”Ordet blev kött och bodde bland oss” (1:14)

Fjärde och sista gången logos förekommer i prologen är i vers 14 där det står att ”ordet [logos] blev kött och bodde bland oss.” Men handlar detta om en preexistent Jesus som blev människa, eller var det Guds torah/vishet/plan/verksamma avsikt som blev kött? Märk väl att det inte står att ”Gud blev kött” eller ”Sonen blev kött” utan ”logos blev kött”. Enligt exegeten John A. T. Robinson måste inte vers 14 handla om en preexistent Jesus.

What I believe John is saying is that the Word, which was θεός (1.1), in his self-revelation and expression, σὰρξ ἐγένετο (1.14), was embodied totally in and as a human being, became a person, was personalised not just personified. But that the Logos came into existence or expression as a person does not mean that it was a person before. In terms of the later distinction, it was not that the Logos was hypostatic (a person or hypostasis) and then assumed an impersonal human nature, but that the Logos was anhypostatic until the Word of God finally came to self-expression not merely in nature and in a people but in an individual historic person, and thus became hypostatic. (1)

Denna utvaldhet är inget nytt fenomen för NT, utan Paulus skriver att Gud ”innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom (Jesus) för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Efe 1:4). Gud utvalde oss innan världens skapelse, trots att vi inte fanns till som medvetna preexistenta varelser. Paulus säger om Gud att han ”kallar på det som inte är, som om det vore till” (Rom 4:17). I Uppenbarelseboken står det om ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp 13:8), trots att detta Lamm (Jesus) slaktades långt senare i historien. Författarna på Bibelns tid tänkte och uttryckte sig många gånger på sätt som vi inte är vana vid i dag. Exegeten James D. G. Dunn skriver att

prior to 1.14 nothing is said in the poem/hymn that would be strange to a Hellenistic Jew familiar with the Jewish reflection on the immanence of God. It is with 1.14 that the shockingly new is expressed: that the Logos became flesh, became a man, Jesus of Nazareth. Properly speaking, then, it is only with 1.14 that Jesus as such comes into the story. To be somewhat pedantic, according to the Johannine prologue, Jesus is not the Word; he is the Word became flesh. (2)

Enligt Dunn var inte Jesus det logos prologen nämner om, utan det kött som logos till slut blev. De synonyma uttrycken logos, torah och visheten tog sin boning i Jesus. Inte att han var dessa uttryck i en preexistent tillvaro, men att han blev deras fulla manifestation på jorden. Han blev Guds torah och vishet för människorna. När han undervisade Guds ord (logos) var det Gud som talade genom honom. Inte att han var Gud men att han var Guds kanal till mänskligheten. Det har aldrig funnits någon människa som representerade Gud till den grad Jesus gjorde det.

En av de starkaste förebilderna i GT på Messias (Jesus) är patriarken Jakobs son Josef. De flesta känner till berättelsen om hur han var speciellt älskad av sin far. Inom judedomen har man gjort en intressant tolkning där Josefs yttre avspeglade Jakob mer än de andra sönerna.

Jacob loved the son whose features most closely resembled his own. Can it be that among twelve sons only one looked like the father? … There was something unique about Joseph’s appearance, but it was not something that could be captured in a photograph. R’ Yitzchak Ze’ev Soloveitchik, the Brisker Rav, noted that Joseph’s face had a uniqueness that only Jacob could discern. (3)

Trots att Jakob hade 12 söner var det bara Josef som liknade honom på ett unikt sätt. Parallellen med NT:s beskrivning av Jesus är slående. Därför är det inte märkligt att Jesus kunde säga till lärjungarna att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Det fanns ingen som liknade Fadern mer än han.

”Den Enfödde, som själv är Gud.” (1:18)

Detta är, liksom 1:1, en mycket omdiskuterad vers, där ordet ”Enfödd” har skapat uppfattningen att endast Jesus är född av Gud. Detta trots att Johannes nämner några verser tidigare att även vi är födda av Gud (1:13). Men låt oss studera 1:18 på djupet för att kunna förstå dess betydelse.

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde [monogenes], som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. (Joh 1:18)

Det grekiska ordet monogenes (μονογενής) är en sammanslagning av monos (μόνος) och ginomai (γίνομαι), där monos betyder ”ensam, endast” medan ginomai betyder ”bli till”. Detta senare ord ska inte förväxlas med gennao (γεννάω) som har den egentliga betydelsen ”födas” (Matt 2:1). Monogenes handlar därmed inte om en födelse i vanlig bemärkelse utan avser ett blivande. Exegeten James R. White skriver i sin monografi The Forgotten Trinity.

