barnabas it can’t be considered a reliable book. And the errors I have presented here are only a fragment of all there are. Because of all the geographical, historical and theological errors this so-called Barnabas made, he could not have been living in Israel and be one of Jesus’ disciples. It’s impossible! According to scientists it was probably not written earlier than the 14th century CE in Europe. Because of all the errors in it this seems very likely. 

Gehenna

Om det finns en plats i Bibeln som skulle kunna förknippas med ett evigt lidande är det Gehenna. Ordet kommer av det grekiska geena (γέεννα) och avser Hinnoms sons dal söder om Jerusalem. Platsen kallades även Tofet på Bibelns tid och var en plats där man periodvis offrade barn till avguden Molok. På grund av allt det avskyvärda platsen var förknippad med blev den till en avskrädesplats där elden ständigt brann. Men det var inte bara skräp som kastades där utan även lik av avrättade brottslingar som inte hade någon begravningsplats. Elden som ständigt brann var nödvändig för att förruttnelsen av liken inte skulle förpesta luften. Det som sedan blev över livnärde sig maskarna på. Historieskrivaren Josephus antyder i sitt verk Wars att Hinnoms sons dal fylldes med liken av de judar som dog under den romerska belägringen av Jerusalem åren 69-70 v.t.

I den grekiska texten till NT återfinns Gehenna tolv gånger, men är inte någonstans tydligt förknippad med ett evigt helvete. Jesus använde det bara vid fyra eller fem tillfällen (resten är upprepningar) under sin tjänst på ca 3,5 år. Jakob, ledaren för församlingen i Jerusalem, använde det en gång när han förklarade att den onda tungan får sin eld från Gehenna. Det är även förvånande att Johannes Döparen, som predikade i skarpa ordalag, inte använde sig av detta ord. Inte heller Paulus gjorde det i sina tretton brev. Likadant var det med Petrus, Judas och Johannes. Ingen av dem använde Gehenna i sina skrifter. På samma sätt finns det inte heller i Apostlagärningarna, trots att denna bok omspänner en 30-årig period av församlingsplantering och undervisning. Varför denna märkliga tystnad om Gehenna representerar den plats där människor förväntas uthärda biljarders och åter biljarders år av lidande? Ville inte dessa författare varna människor för det fruktansvärda som väntade i framtiden?  

Studerar vi första texten i NT där Gehenna förekommer upptäcker vi något märkligt. Jesus sade att “den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna” (Matt 5:22). Vilken enorm skillnad det är i straff mellan dessa båda brott. I det första fallet döms han “endast” skyldig inför Stora rådet, medan han i det andra fallet döms till det brinnande Gehenna. Men hur kan skillnaden i straff vara så pass stor om skillnaden i brott är så pass liten? De handlar i grund och botten om samma sak, nämligen att man med munnen förbannar sin broder. Var hittar vi proportionen mellan brottet och det utmätta straffet? Som vi tidigare sett står Guds rättvisa straffdomar alltid i proportion till de synder en människa begår. Om en människa begår ett brott som förtjänar döden och sedan avrättas, är detta ett straff som står i proportion till det begångna brottet. Men däremot finns det ingen proportion i att låta han/hon plågas i all evighet. 

I Mark 9:48, en av de få texter Jesus talade om Gehenna, står det att Gehenna var en plats där “deras mask inte dör och elden inte släcks”. Versen används ofta av förespråkare för helvetesläran som bevis för de ogudaktigas eviga plåga. Men faktum är att det inte står något om en evig plåga utan bara att masken inte skall dö och elden inte utsläckas. Om vi skall förstå vad Jesus menade måste vi gå till den text i GT han hänvisade till.

Liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. (Jes 66:22-24)

Jesaja profeterade att de människor som en dag skall få del av Messias rike “skall gå ut och se liken av de som har avfallit”. Det är alltså lik de skall se och inte plågade människor. Och det är på denna plats ”deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas”. När Jesus berättade detta för sina åhörare förstod de vad han menade. De visste att han talade om platsen söder om Jerusalem, där skräp och lik av brottslingar förtärdes av lågorna. Men det var absolut inte en plats de förknippade med ett evigt lidande. Det som ytterligare visar att Gehenna inte handlar om helvetet är Jesu egna ord:

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28)

Det grekiska ordet apollymi betyder ”förgöra” och ”utplåna”. Gud kommer en dag att förgöra/utplåna både kropp och själ i Gehenna. Hur mycket lidande blir det då kvar? Inget! I den motsvarande texten i Lukas säger Jesus att ”frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna” (12:5). Både kropp och själ är alltså döda när de kastas i Gehenna.

