Kategori: Okategoriserade

Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och förkunnade i Judeens öken och sade: “Omvänd er! Himmelriket är nära.” Det var om honom (Jesus) det sades genom profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! (Matt 3:1-3)

Matteus citerar här från Jes 40:3 där det står att en röst i öknen skall bereda väg för HERREN (Jahweh).

Bered väg för HERREN (Jahweh), bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.

Johannes döparen blev alltså kallad att bereda väg för Jahweh, vår Gud. Men eftersom Johannes i Matteus beredde väg för Jesus borde det logiskt sett innebära att Jesus är Yahweh. Kan det bli mer tydligt? Eller finns det en djupare och mer trolig förklaring? Personligen ser jag här ett exempel på principen om sändebud. Samma princip används ofta i vår vardag utan att vi tänker på det. Om någon säger sig ha byggt ett hus, är det mest vanliga att personen inte själv har byggt det utan har anlitat snickare (sändebud) att göra jobbet. Sändebudsprincipen används även vid kontakter länder emellan. Ett lands ambassadör fungerar som sitt hemlands sändebud (representant) var han än befinner sig. Man förhandlar med det utsändande landet när man förhandlar med dess sändebud (ambassadör). På detta sätt blev Johannes döparen kallad att bereda väg för Jesus i hans ställning som Guds fullkomliga representant (sändebud) på jorden (se under Sändebudsprincipen).

Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom. Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vår predikan, och för vem blev Herrens arm uppenbarad? Alltså kunde de inte tro, för Jesaja har också sagt: Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärta, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade av mig. Så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet och talade om honom. (Joh 12:37-41)

Johannes börjar med att citera från Jes 53:1 och därefter från Jes 6:10. Han avslutar sedan med orden ”så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet och talade om honom”. Men vilken av de två citaten handlar om Messias härlighet? Traditionellt brukar man inom kristenheten koppla samman denna härlighet med Jes 6.

Året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: “Helig, helig, helig är HERREN Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet [kavod].” … Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon eller hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir botade. (6:1-10)

När det står att ”hela jorden är full av hans härlighet” utgår man från att det är denna härlighet är Jesu härlighet. Jesus måste därför vara den HERREN Sebaot texten talar om. Det låter övertygande, speciellt med tanke på att det hebreiska ordet kavod (härlighet) inte förekommer någonstans i Jes 52:13-53:12. Men likväl behöver man, som alltid, studera den större och mindre kontexten. Om Jesus är HERREN Sebaot i Jes 6:3 uppstår en rad motsägelser gentemot andra texter i Bibeln.

Se, jag ska låta min tjänare Telningen (Messias) komma. Se den sten som jag lagt inför Josua! Över denna enda sten vakar sju ögon, och se, jag ska gravera in en inskrift på den, säger HERREN Sebaot. (Sak 3:8-9)

Så säger HERREN Sebaot: Se, en man vars namn är Telningen (Messias). Under honom ska det gro, och han ska bygga HERRENS tempel. (Sak 6:12)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

I dessa båda texter framställs Jesus som raka motsatsen till HERREN Sebaot. Han är istället en tjänare och herde åt HERREN Sebaot. Ja, en man som står HERREN Sebaot nära. Den senare texten citerade Jesus strax innan han blev övergiven av sina lärjungar (Matt 26:31). En annan motsägelse som uppstår om Jesus är HERREN Sebaot i Jes 6 är hur Messias beskrivs i Jes 11.

Ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter ska bära frukt. Över honom ska HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han ska ha sin glädje i fruktan för HERREN. (11:1-3)

Om Messias skall frukta HERREN enligt Jes 11, hur kan han då själv vara HERREN i Jes 6? Även om det i Jes 11 inte står ordagrant ”HERREN Sebaot” är det onekligen samma HERREN (JHWH) vi talar om. En tredje motsägelse är att uttrycket ”helig, helig, helig” bara används två gånger i hela Bibeln, och där det andra gången tveklöst handlar om HERREN.

Var och en av de fyra varelserna hade sex vingar och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de utan uppehåll: “Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer.” (Upp 4:8)

Att det handlar om HERREN och inte Jesus är uppenbart med tanke på de senare orden ”i mitten mellan tronen och de fyra varelserna och de äldste stod ett Lamm (Jesus), som såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6). Jesus är alltså inte den som sitter på tronen och tar emot hyllningen ”helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig”. Därför är det inte heller troligt att han tar emot hyllningen i Jes 6:3. Så vad hade Johannes i åtanke när han skrev ”så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet och talade om honom”? Det mest troliga är att han syftade på Jes 53:1.

