Matteusevangeliet 25:46

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra … Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. (25:31-46)

Detta är en av de mest använda texterna i NT för att ge stöd åt den traditionella helvetesläran, den lära som talar om biljarders, biljarders och åter biljarders år av lidande för ogudaktiga människor. Men likväl finns det en mer trovärdig förståelse av dess budskap. Som vid de flesta fall när man försöker förstå en text är det av absolut nödvändighet att man studerar dess kontext, både den mindre och den större. Låt oss börja med den större. I inledningen såg vi att i Guds rättvisa domslut alltid står i proportion till de synder människan begår. Gud kan t.ex. inte döma en snattare till evig plåga om han är den mest rättvisa domaren som någonsin existerat. Vidare såg vi i inledningen att människan har inte en odödlig själ som kan leva av sig själv för alltid. Läran om själens odödlighet kommer inte från Bibeln utan från grekisk filosofi, närmare bestämt platonismen. Människan är alltså dödlig både till själ och kropp, bortsett från livsanden som vänder åter till Gud som gav den (Pred 12:7). Därför kan inte de som står på människosonens vänstra sida lida i all evighet. Det blir en omöjlighet.  

Vi behöver dessutom utgå från att Jesus undervisade sitt budskap med GT som grund. Därför kan inte hans ord motsäga de skrifter som han själv hade blivit undervisade i. Men var i GT kan vi hitta varningar om det fruktansvärda livsöde getterna går till mötes i Matt 25? Om någon sådan varning inte finns, då behöver vi ändra vår förståelse av texten. Det närmsta som går att hitta är följande:

Liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. (Jes 66:22-24)

Precis som i Matt 25 finns här en eld kopplad till människors slutliga livsöde. Men likväl står det att man skall ”se liken av de människor som har avfallit”. Det är alltså döda och inte plågade människor som befinner sig i elden. Låt oss även studera den mindre kontexten till liknelsen om fåren och getterna. Ja, texten måste ses som en liknelse eftersom det knappast kommer att handla om bokstavliga får och getter vid domens dag. Hur beskriver Jesus den slutliga domen i resten av Matteusevangeliet?

Han (Jesus) har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks. (3:12)

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (10:28)

Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. (13:40-42)

Vid tidsålderns slut skall agnarna (de ogudaktiga) brännas upp i en eld som aldrig släcks. Det handlar alltså här om utplåning och inte evig plåga. Elden som aldrig släcks påminner om Jes 66:24 (ovan). När Jesus talar om att frukta Fadern som kan utplåna både själ och kropp i Gehenna, används det grekiska ordet apollymi som betyder ”förgöra, utplåna”. I sista texten står det först att ogräset skall brännas upp i eld. Sedan säger Jesus att där skall man gråta och skära tänder. Uppenbarligen passerar det en tid mellan att man kastas i elden till dess man bränns upp. De ogudaktiga kan därför inte gråta och skära tänder i all evighet om de är bestämda till att förgöras/utplånas (apollymi). 

I Matt 25:46 säger Jesus att de ogudaktiga ”skall gå bort till evigt straff”. Men det betyder inte att deras plåga är evig. När dessa upphört att existera har straffet blivit evigt i bemärkelsen att det aldrig kan återkallas. För om plågan är evig blir det en motsägelse mot Jesu ord att ”frukta i stället honom som kan förgöra/utplåna både själ och kropp i Gehenna” (10:28). Därför måste plågan i 25:46 vara tidsbegränsad även om straffet är evigt.

Uppenbarelseboken 6:9-11

När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod”? Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.

Bevisar denna text att det finns en medveten tillvaro efter dödsögonblicket? Till att börja med bör man vara försiktig med att tolka den bokstavligt eftersom Uppenbarelseboken är full av liknelser. När det står att ”ut ur hans (Jesu) mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med” (Upp 19:15). Skall det förstås bokstavligt att ett skarpt svärd skall komma ut ur Jesu mun? Nej, knappast! Svärdet representerar Guds ord med vilken Jesus skall besegra hednafolken. Dessutom står dessa martyrers livsöden i motsättning till den traditionella kristna läran. Avlidna människor förväntas hamna i Guds rike och inte under en ”möbel” i väntan på den slutliga domen. 