Aion & aionios

Två grekiska ord som är viktiga att studera för att rätt kunna förstå helvetesläran är substantivet aion och adjektivet aionios. Ofta översätts de med ord som “evig” och “evigt”. Men varken aion eller aionios har denna specifika evighetsbetydelse. Istället representerar de en odefinierbar tidslängd som kan vara antingen lång eller kort. Exegeten Marvin R. Vincent förklarar detta i sin Word Studies in the New Testament.

Ἀιών, transliterated aeon, is a period of time of longer or shorter duration, having a beginning and an end, and complete in itself. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time … The length of the aeon depends on the subject to which it is attached. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time  … The word always carries the notion of time, and not of eternity. It always means a period of time. Otherwise it would be impossible to account for the plural, or for such qualifying expressions as this age, or the age to come. It does not mean something endless or everlasting … The adjective αἰώνιος in like manner carries the idea of time. Neither the noun nor the adjective, in themselves, carry the sense of endless or everlasting … Ἀιώνιος means enduring through or pertaining to a period of time. Both the noun and the adjective are applied to limited periods. (1)

I slutändan är det kontexten som avgör hur lång tidsperiod aion och aionios avser. Handlar det om Gud får man dra slutsatsen att orden har ett evighetsperspektiv. Men handlar det om begränsade varelser är det mer troligt att det syftar på en begränsad tid. Låt oss se på några exempel hur orden används för människor i Bibeln:

Finns det något om vilket man säger: ‘Se, detta är nytt,’ så har det redan funnits i gamla tider [aion] som varit före oss. (Pred 1:10)

Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan [aion] hade lovat genom sina heliga profeters mun. (Luk 1:69-70)

Vill du hålla dig på forntidens [aionios] väg, där fördärvets män gick, män som rycktes bort i förtid, och som en ström flöt deras grundval bort. (Job 22:15-16)

Flytta inte en gammal [aionios] gränssten som dina fäder har rest. (Ords 22:28)

Men hur gör vi med de texter som klart och tydligt verkar visa att människor går ett evigt straff till mötes. Ett sådant exempel är Jesu berättelse om när Människosonen skall skilja fåren från getterna (Matt 25:31-46). Det blir högst ödesdigert för dessa ”får” som inte får ta del av Guds frälsning.

Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga [aionios] elden som är beredd åt djävulen och hans änglar … Och dessa skall gå bort till evigt [aionios] straff, men de rättfärdiga till evigt [aionios] liv. (Matt 25:41, 46)

Vad menas med att elden och straffet är eviga? Att elden är evig betyder inte att människornas lidande kommer att vara i evighet. Som vi redan sett har inte aionios i sig själv någon evighetsbetydelse utan står för en odefinierbar tidsperiod, lång eller kort. Dessutom står det inte att dessa skall dömas till ett evigt lidande utan till ett evigt straff. Förståelsen är att när dessa människor har upphört att existera blir straffet evigt i betydelsen att det aldrig går att återkalla. De får inte en ny chans utan har för evigt upphört att finnas till. Här får vi inte glömma Jesu tidigare ord att 

var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna (Matt 10:28). 

Om Jesus berättade att Gud har makt att förgöra kropp och själ i Gehenna, då kunde han inte predika om ett evigt helvete några kapitel senare. Om Gud en dag kommer att förgöra ogudaktiga människor i Gehenna, då kan han inte samtidigt plåga dem i all evighet. Det går inte att överskatta betydelsen av kontexten, vilket är den absolut viktigaste tolkningsregeln att tillämpa när man studerar Bibeln.


(1) Vincent, Marvin R. Word Studies in the New Testament, vol. IV. Charles Scribner’s Sons, New York, 1900, s. 58-59. https://archive.org/details/cu31924092322555/page/n65/mode/2up?q=everlasting

Gospel of John 14

In the gospel of John we find a prediction of Jesus that God the Father would send a Helper to be with the disciples of Jesus:

I (Jesus) will ask the Father, and He will give you (the disciples) another Helper, that He may be with you forever; that is the Spirit of truth … The Helper, the Holy Spirit, whom the Father will send in My name, He will teach you all things, and bring to your remembrance all that I said to you. (John 14:16-17, 26)

According to Jesus the Helper and the holy Spirit are one and the same. But Muslims say he is talking about Muhammad. Let’s see who is right. Jesus said to his disciples that this Helper ”may be with you forever”. But if he was referring to Muhammad, what kind of help would that have been for his disciples, considering that Muhammad came 600 years later? Therefore, Muhammad couldn’t have fulfilled this! Jesus also said that he would ”bring to your remembrance all that I said to you”. Did Muhammad do that? Did he teach his followers what Jesus had told about his death and resurrection?