The Greek term used is μονογενής (monogenes). The term does not refer to begetting, but to uniqueness. While the traditional translation is ”only-begotten,” a better translation would be ”unique” or ”one of a kind.” (4)

Det intressanta med White är att han energiskt försvarar treenighetsläran, men likväl måste han erkänna att monogenes inte har den betydelse som vanligen ses i översättningar. Även exegeten Craig S. Keener tar upp dess betydelse i sin kommentar The Gospel of John.

Commentators dispute the significance of μονογενής; some follow the traditional translation ”only begotten,” whereas others object that this is not even a sound etymological reading of the term. ”Only begotten” fails the etymology test, as it would require a different word, μονογεννητός; μονογενής derives instead from a different root, γένος, leading to the meaning ”one of a kind.” … Although the LXX attests that the term applies well to an only child (Judg 11:34; Tob 3:15; 6:11; 8:17), it applies also to other unique things (Ps 21:21; 24:16; 34:17 LXX) – most significantly for John, to divine Wisdom (Wis 7:22). (5)

Att Jesus är ”ensam i sitt slag” ger en intressant parallell till patriarken Jakobs son Josef. Det finns mer att säga om Josefs unika sonskap till Jakob i förhållande till de andra sönerna. 

[As Jacob lay on his deathbed] He called to his son Joseph (47:29) – were the other tribes not his sons? Rather, Joseph was more his son than any of the others … Joseph was truly his son, for they both had the same image; whoever saw Joseph testified that he was Jacob’s son. (6)

Josef var inte Jakobs ende utan unike son. Och eftersom Josef är en tydlig förebild på Messias (Jesus) är det högst troligt att Jesus skall förstås som den unike sonen till Gud och inte den ende. För att krångla till Joh 1:18 ännu mer finns det två olika grekiska textvarianter att välja mellan. Den ena varianten lyder ”den unike, som själv är Gud” (μονογενὴς θεὸς), medan den andra syftar på “den unike Sonen” (ὁ μονογενὴς υἱός). Den respekterade textkritikern Bruce M. Metzger har ställt sig tveksam till att Johannes, evangeliets författare, skulle ha menat att Sonen är Gud. Han anser istället att orden μονογενὴς θεὸς (”den unike Guden/guden”) kan vara ett översättningsfel i den tidiga Alexandrinska texttraditionen. 

It is doubtful that the author would have written μονογενὴς θεὸς, which may be a primitive, transcriptional error in the Alexandrian tradition. (7)

Även exegeten Bart D. Ehrman tar upp detta i sin monografi Misquoting Jesus. I sammanhanget tar även han upp att monogenes bör förstås som ”unik” och inte ”enfödd”.

The Prologue then ends with some striking words, which come in two variant forms: ”no one has seen God at any time, but the unique Son/the unique God who is in the bosom of Father, that one has made him known” (v. 18). The textual problem has to do with the identification of this ”unique” one. Is he to be identified as the ”unique God in the bosom of the Father” or as the ”unique Son in the bosom of the Father”? It must be acknowledged that the first reading is the one found in the manuscripts that are the oldest and generally considered to be the best – those of the Alexandrian textual family. But it is striking that it is rarely found in manuscripts not associated with Alexandria. Could it be a textual variant created by a scribe in Alexandria and popularized there? If so, that would explain why the vast majority of manuscripts from everywhere else have the other reading, in which Jesus is not called the unique God, but the unique Son.     

     There are other reasons for thinking that the latter reading is, in fact, the correct one. The Gospel of John uses this phrase ”the unique Son” (sometimes mistranslated as ”only begotten Son”) on several other occasions (see John 3:16, 18); nowhere else does it speak of Christ as ”the unique God.” … The term unique God must refer to God the Father himself – otherwise he is not unique. But if the term refers to the Father, how can it be used of the Son? Given the fact that the more common (and understandable) phrase in the Gospel of John is ”the unique Son,” it appears that that was the text originally written in John 1:18. (8)

Eftersom det finns olika grekiska textvarianter av Joh 1:18 går det inte att använda denna vers som bevis, varken för eller emot, att Jesus skulle vara Gud. Mycket talar dock för att Metzger och Ehrman har rätt i att ”den unike sonen” är den mest korrekta varianten.

---

(1) Robinson, John A. T. The Priority of John. SCM Press Ltd, 1985, s. 380-381.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 120.

(3) Scherman, Nosson. Bereishis: Genesis / A New Translation with a Commentary Anthologized from Talmudic, Midrashic and Rabbinic Sources, vol. II. Mesorah Publications, ltd. 1998, s. 1565-1566.

(4) White, James R. The Forgotten Trinity: Recovering the Heart of Christian Belief. Bethany House Publishers, 1998, s. 61. 

(5) Keener, Craig S. The Gospel of John: A Commentary, vol I. Baker Academic, 2003, s. 412-413.

(6) Scherman 1998, s. 1590-1591.

(7) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, 1994, s. 170.

(8) Ehrman, Bart D. Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. HarperSanFrancisco, 2005, s. 161-162.