Inledning

Många troende människor bär på övertygelsen att alla icke-troende människor en dag skall kastas i en gigantisk sjö som brinner av eld och svavel. Skrikande och vrålande av smärta skall de plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan någon som helst möjlighet till räddning. Med andra ord går dessa en framtid till mötes som är hundra gånger värre än den värsta mardröm någon någonsin har haft. Detta blir dagen då Guds rättvisa domslut skall komma över varje människas liv.

Men redan här behöver varje troende stanna upp och tänka efter. Är det öde dessa människor förväntas gå till mötes verkligen i enlighet med Guds rättvisa domslut, eller grundas den på en kristen tradition som går utöver vad Skriften lär? Under Abrahams samtal med HERREN angående förstörelsen av Sodom sade han: “Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt [mishpat]?” (1 Mos 18:25). En viktig betydelse av detta hebreiska ord är “rättvisa”. På vilket sätt blir Guds rättvisa synlig genom att miljoner och åter miljoner människor kastas in i en evighet av obeskrivligt lidande?

För att få en rätt biblisk förståelse av människans framtid efter dödsögonblicket är det av absolut nödvändighet att vi förstår framför allt två saker: Vad innebär Guds rättvisa domslut? Och äger människan en odödlig natur eller är denna begränsad till sin livslängd?

Guds rättvisa domslut

Låt oss börja med Guds rättvisa domslut. Genom att förstå vad som ligger till grund för hans domslut, blir det lättare att förstå människans slutliga livsöde. Går vi till moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln, ser vi att det grundläggande för Guds rättvisa domslut är att straffet alltid står i proportion till de synder människan begår.

Om någon tillfogar sin nästa kroppsskada, skall man göra mot honom som han själv har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas. (3 Mos 24:19-20)

Gud sade inte att straffet skulle vara “hundra brutna lemmar per bruten lem” eller “hundra ögon per öga” eller “hundra tänder per tand”, utan “samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”. Det är denna typ av rättvisa Gud använder sig av när han dömer. I 2 Mosebok hittar vi ett exempel på hur Gud i sin rättvisa straffade farao.

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son. (2 Mos 4:22-23)

I den judiska bibelöversättningen The Stone Edition ser vi i fotnoten till denna text att “he would be punished measure for measure with the loss of his own firstborn”.

Om vi jämför straffet ”samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”, med den obeskrivliga plåga icke troende människor förväntas utstå i biljarders och åter biljarders år i en gigantisk eldsjö, tänker vi då i linje med Guds rättvisa domslut? Låt oss ta ett annat exempel: tant Agda har levt hela sitt liv som en enkel bondkvinna med en genuin omsorg om sina medmänniskor. Och även om hon fick höra evangeliet som liten förstod hon sig aldrig på det. När hon en dag skall stå inför Guds domstol för att dömas, kommer då det rättvisa straffet för henne att bli biljarders, biljarders och biljarders år av obeskrivligt lidande? Kan någon, helt uppriktigt, påstå att hon då kommer få det straff hon förtjänar? Står ett sådant straff i proportion till de synder hon har begått? Ja, har det över huvudtaget under jordens historia funnits någon som förtjänar ett sådant straff, om vi bortser från vad känslorna säger?

Tänker vi inte med avsky på människor som Josef Mengele, läkare och medicinsk forskare i koncentrationslägret Auschwitz under andra världskriget? (1) I detta koncentrationsläger utsatte han fångarna för oerhört plågsamma experiment och fick där öknamnet “Dödens ängel”. Om vi känner en så stark avsky mot människor som han, borde vi då inte känna en minst lika stark avsky även mot Gud, han som förväntas plåga miljardtals människor på ett ohyggligt mycket vidrigare sätt än Mengele någonsin lyckades göra, och detta i all evighet? Dessutom, säger inte Skriften att “Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), ett attribut Josef Mengele aldrig fick?

Om vi utgår från att ogudaktiga människor går ett evigt helvete till mötes, borde int ett sådant straff finnas förutsagt i framför allt moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln? För att ta ett exempel från vardagen: för att en bilist skall kunna mista sitt körkort vid en fortkörning, är det nödvändigt att detta straff finns i den svenska trafikförordningen. Annars är det omöjligt att bli av med körkortet för en sådan förseelse. På samma sätt är det med människans slutliga livsöde: hon kan inte förpassas till ett evigt helvete om ett sådant straff inte finns omnämnt i moseböckerna, Guds förordningar. Det kapitel som tar upp olydnadens förbannelser mer utförligt än något annat är 5 Mos 28.

