Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till. 

Detta är en relativt vanlig text kristna använder som bevis för att Jesus är Gud. Men istället utgör den ett bra exempel på hur viktig kontexten är vid bibelstudier. Låt oss se på kapitlets inledande ord:

Sedan Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och bad: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (17:1-3)

I sin bön till Fadern sade Jesus att ”du har gett honom makt över alla människor”. Den makt Jesus har över alla människor grundar sig på en delegerad makt från Gud och inte på ett gudomligt anspråk, en sanning flera texter vittnar om i NT (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Vidare sade han att ”detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden”. För Jesus var Fadern den ende sanne Guden, medan han såg sig själv som sänd av honom. Det visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Vidare finns det en sak i resten av kapitlet många missar. 

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig … Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig … Jag har gjort ditt namn känt för dem. (17:6, 11-12, 26)

Om och om igen sade Jesus ”ditt namn” om Faderns namn (se även Upp 3:12). Utan tvekan handlar det om JHWH (tetragrammaton), det namn som är över alla andra namn (jmf Fil 2:9; Hebr 1:4). Men varför tillhör inte detta namn även Jesus om han är den JHWH vi läser om i GT? Vad innebär det att Jesus hade en härlighet (grek. doxa) innan världen blev till (17:5)? Som redan nämnts får vi inte glömma kontexten.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. (17:21-24)

Den härlighet Jesus hade innan världen blev till hade Gud gett honom. Om Jesus är Gud och alltid har funnits, hur kan då Fadern ha gett honom sin härlighet vid en viss tidpunkt i historien? Rimligen kan därför inte denna härlighet alltid ha tillhört Jesus. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om visheten i den judiska tolkningstraditionen.

Wisdom praises herself, and tells of her glory in the midst of her people. In the assembly of the Most High she opens her mouth, and in the presence of his hosts she tells of her glory. (Syr 24:1-2)

I Joh 1:14 tog logos/visheten sin boning i Jesus, och blev därmed visheten förkroppsligad. Det han gör i Joh 17:5 är att tala å visheten vägnar. Vi behöver förstå NT utifrån ett hebreiskt perspektiv och inte utifrån vårt moderna västerländska sätt att tolka dess texter (se även Jesaja 42:8).