Aion & aionios

Två grekiska ord som är viktiga att studera för att rätt kunna förstå helvetesläran är substantivet aion och adjektivet aionios. Ofta översätts de med ord som “evig” och “evigt”. Men varken aion eller aionios har denna specifika evighetsbetydelse. Istället representerar de en odefinierbar tidslängd som kan vara antingen lång eller kort. Exegeten Marvin R. Vincent förklarar detta i sin Word Studies in the New Testament.

Ἀιών, transliterated aeon, is a period of time of longer or shorter duration, having a beginning and an end, and complete in itself. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time … The length of the aeon depends on the subject to which it is attached. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time  … The word always carries the notion of time, and not of eternity. It always means a period of time. Otherwise it would be impossible to account for the plural, or for such qualifying expressions as this age, or the age to come. It does not mean something endless or everlasting … The adjective αἰώνιος in like manner carries the idea of time. Neither the noun nor the adjective, in themselves, carry the sense of endless or everlasting … Ἀιώνιος means enduring through or pertaining to a period of time. Both the noun and the adjective are applied to limited periods. (1)

I slutändan är det kontexten som avgör hur lång tidsperiod aion och aionios avser. Handlar det om Gud får man dra slutsatsen att orden har ett evighetsperspektiv. Men handlar det om begränsade varelser är det mer troligt att det syftar på en begränsad tid. Låt oss se på några exempel hur orden används för människor i Bibeln:

Finns det något om vilket man säger: ‘Se, detta är nytt,’ så har det redan funnits i gamla tider [aion] som varit före oss. (Pred 1:10)

Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan [aion] hade lovat genom sina heliga profeters mun. (Luk 1:69-70)

Vill du hålla dig på forntidens [aionios] väg, där fördärvets män gick, män som rycktes bort i förtid, och som en ström flöt deras grundval bort. (Job 22:15-16)

Flytta inte en gammal [aionios] gränssten som dina fäder har rest. (Ords 22:28)

Men hur gör vi med de texter som klart och tydligt verkar visa att människor går ett evigt straff till mötes. Ett sådant exempel är Jesu berättelse om när Människosonen skall skilja fåren från getterna (Matt 25:31-46). Det blir högst ödesdigert för dessa ”får” som inte får ta del av Guds frälsning.

Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga [aionios] elden som är beredd åt djävulen och hans änglar … Och dessa skall gå bort till evigt [aionios] straff, men de rättfärdiga till evigt [aionios] liv. (Matt 25:41, 46)

Vad menas med att elden och straffet är eviga? Att elden är evig betyder inte att människornas lidande kommer att vara i evighet. Som vi redan sett har inte aionios i sig själv någon evighetsbetydelse utan står för en odefinierbar tidsperiod, lång eller kort. Dessutom står det inte att dessa skall dömas till ett evigt lidande utan till ett evigt straff. Förståelsen är att när dessa människor har upphört att existera blir straffet evigt i betydelsen att det aldrig går att återkalla. De får inte en ny chans utan har för evigt upphört att finnas till. Här får vi inte glömma Jesu tidigare ord att 

var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna (Matt 10:28). 

Om Jesus berättade att Gud har makt att förgöra kropp och själ i Gehenna, då kunde han inte predika om ett evigt helvete några kapitel senare. Om Gud en dag kommer att förgöra ogudaktiga människor i Gehenna, då kan han inte samtidigt plåga dem i all evighet. Det går inte att överskatta betydelsen av kontexten, vilket är den absolut viktigaste tolkningsregeln att tillämpa när man studerar Bibeln.


(1) Vincent, Marvin R. Word Studies in the New Testament, vol. IV. Charles Scribner’s Sons, New York, 1900, s. 58-59. https://archive.org/details/cu31924092322555/page/n65/mode/2up?q=everlasting   2021-06-19.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s