From that time Jesus began to show His disciples that He must go to Jerusalem, and suffer many things from the elders and chief priests and scribes, and be killed, and be raised up on the third day. (Matthew 16:21)

Did Muhammad teach his followers that Jesus was put to death and raised up on the third day? No, he didn’t! Therefore, if Muhammad was this Helper Jesus predicted, then he definitely failed to ”bring to your remembrance all that I (Jesus) said to you”. Instead, Muhammad came with a totally different message. Instead of keeping the words of Jesus that ”love your enemies and pray for those who persecute you” (Matt 5:44), he decided to kill his enemies and rape their women. For me it’s obvious: Muhammad could impossibly be the Helper Jesus predicted. 

Just the fact that Jesus called the Helper ”the spirit of truth” gives us a clear indication that he did not spoke of a person but of a spirit. After his resurrection from the dead, he told his disciples that ”John baptized with water, but you will be baptized with the holy Spirit” (Acts 1:5). This happened on the day of Pentecost (Shavuot) just a few days later:

When the day of Pentecost had come, they were all together in one place. And suddenly there came from heaven a noise like a violent rushing wind, and it filled the whole house where they were sitting. And there appeared to them tongues as of fire distributing themselves, and they rested on each one of them. And they were all filled with the holy Spirit and began to speak with other tongues, as the Spirit was giving them utterance. (Acts 2:1-4)

What Jesus promised his disciples in John 14 had finally come true. The Father had given them ”another Helper, that he may be with you forever”. And this spirit would ”bring to your remembrance all that I said to you”. Finally, there is another interesting thing in the book of John, whom most people seem to miss. In chapters 14 and 16 Jesus is talking about the Helper. And then, in the beginning of the next chapter (17) he says

this is eternal life, that they may know You, the only true God, and Jesus Christ whom You have sent (17:3).

Jesus reveals to his disciples how they can get eternal life, and that is through God the Father and Jesus himself. But if he had just talked about Muhammad as the Helper in chapters 14 and 16, why did he not mention this when he now reveals the way to eternal life? Why did he not say that the eternal life is through God the Father, Jesus and the Helper? Did he suddenly forget that he had just talked about Muhammad, or could it be, most probably, that he was not referring to him at all? For me, the answer is obvious. Jesus had no thought of Muhammad whatsoever when he spoke about this Helper, whom he called ”the spirit of truth”.

Song of Songs 5:16

Another text Muslims often use to ”prove” that Muhammad is to be found in the Bible is Song of Songs 5:16, with the emphasis on the Hebrew word מַחֲּמַדִּים. First of all, the subject of the text has nothing to do with prophets, much less a last/final prophet. According to Jewish interpretation, it is a love story, in the form of an allegory, between God and his people Israel. But still, let us study the verse carefully.

His mouth is full of sweetness. And he is wholly desirable [machamadim]. This is my beloved and this is my friend, o daughters of Jerusalem.

Muslims claim that the Hebrew word machamadim (מַחֲּמַדִּים) is the name ”Muhammad” with the plural ending –im. The famous Muslim apologist Zakir Naik wants to pronounce it ”Muhammadim”, despite the fact that מַחֲּמַדִּים can’t be pronounced ”Muhammadim”. I have studied Biblical Hebrew at the university and know very well how to pronounce Hebrew letters and words. To pronounce מַחֲּמַדִּים ”Muhammadim” is nothing more than a fabrication.

But let’s begin with the meaning of machamadim. It has nothing at all to do with a name. It means ”desirable”, ”lovely”, ”pleasant” and ”precious”. It consists of the word machmad with the plural ending –im suffixed to the main word. Muslims claim that this plural ending is a so-called ”plural of majesty” added to the name Muhammad to emphasise his honorable name. But names in the Bible does not have plural endings, and that enough should be evidence that machamadim has nothing to do with Muhammad. 

But, Muslims argue, does not the Hebrew word for God, elohim, has the same plural ending? Isn’t that the name of God? It is true that elohim has the same plural ending as machamadim, but elohim is not a name but a title. It can be treated as a name, but it is nevertheless a title. That’s why it can have the plural ending. We can take a very interesting and telling example to compare with. The most mighty name in the universe is Yahweh (יהוה). Yes, you read correctly. The mightiest name is not Allah but Yahweh! It occurs almost 5 800 times in the Hebrew Bible. But not even ones does it have a plural ending. Why not, if this name is much, much, much mightier and holier than the name Muhammad? Is it reasonable to think that Muhammads name has a plural of majesty, while the name Yahweh has not? Of course not! To think otherwise is absurd.

