Kategori: Okategoriserade

Den som syndar ska dö. En son ska inte bära sin fars missgärning, och en far ska inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet ska vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen.

Denna vers används inom judendomen som argument för att Jesus inte kan ha dött för våra synder. Om ”den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen” hur kunde då Jesus vara vårt syndoffer? Frågan är berättigad. Men faktum är att många rabbiner vittnar emot detta argument. De menar att en rättfärdig människa visst kan dö för andras synder. Det finns alltså en oenighet i denna fråga. Rabbinen Berel Wein skriver i sin bok The Triumph of Survival:

It was an old Jewish tradition dating back to Biblical times that the death of the righteous and innocent served as an expiation for the sins of the nation or the world. The stories of Isaac and of Nadav and Avihu, the prophetic description of Israel as the long-suffering servant of the Lord, the sacrificial service in the Temple – all served to reinforce this basic concept of the death of the righteous as an atonement for the sins of other men.¹

Tanken att en rättfärdig människa kan dö för andras synder går tillbaka ända till Bibelns tid. En av de mest kända berättelserna i Bibeln är Abrahams offrande av Isak (Akeidah). Rabbinen Yaakov ben Yitzchak Ashkenazi (1550–1625) spekulerar över Abrahams ord till Gud efter att han blivit hindrad att offra Isak.

Abraham said to God, ”You have sworn. Now I too swear – that I will not leave this place until You tell me that You will remember my children when they sin, and let this be an atonement for them, as if I had actually spilled my child’s blood, just as if his ashes lay on the altar.”²

Trots att ”den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen” kunde Ashkenazi skriva ”let this (the ‘blood’ of Isaac) be an atonement for them (his descendants)”. För honom fanns det ingen motsägelse. Enligt en judisk midrash (ca. 200 e.Kr.) över 2 Mosebok gör författaren en intressant koppling mellan Isaksoffret och blodet på dörrposterna i Egypten.

”I shall see the blood”: I shall see the ”blood” of the binding of Isaac, as it is written (Genesis 22:14) ”And Abraham called the name of the place ‘The L–rd will see.'”³

Orden ”I shall see the blood” är hämtade från 2 Mos 12:13 där det står ”när jag ser blodet ska jag gå förbi er”. Det var, enligt denna midrash, blodet (metaforiskt) från Isak som räddade Israels barn från dödsängeln i Egypten, och därmed räddade dem från syndens slaveri. På samma sätt har blodet från Jesus räddat oss från vårt syndens slaveri. I 4 Mackabeerboken kan vi läsa om den skriftlärde Eleazar som var trogen Guds Torah. Han ställdes inför kung Antiochus och fick valet att antingen äta griskött eller dö.

When Antiochus saw him (Eleazar) he said, ”Before I begin to torture you, old man, I would advise you to save yourself by eating pork, for I respect your age and your gray hairs.” … When he was now burned to his very bones and about to expire, he lifted up his eyes to God and said, ”You know, O God, that though I might have saved myself, I am dying in burning torments for the sake of the law. Be merciful to your people, and let our punishment suffice for them. Make my blood their purification, and take my life in exchange for theirs.” (6:5-7, 26-29)⁴

Trots att Eleazar var skriftlärd såg han ingen motsägelse mellan Hes 18:20 och att hans blod kunde offras för Israels folk. Vidare ställer en rabbin frågan i Talmud varför Mirjams död nämns i anslutning till den röda kvigan (19:1-20:1).

Said R. Ammi, Wherefore is the account of Miriam’s death placed next to the [laws of the] red heifer? To inform you that even as the red heifer afforded atonement [by the ritual use of its ashes], so does the death of the righteous afford atonement [for the living they have left behind].⁵

Såsom den röda kvigan gav försoning, så ger en rättfärdig människas död försoning för andra människor. Sammanfattningsvis är det tydligt, enligt rabbinerna, att en rättfärdig människas död kan sona för andras synder. Därför var det ingen ny tanke Paulus kom med när han sade ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8) och ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3).

