Författare: Truthseeker

Det var därför jag sade till er att ni kommer att dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är [ego eimi], ska ni dö i era synder.

Detta är en ganska populär text bland kristna för att bevisa Jesu Gudom. Man menar att orden ”Jag Är” (ego eimi) utgör en tydlig tematisk koppling till Guds uttalande ”Jag är den Jag Är” i 2 Mos 3:14. I fotnoten i Folkbibeln står det att ”uttrycket anspelar på 2 Mos 3:14, där utsagan avser Guds själv. Den anknyter till innebörden i det högsta gudomliga namnet, JHVH”. (1) Dessutom menar vissa kristna att om man inte tror att Jesus är JHVH, baserat på ego eimi i Joh 8:24, kommer man att dö i sina synder. Men detta är en högst tveksam förståelse av texten. Exegeten James D. G. Dunn skriver att 

as most commentators realize, had the great ‘I am’ sayings been uttered by Jesus during his mission in Galilee and Judea, they would hardly have been so ignored by the other Evangelists. (2)

Dunn har helt klart en poäng. Om uttrycket ego eimi har den höga kristologiska betydelse många kristna menar, varför har inte de andra evangelieförfattarna tagit med det? Det bör även betonas att de två grekiska orden ego eimi inte har några versaler i grundtexten, vilket innebär att ”Jag Är” är ett påhitt av översättaren för att lättare skapa en tematisk koppling till 2 Mos 3:14. En som översatt 8:24 på ett mer trovärdigt sätt är Helge Åkeson: ”Därför sade jag till eder: ’I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, så skolen I dö i edra synder.’” Men vad menas med ”det är jag”? Det centrala budskapet genom hela Johannesevangeliet är att Jesus är Messias, vilket också var anledningen till att Johannes skrev sitt evangelium (20:30-31).   

Om vi studerar den snävare kontexten till Joh 8:24 ser vi en intressant sak. Efter att Jesus sade ”om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder”, frågade judarna ”vem är du då?” (8:25). Är inte det en märklig fråga om Jesus med orden ego eimi precis hade gjort anspråk på att vara den Gud som uppenbarade sig för Mose i 2 Mos 3:14? Och några verser längre fram säger Jesus att ”när ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är” (8:28). Titeln ”Människosonen” betyder ”son av Adam” eller ”son av människosläktet” och kan som sådan omöjligt betyda att man är Gud. Den hebreiska motsvarigheten är ben ’adam och används i GT för profeterna Hesekiel och Daniel (Hes 2:1; Dan 8:17). Det är en upphöjd men absolut ingen gudomlig titel. I Joh 9 helade Jesus en man som varit blind från födelsen. Detta väckte naturligt nog stor uppståndelse, samtidigt som vissa tvivlade på om det verkligen var den person som tidigare hade suttit och tiggt.

Hans grannar och de som förut hade sett honom tigga sade: ”Är det inte han som satt och tiggde?’ Några sade: ”Det är han,” och andra: ”Nej, men han är lik honom.” Själv sade han: ”Det är jag [ego eimi].” (Joh 9:8-9)

Mannen svarade dem med samma ord Jesus gjorde i kapitlet innan; ego eimi. Men varför har inte översättaren skrivit ”Jag Är” även här? Det är därför inte självklart att uttrycket ego eimi i 8:24 måste betyda något annat än det gör i 9:9, nämligen ”det är jag”. Första gången uttrycket ego eimi används i evangeliet är när Jesus möter den samariska kvinnan vid Jakobs brunn.

Kvinnan sade till honom: ”Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.” Jesus sade till henne: ”Det Är Jag [ego eimi], den som talar med dig.” Just då kom hans lärjungar. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lämnade sin vattenkruka och gick in i staden och sade till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?” (4:25-29)

Kvinnan sade till Jesus att ”jag vet att Messias skall komma”, varmed Jesus svarade ”det är jag”. Han bekräftade alltså det hon hade sagt. När kvinnan sedan kom in i staden sade hon till folket att ”han kanske är Messias”. Varför sade hon inte till dem att ”han kanske är Gud”, om det stämmer att ego eimi anspelar på JHWH i 2 Mos 3:14? Uppenbarligen hade hon en annan, mer sund och jordnära, förståelse av vad ego eimi betydde. Faktum är att titeln ”Messias” vittnar om att Jesus inte kan vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Dessa två titlar går aldrig att förena (se under Titeln ”Messias”). Ett annat intressant exempel är när Jesus står inför Stora rådet i Jerusalem.

Översteprästerna och hela Stora rådet försökte få fram ett vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget. Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens … Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: “Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” Men Jesus var tyst och svarade inte. Återigen frågade översteprästen honom: “Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: “Jag Är [ego eimi]. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Behöver vi några fler vittnen? Ni har hört hädelsen! Vad anser ni?” Alla dömde honom skyldig till döden. (Mark 14:55-64)

Här har man gjort samma överdrivna översättning som i Joh 8:24. Observera översteprästens fråga: ”Är du Messias?”, varvid Jesus svarar ”ego eimi”. Det Jesus i praktiken säger är ”det är jag” eller ”jag är han”, vilket parafraserat betyder ”du har rätt, jag är Messias”. Att Jesus skulle ha gjort anspråk på att vara Gud utifrån översteprästens fråga om han var Messias är absurt. Som sagt, är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. På samma sätt är det med titeln ”Människosonen”. Även om det är en upphöjd titel är den absolut inte gudomlig. 

Men varför dömde Stora rådet Jesus till döden om han inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ego eimi? Det som gjorde de församlade upprörda var att Jesus förmodligen uttalade Guds namn JHWH (omskrivet av Johannes med ‘Makten’), vilket var förbjudet att uttala. Det står i judarnas Mishnah att ”the blasphemer is not guilty unless he pronounce the name of God” (se under Matteusevangeliet 26:64). Författarna av NT undvek att använda namnet JHWH och ersatte det med antingen ”Herre” (grek. ‘kurios’) eller ”Makten”. Att skriva ”Maktens högra sida” är därför samma sak som att skriva ”JHWH:s högra sida”.

Lägg även märke till orden ”översteprästerna och hela Stora rådet försökte få fram ett vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget”. Hur var det möjligt om han gick omkring och sade sig vara Gud med ego eimi? Borde inte det ha varit en giltig anledningen att kunna döma honom till döden? Slutsatsen måste därför vara att ego eimi inte har den gudomliga betydelse många kristna vill få det till. Låt oss se på ett intressant exempel hur tillämpningen av ego eimi fungerar, men som många inte känner till:

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi ho christos], och de ska bedra många. (Matt 24:5)

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi], och de ska bedra många. (Mark 13:6)

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi], och: Tiden är nära. Följ dem inte! (Luk 21:8)

Dessa tre parallelltexter handlar om Jesu varning till lärjungarna att inte bli bedragna i ändens tid. Många skall komma och säga ”jag är Messias”, vilket innebär att de skall göra anspråk på att vara Guds Smorde. Men när det gäller Mark 13:6 och Luk 21:8 så står det inte ”jag är Messias” utan endast ”jag är”. Så hur har ”Messias” kommit med i översättningarna? Jo, som tidigare nämnts behöver man ofta göra ett tillägg till ego eimi, antingen ”det är jag”, ”jag är han” eller ”jag är Messias”. Det är så man gjort i Mark 13 och Luk 21. Eftersom det bara står ego eimi i den grekiska texten har man som översättare lagt till ”Messias” utifrån slutsatsen att det är det ego eimi avser. Låt oss avslutningsvis studera 2 Mos 3:14, den text kristna kopplar ihop med 8:24, i sin kontext. Följande perikop handlar om när Guds ängel uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken vid berget Horeb. 