Vem trodde vår predikan? För vem blev HERRENS arm uppenbarad?

Det som gör denna text speciellt attraktiv är att hela perikopen (Jes 52:13-53:12) har en messiansk anspelning. Men hur gör vi då med det faktum att kavod (härlighet) inte finns med, den härlighet Jesaja fick se och som syftar på Messias? En viktig sak många missar är att Johannes inte citerade Jes 53:1 från den hebreiska grundtexten utan från den grekiska översättningen Septuaginta (LXX). Citatet som är taget ordagrant från denna grekiska text innehåller det grekiska ordet doxa (härlighet).

Behold, my servant shall understand, and be exalted, and glorified exceedingly. As many shall be amazed at thee, so shall thy face be without glory from men, and thy glory [doxa] shall not be honoured by the sons of men. Thus shall many nations wonder at him; and kings shall keep their mouths shut: for they to whom no report was brought concerning him, shall see; and they who have not heard shall consider. O Lord, who has believed our report? and to whom has the arm of the Lord been revealed? (52:13-53:1)

Även om Jes 52:13-53:12 har en större messiansk anspelning inom den kristna traditionen, finns det trots allt judiska källor som också anser att perikopen handlar om Messias.

Behold, My servant the Messiah will be successful; he will be lifted up and increase and be very strong. Just as the house of Israel, who was in darkness among the nations, hoped on him for many days, their appearance and their splendor is more than the children of men. (52:13-14 [Targum Jonathan])

What is his [the Messiah’s] name? — The School of R. Shila said: His name is Shiloh, for it is written, until Shiloh come … The Rabbis said: His name is ‘the leper scholar,’ as it is written, Surely he hath borne our griefs, and carried our sorrows: yet we did esteem him a leper, smitten of God, and afflicted (Isa. LIII, 4). (Talmud, Sanhedrin 98b)

Targum Jonathan är en parafraserad arameisk översättning av profetlitteraturen från det andra århundradet v.t. Den Babyloniska Talmud är judarnas största kommentarserie och färdigställdes omkring år 500 v.t. Även aposteln Petrus tolkade in Messias i texten när han skrev ”genom hans sår är ni helade” (1 Petr 2:24). Med tanke på att Jes 52:13-53:12 har en så pass tydlig messiansk anspelning är det mest troligt att Johannes gjorde samma anspelning med sina ord i Joh 12:41. Att han skulle ha lämnat sin judiska monoteistiska tro och istället gjort Messias till HERREN Sebaot är för mig alltför långsökt.

Veckans parasha (3 Mos 1:1 – 5:26 [6:7]) heter ”Vajjikra” och som betyder ”och han kallade” …

Personen som skall offra …

Han ska bära fram det (mjölet) till prästen, och prästen ska ta en handfull av det till påminnelseoffer och bränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett syndoffer. (5:12)

Ett argument från judiskt håll, i polemik till kristendomen, är att man kan få syndernas förlåtelse utan att blod utgjuts, som i denna text där mjölet utgör syndoffret. Men då missar man vad som faktiskt står i texten … 

 

 

We showed Abraham the location of the House (Kaba): ”Do not associate anything with Me; and purify My House for those who circle around, and those who stand to pray, and those who kneel and prostrate.” And announce the pilgrimage to humanity. They will come to you on foot, and on every transport. They will come from every distant point. (22:26-27)

Texten handlar om hur Allah kallar Abraham att förkunna för hela mänskligheten att göra en pilgrimsresa till Kaba (i Mecka). Om detta är sant, varför är då inte Kaba omnämnd i andra historiska källor än muslimska? Varför står det ingenting om Kaba i assyriska, babyloniska, egyptiska, judiska, grekiska, romerska eller kristna skrifter? Ingen verkar ha hört talas om denna byggnad innan Muhammad började nämna om den. Därför är det inte troligt att sura 22:26-27 stämmer. Annars måste vi utgå från att Abraham misslyckades fullständigt med sin kallelse att få människa att resa dit.