1. Wein, Berel. The Triumph of Survival: The Story of the Jews in the Modern Era 1650-1990. Brooklyn, N.Y. Shaar, 1990, s 14. ↩︎
2. Ashkenazi, Yaakov Ben Yitzchak. The Weekly Midrash: Tz’Enah Ur’Enah-The Classic Anthology of Torah Lore and Midrashic Commentary. Mesorah Publications, Ltd. 1993, s. 111. ↩︎
3. Midrash Mekhilta de-Rabbi Ishmael ↩︎
4. Coogan, Michael D. The New Oxford Annotated Apocrypha: New Revised Standard Version. Oxford University Press. 2018 ↩︎
5. Talmud, b. Mo‛ed Qatan 28a. ↩︎

Låt oss se på ytterligare ett exempel där Bibeln talar om Messias två ankomster.

Fröjda dig stort, dotter Sion! Jubla, dotter Jerusalem! Se, din kung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. (Sak 9:9)

I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens moln. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. (Dan 7:13)

Att Messias förväntas komma ridande på en åsna, samtidigt som han förväntas komma på himlens moln, ses som en motsägelse bland rabbinerna.

Rabbi Alexandri says: Rabbi Yehoshua ben Levi raises a contradiction between two depictions of the coming of the Messiah. It is written: “There came with the clouds of heaven, one like unto a son of man … and there was given him dominion and glory and a kingdom … his dominion is an everlasting dominion” (Daniel 7:13–14). And it is written:“Behold, your king will come to you; he is just and victorious; lowly and riding upon a donkey and upon a colt, the foal of a donkey” (Zechariah 9:9). Rabbi Alexandri explains: If the Jewish people merit redemption, the Messiah will come in a miraculous manner with the clouds of heaven. If they do not merit redemption, the Messiah will come lowly and riding upon a donkey.¹

Rabbinerna menar att om de är värdiga skall han komma med himlens moln. Om de däremot inte är värdiga skall han komma ridande på en åsna. Men på vilket sätt skulle de inte vara värdiga? Rabbinerna säger att det andra Templet förstördes på grund av hat utan orsak (groundless hatred).

Why was the second Sanctuary destroyed, seeing that in its time they were occupying themselves with Torah, [observance of] precepts, and the practice of charity? Because therein prevailed hatred without cause. That teaches you that groundless hatred is considered as of even gravity with the three sins of idolatry, immorality, and bloodshed together.²

Är det bara en tillfällighet att Jesus sade ”de har hatat mig utan anledning” (Joh 15:25)? Jag menar inte att Templet förstördes enbart på grund av de judiska ledarnas hat mot Jesus. Men sambandet är onekligen intressant. Hur som helst, professor Michael L. Brown går emot den slutsats rabbinerna gör. Han menar att det inte handlar om ett antingen eller scenario, utan Messias måste komma både på en åsna och på himlens moln, men vid olika historiska tidpunkter.

The Talmud says if we are worthy, he will come in the clouds, but if we are unworthy, he will come riding on a donkey. The problem is that the Hebrew Scriptures do not present these two events as either-or options. Rather, they are both explicit prophecies that must be fulfilled.³

Det mest troliga är att Jesus kom ridande på en åsna för 2 000 år sedan på grund av att det judiska folket inte var värdiga. Men snart skall han komma på himlens moln för att de är värdiga. Men är de värdiga idag? Inte som jag ser det. Men ju närmare Messias ankomst vi kommer, desto mer kommer Gud att verka i det judiska folket. Det finns profetior i Bibeln som säger att de kommer att omvända sig i ändens tid.