Svaret på Upp 6:9-11 går förmodligen att finna i berättelsen om Kain och Abel. Gud sade till Kain: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!” (1 Mos 4:10). Abels blod beskrivs här på ett personifierat sätt som ropande till Gud från marken. Enligt GT är blodet synonymt med själen: ”Se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet (själen) [nefesh]” (5 Mos 12:23). Därför är det högst troligt att martyrernas själar i Upp 6:9-11 är deras blod, och det är detta blod som ropar till Gud efter hämnd. Det finns dessutom en gammal rabbinsk kommentar som säger att 

anyone who is buried in the Land of Israel, it is as if he were buried underneath the altar, for all of the Land of Israel is fit for the altar. (1)

Om vi utgår från att martyrerna i Upp 6:9-11 dog i Israel, är det inte osannolikt att även författaren till Uppenbarelseboken tolkade dem som begravda under altaret. Det måste dock betonas att det inte handlar om medvetna varelser utan om blod som konstant ropar till Gud.


(1) Avot de-Rabbi Nathan 26:2. https://www.sefaria.org/Avot_D’Rabbi_Natan.26?lang=bi   2021-06-19.

Lukasevangeliet 23:43

En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: “Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!” Men den andre tillrättavisade honom och sade: “Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: “Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: “Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (23:39-43)

Visar inte orden ”amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset” att det finns en medveten tillvaro efter dödsögonblicket? Inte nödvändigtvis eftersom det finns starka argument emot denna typ av översättning. De tidiga grekiska manuskripten saknade oftast skiljetecken vilket inte alltid gör det lätt för en översättare att veta var dessa skall placeras i en text.

Since the earliest manuscripts of the New Testament are without systematic punctuation, editors and translators of the text must insert such marks of punctuation as seem to be appropriate to the syntax and meaning. (1)

Därför är det fullt möjligt att översätta Luk 23:43 på följande alternativa sätt:

Jesus svarade: “Amen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.”

Men om det nu finns två alternativa sätt att översätta denna mening, vad finns det för belägg att just denna senare version skall anses mest trovärdig? Till att börja med förutsade Jesus att ”liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter” (Matt 12:40). Om Jesus skulle vara tre dagar och tre nätter i jordens inre, då var det inte möjligt för honom att vara med rövaren i paradiset samma dag. Vidare sade Jesus till Maria, efter sin uppståndelse, att ”rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern” (Joh 20:17). Tre dagar efter sin korsfästelse hade alltså Jesus fortfarande inte kommit till paradiset. Därför kan inte Jesus ha lovat rövaren att ”i dag skall du vara med mig i paradiset”.

Dessutom är versionen ”amen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset” mer i harmoni med hur man uttryckte sig på GT:s tid. Det var inte ovanligt att man betonades högtidliga tillfällen med orden ”i dag”.

Detta röse skall idag vara vittne mellan mig och dig. (1 Mos 31:48)

Om ni då försyndar er genom att ni gör er en avgud, ett slags bild, och därmed gör det som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och väcker hans vrede, då tar jag idag himmel och jord till vittne mot er att ni snabbt kommer att utrotas ur det land dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning. (5 Mos 4:25-26)

Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva. (5 Mos 30:19)

Samma sätt att betona ett högtidligt tillfälle kan ses även i NT, som när Paulus talade till de äldste i Efesus:

Se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod. Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. (Apg 20:25-27)

Detta annorlunda sätt att använda orden ”i dag” visar hur viktigt det är att försöka anpassa vårt nutida tänkande till hur man tänkte på Bibelns tid. Annars blir det lätt missförstånd när man försöker förstå en biblisk text likt Luk 23:43.


(1) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. 2nd edition. United Bible Societies, 2006.

Sura 23

We inspired him (Noah): ”Build the Ark under Our observation and by Our inspiration. And when Our decree comes to pass, and the oven boils over, load into it two pairs of every kind, together with your family, except those of them against whom the word has already been pronounced. And do not speak to me concerning those who did wrong; for they are to be drowned.” (23:27)

Enligt Koranen fick Noa befallningen att ta med av djuren två par av varje slag. Men så står det inte i Bibeln. Där finns två uppgifter om antalet djur, och där det först står

av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara. (1 Mosebok 6:19)

Därefter står det:

Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona. (1 Mosebok 7:2)

Bibelkritiker menar att dessa båda texter motsäger varandra eftersom den första texten nämner ett par medan den andra uppger sju par. Men detta är inte nödvändigtvis sant. Den första texten, som nämner ett par, har fokuseringen på hankön och honkön. Den andra, som nämner sju par, har istället fokuset på de rena djuren. Noa fick alltså befallningen att ta med sig ett par av hankön och honkön, och av sådana par skulle sju bestå av rena djur. Koranen motsäger dessa båda bibliska texter. Det var alltså inte två par av varje slag Noa skulle ta med sig i arken, utan det var ett par av hankön och honkön, och sju par rena och ett par orena djur.