Let’s continue our in-depth study. There is another way of proving that machamadim has nothing to do with Muhammad. It’s understandable that people like Zakir Naik only quotes from Song of Songs 5:16. Because if he would quote from other places in the Bible where this same word occurs, his argument would collapse.  

Our holy and beautiful house (the Temple in Jerusalem), where our fathers praised You, has been burned by fire; And all our precious [machamadim] things have become a ruin. (Isaiah 64:11)

According to this text, all the machamadim has become a ruin. Shall we agree that it talks about Muhammad, that he as become a ruin? I assume not, because the text doesn’t talk about him. It’s the same with Song of Songs 5:16. It does not talk about Muhammad. To try to find him there is only a wishful undertaking. Nothing more!

Deuteronomy 18:18

One of the most common texts in the Bible Muslims use to prove that Muhammad is to be found there is Deuteronomy 18:18. Therefore, let us do an in-depth study of this verse.

I will raise up for them a prophet like you (Moses) from among their brothers. And I will put my words in his mouth, and he shall speak to them all that I command him.

God promised Moses to raise up a prophet like him. To begin with, the text doesn’t say that this person should be Gods last prophet. It only says that he should be like Moses. Nothing more! In reality, God could raise up thousands of prophets after He had fulfilled this promise. So when Muslims claim that this text talks about Muhammad as Gods last prophet, they read more into the text than what it actually says. But what are the criteria for being a prophet like Moses? Who is more like Moses, Jesus or Muhammad? Let’s look at some common arguments Muslims have for why Muhammad is the best option:

– Both Moses and Muhammad had an earthy father and mother. Jesus had not (he had only a mother).

– Both Moses and Muhammad were born in a natural way. Jesus was not.

– Both Moses and Muhammad got married and had children. Jesus did not.

– Both Moses and Muhammad died natural deaths. Jesus did not.

But are these arguments really valid? How many men from the time of Moses (c 1400 B.C.E.) until the time of Muhammad (c 600 C.E.) had a father and a mother? How many were born in a natural way during that time period? How many got married and had children? How many died a natural death? MILLIONS!!! In other words, millions of men during that 2 000 year time period fulfilled these criteria, and could therefore potentially be a prophet like Moses. In fact, even a hindu or a buddhist could claim to be the promised one according to these criteria. So these could not be the signs of a prophet like Moses. It’s impossible! So then what are the signs? We find the answer in the last chapter of Deuteronomy:

There has not arisen a prophet since in Israel like Moses, whom the lord knew face to face, none like him for all the signs and the wonders that the lord sent him to do in the land of Egypt, to Pharaoh and to all his servants and to all his land, and for all the mighty power and all the great deeds of terror that Moses did in the sight of all Israel. (34:10-12)

Here are the two criteria for being a prophet like Moses:

– To know the Lord God face to face.

– To do signs and wonders as Moses did.

Jesus fulfilled both of these criteria. Muhammad did not. He did not know the Lord God face to face, but always received words through an angel. And he didn’t do signs and wonders. To make war, as he often did, was not to do signs and wonders. Muslims also argue that the expression ”among their brothers” is referring to Ishmael and not Isaac. But it’s actually the opposite. It is used only for the descendants of Isaac. This is seen in the beginning of the same chapter.

The Levitical priests, all the tribe of Levi, shall have no portion or inheritance with Israel. They shall eat the LORD’s food offerings as their inheritance. They shall have no inheritance among their brothers; the LORD is their inheritance, as he promised them. (18:1-2) 

The tribe of Levi was ”among their brothers”. Therefore, to be descendants of Isaac and at the same time be ”among their brothers” is not a contradiction. It’s the opposite! In the book of Acts the disciple Peter told the people in Jerusalem that Jesus was the promised one:

Moses said, ”The Lord God will raise up for you a prophet (Jesus) like me from your brothers. You shall listen to him in whatever he tells you.” (3:22)

If Peter claimed that Jesus was the promised prophet like Moses, how could Muhammad come about 600 years later and claim that he instead was the one? Was the disciple Peter wrong, he who had been taught by Jesus for three and a half years? I fully believe he knew that Jesus was the long awaited prophet. And there is no evidence at all that this verse has been changed/corrupted. Therefore, if Peter was right, which I fully believe, then Muhammad was wrong. He was not the promised prophet. Jesus was!