Då sade Mose till Gud: “Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” Gud sade till Mose: “Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: “Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” Och Gud sade sedan till Mose: “Så ska du säga till Israels barn: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte. Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. (2 Mos 3:13-16)

Lägg märke till Guds ord till Mose: ”HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.” Vem är ”era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”? Om Jesus, med orden ego eimi gjorde anspråk på att vara den Gud som mötte Mose vid Horeb, då måste han logiskt sett vara ”era fäders Gud”. Men samma ord hittar vi i Petrus tal på Pingstdagen i Jerusalem. 

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. (Apg 3:13)

Istället för att identifiera Jesus med ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud” sade Petrus att Jesus var en tjänare åt den Guden (även Apg 3:26; 4:27, 30). Jesus själv berättade att han inte var Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla. (Luk 20:37-38)

Att Jesus använde sig av pronomina ”han” och ”honom” om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud visar att han inte identifierade sig själv med samma Gud. Därför är det högst långsökt att Jesus skulle haft för avsikt att göra en anspelning på 2 Mos 3:14 med ego eimi. Vidare bör nämnas att Jesus i själva verket aldrig uttalade orden ego eimi eftersom han pratade arameiska och inte grekiska med folket i Jerusalem. Den arameiska motsvarigheten till ego eimi är ”ana (hu)”, ett ord som inte finns i 2 Mos 3:14. Och därmed försvinner den tematiska kopplingen mellan 2 Mos 3 och Joh 8. 

---

(1) Bibeln Den Heliga Skrift: Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker. Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Stockholm, 1998, s. 158.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 119.

There are three that bear witness in heaven: the Father, the Word, and the Holy Spirit; and these three are one. (NKJV)

För de som inte känner till det finns det flera olika grekiska manuskript att tillgå vid översättningar. Manuskriptet bakom New King James Version ovan, liksom Karl XII:s Bibel, heter Textus Receptus och är från 1500-talet v.t. De flesta översättningar, däribland Folkbibeln och Bibel 2000, grundar sig istället på andra manuskript däribland Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. I dessa står det bara ”Det är tre som vittnar”. Versen i Textus Receptus är alltså mycket längre än i de andra manuskripten. Men hur blev detta möjligt? Enligt exegeten Daniel B. Wallace lades orden dit utifrån politiska påtryckningar.

Regarding 1 John 5.7–8, virtually no modern translation of the Bible includes the ”Trinitarian formula,” since scholars for centuries have recognized it as added later … The passage made its way into our Bibles through political pressure, appearing for the first time in 1522, even though scholars then and now knew that it was not authentic. The early church did not know of this text, yet the Council of Constantinople in AD 381 explicitly affirmed the Trinity! How could they do this without the benefit of a text that didn’t get into the Greek NT for another millennium? (1)

Bruce M. Metzger (d. 2007), en av århundradets främsta textkritiker av NT, skriver i sin A Textual Commentary on the Greek New Testament varför orden i 1 Joh 5:7 inte bör betraktas som trovärdiga.

That these words are spurious and have no right to stand in the New Testament is certain in the light of the following considerations. (A) EXTERNAL EVIDENCE. (1) The passage is absent from every known Greek manuscript except eight, and these contain the passage in what appears to be a translation from a late recension of the Latin Vulgate. Four of the eight manuscripts contain the passage as a variant reading in the margin as a later addition to the manuscript … (2) The passage is quoted by none of the Greek Fathers, who, had they known it, would most certainly have employed it in the Trinitarian controversies (Sabellian and Arian). Its first appearance in Greek is in a Greek version of the (Latin) Acts of the Lateran Council in 1215. (3) The passage is absent from the manuscripts of all ancient versions (Syriac, Coptic, Armenian, Ethiopic, Arabic, Slavonic), except the Latin … (B) INTERNAL PROBABILITIES. (1) As regards transcriptional probability, if the passage were original, no good reason can be found to account for its omission, either accidentally or intentionally, by copyists of hundreds of Greek manuscripts, and by translators of ancient versions. (2) As regards intrinsic probability, the passage makes an awkward break in the sense. (2)

Personligen håller jag mig borta från översättningar baserade på Textus Receptus, likt KJV, NKJV och Karl XII:s Bibel, åtminstone vid en läsning av NT.

---

(1) Wallace, Daniel B. The Gospel according to Bart. http://bible.org/article/gospel-according-bart   2020-11-01

(2) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, 1994, s. 647-649.

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han [houtos] är den sanne Guden och det eviga livet.

Här utgår man som översättare från att pronomenet “han” (grek. houtos) syftar på Jesus. Detta eftersom han står närmast före detta pronomen. Även om detta är det normala sättet att översätta behöver man ändå se till sammanhanget, vilket följande exempel visar:

Många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan [houtos] är Bedragaren, Antikrist. (2 Joh 1:7)

Vad händer om vi översätter denna vers på samma sätt som man gjort i 5:20? “… Jesus Kristus, som har kommit i köttet. Han [houtos] är Bedragaren, Antikrist.” Om pronomenet houtos även här syftar på det närmsta subjektet, Jesus, får vi en märklig översättning. Det är i så fall Jesus som är Bedragaren, Antikrist, som inte bekänner att han är Kristus. 

Uppenbarligen måste inte ett pronomen vara kopplat till det närmsta subjektet utan en bedömning behöver göras utifrån sammanhanget. Professor Daniel B. Wallace förklarar i sin bok Greek Grammar Beyond the Basics att man inte kan avgöra vem som är den sanne Guden i 1 Joh 5:20 enbart utifrån grammatiken. (1) Han menar att texten är problematisk av en mängd olika orsaker och att många teologer faktiskt anser att “den sanne Guden” syftar på Gud, Fadern istället för Jesus. 

Eftersom det är tvetydigt hur man skall tolka 1 Joh 5:20, behöver vi studera versen i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Det är trots allt kontexten, både den större och den mindre, som är den viktigaste tolkningsregeln vid bibelstudier. Med tanke på att Johannes var jude och förmodligen väl bevandrad i GT:s skrifter, borde uttrycket ”den sanne Guden” varit välbekant för honom.  

En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. (2 Krön 15:3)

HERREN är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen. För hans vrede bävar jorden, och folken kan inte uthärda hans förbittring. (Jer 10:10)

Att Johannes såg på Fadern som ”den sanne Guden” ses tydligt i hans evangelium.

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (Joh 5:44)

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Det intressanta med dessa båda texter är att orden uttalades av Jesus själv. Han titulerade alltså Fadern som ”den ende sanne Guden”. Så varför skulle Johannes göra det motsatta i 1 Joh 5:20 och istället peka på Jesus som den sanne Guden? Han skulle i så fall gå emot det Jesus tidigare hade sagt. Det mest logiska måste vara att Jesus och Johannes delade samma uppfattning om att Fadern var den ende sanne Guden. Även Paulus delade denna övertygelse.

Själva berättar de om hur vi blev mottagna av er och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda. (1 Tess 1:9-10)

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:17)

Därför är det mer troligt att 1 Joh 5:20 skall förstås på följande sätt:

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne (Fadern), och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han (Fadern) är den sanne Guden och det eviga livet.

---

(1) Wallace, Daniel B. Greek Grammar Beyond the Basics: An Exegetical Syntax of the New Testament. Zondervan, 1996, s. 326.

(6) Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, (7) utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa, (8) ödmjukade sig själv, blev lydig intill död, ja, korsdöd. (9) Därför upphöjde ock Gud honom över allt och skänkte honom det namnet, som är över varje namn, (10) på det att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras som äro i himlarna och på jorden och under jorden, (11) och varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära. 