Sura 17b

Your Lord knows well everyone in the heavens and the earth. We have given some prophets advantage over others; and to David We gave the Psalms. (17:55)

Enligt Koranen gav Gud psalmerna till kung David. Men här skjuter Muhammad sig själv i foten eftersom det finns saker i Davids psalmer som motsäger Koranen.

Jag (David) vill förkunna HERRENS beslut: han sade till mig: “Du är min Son, jag har fött dig i dag.” (Psalm 2:7)

Jag (David) vill prisa Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. (Psalm 69:31)

Det är allmänt känt att Allah enligt Koranen inte har någon son: ”Praise be to Allah, who has not begotten a son” (sura 17:111). Men detta gör att Koranen vittnar emot sig själv. Den säger å ena sidan att Gud gav psalmerna till David, som säger sig vara född av Gud, samtidigt som Koranen säger att Gud inte har en son. Muhammad verkar inte ha haft koll på Psalm 2 när han skrev (med hjälp av en skrivare) sura 17. Vidare säger David i Psalm 69 att han vill prisa Guds namn med sång. Men detta sätt att ära Gud finns inte i Koranen. Den är helt tyst vad gäller lovprisning med vare sig sång, dans eller instrument.

Sura 2b

We made a covenant with you, and raised the Mount above you: ”Take what We have given you firmly, and listen.” They said, ”We hear and disobey.” (2:93)

När Israels barn befann sig vid Sinai berg, står det i Koranen att Gud ”raised the Mount above you”. Att Gud skulle ha lyft berget över folket kommer inte från Bibeln utan från den judiska tolkningstraditionen, närmare bestämt från den Babyloniska Talmud.

 The Holy One, blessed be He, held the mountain over Israel like a cask and said to them, ”If you accept the Torah, well and good, and if not, then there is where your grave will be.” (Shabbat 88A)

Vidare står det i sura 2:93, efter att Gud skulle ha lyft berget över dem, att ”we hear and disobey”. Men enligt Bibeln var det precis tvärtom.

Israel slog läger där mitt emot berget, och Mose steg upp till Gud … När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och lade fram för dem allt som HERREN hade befallt honom. Allt folket svarade med en mun: “Allt som HERREN har sagt vill vi göra.” (2 Mosebok 19:2-8)

Han (Mose) tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: “Allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda.” (2 Mosebok 24:7)

I båda dessa texter säger folket ”allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda”. Det verkar som att Muhammad ville lyfta fram Israels folk som ett olydigt folk och därför ändrade den bibliska berättelsen.

Sura 21

We gave Abraham his integrity formerly, and We knew him well. When he said to his father and his people, ”What are these statues to which you are devoted?” They said, ”We found our parents worshiping them.” He said, ”You and your parents are in evident error.” They said, ”Are you telling us the truth, or are you just playing?” He said, ”Your Lord is the Lord of the heavens and the earth, the One who created them, and I bear witness to that.” ”By Allah, I will have a plan for your statues after you have gone away.” So he reduced them into pieces, except for their biggest, that they may return to it. They said, ”Who did this to our gods? He is certainly one of the wrongdoers.” They said, ”We heard a youth mentioning them. He is called Abraham.” They said, ”Bring him before the eyes of the people, so that they may witness.” They said, ”Are you the one who did this to our gods, O Abraham?” He said, ”But it was this biggest of them that did it. Ask them, if they can speak.” Then they turned to one another, and said, ”You yourselves are the wrongdoers.” But they reverted to their old ideas: ”You certainly know that these do not speak.” He said, ”Do you worship, instead of Allah, what can neither benefit you in anything, nor harm you? Fie on you, and on what you worship instead of Allah. Do you not understand?” They said, ”Burn him and support your gods, if you are going to act.” We said, ”O fire, be coolness and safety upon Abraham.” (21:51-69)

Denna långa berättelse i Koranen handlar om Abraham och hur han har sönder de avgudar som hans far och det övriga folket dyrkade. Även om berättelsen är spännande har den ingen biblisk grund. Istället är den hämtad ur den judiska kommentaren Midrash (Genesis) Rabbah från början av 400-talet v.t.