Den rike mannen och Lasarus

Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet [hades], lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda. (Luk 16:19-31)

Denna text är bekant för de flesta kristna och beskriver hur den rike mannen plågas obarmhärtigt i en eldsjö i hades, samtidigt som Lasarus befinner sig vid Abrahams sida. Men hur realistisk berättelsen än verkar finns det flera saker som talar för att det handlar om en liknelse och inte en bokstavlig skildring av två livsöden. Till att börja med är inte hades, som vi redan sett, synonymt med helvetet. Snarare är det en plats förknippat med döden och graven, där det inte finns något medvetande. Vidare bör betonas att Jesus inte kunde presentera en sanning som inte kunde verifieras utifrån de tidigare skrifterna. Och tveklöst står denna berättelse i stark kontrast till undervisningen i GT, bland annat de texter som visar att människan inte har något medvetande i sheol/hades.

Vänd tillbaka, HERRE, rädda min (David) själ, fräls mig för din nåds skull. Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:5-6) 

I graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Enligt kung David tänker ingen på HERREN i sheol/hades. Och vidare sade Salomo att man inte kan verka eller tänka på denna plats. Daniel gick ännu längre och menade att alla, både goda och onda, befinner sig i ett sovande tillstånd fram till uppståndelsen. Är dessa texter förenliga med berättelsen om den rike mannen som beskrivs befinna sig i en eldsjö? Som redan nämnts kunde inte Jesus undervisa en sanning som kontrasterade de tidigare uppenbarelserna i GT. 

Det finns ett annat problem med berättelsen om den rike mannen och Lasarus, nämligen att deras fortsatta existens efter döden helt och hållet är beroende av en odödlig själ. Men som vi såg tidigare kommer denna lära från grekisk filosofi och inte från Bibeln. Dessutom, om den rike mannen och Lasarus representerar människors livsöden efter dödsögonblicket kan man undra vad syftet är med den framtida uppståndelsen och den slutliga domen. Om de goda kommer direkt till Abrahams sköte och de onda direkt till en eldsjö, har de då inte redan fått ut sin lön respektive sitt straff? Sade inte Abraham till den rike mannen att “du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga”? Men andra ord har de redan blivit dömda. I Uppenbarelseboken står det att ”de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (20:12). Men problemet är att dessa böcker inte har öppnats än. Hur kan då den rike mannen redan ha blivit dömd och hamnat i ”helvetet”? 

Vidare står det att den rike mannen bad Abraham att “skicka Lasarus för att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga”. Men varifrån fick Lasarus sin fingerspets och den rike mannen sin tunga? I Predikaren står det att “stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån” (12:7). Om stoftet vänder åter till jorden efter människans död var kom då dessa kroppsdelar ifrån? E. W. Bullinger har tagit upp denna frågeställning i sin artikel The Rich Man and Lazarus: An Intermediate State?

There is the further difficulty as to how a man who has been actually buried, could think without a brain, or speak without a tongue. How can the spirit speak, or act apart from the physical organs of the body? This is a difficulty our friends cannot get over: and so they have to invent some theory (which outdoes the Spiritists’ invention of an “Astral body”) which has no foundation whatever in fact: and is absolutely destitute of anything worthy of the name “evidence” of any kind whatsoever. (1) 

Att den rike mannen och Lasarus skulle ha kroppsdelar i hades är knappast bibliskt. Paulus talar om ”himmelska kroppar och jordiska kroppar” (1 Kor 15:40), där de förra avser de kroppar som skall ges vid den framtida uppståndelsen. Men han nämner inget om ”mellanstadiekroppar” fram till denna eskatologiska tidpunkt.

Det som ytterligare visar att det handlar om en liknelse är de tidigare kapitlen. I kapitel 14 började Jesus berätta en mängd liknelser för sina åhörare där den första handlade om att inte välja främsta platsen vid bordet, åtföljt av liknelsen om den stora måltiden. I kapitlet efter berättade han liknelsen om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen. I kapitel 16 fortsatte han med liknelsen om den ohederlige förvaltaren, tillsammans med varningen att inte tjäna den ohederlige mammon. Varför skall det då ses som osannolikt att han, efter alla dessa liknelser, gick vidare med ännu en liknelse, nämligen den om den rike mannen och Lasarus? Dessutom är de inledande orden “det var en rik man …” (16:19) samma som i 16:1. Jesus riktade denna liknelse mot fariséerna, de som “älskade pengar, och de hånade honom” (16:14). Vem symboliserade den rike mannen om inte de fariséer som precis hade hånat honom. Vi får inte glömma vad Jesus sade till sina lärjungar: 

Då sade han till dem: ‘Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse’ … Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. (Mark 4:11-12, 34) 

Om Jesus normalt sett bara talade till folket i liknelser, varför skulle han då ha gett dessa fariséer en av Bibelns tydligaste beskrivningar av hur livet ser ut efter dödsögonblicket. Bullinger förklarar att Jesus inte lärde dem en biblisk doktrin utan gav dem en liknelse baserad på deras egen traditionella uppfattning om livet efter döden. 