Bland Paulus texter är Fil 2:6-11 den vanligaste kristna använder som bevis för Jesus Gudom. Eftersom översättningar likt Folkbibeln och Bibel 2000 inte, enligt min åsikt, ligger tillräckligt nära den grekiska grundtexten har jag istället valt Helge Åkesons version.

Den större och mindre kontexten till 2:6-11

För att rätt kunna förstå vad Paulus menade med 2:6-11 behöver vi tillämpa den absolut viktigaste tolkningsregeln, och det är kontexten. Det går aldrig att överskatta dess betydelse vid bibelstudier. Den större kontexten utgörs av Paulus övriga brev samt det som står skrivet om honom i Apostlagärningarna. Det är inte troligt att Paulus skulle ha uppgett Jesus som Gud i Fil 2:6-11 om han inte gjorde samma sak i de andra skrifterna i NT. Därför behöver vi ställa frågan: hur många gånger gav Paulus en tydlig undervisning om att Jesus är Gud? Det finns ett fåtal texter som kan tolkas på det sättet, men som vid mer ingående studier visar sig inte ha den betydelsen. Inte nog med det, i flera av sina brev visar han istället på raka motsatsen, nämligen att det endast är Fadern som är Gud. En bekännelse som harmoniserar med den monoteistiska tro han hade växt upp med.

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen. (Rom 16:27)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus. (1 Kor 8:6)

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! (Efe 1:3)

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:17)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

Paulus skriver att Gud, Fadern är den ende vise och ”så har vi bara en Gud, Fadern”. Han är den ende Guden! Visserligen säger han att Jesus är Herre. Men detta behöver ses i ljuset av Apg 2:36 där Petrus säger att Gud gjorde Jesus till Herre. Jesus är med andra ord inte Herre på grund av ett gudomligt anspråk utan för att Gud gjorde honom till det. I tredje texten kallar han Fadern för ”Jesu Kristi Gud”. Men hur kan Fadern vara Jesu Gud, om Jesus själv är samma Gud? Är kristendomen en monoteistisk eller polyteistisk religion? I fjärde texten säger han på nytt att Fadern är den ende Guden. Men om Fadern är den ende Guden, hur kan då Jesus vara samma Gud? I sista exemplet skriver Paulus att ”Gud är en” och att Jesus är en människa, insatt som medlare mellan Gud och människor. Men kan man som medlare mellan Gud och människor vara samma Gud man medlar för? Dessa texter är inte i linje med den traditionella kristna läran som säger att Jesus är lika mycket Gud som Fadern. 

I Apg 9 kan vi läsa om Paulus omvändelse på Damaskusvägen och hur han därefter framgångsrikt predikade evangeliet om Jesus för både judar och greker. Detta ledde till förföljelser från judar som anklagade honom för att skada deras lagar och seder (Apg 21:21; 28:17), samt att han predikade Jesus som deras uppståndne Messias (Apg 23:6). I vissa fall blev han förföljd på grund av avundsjuka från andra judar (Apg 13:45). Men inte en enda gång berodde det på en lära om Jesu Gudom, vilket egentligen borde ha varit en ännu större stötesten för dessa. I moseböckerna står det uttryckligen att man inte får ”följa andra gudar, gudar som du inte känner” (5 Mos 13:1-5). Därför, om Paulus uppgav att Jesus är Gud i Fil 2:6-11 borde han då inte ha blivit förföljd på grund av detta? En sådan lära skulle tveklöst ha spridit sig som en löpeld i både Israel och mindre Asien, och fått allvarliga konsekvenser för de troende. Om vi därför är tillräckligt objektiva i vår strävan efter att förstå vem Jesus är, borde detta utgöra en varningssignal att något inte står rätt till. Sedan har vi den mindre (snävare) kontexten till 2:6-11 som även den visar att den traditionella förståelsen av 2:6-11 inte kan stämma.  

Från Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. (Fil 1:1-2)

När Paulus sände sin hälsning till församlingen i Filippi med orden ”nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader”, gjorde han det utifrån övertygelsen att ”så har vi bara en Gud, Fadern” (1 Kor 8:6). Han skrev inte ”nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader och Gud, Sonen”. Uttrycket ”Gud, Sonen”, till skillnad mot ”Gud, Fadern”, förekommer inte någonstans i Bibeln. Om vi utgår från att Paulus hade kvar sin ursprungliga monoteistisk övertygelse, varför skulle han då i 2:6-11 uppge att även Jesus är Gud? På samma sätt visar brevets avslutande ord att Paulus inte trodde på Jesu Gudom. 

Så skall min Gud (Fadern), efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. Vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter, amen. (Fil 4:19-20)

Paulus kallade Fadern för ”min Gud” och ”vår Gud”, och att det är han som skall ge oss allt ”i Kristus Jesus”. Om han trodde att Jesus var Gud varför skrev han inte ”min Gud” och ”vår Gud” även om honom? Faktum är att Paulus bara använder dessa båda uttryck om Fadern i sina brev, aldrig om Jesus (Rom 1:8; 1 Kor 1:4; 2 Kor 12:21; Efe 5:20; Fil 1:3; 1 Tess 1:3; 2 Tess 1:11; Filem 1:4). Dessutom, varför skall den eviga äran endast tillhöra Fadern om de båda är samma Gud? Paulus gör onekligen en tydlig åtskillnad mellan Gud, Fadern och Jesus Kristus, d.v.s. han som är smord av Gud. Den ännu mindre (snävare) kontexten visar ytterligare att den traditionella förståelsen av 2:6-11 inte kan stämma.

Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. (Fil 2:3-5)

Dessa ord avslöjar varför Paulus skrev som han gjorde i 2:6-11. Hans avsikt var att förmana de troende att leva i kärlek till varandra med Kristus Jesus som förebild. Men här finns en sak många missar, och det är att titeln ”Kristus” vittnar om att Jesus inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! ”Kristus” och ”Gud” är två titlar som aldrig går att förena. Är man Kristus kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Kristus. Att Jesus är Kristus betyder att han är bristfällig till sin natur och beroende av Guds smörjelse (jmf Apg 10:38). Och eftersom han är bristfällig till sin natur kan han omöjligt vara Gud (se under Titeln ”Messias”). Efter denna långa, men nödvändiga, inledning är det dags att presentera en mer trovärdig förståelse av Fil 2:6-11. 

Sammanfattning

Så vad menade Johannes med logos i sin prolog? Var Jesus det eviga logos som, när tiden var inne, tog sin boning ibland oss. (1:14)? Eller handlar det om Guds torah/vishet som fick en kropp i människan Jesus? Personligen tycker jag Lars Hartman, som vi såg tidigare, har en poäng när han skriver att det är ”mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig”. Det var Guds vishet, beskriven i vishetslitteraturen, som tog sin boning i Jesus. Men detta är inte samma sak som att Jesus var denna vishet i en preexistent tillvaro. Dunn skriver att

while we can say that divine wisdom became incarnate in Christ, that does not mean that Wisdom was a divine being, or that Christ himself was pre-existent with God, but simply that Christ was (and is) the embodiment of divine Wisdom, that is, the climactic and definitive embodiment of God’s own creative power and saving concern. (1)

Dunn menar att Jesus blev visheten förkroppsligad, men utan att tidigare ha varit denna vishet i en preexistens. Men om nu Jesus blev Guds vishet förkroppsligad, varför valde Johannes det grekiska ordet logos och inte det grekiska ordet för vishet som är sofia (σοφία)? Anledningen var förmodligen att sofia är ett feminint ord och, som vi såg tidigare, beskrivs tydligt feminint i vishetslitteraturen.