När du är i nöd och allt detta händer dig i kommande dagar [be’acharit hajjamim] ska du vända om till HERREN din Gud och lyda hans röst, för HERREN din Gud är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller förgöra dig. Han ska inte glömma det förbund han med ed har ingått med dina fäder. (5 Mos 4:30-31)

Under lång tid ska Israels barn vara utan kung och furste, utan offer och stoder och utan efod och husgudar. Sedan ska Israels barn vända om och söka HERREN sin Gud och David (Messias), sin kung. Med fruktan ska de söka HERREN och hans godhet i kommande dagar [be’acharit hajjamim]. (Hos 3:5)

Bland rabbinerna är det hebreiska uttrycket be’acharit hajjamim (בְּאַחֲרִית הַיָּמִים) tydligt förknippat med Messias tidsålder (jmf Jes 2:2). En omvändelse är på väg hos det judiska folket, och då kommer de att ropa ”Välsignad är han (Messias) som kommer i Herrens namn!” (Matt 23:39).

1. Talmud, Sanhedrin, 98a. ↩︎
2. Talmud Yoma 1:1. ↩︎
3. Brown, Michael L. Answering Jewish Objections to Jesus, vol. 4. Baker Books Grand Rapids, Michigan, s. 85. ↩︎

Se, min tjänare ska handla vist. Han ska bli hög och upphöjd, mycket hög. Liksom många häpnade över dig, så ska hans utseende fördärvas mer än människors och hans gestalt mer än Adams barn. Så ska han bestänka många folk. Inför honom ska kungar förstummas, för de får se något som aldrig berättats för dem och förstå något de aldrig har hört. (52:13-15)

För kristna är det en självklarhet att ‘min tjänare’ syftar på Jesus. Men hur självklart är det inom judendomen? Många (förmodligen de flesta) judar har inte reflekterat över Jes 52:13-53:12. Och de som har, de förnekar att det handlar om Jesus. Men likväl finns det flera judiska källor som visar att ‘min tjänare’ är deras Messias. En av de tidigaste är targum Jonathan (andra eller tredje århundradet e.Kr.).

Behold, My servant the Messiah will be successful; he will be lifted up and increase and be very strong. (52:13)

Den medeltida rabbinen Ibn Ezra (1089-1167) uppger att många tror att ‘min tjänare’ syftar på Messias.

My servant. The Israelites, who are the servants of the Lord, and are now in exile. Many believe that Messiah is meant by this expression.¹

En annan medeltida rabbin, Abarbanel (1437-1508), uppger samma sak.

Indeed, Jonathan ben Uzziel interpreted it about the Messiah who is to come, and this is also the opinion of the sages of old in many of their midrash … I have also seen what the Ramban said about this prophecy, which he interpreted about the King Messiah.²

Den nutida rabbinen Jacob Immanuel Schochet (1935–2013) skriver in sin bok Mashiach: The Principle of Mashiach and the Messianic Era in Jewish Law and Tradition.

The Character and Qualities of Mashiach: … “Behold, My servant shall be wise, he shall be exalted and lofty, and shall be very high.” (Isaiah 52:13). His wisdom shall exceed even that of King Solomon.³

Många rabbiner genom historien tolkar alltså ‘min tjänare’ i Jes 52:13 som en profetia om Messias. Och det innebär att orden i Jes 53:1-12 ofrånkomligt också handlar om honom.

Vem trodde vår predikan? För vem blev HERRENS arm uppenbarad? Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade HERREN på honom. (53:1-6)

De inledande orden ”vem trodde vår predikan? För vem blev HERRENS arm uppenbarad?” citerar Johannes i sitt evangelium (12:38). Orden ”det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad” citeras i judarnas Talmud (500-talet e.Kr.).

Rab said: The world was created only on David’s account. Samuel said: On Moses account; R. Johanan said: For the sake of the Messiah. What is his [the Messiah’s] name? — The School of R. Shila said: His name is Shiloh, for it is written, until Shiloh come … The Rabbis said: His name is ‘the leper scholar,’ as it is written, Surely he hath borne our griefs, and carried our sorrows: yet we did esteem him a leper, smitten of God, and afflicted (Isa. LIII, 4).⁴

Hur mycket man än förnekar inom judendomen att Jes 52:13-53:12 handlar om Messias, vittnar likväl flera av deras rabbiner och skrifter på motsatsen.