R. Hiyya said: Terah was a manufacturer of idols. He once went away somewhere and left Abraham to sell them in his place. A man came and wished to buy one. ”How old are you?” Abraham asked him. ”Fifty years,” was the reply. ”Woe to such a man!” he exclaimed, ”you are fifty years old and would worship a day old object!” At this he became ashamed and departed. On another occasion a woman came with a plate full of flour and requested him, ”Take this and offer it to them.” So he took a stick, broke them, and put the stick in the hand of the largest. When his father returned he demanded, ”What have you done to them?” ”I cannot conceal it from you,” he rejoined. ”A woman came with a plateful of fine meal and requested me to offer It to them. One claimed, ”I must eat first,” while another claimed, ”I must eat first.” Thereupon the largest arose, took the stick, and broke them. ”Why do you make sport of me,” he cried out; ”have they then any knowledge?” ”Should not your ears listen to what your mouth is saying,” he retorted. Thereupon he seized him and delivered him to Nimrod. ”Let us worship the fire!”, he [Nimrod] proposed. ”Let us rather worship water, which extinguishes the fire,” replied he. ”Then let us worship water!” … ”Behold, I will cast you into it, and let your God whom you adore come and save you from it.” (kapitel 38)

Uppenbarligen hämtade Muhammad sin berättelse om Abraham från denna judiska midrash och inte från Bibeln. Det finns dessutom en annan intressant skillnad mellan de båda berättelserna. Även om det inte står i  sura 21 vad Abrahams far hette, hittar vi det istället i sura 6:74: ”Abraham said to his father Azar, ’Do you take idols for gods?” Men problemet är att namnet Azar inte finns någonstans i Bibeln. Abrahams far hette istället Tera, vilket ses både i midrashen ovan och i Bibeln.

Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram (fick senare namnet Abraham), Nahor och Haran. (1 Mosebok 11:27).

Sura 10

We delivered the Children of Israel across the sea. Pharaoh and his troops pursued them, defiantly and aggressively. Until, when he was about to drown, he (Pharaoh) said, ”I believe that there is no god except the One the Children of Israel believe in, and I am of those who submit.” (10:90)

Att Farao, precis innan han drunknade, skulle ha sagt ”I believe that there is no god except the One the Children of Israel believe in, and I am of those who submit”, har ingen som helst biblisk grund.

Egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men vid morgonväkten såg HERREN ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen på deras vagnar lossna så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: “Vi måste fly för Israel! HERREN strider för dem mot Egypten.” … Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan. Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. Så frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. (2 Mosebok 14:23-30)

I denna bibliska berättelse finns ingen personlig bekännelse av Farao. Han, tillsammans med de övriga egyptierna, dog när vattnet vände tillbaka över dem. Att Farao skulle ha kommit till tro på Israels Gud vid detta tillfälle är inget som finns nerskrivet i Bibeln. Antingen hade Muhammad en väldigt livlig fantasi eller så fick han tag på en judisk tolkning av vad som eventuellt kan ha skett vid detta tillfälle.

Sura 7

Those who follow the Messenger, the Unlettered Prophet, whom they find mentioned in the Torah and the Gospel in their possession. (7:157)

Om Muhammad är Guds sista profet MÅSTE han finnas omnämnd i Torah och evangeliet. Det går inte att komma ifrån detta faktum. Muslimer försöker därför desperat att hitta honom i texter som 5 Mosebok 18:18, Höga visan 5:16, Jesaja 42:11 och Johannesevangeliet 14, 16. Argumenten de presenterar är knappast övertygande och kan lätt motbevisas. Gå till respektive artikel på denna hemsida.

Sura 6

They attributed to Allah partners although He created them. And they invented for Him sons and daughters, without any knowledge. Glory be to Him. He is exalted, beyond what they describe. Originator of the heavens and the earth-how can He have a son when He never had a companion? He created all things, and He has knowledge of all things. (6:100-101)

Koranen uppger på flera ställen att Allah inte har varken son eller dotter. Men det är uppenbart att Muhammad inte förstod vad son- respektive dotterskap till Gud handlar om i Bibeln. Att vara en Guds son/dotter betyder att man blivit adopterad av Gud, och som sådan kallad att lyda och representera sin himmelske Fader. Det var därför kung David skrev att ”jag vill förkunna HERRENS beslut, han sade till mig: ‘Du är min Son, jag har fött dig i dag'” (Psalm 2:7). Den dag kungen kröntes blev han Guds son genom adoption. Det handlar alltså inte om en fysisk/genetisk födelse, utan om utvaldhet. Och här är Jesus inget undantag, utan även han har blivit utvald av Gud: ”Se, min tjänare som jag stöder, min utvalde som min själ glädjer sig över” (Jesaja 42:1).