He does not call it, or give it as one of His own Parables; but He at once goes on to give another example from the traditions of the Pharisees, in order to judge them out of their own mouth. A parable of this kind need not be true in itself, or in fact; though it must be believed to be true by the hearers, if not by the speaker. No more than Jotham’s parable of the Trees speaking (Judges 9:7-15). (2)

Bullinger menar att liknelsen har sin grund i en fariseisk tradition på Jesu tid, en tradition som inte nödvändigtvis behövde vara sann men betraktades som sann av dem själva. Men om den inte har sin grund i Bibeln, var kommer den i så fall från? Det som ligger närmst till hands är 1 Henoksboken, en bok många judar på Jesu tid verkar ha varit bekanta med.

I (Henok) looked into another place, and he pointed out to me toward the west another great and high mountain, of solid rock. And four hollow places were in it, having depth and exceedingly smooth, three of them were dark and one of them was bright, and a spring of water each in the midst of it. And I said, ”How smooth these hollow places are and very deep and dark in the vision?” Then Raphael, one of the holy angels who was with me, answered, and he said to me, ”These hollow places exist in order that the spirits of the souls of the dead might gather in them. In this very place they were judged, here all the souls of men are gathered. And these places were made for their reception until the day of their judgment, when the limits of time are set in which the great judgment will be on them … Here, their spirits were separated for this great torture until the great day of the judgment, the sufferings and the torments of those being cursed forever; it was the repayment of the spirits; there they will bind them forever.” (22:1-11)

Henok får se fyra håliga platser för de döda där tre var mörka och en var ljus. Det ger ett tematiskt samband med Lasarus och den rike mannen där dessa kunde se varandra. Det finns dock en intressant detalj som skiljer de båda berättelserna åt och det är att det inte finns någon eldsjö i Henoks berättelse. Det står att ”here, their spirits were separated for this great torture until the great day of the judgment”, men utan att nämna om en eld. Det står dessutom att ”three of them were dark”. Om mörkret skall förstås bokstavligt kan det rimligen inte finnas någon eld på den platsen. Att människorna uppges plågas fram till domens dag ger en tematisk koppling till den rike mannens plåga. Men oavsett går det inte att ta Henoksboken som en faktisk sanning eftersom den går emot GT:s undervisning om människans livsöde efter insomnandet (ovan).

Men hur gör vi med namnet Lasarus? Skulle Jesus ha använt sig av en liknelse med ett specifikt namn om denna berättelse inte hade sin grund i en verklig händelse? Även om det är sällsynt med personnamn i bibliska liknelser finns de ändå där.

HERRENS ord kom till mig. Han sade: “Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en och samma mor. De bedrev otukt i Egypten, ja, redan i sin ungdom bedrev de hor. Där kramade man deras bröst och där smektes deras jungfruliga barm. Den äldre hette Ohola och hennes syster Oholiba. De blev mina och födde söner och döttrar. Namnet Ohola står för Samaria och Oholiba för Jerusalem.” (Hes 23:1-4)

Det finns vidare en logisk förklaring till varför Jesus valde just detta namn. Om vi studerar tidsramen mellan liknelsen om den rike mannen och Lasarus med uppväckandet av hans vän Lasarus i Betania, ser vi att det var en kort tidsintervall mellan dem. När Jesus uppväckte Lasarus blev fariséerna, de som liknelsen i första hand var riktade till, tydligt påminda om liknelsens avslutande ord.

Abraham sade till honom (den rike mannen): Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Eller som exegeten I. Howard Marshall uttrycket det: ”Miracles will not convince those whose hearts are morally blind and unrepentant; they will not be persuaded.” (3)


(1) http://www.tentmaker.org/books/OriginandHistory.html   2020-10-13

(2) ibid.

(3) Marshall, I. Howard. The Gospel of Luke (The New International Greek Testament Commentary), Wm. B. Eerdmans Publishing Co, 1978, s. 640.