Om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig … HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig … HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås … Damm och stoft skall vara det regn HERREN ger åt ditt land. Från himlen skall det komma ner över dig, till dess att du förgörs … Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. (28:15, 20-24)

Det finns inte en enda varning i detta kapitel om ett evigt lidande. Det närmsta man kommer är att ”du förgörs och snabbt förgås”. Men detta straff är långt ifrån vad den traditionella helvetesläran säger. Kom Jesus för att rädda oss från ett lidande som inte ens finns omnämnt i moseböckerna? Om helvetesläran är sann, borde vi då inte hitta varningar för detta fruktansvärda livsöde på minst varannan sida i GT? Men om det är så att Gud istället skall straffa dem i proportion till de synder de har begått, d.v.s. “låta honom få det antal slag som svarar mot hans brott” (5 Mos 25:2), kan inte läran om ett evigt helvete stämma.

Människan – en levande själ

Som tidigare nämnts är det även av absolut nödvändighet att vi förstår människans natur för att rätt kunna förstå hennes slutliga livsöde. Om icke troende människor skall plågas i biljarders och åter biljarders år, är det nödvändigt att det finns en odödlig del av människan som kan gå vidare till en sådan plats. Men det finns ett stort problem med detta. I Uppenbarelsebokens andra kapitel säger Jesus till församlingen i Efesus: “Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis” (Upp 2:7). Här finns ett tematiskt samband med det besked Gud gav Adam och Eva efter syndafallet.

HERREN Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” (1 Mos 3:22)

Gud drev ut Adam och Eva från Edens lustgård för att de inte skulle äta av livets träd och så leva för evigt. De hade alltså inte evigt liv efter syndafallet. Om de som “segrar” i Upp 2:7 inte har evigt liv innan de får äta av livets träd, hur mycket mindre har då de som “förlorar” evigt liv. Och om dessa inte har evigt liv, hur kan de då plågas i evigheternas evigheter? Många menar dock att eftersom människan är skapad till Guds avbild måste hon vara odödlig till sin natur. En sådan tanke kan låta logisk men har likväl inte mycket stöd i Bibeln. Faktum är att vi inte har evigt liv, men däremot har vi löfte om att en dag få det.

Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. (Tit 3:7)

Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. (Jud 1:21)

Om odödlighet innebär att vara lik Gud, borde vi då inte vara lik honom även på andra områden såsom allvetande, allestädes närvarande och kärleken personifierad. Faktum är att Bibeln aldrig använder orden “odödlig” och “odödlighet” för någon annan än Gud samt troende människor i ett eskatologiskt tillstånd.

Han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. (1 Tim 6:15-16)

Basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. (1 Kor 15:52-53)

Paulus skrev till församlingen i Rom att Gud skall ge “evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet” (Rom 2:6-7). Men varför söka odödlighet om man redan är odödlig av naturen? Paulus verkade inte se odödlighet som en inneboende del av människan, utan något som skall ges åt den som segrar. I Jewish Encyclopedia under sökorden Immortality of the Soul ses samma uppfattning.

As a matter of fact, eternal life was ascribed exclusively to God and to celestial beings who ”eat of the tree of life and live forever” (Gen. iii. 22, Hebr.). (2)

Som vi såg tidigare är det just detta de troende en dag skall få göra, “att äta av livets träd, som står i Guds paradis” och “så äta och leva för evigt”. Det står ingenstans att själen är odödlig, trots att det hebreiska respektive grekiska ordet för “själ” (nefesh respektive psyche) förekommer mer än 850 gånger i Bibeln. Men varifrån kommer då läran om själens odödlighet? En rad källor visar att läran inte har sitt ursprung i Bibeln utan är hämtad från grekisk filosofi, speciellt platonismen. I artikeln Immortality of the Soul står det att

the belief that the soul continues in existence after the dissolution of the body is a matter of philosophical or theological speculation rather than of simple faith, and is accordingly nowhere expressly taught in Holy Scripture … The belief in the immortality of the soul came to the Jews from contact with Greek thought and chiefly through the philosophy of Plato, its principal exponent, who was led to it through Orphic and Eleusinian mysteries in which Babylonian and Egyptian views were strangely blended. (3)

Även Mikael Tellbe, lärare i NT vid Örebro Missionsskola, gav i tidningen Dagen samma svar på var denna lära kommer ifrån: “Själens odödlighet är inte en biblisk tanke från början, utan kommer från Platon.” (4) Här bör man som troende ställa sig den berättigade frågan om det inte är dags för en rejäl utrensning i den kristna teologin. Varför grunda sitt liv på en hopblandad lära bestående av Guds ord och grekisk filosofi, eller som Paulus uttryckte det: “Vad har ljus gemensamt med mörker?” (2 Kor 6:14).


(1) http://www.auschwitz.dk/mengele.htm   2020-10-12

(2) http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=118&letter=I&search=immortality%20of%20the%20soul   2020-10-13

(3) ibid.

(4) http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=151561   2008-05-20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s