Ordspråksboken 8:22

Herren skapade [qanah] mig (visheten) som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, när det ännu inte fanns källor med vatten, innan bergen fått sin grund, innan höjderna fanns föddes jag, när han ännu inte gjort land och fält eller mullen som täcker jorden. När han spände upp himlen var jag där, när han välvde dess kupa över djupet, när han fyllde molnen däruppe med kraft och lät djupets källor bryta fram, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna. (Ords 8:22-31 [Bibel 2000])

Många kristna vill tolka visheten i Ords 8 som Jesus i en preexistent tillvaro. Men det finns en rad argument som talar emot detta. Till att börja med står det att Gud skapade (qanah) visheten. Även om det hebreiska ordet qanah primärt har betydelsen ”köpa, förvärva”, är ändå ordvalet ”skapa” i Bibel 2000 inte långsökt. De judar som översatte den hebreiska texten till det grekiska Septuaginta (LXX) valde verbet ktizo, som har just betydelsen ”skapa” (jmf Ps 51:12). Samma förståelse av visheten ses i den gamla judiska boken Jesus Syraks vishet (Ben Sira) från omkring år 180 f.v.t.

Före allt annat skapades [ktizo] visheten; tanke och insikt finns till av evighet … En enda är vis. Väldig och fruktansvärd sitter han på sin tron: Herren. Han själv skapade [ktizo] visheten och såg på den, mätte den och utgöt den över alla sina verk. Allt som lever har fått del av hans gåva, i rikt mått har den skänkts åt dem som älskar honom. (1:4-10)

För dessa rabbiner handlade qanah och ktizo om ett skapande från Guds sida. Men om visheten skapades som det första av Guds verk, då måste det innebära att den inte alltid har funnits. Vidare beskrivs den i Ordspråksboken i högst feminina ordalag vilket gör det långsökt att hon skulle förebilda en maskulin Messias: ”Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras” (Ords 1:20). Detta visar vikten av att studera kontexten för att rätt kunna förstå texter likt Ords 8:22.

Det finns mer att hämta från kontexten som visar att den traditionella kristna tolkningen av Jesus som visheten inte stämmer. I Ords 8:12 står det att ”jag, visheten, bor tillsammans med klokheten” (8:12). Om Jesus är visheten, vem är då klokheten? Om man menar att klokheten bör förstås symboliskt, är det då inte logiskt att båda bör förstås på det sättet? Inom judendomen är visheten en personifiering av Guds Torah. 

God consulted the Torah and created the world, while the Torah declares, In the beginning God created, beginning referring to the Torah, as in the verse, The Lord made me as the beginning of His way (Prov. VIII, 22). (1)

Vi kan inte heller bortse från den judiska vishetslitteraturen kring Jesu tid. Pseudoepigrafen Salomos vishet, som tillkom några årtionden innan Jesu födelse, beskriver visheten på sätt som knappast kan handla om en preexistent Jesus.

Hon (visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne. Hon är ju invigd i Guds kunskap och tar del i hans verk. (8:2-4 [Bibel 2000])

Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud. Sänd ut henne från din heliga himmel, låt henne komma från din härlighets tron och arbeta vid min sida, så att jag kan lära mig vad som gläder dig. (9:9-10 [Bibel 2000])

Här, liksom i Ordspråksboken, omnämns visheten med starka feminina ordalag där hon ”var med när du (Gud) skapade världen”. Att därför Jesu lärjungar, några årtionden senare, skulle ha tillämpat denna feminina varelse på en maskulin Jesus måste ses som långsökt. Jesus själv talade om visheten utan att identifiera sig med henne. Han sade till Johannes döparens lärjungar att

Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:19)

Lägg märke till Jesu personifiering av visheten, på samma sätt som vishetslitteraturen beskriver henne. Exegeten James Dunn skriver att ”there is no evidence in the earliest traditions of Jesus’ ministry that he understood himself as Wisdom, or as the incarnation of (pre-existent) Wisdom”. (2) Att Jesus inte identifierade sig med visheten är förståeligt med tanke vad som var förutsagt om honom i GT. I Jesaja bok sägs det om Messias att ”över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd” (11:1-2). Varför skulle Messias få Anden med vishet om han redan var den vishet som hade varit verksam vid Guds sida när allting skapades? I Uppenbarelseboken får lärjungen Johannes höra himmelska ord.

Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (Upp 5:11-12)

Lammet (Jesus) får, på grund av att han lät sig slaktas, ta emot visheten. Men till vilken nytta om han var den vishet som var med vid skapelsearbetet? Ja, varför behöver visheten ta emot vishet? Det måste helt enkelt finnas en annan förklaring på Ords 8:22. Personligen lutar jag åt det Dunn tar upp i sin monografi. 

For them (the Jewish writers) Wisdom never really became more than a convenient way of speaking about God acting in creation, revelation and salvation; Wisdom never became more than a personification of God’s own activity. (3)

Det mest sannolika är, som Dunn skriver, att visheten utgör en personifiering av Guds handlande i skapelsen. I den parafraserade arameiska översättningen targum Neofiti har man översatt Bibelns första vers med ”from the beginning, with wisdom, the Lord created and finished the heavens and the earth”. Med vishet skapade Gud himlarna och jorden. Det var därför Gud ställde den retoriska frågan: ”Vem var med mig?” (Jes 44:24). Det fanns ingen varelse vid hans sida, bortsett från hans personifierade vishet. Jag håller vidare med Dunn i det han skriver.

If we attempt to give clearer definition to the figure of Wisdom within the monotheism of Israel’s religion we seem to be shut up to two alternatives. Either Wisdom is being clearly subordinate to Yahweh, like the angels, or the heavenly council in Job 1 and 2 … Or else, and this seems the more plausible, the Wisdom passages are simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose. (4)

Enligt Dunn är visheten ”simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose” och inte Jesus i en förmodad preexistens. 


(1) Midrash Rabbah, Sefer Bereshit 1:1.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 210.

(3) ibid, s. 210.

(4) ibid, s. 174.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s