Hon (visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne. (Vish 8:2-3 [Bibel 2000])

Med tanke på vishetens feminina uttryck ansåg Johannes det mer passande att välja det maskulina ordet logos. Och att Johannes valde logos framför det grekiska nomos (νόμος), motsvarigheten till det hebreiska ordet torah, hade förmodligen sin orsak i att bilden av den gudomliga visheten var på den tiden mer utbredd än torah. Logos var helt enkelt det mest passande alternativet av de tre.

För de som likväl har svårt att släppa tanken på Jesus som logos och Gud i en preexistent tillvaro, får gärna fundera över hur Jesus senare kunde säga att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (17:3)? Hur kunde Johannes uppge att Jesus var logos och Gud i prologen, för att några kapitel senare ta med Jesu ord att endast Fadern är Gud? Det blir även problem med Johannes summering av sitt evangelium: ”För att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son” (20:31). Jesus är Guds smorde tjänare och inte en andra person i Gudomen.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 212.

”Genom honom (det) har allt blivit till” (Joh 1:3)

Vad innebär det att allt har blivit till genom logos? De flesta kristna anser att Jesus som logos är alltings Skapare. En exeget som ansluter sig till denna skara är David J. MacLeod. 

From the biblical perspective the unifying explanation of the universe is a person, the λόγος, the Son of God, who became man and walked the earth as Jesus Christ. This is the one who created the universe, who sustains the universe, and for whom the universe exists. (1)

Helt klart finns det texter i NT som ger stöd för uppfattningen att Jesus är Skaparen av allt. Några av de mest framträdande är 1 Kor 8:5-6, Kol 1:15-17 och Hebr 1:1-2. Medan prologen säger att allt är skapat genom logos, säger dessa texter att allt har skapats genom Jesus. Därför verkar det uppenbart att Jesus måste vara detta logos genom vilken Gud skapade allt. Men likväl uppstår problem vid en jämförelse med andra texter i Bibeln (nedan). Det många inte känner till är att prologens ord ”genom honom (logos) har allt blivit till” är i harmoni med judiskt tänkande. I midrashen Genesis Rabbah från 400-talet v.t. ges en förklaring till hur allting började. 

The Torah declares: ’I was the working tool of the Holy One, blessed be He.’ In human practice, when a mortal king builds a palace, he builds it not with his own skill but with the skill of an architect. The architect moreover does not build it out of his head, but employs plans and diagrams to know how to arrange the chambers and the wicket doors. Thus God consulted the Torah and created the world, while the Torah declares, In the beginning God created, beginning referring to the Torah, as in the verse, The Lord made me as the beginning of His way (Prov. VIII, 22). (2)

Lägg märke till personifieringen av Guds torah: ”I was the working tool of the Holy One”, vilket är samma typ av personifiering vi såg tidigare av visheten. Torah omnämns som en plan eller ritning varigenom ”God consulted the Torah and created the world”. Att Gud skapade allt genom sin torah påminner om Johannes ord att ”genom honom (det) har allt blivit till”. Det påminner även om orden vi såg tidigare i Salomos vishet.

Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre, du som har skapat allt med ditt ord [logos], och som genom din vishet gjorde människan för att hon skulle härska över allt du skapat … Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen. (Vish 9:1-2, 9 [Bibel 2000])

Gud skapade allt genom sin vishet. Om vi utgår från att Johannes hade samma slags tänkande, är det inte förvånande att han inledde sin prolog med logos i bestämd form, utan att ge någon förklaring till dess betydelse. Mottagarna av hans evangelium visste att han syftade på Guds torah/vishet som var ”the working tool of the Holy One”. Nedan kommer vi att gå igenom perikoperna 1 Kor 8:5-6, Kol 1:15-17 och Hebr 1:1-2 för att jämföra dem med Johannes prolog.

”Allt är skapat genom honom och till honom” (Kol 1:16)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från [ek] vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom [dia] vilken allting är och genom [dia] vilken vi själva är. (1 Kor 8:5-6)

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom [dia] honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom [dia] honom. (Kol 1:15-17)

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom [dia] honom har han också skapat världen. (Hebr 1:1-2)

Dessa tre texter har det gemensamt att allt är skapat genom (grek. dia) Jesus. I första texten finns dock en viktig skillnad och det är att allt är skapat från (av) (grek. ek) Fadern. Inte någonstans i NT sägs att allt är skapat från (av) Jesus, utan det är skapat genom honom. Lägg även märke till Paulus ord i samma text att ”så har vi bara en Gud, Fadern”. Han säger inte ”så har vi bara en Gud; Fadern, Sonen och den helige Ande”. Att han omnämner Jesus som Herre bör inte övertolkas eftersom det är en delegerad position Gud har satt honom i: ”Honom (Jesus) har Gud gjort både till Herre och Messias” (Apg 2:36). 

I den andra texten står det att Jesus är den osynlige Gudens avbild, vilket innebär att han inte kan vara Gud som är originalet. Originalet och avbilden är två olika saker, där originalet helt naturligt har existerat längre än avbilden. Tredje texten överensstämmer med de andra och behöver därför inte kommenteras ytterligare. Så hur skall vi förstå dessa tre texter? De nämner trots allt Jesus, på ett eller annat sätt, som delaktig i skapelsearbetet, på samma sätt som det görs om logos i Johannesprologen. Lars Hartman, professor emeritus i NT:s exegetik vid Uppsala universitet, presenterar några intressanta tankar kring Kol 1:15-20 som är värda att reflektera över.

I vår text fokuseras hur han (Gud) ‘uttryckt sig’ genom Jesus, ‘den osynlige Gudens avbild’. När vi vill försöka förstå detta bör vi inte utgå från den historiske Jesus, flytta upp honom på Guds tron och föra honom tillbaka, tillbaka, tillbaka i evighet, och så tillägga honom egenskapen att vara preexistent (= ha en tillvaro före sitt jordeliv). Det är nog mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig. Det innebär att man byter ut en bild från människovärlden mot en annan från samma värld, nämligen bilden av plan eller vishet. Vi kan t o m försöka ersätta ‘plan’, ‘vishet’ med ‘verksam avsikt’. Gud har en ‘verksam avsikt’ och i enlighet med den uttrycker han sig. Denna verksamma avsikt ligger bakom Jesu person och verk. (3)

Lägg märke till Hartmans ord att ”det är nog mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig”. Det går inte att bortse från de synonyma uttrycken logos/torah/visheten i texterna ovan, inte om vi inser att de uppstod i en judisk kontext i mellanöstern för ca 2 000 år sedan. För dessa författare hade Gud en plan, verksam avsikt, som tog sig fysiskt uttryck i personen Jesus. Gud planerade att sända sin Messias och som, när tiden var inne, verkställde den planen. 

I Kol 1:15-17 står det om Jesus att allting skapades ”i honom”, ”till honom” och ”genom honom”. Men vad innebär det? Om uttrycket ”i honom” skall förstås bokstavligt, så som man traditionellt brukar tolka att allt är skapat genom honom, får vi en Jesus av gigantiskt mått. Så detta kan knappast ha varit Paulus tanke när han skrev sitt brev. Lars Hartman delar med sig av några intressanta tankar även kring detta. 