1. https://www.sefaria.org/Ibn_Ezra_on_Isaiah.52.13.1?lang=bi&with=all&lang2=en ↩︎
2. https://www.sefaria.org/Isaiah.52.13?lang=bi&with=Abarbanel&lang2=en
   (Översatt med Google Translate). ↩︎
3. Schochet, Jacob Immanuel. Mashiach: The Principle of Mashiach and the Messianic Era in Jewish Law and Tradition. 1991, s 41-42. ↩︎
4. Talmud, Sanhedrin, 98b. ↩︎

Gud gav Salomo vishet och mycket stort förstånd och kunskap så rik som sanden på havets strand. Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet och alla egyptiers vishet. Han var visare än alla andra människor … Från alla folk kom man för att höra Salomos vishet, från jordens alla kungar som hade hört talas om hans vishet.

Gud gav Salomo så mycket vishet att ”han var visare än alla andra människor” och ”från alla folk kom man för att höra Salomos visdom”. Salomo utgör en profetisk förebild på Messias och den vishet Gud har gett honom, såsom profeten Jesaja har förutsagt.

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. (11:1-2)

Jesus har fått Anden med vishet och Anden med fruktan för Gud, i enlighet med det som var förutsagt om honom. Under sin jordiska vandring gjorde Jesus en tematisk koppling mellan sig själv och Salomo.

Söderns drottning ska vid domen uppstå med det här släktet och bli deras dom. Hon kom från jordens ände för att lyssna till Salomos vishet, och här är något som är större än Salomo. (Matt 12:42)

Här står det att söderns drottning ”kom från jordens ände för att lyssna till Salomos vishet”. Detta kommer att ske igen, men då med Jesus och inte Salomo på tronen.

Det ska ske i den yttersta tiden att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig. (Jes 2:2-4)

Under den messianska tidsåldern kommer alla folk att strömma till Jerusalem för att ta emot undervisning. Det står ”han ska lära oss sina vägar …” Men vem är ‘han’? Den medeltida rabbinen Radak (1160–1235) säger att det är Messias.

”He” refers to the King Messiah, who will judge disputes between nations; they will accept his decisions, and no longer resort to war for settling disputes.¹

Såsom alla folk kom till Jerusalem för att höra Salomos vishet, så skall alla folk komma till Jerusalem för att höra Jesu vishet, den vishet Gud har gett honom. Och då skall ”folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig”. Vilken härlig tid det skall bli!

1. Scherman, Nosson. Tanach: The Torah/Prophets/Writings. Mesorah Publications, Ltd. 1996, s. 956. ↩︎

Inom judendomen har man två huvudsakliga argument emot Jesus som deras utlovade Messias. Den ena är att Messias inte är Gud. Och där håller jag med dem. Gud kan inte vara Messias och Messias kan inte vara Gud. Det är två titlar som aldrig går att förena. Det andra argumentet man har emot Jesus som Messias är att han inte uppfyllde vad som förväntas av Messias. Messias förväntas 1) återupprätta det jordiska kungariket Israel. 2) samla det judiska folket från exilen till Israel. 3) återuppbygga Templet i Jerusalem. 4) skapa fred på jorden. 5) göra så att alla folk lär känna den ende sanne Guden.

Judarna menar att eftersom Jesus inte uppfyllde dessa saker när han kom för 2 000 år sedan kan han inte vara deras Messias, vilket låter logiskt. Det kristna motargumentet är att Jesus skall uppfylla dessa förväntningar när han kommer vid sin andra ankomst. Men här menar judarna att det inte finns någon ‘andra ankomst’ i Bibeln. Deras Messias skall komma en och inte två gånger. Vem har rätt? Det står inte bokstavligen att Jesus skall komma vid två olika tillfällen med 2 000 års mellanrum. Men underförstått, metaforiskt, finns hans två ankomster på flera ställen i Bibeln.