Människan efter insomnandet

Var hamnar människor efter att de tagit sitt sista andetag på jorden? Hamnar de goda i en himmelsk närvaro hos Gud medan de onda går till en plats av obeskrivligt lidande? Enligt Bibelns samlade undervisning finns det inte mycket stöd för detta. Istället hamnar de båda i ett sovande omedvetet tillstånd fram till uppståndelsen och den slutliga domen.

Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut, så lägger sig människan och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn. (Job 14:11-12)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. (1 Tess 4:15-16)

Ord som “sömn”, ”sover” och “insomnade” illustrerar att de döda befinner sig i ett icke medvetet tillstånd. En fråga som kan uppstå är om Bibelns redogörelse av sömn endast var ett resultat av människors begränsade kunskap på den tiden. Därför är Dan 12:2 speciellt intressant eftersom det är en änglavarelse som säger till Daniel att ”de många som sover i mullen skall vakna”. Han om någon borde veta hur livet ser ut efter att människan har somnat in. Var det inte detta omedvetna tillstånd Jesus avsåg när han talade om sin vän Lasarus: “Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom”? (Joh 11:11). Även Jesus borde ha haft tillräckligt med kunskap om vad som väntar människan efter att hon dör. Men vart tar de vägen? Enligt GT hamnar de på en plats som på hebreiska heter sheol.

Alla hans (Jakob) söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag skall med sorg fara ner i dödsriket [sheol] till min son (Josef).” Så grät hans far över honom. (1 Mos 37:35)

Om jag (David) far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

En del teologer vill göra gällande att sheol är synonymt med helvetet. Men utifrån dessa tre texter är det uppenbart att detta inte kan stämma. Ville Jakob fara ner till sin son Josef i helvetet? Ville David bädda åt sig i helvetet? Är sheol vidare en plats där man inte kan verka eller tänka, och där det inte finns någon kunskap eller vishet. Det låter inte som en plats av ohyggligt lidande, utan mer som en tillvaro av sömn fram till uppståndelsen. Så vad är sheol? Ordet är synonymt med ”döden” och ”graven”, något som kan ses med hjälp av parallellism i GT.

Dödsrikets [sheol] band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. (2 Sam 22:6)

I döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:6)

Ner till dödsriket [sheol] blev du förd, längst ner i graven. (Jes 14:15)

Sheol syftar alltså inte på en plats av ofantligt lidande. Job säger ”om jag måste vänta mig dödsriket [sheol] som min boning, breda ut min bädd i mörkret” (17:13). Varför skulle han koppla samman sheol med mörker om det handlar om en gigantisk eldsjö? Mörker och eld är varandras motsatser. I Amos bok står det att 

jag såg Herren stå vid altaret, och han sade: Slå till pelarhuvudena så att trösklarna bävar, och låt spillrorna falla över huvudet på alla som står där. Dem som är kvar skall jag döda med svärd. Ingen av dem skall kunna fly undan, ingen av dem skall kunna rädda sig. Om de än bröt sig in i dödsriket [Sheol], skulle min hand hämta dem därifrån. (9:1-2)

Varför skulle någon vilja fly till sheol om detta är en plats synonymt med helvetet? Tala om att gå från askan in i elden. Men vad säger NT om den grekiska motsvarigheten hades? I Folkbibeln har man översatt detta ord med ”helvetet”, men uppenbarligen utan att ta hänsyn till hur det motsvarande sheol används i GT. Dessutom har man inte varit konsekvent. När det handlar om Messias har man valt ”graven”, medan i alla andra texter har man skrivit ”helvetet”. 

I förväg såg han (David) Kristi uppståndelse och sade: Han (Messias) skall inte lämnas kvar i graven [hades], och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:31)

Det är fullt förståeligt att man som översättare inte velat skriva ”han (Messias) skall inte lämnas kvar i helvetet”. Men samtidigt visar det hur fel det kan bli vid översättningar. Så fort det handlar om Jesus då skriver man ”graven” medan i alla andra fall väljer man ”helvetet”. Men hades, liksom sheol, har inte något med en plats av obeskrivligt lidande att göra. Även ”dödsriket” är en missvisande översättning av sheol/hades eftersom ordet ger intryck av att det handlar om ett rike bestående av en kung med hans undersåtar. Därför är ”döden” och ”graven” mer passande ord vid översättningar.

Men hur gör vi med de texter som verkar visa på ett helvete för onda människor efter insomnandet? Petrus skriver i sitt andra brev att Gud dömde städerna Sodom och Gomorra till undergång, och att detta var ett varnande exempel från Gud.

Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga. Men han frälste den rättfärdige Lot, som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv … Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag. (2 Petr 2:6-9)

När Gud lade Sodom och Gomorra i aska inkluderade det även människorna, vilket stämmer med den beskrivning som ges av Sodom och Gomorra i 1 Mos 19. Det finns dock inget som visar att den tidens människor utsattes för ett fortsatt lidande efter att de båda städerna blev lagda i aska. Men hur skall vi förstå Petrus ord att ”hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag”? Det finns ett alternativt sätt att översätta de grekiska orden.

Så vet alltså Herren hur han skall rädda de gudfruktiga ur prövningen, men spara de orättfärdiga till straffet på domens dag. (Bo Giertz)

Här handlar det helt plötsligt inte om att dessa straffas fram till domens dag utan domens dag, vilket är en stor skillnad i betydelse. Exegeten Richard J. Bauckham skriver att det går att översätta på båda sätten, men ”it seems odd that the author should emphasize preliminary rather than final punishment”. (1) Bo Giertz är även mer i överensstämmelse med Jesu ord.

Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det domens dag bli drägligare än för den staden. (Matt 10:14-15)

Det är alltså domens dag Gud skall straffa Sodoms och Gomorras orättfärdiga invånare. I Uppenbarelseboken står det att “de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (20:12). Problemet är att dessa böcker inte har öppnats än. Och om dessa böcker inte har öppnats än, hur kan då Gud “straffa dem fram till domens dag”? Nej, först kommer böckerna att öppnas, sedan kommer straffet. Inte tvärtom!


(1) Bauckham, Richard J. 2 Peter, Jude, vol. 50. Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 255.

Johannesevangeliet 17:5

Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till. 

Detta är en relativt vanlig text kristna använder som bevis för att Jesus är Gud. Men istället utgör den ett bra exempel på hur viktig kontexten är vid bibelstudier. Låt oss se på kapitlets inledande ord:

Sedan Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och bad: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (17:1-3)

I sin bön till Fadern sade Jesus att ”du har gett honom makt över alla människor”. Den makt Jesus har över alla människor grundar sig på en delegerad makt från Gud och inte på ett gudomligt anspråk, en sanning flera texter vittnar om i NT (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Vidare sade han att ”detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden”. För Jesus var Fadern den ende sanne Guden, medan han såg sig själv som sänd av honom. Det visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Vidare finns det en sak i resten av kapitlet många missar. 

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig … Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig … Jag har gjort ditt namn känt för dem. (17:6, 11-12, 26)

Om och om igen sade Jesus ”ditt namn” om Faderns namn. Utan tvekan handlar det om JHWH (tetragrammaton), det namn som är över alla andra namn (jmf Fil 2:9; Hebr 1:4). Men varför tillhör inte detta namn även Jesus om han är den JHWH vi läser om i GT? Ja, hur kan han vara JHWH i GT, samtidigt som detta namn inte är hans i NT (jmf Upp 3:12)? Vad innebär det vidare att Jesus hade en härlighet (grek. doxa) innan världen blev till (17:5)? Som redan nämnts får vi inte glömma kontexten.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. (17:21-24)

Den härlighet Jesus hade innan världen blev till hade Gud gett honom. Om Jesus är Gud och alltid har funnits, hur kan då Fadern ha gett honom sin härlighet vid en viss tidpunkt i historien? Rimligen borde denna härlighet alltid ha tillhört Jesus om han alltid har existerat. En alternativ förståelse är att när ordet blev kött i Joh 1:14 var det visheten som tog sin boning i Jesus. Han blev visheten förkroppsligad och talade därför å vishetens vägnar i 17:5. En annan alternativ förståelse är att Jesus fanns innan världen blev till i form av Guds plan. Rabbinerna säger att sju saker skapades innan allt annat skapades, där en av dessa saker var Messias namn.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (1)

I judiskt tänkande fanns alltså Messias innan världen blev till, dock inte som en medveten varelse utan som Guds plan. Därför kunde Petrus skriva att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Jesus hade på det sättet Guds härlighet innan världen blev till (se under Johannesevangeliet 1:1-18). Men oavsett hur vi väljer att tolka Joh 17:5 är den inte ett bevis för Jesu Gudom. Det enda den kan bevisa är att Jesus hade någon form av preexistens, antingen som en medveten varelse eller i form av Guds vishet eller plan som, när tiden var inne, blev kött. I slutändan är det viktigast att vi tolkar texten utifrån den judiska kontext som fanns i Israel på den tiden, och inte baserat på vårt västerländska tänkande i dag.


(1) Talmud, Pesarim 54a.