Alltet är skapat enligt Guds verksamma avsikt och denna präglar alltet. I den meningen skulle vi kunna tala om en försvagad lokal betydelse: alltet omsluts av denna verksamma avsikt och är så ‘i’ den. Alltet har vidare kommit till ”genom” honom. Mänskligt talat hyste Gud denna verksamma avsikt och lät den bli, vara och förbli verksam … Slutligen ”till honom”. Guds verksamma avsikt har alltså också ett mål. I det här sammanhanget blir det skapade alltet inriktat mot Kristi verk, det som enligt v 20 innebar en försoning mellan det skapade alltet och honom. (4)

Eftersom Jesus är Guds verksamma avsikt blir det därför mer förståeligt hur allt har kunnat skapas i honom. Allt i skapelsen omsluts av denna plan och befinner sig därför i den (Jesus). Sammanfattningsvis kan sägas att allt skapades i, genom och till Jesus eftersom han har varit Guds plan/verksamma avsikt ända från begynnelsen. Inom judendomen talar man om sju saker Gud skapade innan han skapade allt annat, och en av dessa saker var Messias namn. (5) Men för de som likväl hävdar att Jesus hade en medveten preexistens samt var delaktig i skapelsearbetet, finns en fråga som behöver få svar: varför finns det flera texter i NT som visar på motsatsen?

Jämförelse med andra texter i NT

I Apostlagärningarna finns en bön uppskriven som lärjungarna bad till Gud vid ett tillfälle i Jerusalem.

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: “Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprörs hedningarna och tänker folken ut meningslösa planer? Jordens kungar träder upp, och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans Smorde. Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” (Apg 4:24-30)

De ropade till Gud att “Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem”. Men det finns inget i deras bön som antyder att Jesus skulle ha varit med vid detta skapelsearbete. Istället kallade de Jesus för ”din helige tjänare”, vilket visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Om Jesus är det logos i prologen varigenom Gud skapade allt, varför får han då inte den upphöjelse han förtjänar? Varför tituleras han ”enbart” som en tjänare åt Gud och inte som varken skapare eller medskapare? Det finns ytterligare en text i Apostlagärningarna som ger upphov till samma frågeställning. Paulus befinner sig här på Areopagen i Aten.

Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo … Han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man (Jesus) som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda. (Apg 17:24-26, 31)

Paulus sade till åhörarna att ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den”, för att sedan uppge att Gud skall döma världen med rättfärdighet ”genom den man (Jesus) som han har bestämt till det”. Det finns inget i Paulus tal som visar att Jesus är den skapare han först nämnde om. Istället sade han att Jesus är en man som Gud har bestämt (utvalt) till att göra hans vilja. Om Jesu efterföljare såg honom som alltings skapare, varför blev han då inte upphöjd som sådan? Han är inte ens upphöjd som medskapare utan ”endast” som tjänare åt Gud, han som har skapat allt. Petrus skriver att Gud utförde sitt skapelsearbete i kraft av sitt logos.

Framför allt skall ni tänka på att i de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och frågar: ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord [logos]. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord [logos] sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas. (2 Petr 3:3-7 [Bibel 2000])

Trots att Petrus hade blivit undervisad av Jesus i 3,5 års tid, finns det inget i Petrus text som tyder på att han kopplade samman detta skapande logos med en preexistent Jesus. Snarare är hans ord i harmoni med Psaltarens budskap: ”Himlen är skapad genom HERRENS ord [logos], alla dess härskaror genom hans muns ande … Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (33:6, 9). Ja, det är märkligt varför Petrus inte identifierade Jesus med logos, om det är så logos skall förstås i Johannesprologen. Avslutningsvis skall vi se på en text från Uppenbarelseboken som ger upphov till samma frågeställning. 

Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.” … Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: “Du, vår Herre och Gud (Fadern), är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.” (Upp 4:8-11)

Herren Gud (Fadern), får ensam ta emot pris, ära och makt eftersom ”du har skapat allt”. Jesus inkluderas inte i dessa ord utan omnämns först i kapitlet efter som ett slaktat lamm (5:6). Det intressanta med Uppenbarelseboken är att dess författare anses traditionellt även ha skrivit Johannesevangeliet. Så hur kunde Johannes i sin prolog skriva att allt skapades genom Guds logos, för att i Uppenbarelseboken säga att endast Fadern är den som skapat allt? Det mest troliga är därför att logos i prologen handlar om Guds logos/torah/vishet, vilket Lars Hartman nämner som Guds plan/verksamma avsikt? Det var denna plan som slutligen tog sig uttryck i personen Jesus, han som Gud gjorde till både Herre och Messias (Apg 2:36).

---

(1) MacLeod, David J., ”The Creation of the Universe by the Word: John 1:3-5”, Bibliotheca Sacra 160 (2003), s. 189.

(2) Genesis Rabbah, 1:1. (https://archive.org/details/RabbaGenesis/page/n47/mode/2up)   2020-11-28

(3) Hartman, Lars. Kolosserbrevet. EFS-förlaget, Uppsala, 1985, s. 43.

(4) ibid, s. 44-45.

(5) Talmud, Pesarim 54a.

”Ordet blev kött och bodde bland oss” (1:14)

Fjärde och sista gången logos förekommer i prologen är i vers 14 där det står att ”ordet [logos] blev kött och bodde bland oss.” Men handlar detta om en preexistent Jesus som blev människa, eller var det Guds torah/vishet/plan/verksamma avsikt som blev kött? Märk väl att det inte står att ”Gud blev kött” eller ”Sonen blev kött” utan ”logos blev kött”. Enligt exegeten John A. T. Robinson måste inte vers 14 handla om en preexistent Jesus.

What I believe John is saying is that the Word, which was θεός (1.1), in his self-revelation and expression, σὰρξ ἐγένετο (1.14), was embodied totally in and as a human being, became a person, was personalised not just personified. But that the Logos came into existence or expression as a person does not mean that it was a person before. In terms of the later distinction, it was not that the Logos was hypostatic (a person or hypostasis) and then assumed an impersonal human nature, but that the Logos was anhypostatic until the Word of God finally came to self-expression not merely in nature and in a people but in an individual historic person, and thus became hypostatic. (1)

Denna utvaldhet är inget nytt fenomen för NT, utan Paulus skriver att Gud ”innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom (Jesus) för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Efe 1:4). Gud utvalde oss innan världens skapelse, trots att vi inte fanns till som medvetna preexistenta varelser. Paulus säger om Gud att han ”kallar på det som inte är, som om det vore till” (Rom 4:17). I Uppenbarelseboken står det om ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp 13:8), trots att detta Lamm (Jesus) slaktades långt senare i historien. Författarna på Bibelns tid tänkte och uttryckte sig många gånger på sätt som vi inte är vana vid i dag. Exegeten James D. G. Dunn skriver att

prior to 1.14 nothing is said in the poem/hymn that would be strange to a Hellenistic Jew familiar with the Jewish reflection on the immanence of God. It is with 1.14 that the shockingly new is expressed: that the Logos became flesh, became a man, Jesus of Nazareth. Properly speaking, then, it is only with 1.14 that Jesus as such comes into the story. To be somewhat pedantic, according to the Johannine prologue, Jesus is not the Word; he is the Word became flesh. (2)

Enligt Dunn var inte Jesus det logos prologen nämner om, utan det kött som logos till slut blev. De synonyma uttrycken logos, torah och visheten tog sin boning i Jesus. Inte att han var dessa uttryck i en preexistent tillvaro, men att han blev deras fulla manifestation på jorden. Han blev Guds torah och vishet för människorna. När han undervisade Guds ord (logos) var det Gud som talade genom honom. Inte att han var Gud men att han var Guds kanal till mänskligheten. Det har aldrig funnits någon människa som representerade Gud till den grad Jesus gjorde det.

En av de starkaste förebilderna i GT på Messias (Jesus) är patriarken Jakobs son Josef. De flesta känner till berättelsen om hur han var speciellt älskad av sin far. Inom judedomen har man gjort en intressant tolkning där Josefs yttre avspeglade Jakob mer än de andra sönerna.