När man skriver om ett sådant här ämne är det lätt att övertolka texter för att man måste hitta bevis för två ankomster. Men Paulus säger ”alltså ska man se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). Det finns med andra ord hemligheter i GT som inte är uppenbara. De kan bara ses på ett djupare plan. Inom judendomen finns ett uttryck som kallas ”70 faces of the Torah” (hebr. Shiv’im panim la-Torah) och innebär att moseböckerna rymmer en oändlig mångfald av tolkningar. Ett textavsnitt eller en vers kan tolkas på flera olika sätt. Låt oss se på Abrahams offrande av Isak.

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: “Abraham!” Han svarade: “Ja, här är jag.” Då sade han: “Ta din son Isak, din ende son som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig … I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. (22:1-19)

Om vi studerar hela händelsen hittar vi mer än ”bara” Abrahams offrande av Isak. Det står att Abraham vände tillbaka till sina tjänare och att de gick tillsammans till Beer-Sheba. Följde Isak med? Det står inte uttryckligen. Enligt rabbinerna följde han inte med. Men vart tog han i så fall vägen? Här kommer en intressant sak. Isak försvinner helt ur berättelsen ända fram till slutet av kapitel 24 när Rebecka (bruden) kommer till honom. Är det någon som börjar ana en koppling till Jesus och hans brud?

Strax efter Abrahams offrande av Isak står det att Rebecka (profetisk bild på den nya församlingen) föds (22:23), hon som senare gifte sig med Isak (profetisk bild på Jesus). I kapitel 23 dör Abrahams hustru Sara. Fortfarande är Isak i det fördolda (profetisk bild på Jesus hos Fadern). I kapitel 24 sänder Abraham ut sin tjänare (profetisk bild på Anden) för att hitta en brud åt Isak. Rebecka väljer, av fri vilja, att följa efter tjänaren (församlingen ledd av Anden) hem till Isak. Det är först då han blir synlig igen. Jag ser här, metaforiskt, en bild på Messias två tillkommelser. En första gång för att offras som syndoffer (se under 1 Mosebok 22), och sedan en andra gång för att ta emot sin församling (bruden).

Inom judendomen har man två huvudsakliga argument emot Jesus som deras utlovade Messias. Den ena är att Messias inte är Gud. Och där håller jag helt med dem. Gud kan inte vara Messias och Messias kan inte vara Gud. Det är två titlar som aldrig går att förena. Det andra argumentet man har emot Jesus som Messias är att han inte uppfyllde vad som förväntas av Messias. 1) Han skall återupprätta det jordiska kungariket Israel. 2) Han skall samla det judiska folket från exilen till Israel. 3) Han skall återuppbygga Templet i Jerusalem. 4) Han skall skapa fred på jorden. 5) Alla folk skall lära känna den ende sanne Guden.

Det judarna menar är att eftersom Jesus inte uppfyllde dessa saker när han kom för 2 000 år sedan kan han inte vara deras Messias, vilket låter logiskt. Det kristna motargumentet är att Jesus skall uppfylla detta när han kommer en andra gång. Men här menar judarna att det inte finns någon ‘andra ankomst’ i Bibeln. Deras Messias skall komma en och inte två gånger. Vem har rätt? Det står inte bokstavligen i Bibeln att Jesus skall komma vid två olika tillfällen med 2 000 års mellanrum. Men underförstått, metaforiskt, finns det två ankomster på flera olika ställen.

När man skriver om ett sådant här ämne är det lätt att man övertolkar texter för att man måste hitta bevis för två ankomster. Men Paulus säger ”alltså ska man se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). Det finns alltså hemligheter i GT, vilket innebär att dessa inte är uppenbara. De behöver hittas på ett djupare plan. Det finns ett uttryck inom judendomen som kallas ”seventy faces of the Torah” (hebr. Shiv’im panim la-Torah) och innebär att moseböckerna rymmer en oändlig mångfald av tolkningar. Det finns alltså flera olika sätt att tolka dess texter.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: “Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. (1 Mos 1:1-5)

