Sändebudsprincipen

Om någon vill förstå Jesu förhållande till Gud är det av absolut nödvändighet att man förstår principen om sändebud. Så länge man inte förstår denna princip gör man lätt förhastade tolkningar av både GT och NT. Ett sådant exempel är när präster och leviter frågade Johannes döparen vem han var:

Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: ”Jag är inte Messias.” De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten?” Han svarade: ”Nej.” Då sade de till honom: ”Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (Joh 1:20-23)

Johannes svarade dem med ett citat från Jes 40:3 där det står att någon skulle bereda väg för Israels Gud: ”Bered väg för HERREN (YHWH), bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud” (Jes 40:3). Om man kopplar samman dessa båda texter verkar det uppenbart att Jesus, den Johannes döparen skulle göra vägen rak för, måste vara Gud. Personligen anser jag att en sådan tolkning är förhastad eftersom detta istället är ett exempel på principen om sändebud. Samma princip används ofta i vår vardag utan att vi ens tänker på det. Om någon säger sig ha byggt ett hus, är det vanligen så att personen inte själv har byggt det utan har anlitat snickare (sändebud) att göra jobbet. Sändebudsprincipen används även vid kontakter länder emellan. Ett lands ambassadör fungerar som sitt hemlands sändebud (representant) var han än befinner sig. Med andra ord förhandlar man med det utsändande landet när man förhandlar med dess sändebud (ambassadör).

På flera ställen i GT kan vi läsa om hur Gud uppenbarade sig för människor. Vid en första anblick verkar det som att dessa bokstavligen får möta Gud. Men läser man lite noggrannare visar det sig att det istället är någon av hans sändebud de får möta. Denna typ av Gudsuppenbarelse har gett upphov till begreppet ”Lille YHWH” inom judendomen.

Denna typ av uppenbarelse av YHWH på jorden i människolik gestalt, som på något sätt är skild från den YHWH som befinner sig i himlen, har gett upphov till ett speciellt begrepp inom judisk teologi. Det kallas för YHWH-Katàn, eller Adonai-Katàn, som betyder ”Lille YHWH” … Vem är denne agent? Är det YHWH själv? Nej det kan det inte vara för ”ingen människa har sett eller kan se” den Evige. Det måste därför vara någon annan som till fullo representerar Honom. Rabbinerna kallar honom för Adonai-Katàn. (1)

Det sändebudet gör och säger tillskrivs den som har sänt honom på ett sådant sätt att det i praktiken inte går att se någon skillnad mellan dem. Den som tar emot sändebudet ser och hör den som har sänt honom. Det var därför Jesus kunde säga att “den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Inte för att han själv var Gud, Fadern, utan för att han var utsänd av honom och representerade honom fullt ut. Ett av de första exemplen på principen om sändebud hittar vi i berättelsen om patriarken Jakob, när han vid ett tillfälle begav sig iväg från Beer–Sheba till Haran.

Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. Och se, HERREN stod ovanför den och sade: ”Jag är HERREN, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande.” … Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. Och han kallade platsen Betel. (1 Mos 28:11-19)

Jakob kom till sin morbror Laban och tjänade honom under en period av 20 år. Men i en dröm sade Gud till Jakob att vända tillbaka till sina fäders land och till sin släkt (1 Mos 31:3). Han berättade sin dröm för sina båda hustrur Lea och Rakel:

Guds ängel [malach] sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Här är jag. Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. (1 Mos 31:11-13)

Denna ängel talade till Jakob i 1 person, d.v.s. ”jag är Betels Gud”. Det behöver betonas att det hebreiska ordet malach egentligen inte betyder ”ängel” utan ”sändebud”. Om det i en text handlar om ett himmelskt sändebud översätts malach med ”ängel”, men om sändebudet är en människa blir det ”budbärare” eller ”sändebud”. Det är helt och hållet kontexten som avgör hur ordet skall översättas (jmf 1 Mos 32:1, 3). Ängeln sade till Jakob att han var Betels Gud och att det var han som hade tagit emot Jakobs löfte. Men hur kunde ängeln göra ett sådant anspråk? Det var fullt möjligt eftersom han var Guds sändebud. Följande förklaring ges i fotnoten i en judisk översättning:

As God’s emissary, the angel spoke in the first person, describing himself as the God of Beth-el, i.e., the God Who appeared to you in Beth-el [see 28:13] (Radak), and Who promised you My protection, assuring you that I would bring you back to that land (Malbim). (2)

Nu invänder säkert en del att detta sändebud trots det kan ha varit Jesus i sin preexistens. I så fall uppstår två problem. För det första sade Jesus att ”budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom” (Joh 13:16). Jesus som sändebud (malach) kan därför inte vara lika mycket Gud som Fadern. Och detta stämmer inte med den traditionella treenighetsläran som säger att Fadern och Sonen är lika mycket Gud. För det andra säger ängeln i 1 Mos 28 att ”jag är HERREN, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud” (1 Mos 28:13). Men i Apg 3:13 visade Petrus att dessa ord inte kan syfta på Jesus. Han sade istället att Jesus var en tjänare åt den Guden.

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom.

Så även om man utgår från att Jesus var det sändebud som mötte Jakob i drömmen, var han det som en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Och detta är inte förenligt med den klassiska treenighetsläran. Ett annat exempel på principen om sändebud hittar vi i berättelsen när Jakob befann sig vid Jabboks vadställe. Där brottades han med en man ända till morgonrodnaden.