Until, when Our command came, and the volcano erupted, We said, ’Board into it a pair of every kind, and your family-except those against whom the sentence has already been passed-and those who have believed.’ But those who believed with him were only a few. He said, ’Embark in it. In the name of Allah shall be its sailing and its anchorage. My Lord is indeed Forgiving and Merciful.’ And so it sailed with them amidst waves like hills. And Noah called to his son, who had kept away, ’On my son! Embark with us, and do not be with the disbelievers.’ He said, ’I will take refuge on a mountain-it will protect me from the water.’ He said, ’There is no protection from Allah’s decree today, except for him on whom He has mercy.’ And the waves surged between them, and he was among the drowned. (11:40-43)

I Koranen finns den bibliska berättelsen om Noa och syndafloden, med några viktiga avvikelser. Till att börja med uppger Muhammad att ”the volcano erupted”. Men det finns ingen vulkan i Bibelns version. Vidare uppger han att ”Noah called to his son” som inte ville lyssna på sin fars uppmaning att gå in i arken, och därför ”he was among the drowned”. Men detta stämmer inte heller med Bibeln som säger att alla tre sönerna (Sem, Ham och Jafet) till Noa överlevde syndafloden.

Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. (1 Mosebok 8:18-19)

Utan tvekan skrev Muhammad sin egen version av den bibliska syndafloden, som absolut inte stämmer med originalet. 

Abraham said to his father Azar, ’Do you take idols for gods? I see that you and your people are in evident error. (6:74)

Enligt Koranen hette Abrahams far Azar. Men detta stämmer inte med Bibeln som uppger att han hette Tera.

Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram (senare Abraham), Nahor och Haran. (1 Mosebok 11:27)

Abrahams far hette alltså Tera och inte Azar. Det finns ingen person i de bibliska böckerna som har namnet Azar. Uppenbarligen hade Muhammad bristfälliga kunskaper om Bibeln.

I Bibeln har blodet en oerhört viktig funktion vad gäller syndernas förlåtelse. I Nya testamentet skriver Hebreerbrevets författare att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (9:22). Detta är ingen nyhet utan den kunskapen fanns redan på Gamla testamentets tid, långt innan Hebreerbrevet skrevs.

Kroppens liv är i blodet, och jag har gett er det för altaret, för att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det. (3 Mosebok 17:11)

Men denna viktiga funktion av blodet finns inte i Koranen. Muhammad gjorde allt han kunde för att undkomma ämnet. Som exempel kan nämnas sura 2 där Gud befaller Mose att offra en kviga.

Recall when Moses said to his people, ”Allah commands you to sacrifice a heifer.” They said, ”Do you make a mockery of us?” He said, ”Allah forbid that I should be so ignorant.” They said, ”Call upon your Lord to show us which one.” He said, ”He says she is a heifer, neither too old, nor too young, but in between. So do what you are commanded.” They said, ”Call upon your Lord to show us what her color is.” He said, ”He says she is a yellow heifer, bright in color, pleasing to the beholders … neither yoked to plow the earth, nor to irrigate the field; sound without blemish.” (2:67-71)

Här står det att Mose skulle offra ”a yellow heifer, bright in color, pleasing to the beholders”. Men även om berättelsen är hämtad från Bibeln avviker den från den bibliska versionen, något de allra flesta berättelserna i Koranen gör. I det här fallet avviker den på en speciellt viktig punkt.

HERREN talade till Mose och Aron. Han sade: ”Detta är en lagstadga som HERREN har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har något lyte och som inte har burit något ok. Ni skall ge den åt prästen Eleasar, och man skall föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn.” (4 Mosebok 19:1-3)

Enligt Koranen skulle Mose offra en gul kviga medan Bibeln säger att den skulle vara röd. För den som inte studerat Bibeln kan denna detalj verka irrelevant. Men Exegeten R. Dennis Cole säger i NAC Pentateuch att

the redness of the cow reflected the color of blood, as did the other sacrificial elements burned with the cow. (1)

Den röda färgen på kvigan symboliserar alltså blodet med dess renande/försonande effekt. Denna viktiga detalj finns inte med i Koranens berättelse. Uppenbarligen har Muhammad inte velat veta av blodets viktiga betydelse, och har därmed också i förlängningen lyckats undvika betydelsen av Jesu offerdöd på korset.

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. (1 Johannes 4:10)

Jesus dog på korset för att vi skulle få försoning för våra synder, och det är hans blod som gör denna försoning möjlig.

---

(1) Cole, R. Dennis. NAC Pentateuch, vol. 3B. OakTree Software, Inc, s. 306.

I den hebreiska bibeln (Gamla testamentet) förekommer Guds namn JHWH (Jahweh) mer än 6 800 gånger.