Under den första skapelsedagen sade Gud ”Varde ljus!” Det kan inte ha med solen att göra eftersom den skapades dag fyra. Så vad är det för ljus? Enligt rabbinerna är det Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written, קוּמִי אוֹרִי כִּי בָא אוֹרֵךְ – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach.¹

Det var därför Jesus kunde säga att ”jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Det ljus Gud talade ut dag 1 fick en kropp dag 4 (solen). Från Guds perspektiv är en dag som tusen år (Ps 90:4). Från dag 1 till dag 4 i skapelseberättelsen är det 4 000 år. Från det att Gud talade ut budskapet (evangeliet) om Messias dag 1, tog det 4 000 år innan detta budskap (evangelium) fick en kropp. Därefter tar det ytterligare två dagar (två tusen år) innan …

1. Ashkenazi, Yaakov Ben Yitzchak. The Weekly Midrash: Tz’Enah Ur’Enah-The Classic Anthology of Torah Lore and Midrashic Commentary. Mesorah Publications, Ltd. 1993, s. 18 ↩︎

När din (Davids) tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling (Messias) som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son.

Gud lovade David att han avkomling skulle få sitta på sin tron för evigt, samt att han skulle vara Guds son och att Gud skulle vara hans Fader. Inom kristendomen tolkar man detta som en profetia om Messias. Och det gör man även inom judendomen. Rabbinen Isaac ben Moses Arama (c. 1420-1494) säger följande:

Even though David, of his own accord, proposed to establish such a temple, G-d asked ”how could you do so unless I had commanded you?” As to the promise that his son would be chosen to do so, the son referred to, is not Solomon, but the Messiah … Verse 14 reads ”I will make him stand in My house and My kingdom forever,” a phrase that can certainly not be applied to Solomon. This is all in line with the prophecy in Isaiah chapter eleven, describing the nature of the Messiah.¹

Precis som rabbinen menar kan inte texten handla om Davids son Salomo eftersom löftet gäller ett evigt kungadöme. Löftet måste därför gälla den utlovade Messias. Vidare hittar vi löftet till kung David i Dödahavsrullarna där författaren kopplar samman den utlovade sonen med titeln ”branch of David”.

«YHWH de[clares] to you that he will build you a house. I will raise up your seed after you and establish the throne of his kingdom [for ev]er. I will be a father to him and he will be a son to me.» This (refers to the) «branch of David», who will arise with the Interpreter of the Law who [will rise up] in Zi[on in] the last days.²

”Branch of David” är en väl etablerad messiansk titel inom judendomen. Det hebreiska ordet för ‘branch’ är tsemach (צֶמַח) och finns på flera ställen i GT kopplade till löften om Messias (Jes 4:2; Jer 23:5; 33:15; Sak 3:8; 6:12). Slutligen får vi inte glömma att Hebreerbrevets författare tolkade 2 Sam 7:12-14 som en profetia om Jesus.

Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig i dag? Eller: Jag ska vara hans Fader, och han ska vara min Son? (1:5)

Enligt brevets författare finns det en tematisk koppling mellan 2 Sam 7:14 och Ps 2:7.

Jag vill förkunna HERRENS beslut, han sade till mig: “Du är min Son, jag har fött dig i dag.” (Ps 2:7)

När NT talar om Jesus som Guds son, då är det (primärt) 2 Sam 7:14 och Ps 2:7 denna titel grundar sig på. Han är inte, enligt min förståelse av Bibelns samlade undervisning, Guds son till sitt väsen. Istället handlar det om ett utväljande från Guds sida där Jesus blev utvald att vara hans son. Gud säger i Ps 89:28 att ”jag ska göra honom till den förstfödde”. Det fanns med andra ord en tid när Jesus varken var (bortsett från i Guds plan) Guds son eller den förstfödde.

1. Akeidat Yitzchak 50:1:7. https://www.sefaria.org/II_Samuel.7.14?lang=bi&with=Akeidat%20Yitzchak&lang2=en ↩︎
2. 4Q174 (Florilegium). ↩︎

Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun [ʿalmah] ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel.