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. (1 Mos 32:24-25)

Här får man intrycket av att det var Gud han brottades med. Ja, det står till och med att ”jag har sett Gud ansikte mot ansikte” (1 Mos 32:30). Men var det verkligen Gud han fick se? Hur kunde i så fall Johannes skriva att ”ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18)? Vid en första anblick verkar det vara en motsägelse mellan dessa båda texter. Men i Hosea bok hittar vi en fullt logisk förklaring.

I moderlivet grep han (Jakob) sin bror i hälen, när han blivit man kämpade han med Gud. Ja, han kämpade med ängeln och vann seger, han grät och bad honom om nåd. (Hos 12:3-4)

Det var alltså en ängel han brottades med vid Jabboks vadställe och inte Gud själv. Förmodligen var det en av de änglar han mötte på sin färd mot löfteslandet som det står skrivet om i början av samma kapitel: “Då mötte Guds änglar honom” (1 Mos 32:1). Att det var en ängel och inte Gud själv han brottades med bekräftas av Matthew Henry’s Commentary on the Whole Bible:

We have here the remarkable story of Jacob’s wrestling with the angel and prevailing, which is referred to, Hos. xii. 4 … While Jacob was earnest in prayer, stirring up himself to take hold on God, an angel takes hold on him. (3)

Låt oss ta ännu ett exempel på sändebudsprincipen. I början av andra Mosebok berättas hur Mose, efter en speciell händelse, fick fly från Egypten för att sedan hamna i Midjan. Där gifte han sig med en midjanitisk kvinna och arbetade med att valla får åt sin svärfar. Vid ett av dessa tillfällen tog han fåren “bortom öknen och kom till Guds berg Horeb” (2 Mos 3:1). Där fick han vara med om något högst märkligt. En buske brann, men utan att brinna upp! 

Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske … När HERREN såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken … Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:2, 4-6)

Det står att en Guds ängel/sändebud uppenbarade sig för honom ur busken. Men det står även att Gud ropade till honom ur samma buske. Var båda två i busken samtidigt? Det mest sannolika är att det bara var ängeln som befann sig där, men att denne talade å Guds vägnar. Att det var så förstår vi utifrån Stefanus försvarstal inför Stora rådet i Apg 7.

När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud … Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. (Apg 7:30-35)

Visserligen sade Stefanus att när Mose gick närmare ”kom Herrens röst”. Men trots det inleder och avslutar han sin berättelse med att det var ”ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken”. Det som skedde var att ängeln, precis som tidigare, talade å Guds vägnar. Ett annat exempel på sändebudsprincipen är när Israels barn befann sig vid Sinai berg och skulle ingå förbund med Gud. 

HERREN steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och HERREN kallade Mose dit upp. Och HERREN sade till Mose … När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 19:20-21; 31:18)

Här får man intrycket att det var Gud personligen som talade med Mose, för att sedan överlämna vittnesbördets två tavlor till honom. Men jämför vi dessa ord med Stefanus försvarstal får vi en helt annan förståelse av vad som hände vid Sinai.

Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss … ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den. (Apg 7:38, 53)

Här ser vi att det inte alls var Gud personligen som talade till Mose på berget och som gav honom Torah (lagen), utan det var hans änglar. Denna sanning om änglarnas funktion ser vi även på andra ställen i NT: “Om redan det ord som talades genom änglar stod fast” (Hebr 2:2) och ”den (Torah) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand” (Gal 3:19). Detta överensstämmer med Stefanus beskrivning ovan att det handlade om änglar och inte Gud personligen. Ytterligare ett exempel på principen om sändebud hittar vi i Domarboken. Där står det berättat hur Simsons föräldrar, Manoa och hans hustru, fick besök av en Guds ängel.

När lågan slog upp från altaret mot himlen, for HERRENS ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig HERRENS ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var HERRENS ängel. Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” (Dom 13:20-22)

Manoa visste att det var en Guds ängel som uppenbarade sig för dem, men likväl sade han att de hade fått se Gud. Den som får se Guds sändebud får därmed se Gud. Var det Jesus han fick se? Tveksamt eftersom Petrus senare skrev att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Att Jesus uppenbarades ”i dessa sista tider”, d.v.s. mer än tusen år senare, visar att han inte kan ha uppenbarat sig för Manoa och hans hustru. Som avslutning skall vi ta ett exempel på sändebudsprincipen från NT. Vid ett tillfälle lät kung Herodes sätta Petrus i fängelse innan han skulle ställa honom inför rätta. Under sista natten i fängelset kom en Herrens ängel och befriade honom därifrån.

När Petrus blev sig själv igen sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand.” … Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad … Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. (Apg 12:7-17)

Först sade Petrus att det var en Herrens ängel som hade räddat honom ur fängelset. Men efter att han hade blivit befriad sade han till sina trosfränder att det var Herren som hade räddat honom. När sändebudet gör något är det som om Gud själv gör det. Och som vi redan sett kan skillnaden mellan dem vara så pass liten att det inte alltid går att skilja dem åt. Men likväl finns denna skillnad där. 


(1) Blad, Stefan Ketriel. Är treenigheten biblisk? (Kap 5). http://www.messianskaforeningen.se/Treenigheten/trinity.htm

(2) Scherman, Nosson. The Chumash. Mesorah Publication, ltd, 1998, s. 163.

(3) Henry, Matthew. Matthew Henry’s Commentary on the Whole Bible, s. 53.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s