Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till. 

Detta är en relativt vanlig text kristna använder som bevis för att Jesus är Gud. Men istället utgör den ett bra exempel på hur viktig kontexten är vid bibelstudier. Låt oss se på kapitlets inledande ord:

Sedan Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och bad: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (17:1-3)

I sin bön till Fadern sade Jesus att ”du har gett honom makt över alla människor”. Den makt Jesus har över alla människor grundar sig på en delegerad makt från Gud och inte på ett gudomligt anspråk, en sanning flera texter vittnar om i NT (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Vidare sade han att ”detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden”. För Jesus var Fadern den ende sanne Guden, medan han såg sig själv som sänd av honom. Det visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Vidare finns det en sak i resten av kapitlet många missar. 

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig … Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig … Jag har gjort ditt namn känt för dem. (17:6, 11-12, 26)

Om och om igen sade Jesus ”ditt namn” om Faderns namn (se även Upp 3:12). Utan tvekan handlar det om JHWH (tetragrammaton), det namn som är över alla andra namn (jmf Fil 2:9; Hebr 1:4). Men varför tillhör inte detta namn även Jesus om han är den JHWH vi läser om i GT? Vad innebär det att Jesus hade en härlighet (grek. doxa) innan världen blev till (17:5)? Som redan nämnts får vi inte glömma kontexten.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. (17:21-24)

Den härlighet Jesus hade innan världen blev till hade Gud gett honom. Om Jesus är Gud och alltid har funnits, hur kan då Fadern ha gett honom sin härlighet vid en viss tidpunkt i historien? Rimligen kan därför inte denna härlighet alltid ha tillhört Jesus. En trolig förståelse är att när ordet blev kött i Joh 1:14 var det visheten som tog sin boning i Jesus. Han blev visheten förkroppsligad och talade därför å vishetens vägnar i 17:5. En alternativ förståelse är att Jesus fanns innan världen blev till i form av Guds plan. Rabbinerna säger att sju saker skapades innan allt annat skapades, där en av dessa saker var Messias namn.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (1)

I judiskt tänkande fanns alltså Messias innan världen blev till, dock inte som en medveten varelse utan som Guds plan. Därför kunde Petrus skriva att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Jesus hade på det sättet Guds härlighet innan världen blev till (se under Johannesevangeliet 1:1-18). Men oavsett hur vi väljer att tolka Joh 17:5 är den inte ett bevis för Jesu Gudom. Det enda den kan bevisa är att Jesus hade någon form av preexistens, antingen som en medveten varelse eller i form av Guds vishet eller plan som, när tiden var inne, blev kött. I slutändan är ändå det viktigaste att vi tolkar texten utifrån den judiska kontext som fanns i Israel på den tiden, och inte från vårt moderna västerländska perspektiv.

(1) Talmud, Pesarim 54a.