Johannesevangeliet 8:58

Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad. Judarna sade: ’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’ Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till. Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen. (Joh 8:56-59)

Denna text används emellanåt av kristna för att bevisa både att Jesus är Gud och att han hade en medveten preexistens. Låt oss därför gå igenom den vers för vers i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Som nämnts i andra artiklar går det aldrig att överskatta betydelsen av kontexten. Det är här det brister hos de flesta när de försöker förstå bibliska texter. 

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” (8:56)

Spontant ges intrycket av att Abraham fick se Jesus under sin livstid, alltså ca 2 000 år innan Jesus föddes på jorden. Men stämmer detta med Bibeln som helhet? Hebreerbrevets författare skriver att ”sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr 1:1-2). Om det var först ”i den sista tiden” Gud talade genom Jesus, borde det helt logiskt innebära att Jesus inte kan ha talat till Abraham. Petrus skriver på liknande sätt att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Därför måste det ses som långsökt att Jesus skulle ha uppenbarat sig för Abraham under dennes livstid. Men hur skall vi då förstå orden i 8:56 att ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”? Profeten Bileam fick för sitt inre se Messias hundratals år innan denne föddes i Betlehem.

Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. (4 Mos 24:17)

Stjärnan som träder fram ur Jakob är en anspelning på Messias både inom judendomen och kristendomen. I Hebr 11 finns många av Bibelns troshjältar uppräknade, inklusive Abraham. De fick alla se framtiden för sitt inre och välkomnade det.

Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död. I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebr 11:11-13)

Som sagt, även Abraham fick för sitt inre se Guds löfte till honom, vilket förmodligen inkluderade löftet om Messias (jmf Gal 3:16). Petrus predikade om kung David på Pingstdagen i Jerusalem. 

Han (David) var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:30-31)

David fick för sitt inre se Jesu uppståndelse hundratals år innan det inträffade. Utifrån dessa texter är det inte förvånande att Jesus kunde säga att Abraham ”jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”. Inte att han fick möta Jesus personligen men att han fick se honom för sitt inre.

”Judarna sade: ’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” (8:57)

Judarna sade till Jesus att ”du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Här saknas dock en viktig detalj i översättningen. I den grekiska texten finns ett frågetecken i slutet av meningen. Helge Åkeson har tagit fasta på detta och översatt med ”femtio år har du icke ännu, likväl har du sett Abraham?” Nu har vi helt plötsligt en fråga och inte ett påstående. Jag tror judarna missförstod det Jesus hade sagt och tolkade det felaktigt att Abraham hade fått se Jesus under sin livstid. Men det var inte det Jesus menade. Det hade skett två missförstånd redan tidigare i samma kapitel.

Än en gång sade Jesus till dem: ”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.” Då sade judarna: ”Tänker han ta sitt liv, eftersom han säger: Dit jag går kan ni inte komma?” (Joh 8:21-22)

Nej, Jesus hade inte tänkt ta livet av sig. Det han talade om var att han skulle gå till Fadern och dit kunde de inte komma. Några verser längre fram missförstod de honom ännu en gång.

Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden. Judarna sade: ”Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?” (Joh 8:51-53)

Nej, Jesus sade inte att hans ord skyddade mot en jordisk, kroppslig död. Det han sade var att hans ord skyddade mot den eviga döden. Och sedan, i 8:57, missförstod de honom igen. Nej, Jesus menade inte att Abraham hade fått se honom 2 000 år tidigare, utan att Abraham hade fått se Jesus för sitt inre. 

”Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till.” (8:58)

I satsen ”Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till” har vi de omdiskuterade grekiska orden ego eimi. Den bokstavliga betydelsen är ”jag är” (inga stora bokstäver i den grekiska texten). I vissa fall behöver man dock lägga till ett pronomen för att ”jag är” ska bli begripligt, t.ex. ”jag är han” eller ”det är jag”. I Folkbibeln har man gjort betoningen ”Jag Är” för att skapa en tematisk koppling till 2 Mos 3:14 och Guds ord ”Jag är som Jag Är”. Men likväl är detta en subjektiv och överdriven betoning (se under Johannesevangeliet 8:24). Det Jesus ville säga var att ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Att Messias fanns före Abraham är en utbredd tanke inom judendomen, där rabbinerna menar att Gud skapade sju saker innan han skapade allt annat.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (1)

En av de första sakerna Gud skapade var alltså Messias namn. Inte Messias som person utan hans namn. Som vi såg tidigare skrev Petrus att Jesus var ”utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull”. Han fanns i Guds plan från tidernas begynnelse för att han, när tiden var inne, skulle uppenbaras för Israels folk. Kom ihåg att Johannes döparen blev kallad att vittna om ljuset (Joh 1:6-8). Men vilket ljus handlar det om? Det är samma ljus Gud talade fram i 1 Mos 1:3-5, vilket rabbinerna tolkar som Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written … – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach. (2)

Vidare är Jesu funktion som Messias det centrala temat genom hela Johannesevangeliet (1:41; 4:25; 7:31; 9:22; 10:24; 11:27; 12:34). Det är även själva anledningen till att Johannes skrev ner sitt evangelium (20:30-31). Därför är det långsökt att Jesus skulle ha menat något annorlunda med orden ego eimi. Med största sannolikhet menade han ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Han var utsedd i Guds plan, och den planen fick Abraham se för sitt inre. Men att vara Messias är motsatsen till att vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. ”Messias” och ”Gud” är två titlar som aldrig går att förena (se under Titeln ”Messias”),

”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan.” (8:59)

Men om Jesus inte gjorde något anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, varför ville de då stena honom? Det är en högst berättigad fråga. Jag tror det har att göra med de anklagelser Jesus riktade mot dem tidigare i kapitlet och som ledde till att bägaren rann över för dem. Han sade att de hade djävulen till sin far (8:44) och att de varken kände eller tillhörde Gud (8:47, 55), samt anklagade dem för att vara lögnare (8:55). Till sist släppte Jesus bomben med anspråket att vara större än deras älskade fader Abraham. Men oavsett om dessa anklagelser var tillräckliga eller inte för att stena honom, finns det två saker som visar att det åtminstone inte kan ha berott på orden ego eimi. 

I början på kapitel 9, alltså direkt efter denna händelse, fick Jesus och hans lärjungar se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (9:2). Om Jesus precis innan hade gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är det då inte märkligt att lärjungarna titulerade honom ”rabbi” vilket betyder ”lärare”? Varför valde de en så pass mänsklig titel på deras Skapare, ja, den Gud som hade skapat hela universum? Borde de inte istället ha sagt ”Gud, Allsmäktige, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Det är helt ologiskt att lärjungarna skulle ha kallat honom för ”rabbi” om de trodde att han vara Gud. Den andra saken som visar att han inte kan ha gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är den senare händelsen inför Stora rådet i Jerusalem.

Översteprästerna och hela Stora rådet sökte nu skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget, trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist kom det fram två män som sade: “Han har sagt att han kan bryta ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.” (Matt 26:59-61)

Det står att de sökte ”skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden”, men likväl hittade de inget trots många falska vittnen. Varför trädde ingen fram och påminde om händelsen i Joh 8? Borde inte Jesu anspråk på att vara Gud ha varit tillräckligt för att kunna döma honom till döden? Dessutom, vad säger Pilatus när han och Jesus står inför folket?

Pilatus frågade dem: “Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?” Alla svarade: “Korsfäst honom!” Han frågade: “Vad har han gjort för ont?” (Matt 27:22-23)

Ännu en gång benämns Jesus som Messias, en titel som betyder att han är smord. Men att bli anklagad för att vara den Smorde är långt ifrån samma sak som att vara Gud. Och vidare ställde Pilatus frågan: ”Vad har han gjort för ont?” Det är en märklig fråga om Jesus i Joh 8 gjorde anspråk på att vara Gud. Ett sådant anspråk borde tveklöst ha kommit till Pilatus kännedom och därmed utgjort ett hot mot den kejserliga makten.


(1) Talmud, Pesarim 54a.

(2) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, Ltd, 2007, s. 18.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s