Aposteln Matteus citerar dessa ord i sitt evangelium (1:23) med anspelning på Jesus. Men inom judendomen menar man att texten inte kan handla om Jesus eftersom det hebreiska ordet ʿalmah (עַלְמָה) betyder ‘ung kvinna’ och inte ‘jungfru’. Och det stämmer. Substantivet ʿalmah syftar mer på ungdomlighet än jungfrulighet. Dess maskulina motsvarighet är ʿelem (עֶלֶם) som betyder ‘ung man’ (1 Sam 17:56; 20:22). Men svaret är inte så enkelt som man vill få det till inom judendomen. Låt oss se hur ʿalmah används de sex gånger det förekommer i GT.

Jag (Abrahams tjänare) står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka. (1 Mos 24:43)

Faraos dotter svarade henne (Mirjam): “Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. (2 Mos 2:8)

Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. (Jes 7:14)

Tre ting är förunderliga för mig, fyra kan jag inte förstå: örnens väg på himlen, ormens väg över klippan, skeppets väg ute på havet och mannens väg hos jungfrun. (Ords 30:18-19)

Ljuvlig är dina salvors doft, en utgjuten salva är ditt namn. Därför älskar de unga kvinnorna dig. (Höga visan 1:3)

Sextio är drottningarna, åttio bihustrurna och de unga kvinnorna oräkneliga. (Höga visan 6:7)

Oavsett om man översätter ʿalmah med ‘ung kvinna’, ‘flicka’ eller ‘jungfru’ så ser man (i exemplen ovan) att ordet handlar om en ung kvinna som inte har legat med någon man, d.v.s. hon är jungfru. Låt oss studera första exemplet mer ingående. Abraham sänder iväg sin tjänare till släkten för att hitta en hustru åt sin son Isak. Tjänaren kommer till en brunn i Nahors stad där han ber till Gud.

HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.” Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna [betulah] som inte haft någon man. (1 Mos 24:12-16)

Här ser vi det hebreiska ordet betulah som har den egentliga betydelsen ‘jungfru’, även om man har översatt det med ‘ung kvinna’ i Folkbibeln. Medan ʿalmah syftar mer på ungdomlighet, syftar betulah mer på jungfrulighet. Efter att Rebecka gett vatten till tjänaren och hans tio kameler kommer de hem till hennes familj. Tjänaren berättar för hennes föräldrar och hennes bror Laban om syftet med sin resa.

HERREN har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger. Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son … Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik! Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna [ʿalmah] för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som HERREN har utsett åt min herres son. (24:35-44)

Här har man helt korrekt översatt ʿalmah med ‘ung kvinna’ eftersom ordet syftar på ungdomlighet. Men här finns en sak man lätt missar. Om tjänaren använde ordet ʿalmah om Rebecka när han stod inför hela hennes familj, då kan inte ordet ha haft en mindre jungfrulig betydelse än vad betulah har. Annars borde han ha valt betulah istället för ʿalmah. Om ordet skulle ha betytt något mindre värdigt än jungfru skulle det ha varit en förolämpning mot Rebecka och hennes familj, vilket hade resulterat i att tjänaren blivit utkastad ur huset med huvudet före.

Det finns en annan intressant sak med orden ʿalmah och betulah. I Alexandria (Egypten) på 200-talet f.Kr. översatte (enligt den judiska traditionen) 72 judiska rabbiner moseböckerna från hebreiska till grekiska. En översättning som fick namnet Septuaginta (LXX). När rabbinerna kom till 1 Mos 24 valde de det grekiska ordet parthenos för både ʿalmah och betulah. För dem verkar det inte ha funnits någon större skillnad i betydelse av de båda orden. Och det var just parthenos Matteus valde när han citerade från Jes 7:14: ”Se, jungfrun [parthenos] ska bli havande och föda en son” (1:23).

Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig (Josua). Jag ska inte lämna dig eller överge dig. Var stark och frimodig, för du ska som arv åt detta folk fördela det land som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Var bara stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har gett dig. Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster, så ska du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk (meditera) på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då ska du lyckas på din väg och då ska du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var inte rädd eller förfärad, för HERREN din Gud är med dig vart än du går.

Såsom Josua var en tjänare åt Mose, så var också Jesus en tjänare åt Mose. Jesus var en tjänare i bemärkelsen att han var totalt överlåten Mose Torah (undervisning). Gud sade till Josua ”låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk (meditera) på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den”. Detta gjorde Jesus, och därför kunde Petrus skriva att Jesus var ”ett lamm utan fel och brist” (1 Petr 1:19). Hade inte Jesus varit totalt överlåten åt Mose Torah hade han syndat eftersom ”synd är brott mot lagen” (1 Joh 3:4).

Vidare utgör Josua en profetisk förebild på Jesus med sitt namn. Det vanligaste namnet på Josua i den hebreiska Bibeln är Jehoshua (יְהוֹשׁוּעַ) och som betyder ‘JHWH frälser’ eller ‘JHWH är frälsning’. En förkortad version av hans namn finns i Nehemja bok.

Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas [יֵשׁוּעַ], Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor. (8:17)

I den Hebreiska texten står det Jeshua istället för Jehoshua. Jeshua (יֵשׁוּעַ) betyder ‘han skall frälsa’ och har nästan samma stavning som substantivet Jeshuah (יְשׁוּעָה) som betyder ‘frälsning’. Det var förmodligen namnet Jeshua vår frälsare hade när han vandrade omkring i Israel.

När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Vid födseln stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd [shani] tråd och band den om hans hand och sade: “Han kom ut först.” Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: “Varför har du trängt dig fram?” Och han fick namnet Peres. Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda [shani] tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.

Min tolkning är att texten handlar om Messias död och uppståndelse. Sera och Peres representerar två sidor av Messias. Inom judendomen talar man om två olika messiasgestalter; Mashiach ben Joseph (Messias, Josefs son) och Mashiach ben David (Messias, Davids son). I texten representerar Sera den lidande Messias (Josefs son), medan Peres representerar kungen Messias (Davids son). Men för att kunna se Messias död och uppståndelse behöver vi först förstå vad kvinnans livmoder representerar. Det finns ett tematiskt samband mellan en kvinnas moderliv och jorden där människan begravs. Efter att Job fått det hemska beskedet att alla hans barn hade omkommit i stormen, säger han följande:

Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. (1:21)

Först säger Job att han kom ut ur moderlivet, men sedan att ”naken skall jag återvända dig”. Med det kan han inte ha menat bokstavligen moderlivet, utan jorden där han skall begravas. Jorden är tematiskt kopplat till kvinnans moderliv. Exegeten David J. A. Clines säger att ”the ‘mother’s womb’ is the womb of Mother Earth”.¹ Vi ser ett exempel på detta i Jesus Syraks Vishet, författad några årtionden före Jesu födelse.

Hard work was created for everyone, and a heavy yoke is laid on the children of Adam, from the day they come forth from their mother’s womb until the day they return to the mother of all the living. (40:1)

Jorden där man begravs är ”the mother of all the living”. Låt oss återgå till berättelsen om Sera och Peres. Först kom Seras hand ut och fick en röd tråd bunden om sig. Den röda tråden representerar blodet från Messias lidande. Det hebreiska ordet shani (שָׁנִי) betyder ‘blodröd’ eller ‘karmosinröd’. I Jes 1:18 har man översatt ordet med ‘blodröd’. Efter att handen fått den blodröda tråden bunden om sig, återvänder den in i moderlivet (Jesu begravning). Sedan tränger sig Peres fram (Jesu uppståndelse) och får sin plats i Davids konungsliga släktlinje. Han representerar Jesus som konung på Davids tron.

1. Clines, David J. A. Job 1-20, vol. 17. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006.. ↩︎