Jag är HERREN [JHWH], det är mitt namn. (Jesaja 42:8)

Du överger inte dem som söker dig, HERRE [JHWH]. (Psalm 9:11)

HERREN [JHWH] är nära alla som ropar till honom, alla som ropar till honom i sanning. (Psalm 145:18)

Men trots att JHWH är det mäktigaste namnet i universum går detta inte att hitta i Koranen. Istället har det blivit ersatt med namnet Allah. Är inte det högst märkligt? Varför skulle Gud säga ”jag är JHWH, det är mitt namn”, för att sedan på 600-talet v.t., utan förvarning, ändra namn till Allah? Ja, varför skulle Gud om och om igen i Bibeln identifiera sig med JHWH för både judar och kristna, för att sedan göra en helomvändning och byta namn till Allah? Nej, detta är helt och hållet ett påhitta av Muhammad och inte något Gud kom på.

Men, kanske några invänder med, Guds namn JHWH finns inte heller i Nya testamentet. Det är sant! Men det beror på att författarna till den grekiska grundtexten till Nya testamentet följde den judiska traditionen att inte uttala Guds namn. Och därför ersatte man JHWH med det grekiska ordet kyrios (=Herre). Detta är anledningen till att det står ”Herren” i svenska översättningar. Men observera att ”Herren” inte är ett nytt namn med avsikt att ersätta JHWH, utan det är en titel som enbart används för att inte uttala namnet. Detta till skillnad mot Koranen där Muhammad valde att byta ut Guds namn mot namnet Allah. Det är en viktig skillnad!

Tidigare var jag öppen för att Judar, kristna och muslimer tillbad samma Gud, d.v.s. Israels Gud JHWH (Jahweh), även om det var uppenbart att Muhammad hade fått mycket om bakfoten i Koranen. Men på senare tid har jag varit tvungen att ompröva denna min öppenhet. Det är helt enkelt för mycket som inte stämmer överens. Trots Koranens anspråk på att Allah är Israels Gud visar historien något annat. I The Encyclopaedia of Islam står det att

Allāh was known to the pre-Islamic Arabs; he was one of the Meccan deities, possibly the supreme deity and certainly a creator-god. (1)

Allah var en av många gudar i Mecka (Islams heligaste plats) i Saudi-Arabien innan Muhammad grundade Islam. Vidare står det på Columbia International Universitys hemsida att

Allah probably comes from the Aramaic compound term “al-ilah,” which means “the god.” It is a generic term for the highest god of the people, and in Arabia it was in use for centuries before Muhammad came on the scene. Apparently it was one of the 360 gods worshipped in the ka’aba in Mecca, and was the chief god for the Quraysh tribe, which was the tribe Muhammad belonged to. (2)

Allah var en av 360 gudar som dyrkades i Ka’aba (Islams heligaste byggnad) i Mecka, och som dessutom var huvudguden för stammen Quraysh, den stam Muhammad tillhörde. Detta bekräftas dessutom av att Muhammads far hette Abdullah (‘Abd Allāh), vilket betyder ”tjänare/slav åt Allah”. Det är knappast troligt att hans Allah var någon annan än den Muhammad senare tillbad i hans nystartade religion Islam. Men, invänder säkert många med, säger inte Koranen att Jesus tillbad Allah som Israels Gud?

When Jesus came with the clarifications, he said, ”I have come to you with wisdom, and to clarify for you some of what you differ about. So fear Allah, and obey me. Allah is my Lord and your Lord, so worship Him-this is a straight path.” (43:63-64)

Bara för att Muhammad uppgav i Koranen att Jesus tillbad Allah, måste inte detta vara sant. Låt oss ta ett exempel från 1 Kungaboken i Bibeln. Efter att Israel hade delats upp i Nordriket och Sydriket på 900-talet f.v.t. fick Nordrikets kung Jerobeam en idé om hur han skulle hindra invånarna att återvända till Jerusalem för att tillbe i Templet. Han lät tillverka två kalvar av guld och lät utropa ”se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land” (1 Kungaboken 12:28). Men bara för att Jerobeam sade att dessa båda kalvar var Israels Gud, betyder inte det att han hade rätt. På samma sätt är det med Allah. Bara för att Muhammad gjorde om en avgud från Ka’aba i Mecka till Israels Gud, betyder inte detta att det är sant. Allah, denna avgud från Mecka, kan aldrig bli Israels Gud JHWH.

---

(1) The Encyclopaedia of Islam, vol. I. Leiden : Brill, 1960, s. 406.

(2) https://www.ciu.edu/content/allah-islam-same-yahweh-christianity   2021-07-30