Jacob loved the son whose features most closely resembled his own. Can it be that among twelve sons only one looked like the father? … There was something unique about Joseph’s appearance, but it was not something that could be captured in a photograph. R’ Yitzchak Ze’ev Soloveitchik, the Brisker Rav, noted that Joseph’s face had a uniqueness that only Jacob could discern. (3)

Trots att Jakob hade 12 söner var det bara Josef som liknade honom på ett unikt sätt. Parallellen med NT:s beskrivning av Jesus är slående. Därför är det inte märkligt att Jesus kunde säga till lärjungarna att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Det fanns ingen som liknade Fadern mer än han.

”Den Enfödde, som själv är Gud.” (1:18)

Detta är, liksom 1:1, en mycket omdiskuterad vers, där ordet ”Enfödd” har skapat uppfattningen att endast Jesus är född av Gud. Detta trots att Johannes nämner några verser tidigare att även vi är födda av Gud (1:13). Men låt oss studera 1:18 på djupet för att kunna förstå dess betydelse.

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde [monogenes], som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. (Joh 1:18)

Det grekiska ordet monogenes (μονογενής) är en sammanslagning av monos (μόνος) och ginomai (γίνομαι), där monos betyder ”ensam, endast” medan ginomai betyder ”bli till”. Detta senare ord ska inte förväxlas med gennao (γεννάω) som har den egentliga betydelsen ”födas” (Matt 2:1). Monogenes handlar därmed inte om en födelse i vanlig bemärkelse utan avser ett blivande. Exegeten James R. White skriver i sin monografi The Forgotten Trinity.

The Greek term used is μονογενής (monogenes). The term does not refer to begetting, but to uniqueness. While the traditional translation is ”only-begotten,” a better translation would be ”unique” or ”one of a kind.” (4)

Det intressanta med White är att samtidigt som han energiskt försvarar treenighetsläran erkänner han att monogenes inte har den betydelse man vanligen ser i översättningar. Även exegeten Craig S. Keener tar upp dess betydelse i sin kommentar The Gospel of John.

Commentators dispute the significance of μονογενής; some follow the traditional translation ”only begotten,” whereas others object that this is not even a sound etymological reading of the term. ”Only begotten” fails the etymology test, as it would require a different word, μονογεννητός; μονογενής derives instead from a different root, γένος, leading to the meaning ”one of a kind.” … Although the LXX attests that the term applies well to an only child (Judg 11:34; Tob 3:15; 6:11; 8:17), it applies also to other unique things (Ps 21:21; 24:16; 34:17 LXX) – most significantly for John, to divine Wisdom (Wis 7:22). (5)

Att Jesus är ”ensam i sitt slag” ger en intressant parallell till patriarken Jakobs son Josef. Det finns mer att säga om Josefs unika sonskap till Jakob i förhållande till de andra sönerna. 

[As Jacob lay on his deathbed] He called to his son Joseph (47:29) – were the other tribes not his sons? Rather, Joseph was more his son than any of the others … Joseph was truly his son, for they both had the same image; whoever saw Joseph testified that he was Jacob’s son. (6)

Josef var inte Jakobs ende son utan hans unike son. Och eftersom Josef är en tydlig förebild på Messias (Jesus) är det högst troligt att Jesus skall förstås som den unike sonen till Gud och inte den ende. För att krångla till Joh 1:18 ännu mer finns det två olika grekiska textvarianter att välja mellan. Den ena varianten lyder ”den unike, som själv är Gud” (μονογενὴς θεὸς), medan den andra syftar på “den unike Sonen” (ὁ μονογενὴς υἱός). Den respekterade textkritikern Bruce M. Metzger har ställt sig tveksam till att Johannes, evangeliets författare, skulle ha menat att Sonen är Gud. Han anser istället att orden μονογενὴς θεὸς (”den unike Guden/guden”) kan vara ett översättningsfel i den tidiga Alexandrinska texttraditionen. 

It is doubtful that the author would have written μονογενὴς θεὸς, which may be a primitive, transcriptional error in the Alexandrian tradition. (7)

Även exegeten Bart D. Ehrman tar upp detta i sin monografi Misquoting Jesus. I sammanhanget nämner även han upp att monogenes bör förstås som ”unik” och inte ”enfödd”.

The Prologue then ends with some striking words, which come in two variant forms: ”no one has seen God at any time, but the unique Son/the unique God who is in the bosom of Father, that one has made him known” (v. 18). The textual problem has to do with the identification of this ”unique” one. Is he to be identified as the ”unique God in the bosom of the Father” or as the ”unique Son in the bosom of the Father”? It must be acknowledged that the first reading is the one found in the manuscripts that are the oldest and generally considered to be the best – those of the Alexandrian textual family. But it is striking that it is rarely found in manuscripts not associated with Alexandria. Could it be a textual variant created by a scribe in Alexandria and popularized there? If so, that would explain why the vast majority of manuscripts from everywhere else have the other reading, in which Jesus is not called the unique God, but the unique Son.     

     There are other reasons for thinking that the latter reading is, in fact, the correct one. The Gospel of John uses this phrase ”the unique Son” (sometimes mistranslated as ”only begotten Son”) on several other occasions (see John 3:16, 18); nowhere else does it speak of Christ as ”the unique God.” … The term unique God must refer to God the Father himself – otherwise he is not unique. But if the term refers to the Father, how can it be used of the Son? Given the fact that the more common (and understandable) phrase in the Gospel of John is ”the unique Son,” it appears that that was the text originally written in John 1:18. (8)

Eftersom det finns olika grekiska textvarianter av Joh 1:18 går det inte att använda denna vers som bevis, varken för eller emot, att Jesus skulle vara Gud. Mycket talar dock för att Metzger och Ehrman har rätt i att ”den unike sonen” är den mest korrekta varianten.

---

(1) Robinson, John A. T. The Priority of John. SCM Press Ltd, 1985, s. 380-381.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 120.

(3) Scherman, Nosson. Bereishis: Genesis / A New Translation with a Commentary Anthologized from Talmudic, Midrashic and Rabbinic Sources, vol. II. Mesorah Publications, ltd. 1998, s. 1565-1566.

(4) White, James R. The Forgotten Trinity: Recovering the Heart of Christian Belief. Bethany House Publishers, 1998, s. 61. 

(5) Keener, Craig S. The Gospel of John: A Commentary, vol I. Baker Academic, 2003, s. 412-413.

(6) Scherman 1998, s. 1590-1591.

(7) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, 1994, s. 170.

(8) Ehrman, Bart D. Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. HarperSanFrancisco, 2005, s. 161-162.

     

Logos i Nya testamentet

Vi behöver även studera NT för att se hur Jesus och lärjungarna använde sig av Guds logos. 

Jag (Jesus) har gett dem (lärjungarna) ditt ord [logos], och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen … Helga dem i sanningen, ditt ord [logos] är sanning. (Joh 17:14, 17)

Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. Detta är det ord [logos] som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen.” (Apg 10:34-37)

Evangeliet har predikats för oss liksom för dem (Israels barn i öknen). Men för dem blev ordet [logos] som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det. (Hebr 4:2)

Guds ord [logos] är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord [logos]. (Upp 20:4)

När Jesus sade att han hade gett Guds logos till lärjungarna syftade han knappast på sig själv. Det var Guds budskap han gav dem. På samma sätt menade Petrus att ”det ord [logos] som Gud sände till Israels folk” var Guds budskap och inte en preexistent Jesus. Hebreerbrevets författare skrev att Israels barn fick höra evangeliet, synonymt med logos, under sin långa ökenvandring. Men han gav ingen antydan om att detta logos skulle ha varit Jesus i en preexistens. Samma författare menade att ”Guds logos är levande och verksamt” med anspelning på Bibelns samlade undervisning. Till sist står det att martyrerna ”hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds logos”. Här ses en tydlig skillnad mellan Guds logos och Jesus, vilket visar att författaren inte tolkade dem på det sätt kristna vanligen gör i dag.

Jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet … Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är ”Guds Ord [logos]”. (Upp 19:11-13)

Detta är enda stället i NT där Jesus specifikt benämns Guds logos. Författaren skriver att Jesus fick detta namn, vilket logiskt innebär att han fick det vid en viss tidpunkt i historien. Jesus kan därför inte alltid ha varit Guds logos. Men om han inte alltid har varit detta logos, hur sannolikt är det då att han var det logos Joh 1:1 nämner om? Det är en berättigad fråga värd att fundera över.

De synonyma uttrycken logos, torah och visheten

Från ett judiskt perspektiv är logos vidare synonymt med torah och visheten. Handlar en text om logos handlar det underförstått även om torah och visheten. Exegeten Craig S. Keener tar upp detta i sin kommentar The Gospel of John.

Scholars have long acknowledged that Judaism identified divine Wisdom with Torah, observing also that all the statements made in the Prologue regarding the Logos (except, of course, ’the Word was made flesh’) can be paralleled with statements made in Jewish sources about Wisdom, or the Torah. John’s Logos comes close to the form of Wisdom motif identified with Torah. (1)

I skapelseberättelsen står det att ”i begynnelsen [reshit] skapade Gud himlarna och jorden”. Men enligt rabbinerna kan versen även översättas ”på grund av reshit skapade Gud himlarna och jorden”. Dessa menar att det hebreiska ordet reshit syftar på torah. Men andra ord skapade Gud himlarna och jorden på grund av torah. Rabbinerna gör vidare en tematisk koppling med visheten i Ords 8:22, vilket ses i den judiska midrashen Genesis Rabbah.

R. Banayah said: The world and the fullness thereof were created only for the sake of the Torah: The Lord for the sake of wisdom [i.e. the Torah] founded the earth (Prov. III, 19). (2)

Enligt denna midrash är torah och visheten synonyma uttryck. Nu kanske några invänder med att vad spelar det för roll? Johannesprologen handlar om logos och inte om dessa båda uttryck. Det är delvis sant, men för att rätt kunna förstå logos i prologen behöver vi studera torah och visheten eftersom de betyder samma sak. Och förutom att dessa tre uttryck var synonyma på Jesu tid behöver vi också förstå att de ofta användes personifierat.

Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras. I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp talar hon sina ord. (Ords 1:20-21)

Wisdom went out to make her dwelling among the children of men, and found no dwelling-place. Wisdom returned to her place, and took her seat among the angels. (1 Henok 42:2)

Då gav mig (visheten) världens skapare sin befallning, han som skapat mig lät mig få en varaktig boning. Han sade: I Jakobs land skall du slå läger, hos Israels folk skall du bosätta dig. Av evighet, från begynnelsen, är jag skapad av honom, och jag skall aldrig i evighet förgås. (Syr 24:8-9 [Bibel 2000])

Tidigare såg vi exempel på hur man personifierade logos i dåtidens judiska vishetslitteratur. I texterna ovan har man gjort samma slags personifiering av visheten. Enligt exegeten Edwin D. Freed hade man börjat personifiera logos och visheten redan innan Jesu födelse.

Wisdom and word, in that order, had come to be personified before the birth of Jesus. But to personify something means only to think or speak of it as having life – not to make it alive – or to symbolise an abstract idea in terms of human characteristics. (3)

Eftersom det var brukligt att personifiera logos vid den tiden, är det inte långsökt att Johannes gjorde samma sak med logos i sin prolog, men utan att på något sätt anspela på en preexistent Jesus.

---

(1) Keener, Craig S. The Gospel of John: A Commentary, vol. I. Baker Academic a division of Baker Publishing Group, 2012, s. 354.

(2) Genesis Rabbah 1:4. (https://archive.org/details/RabbaGenesis/page/n53/mode/2up)   2020-10-28

(3) Freed, Edwin D. ”Theological Prelude to the Prologue of John’s Gospel”. Scottish Journal of Theology 32/3 (1979), s. 268.

Logos i Gamla testamentet

De flesta exegeter idag är överens om att prologens två inledande ord ”I begynnelsen (grek. en arche) var ordet” anspelar på skapelseberättelsens inledning ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) står det, liksom i Joh 1:1, en arche istället för den hebreiska motsvarigheten bereshit. Och även om uttrycket ”Guds logos” inte finns i 1 Mos 1 är likväl hela skapelsen ett resultat av att Gud talade (1 Mos 1:3, 6, 9, 11, 14, 20, 24, 26, 29). Gud talade sina ord (logos) och allt blev skapat.

Himlen är skapad genom HERRENS ord [logos (LXX)], alla dess härskaror genom hans muns ande … Han sade och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps 33:6, 9)

”HERRENS logos” är synonymt med ”hans muns ande”, vilket innebär att ”han sade och det blev till, han befallde och det stod där”. Guds logos är det verksamma ord han uttalade vid skapelsearbetet. När Jesus efter sin uppståndelse kom till lärjungarna sade han att ”allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:44). Om Jesus är det logos Johannesprologen nämner om bör vi hitta honom som logos i GT (den grekiska översättningen Septuaginta [LXX]).

De ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. Han sände sitt ord [logos] och botade dem och räddade dem från undergång. (Ps 107:19-20)

Ditt ord [logos] är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

Hör HERRENS ord [logos], ni Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds undervisning (torah), du Gomorrafolk! (Jes 1:10)

HERRENS ord [logos] kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ”Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” (Jona 1:1-2)

I första texten har vi ett exempel på personifiering av logos. I tredje exemplet ses en s.k. parallellism där logos är synonymt med Guds torah (undervisning). I sin snävaste betydelse är torah de fem moseböckerna, men innefattar i själva verket all Guds undervisning. I sista texten står det att Guds logos kom till profeten Jona. Var det Jesus i sin preexistens som kom till honom? Nej, långt senare förklarade Jesus underförstått att det inte var han.

Jesus svarade dem (judarna): ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord [logos] kom till – och skriften kan ju icke bliva om intet.” (Joh 10:34-35 [1917])

Jesus sade till judarna att Guds logos kom till deras fäder, men utan att han på något sätt identifierade sig med detta logos. Det han menade var att Guds budskap kom till dem. I Psaltaren står det att ”han sänder sitt budskap till jorden, hans ord [logos] går ut med hast” (147:15). Parallellismen i versen visar att logos är synonymt med Guds budskap. James D. G. Dunn skriver i sin monografi att

in the OT ’the word of God’ is God’s utterance, God himself making known his will to his people, particularly through the agency of the prophet. Even when writers weave poetic imagery and metaphor round the concept the thought is still essentially of God’s effective power put forth to achieve his purpose. (1)

Precis som Dunn förklarar handlar Guds logos om Guds uttalade ord, hans vilja, till sitt folk Israel. Det har därför inget med en preexistent Jesus att göra.

Logos i den mellantestamentliga vishetslitteraturen

Det är lätt att, som tidigare nämnts, avfärda den mellantestamentliga litteraturen med argumentet att de inte är lika inspirerade som de bibliska böckerna. Men då missar man att dessa böcker var en del av den kulturella och religiösa kontext Jesus och lärjungarna levde och verkade i. De hjälper oss, tillsammans med de bibliska böckerna, att nå fram till en bättre förståelse av vad logos betyder.

Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre, du som har skapat allt med ditt ord [logos], och som genom din vishet gjorde människan för att hon skulle härska över allt du skapat och styra världen heligt och rättfärdigt och fälla rättsinniga domar. (Vish 9:1-3 [Bibel 2000])

När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp svingade sig ditt (Guds) allsmäktiga ord [logos] från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare med sin obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen. (Vish 18:14-16 [Bibel 2000])

When formerly there was no world with its inhabitants, you deliberated and spoke with a word, and immediately the works of your creation stood before you. (2 Bar 14:17)

I första texten ser vi ytterligare ett exempel på parallellism där logos är synonymt med Guds vishet. I andra exemplet stiger Guds logos steg ner till jorden som en hotfull krigare med uppdraget att sprida död överallt. Det är knappast en text kristna skulle använda för att visa på en preexistent Jesus. I sista texten står det att Gud ”spoke with a word” och allting blev skapat, vilket stämmer med Ps 33:9 som säger att Gud ”sade och det blev till han befallde och det stod där”. Logos är därmed Guds uttalade och verksamma ord i skapelsen.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 248.

I begynnelsen var Ordet [ho logos], och Ordet [ho logos] var hos Gud, och Ordet [ho logos] var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. Och Ordet [ho logos] blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ’Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.’ Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Den traditionella förståelsen bland kristna är att det grekiska ordet logos (λόγος) i Joh 1:1 är Jesus i sin preexistens, innan han ”blev kött och bodde bland oss” (1:14). Men en sådan tolkning ger upphov till en rad frågor som behöver få svar, frågor många missar eftersom de inte stannar upp och ifrågasätter det ”självklara” att Jesus hade en preexistens i form av både logos och Gud.

• Varför blev Johannes döparen kallad att vittna om ljuset och inte om logos?
• Varför identifierar sig inte Jesus med logos i Johannesevangeliet, något han gör med ljuset (Joh 8:12; 12:46)?
• Varför omnämns inte Jesus som logos i NT (bortsett från Upp 19:13)?
• Varför kallade lärjungarna Jesus för ”rabbi” (lärare) om han var Gud (1:38, 49; 4:31; 9:2; 11:8), detta med tanke på att Johannes döparen hade vittnat för dem om vem Jesus var (1:6-8, 35-37)? 

Logos förekommer 330 gånger i NT och 1180 gånger i LXX, och har med sig mängder av olika betydelser: berättelse, budskap, instruktion, lära, löfte, ord, predikan, påbud, redovisning, samtal, undervisning, etc. Men inte någonstans avser ordet en människa. Därför är det långt ifrån självklart att Johannes skulle ha haft Jesus i åtanke när han skrev om logos i sin prolog. Lägg märke till att han inte skrev ”I begynnelsen var Jesus” eller ”I begynnelsen var Sonen”, utan ”I begynnelsen var logos”.

Vidare började han sin prolog med att presentera logos i bestämd form, ho logos (ὁ λόγος), men utan att ge någon förklaring av dess betydelse. Inte heller hittar vi någon sådan förklaring i resten av evangeliet. Det ger en antydan om att mottagarna av prologen redan visste vad det betydde och därför inte behövde konsultera mängder av ”exegeter” eller andra lärda människor för att förstå vad Johannes menade.

Men vi som lever 2 000 år senare med ett modernt västerländskt tänkande har ett mycket större behov av efterforskning än vad man hade då. Det är speciellt tre områden som behöver studeras för att nå fram till en rätt förståelse av logos. Det ena är att studera GT och den mellantestamentliga vishetslitteraturen. Det går nämligen inte att förstå vad Johannes menade enbart genom att studera NT. Exegeten James D. G. Dunn tar upp detta i sin monografi Christology in the Making.

The fact is that a considerable consensus has been achieved and the great majority of contemporary scholars would agree that the principal background against which the Logos prologue must be set is the OT itself and the thought of inter-testamental Hellenistic Judaism, particularly as expressed in the Wisdom literature. (1)

Ett kristet motargument är att den mellantestamentliga vishetslitteraturen inte anses lika gudomligt inspirerad som skrifterna i Bibeln. Men likväl kan man inte bortse från det faktum att denna litteratursamling ingick i den kulturella och religiösa kontext Jesus och lärjungarna levde i. Det är osannolikt att betydelsen av logos i prologen skulle ha avvikit från dess betydelse i den samtida vishetslitteraturen. Därför kunde Johannes skriva logos i bestämd form utan att förklara dess innebörd. Han visste att mottagarna skulle förstå vad han menade.

Det andra området vi behöver studera är logos i relation till torah och visheten, tre ord som var synonyma på Jesus tid. När det står om visheten i Ords 8 handlar det samtidigt om torah och logos. Vi kommer därför i de åtföljande artiklarna att se på exempel där logos, visheten och torah förekommer i GT och den mellantestamentliga vishetslitteraturen. Allt detta för att bättre kunna förstå varför Johannes skrev som han gjorde. Slutligen har vi den tredje, och viktigaste området att studera och det är kontexten till prologen. Alltför ofta läser man dess 18 verser isolerade från resten av kapitlet och evangeliet, och därmed missar syftet med varför Johannes skrev sitt evangelium.

I avslutningen skriver författaren om evangeliets syfte: ’Dessa tecken har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.’ Detta riktmärke är i sammandrag också prologens … Prologens centrum motsvarar sålunda syftet med hela evangeliet: Att de som tror på Jesus, Messias och Guds son, skall ha liv i hans namn. (2)

I 1:6-8 står det att Johannes döparen kom för att vittna om ljuset, ett ljus Jesus senare skulle identifiera sig med (8:12). Här finns en tematisk koppling till ljuset i skapelseberättelsen (1 Mos 1:3-5), ett ljus rabbinerna identifierar med Messias ljus. (3) När Johannes fick se Jesus komma sade han: ”Se Guds lamm! De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus” (1:36-37). Johannes förmedlade vidare vittnesbördet om ljuset till lärjungen Andreas. Han gick till sin bror Petrus och sade ”vi har funnit Messias” (1:41). När Natanael strax efter stod framför Jesus utbrast han ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung” (1:49). Ingen av lärjungarna sade ”vi har funnit Gud, Sonen” eller ”vi har funnit Gud inkarnerad”. Sedan, efter vin-miraklet i kapitel två, står det att ”hans lärjungar trodde på honom” (2:11). Om lärjungarna nu trodde att Jesus var Gud, varför fortsatte de att kalla honom ‘rabbi’ (4:31; 9:2; 11:8)? Nej, någonting är grundligt fel med den traditionella förståelsen av Johannesevangeliet. 

Men det många inte tänker på är att titeln ”Messias” visar att Jesus inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! ”Gud” och ”Messias” är två titlar som aldrig går att förena. Är man Gud kan man inte vara Messias, och är man Messias kan man inte vara Gud. Att vara Messias innebär att man blivit smord av Gud. Och anledningen till att man blivit smord av Gud är för att man har en bristfällig natur (jmf Apg 10:38). Denna sanning missar många i sin strävan efter att förstå vem Jesus är (se under Titeln ”Messias”). På samma sätt är titeln ”Guds son” en högst mänsklig titel (se under Titeln ”Guds son”). Om man därför tolkar in Jesus som Gud i prologen uppstår en motsägelse gentemot Johannes och lärjungarnas bekännelse i samma kapitel att Jesus är Messias, Guds son.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 215.

(2) Kieffer, René. Johannesevangeliet 1-10. Uppsala: EFS-förlag, 1987, s. 26.

(3) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, Ltd, 2007, s. 18.