Författare: Truthseeker

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). In this post I will deal with Song of Solomon 5:16:

His mouth is most sweet, and he is altogether DESIRABLE [מַחֲּמַדִּים]. This is my beloved and this is my friend, O daughters of Jerusalem.

First, the book Song of Solomon is a love story between king Solomon and a certain lady in Jerusalem (not Mecca) in the 10th century BCE, and has nothing to do with a guy living in Saudi Arabia c. 1 500 years later.

Second, Muslim apologists like Zakir Naik claim that the Hebrew word מַחֲּמַדִּים should be pronounced ‘muhammadim’, i.e. Muhammad with a plural (-im) of majesty. But I’ve studied biblical Hebrew at the university, and can say with 100% certainty that they are wrong. The Hebrew word מַחֲּמַדִּים begins with ‘ma-‘ and not ‘mu-‘ and can therefore not be pronounced ‘MUhammadim’. It’s impossible! The correct pronunciation is ‘machamadim’ (one ‘m’). Further, it’s a noun and not a name, referring to THINGS that are lovely, pleasant and precious. We find the same word in Isaiah 64:11:

Our holy and beautiful house, where our fathers praised You, has been burned by fire; and all our PRECIOUS THINGS [machamadim] have become a ruin.

If machamadim is Muhammad then he has become a ruin. Does any Muslim agree with this? I don’t think so. In sum: machamadim is a NOUN and has nothing to do with a human being. So next time Zakir Naik says that Song of Solomon 5:16 is talking about Muhammad, you know he’s lying to you.

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). One of the most common texts Muslims use in order to prove this is Deuteronomy 18:18:

Yahweh said to me (Moses), ”They are right in what they have spoken. I will raise up for them a prophet like you from among their brothers. And I will put my words in his mouth, and he shall speak to them all that I command him. And whoever will not listen to my words that he shall speak in my name, I myself will require it of him.” (18:17-19)

Below I will present five reasons why this prophet can’t refer to Muhammad:

1) The text doesn’t say this prophet should be God’s FINAL prophet. It only says he should be a prophet like Moses. Nothing more! God could raise up thousands of prophets after he had fulfilled this promise. So when Muslims are using this text as a proof for Muhammad as God’s final prophet, they read more into it than what it says.

2) Was Jesus or Muhammad a prophet like Moses? Some Muslim arguments in favor of Muhammad are:

– Moses and Muhammad had an earthy father and mother. Jesus had only a mother.

– Moses and Muhammad got married and had children. Jesus did not.

But are these arguments valid? How many men from the time of Moses (c. 1400 BCE) until the time of Muhammad (c. 600 CE) had a father and a mother? How many got married and had children? MILLIONS!!! In other words, millions of men during that 2 000 years time period could fulfill the criteria to become a prophet like Moses. So these could not be the signs of a prophet like Moses. It’s impossible! So then what are the signs? We find the answer in the last chapter of Deuteronomy:

There has not arisen a prophet since in Israel like Moses, whom Yahweh knew face to face, none like him for all the signs and the wonders that Yahweh sent him to do in the land of Egypt, to Pharaoh and to all his servants and to all his land, and for all the mighty power and all the great deeds of terror that Moses did in the sight of all Israel. (34:10-12)

Here we find two criteria for being a prophet like Moses:

– To know Yahweh face to face.

– To do signs and wonders as Moses did.

Jesus fulfilled these criteria, while Muhammad didn’t. He didn’t know Yahweh at all, and he didn’t know him face to face. He always received words through an angel. And he didn’t do signs and wonders, a fact confirmed by the Quran (13:7; 20:133).

3) Muslims argue that the phrase ”from among their brothers” refers to Ishmael and not Isaac. But it’s actually the opposite. This phrase occurs five times in the Old Testament and is used only for the twelve tribes of Israel. The first time is in the previous chapter, Deuteronomy 17:15:

You may indeed set a king over you whom Yahweh your God will choose. One FROM AMONG YOUR BROTHERS you shall set as king over you. You may not put a foreigner over you, who is not your brother.

The children of Israel were commanded to choose a king ”from among your brothers”. If this refers to the descendants of Ishmael, then why did God only choose kings from the Jewish people? The reason is that ”from among your brothers” refers to the Jewish people themselves and not to Ishmael or any other nation.

4) The text says the promised prophet ”shall speak in my name” (Deuteronomy 18:19). But what name is the verse referring to? It’s the name Yahweh. But Muhammad never spoke in that name. He always spoke in the name of Allah, the supreme deity of the Quraysh tribe he and his father Abdullah (’slave of Allah’) belonged to. But that deity had nothing to do with the God of the Bible. 

5) Muslims are too late in claiming that it refers to Muhammad. About 600 years before the birth of Islam, Peter, the disciple of Jesus, told the people in Jerusalem that Jesus was the promised prophet:

Moses said, ”The Lord God will raise up for you a prophet like me from your brothers. You shall listen to him (Jesus) in whatever he tells you.” (Acts 3:22)

If Peter said that Jesus was the prophet like Moses, how can Muhammad be the one? Was Peter wrong, he who had been taught by Jesus for three and a half years? No, he knew very well that Jesus and not Muhammad was the long awaited prophet.

Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet [hades], lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Denna text är bekant för de flesta kristna och beskriver hur den rike mannen plågas obarmhärtigt i en eldsjö i hades, samtidigt som Lasarus befinner sig vid Abrahams sida. Men hur realistisk berättelsen än verkar finns det flera saker som talar för att det handlar om en liknelse och inte en bokstavlig skildring av två livsöden. Till att börja med är inte hades, som vi redan sett, synonymt med helvetet. Snarare är det en plats förknippat med döden och graven, där det inte finns något medvetande. Det måste betonas att Jesus inte kunde presentera en sanning som inte kan verifieras utifrån de tidigare skrifterna. Och tveklöst står denna berättelse i stark kontrast till undervisningen i GT, bland annat de texter som visar att människan inte har något medvetande i sheol (hades).

Vänd tillbaka, HERRE, rädda min (David) själ, fräls mig för din nåds skull. Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:5-6) 

Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

I graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

David sade att ingen tänker på HERREN i sheol. Utifrån parallellism är sheol här synonymt med döden. När han talade om att bädda åt sig i sheol handlar det onekligen om sömn. Att vara på denna plats är likställt med att sova. På samma sätt menade Salomo att sheol är en plats där man inte kan verka eller tänka. Är dessa texter förenliga med berättelsen om den rike mannen som beskrivs befinna sig i en eldsjö i hades? Som redan nämnts kunde inte Jesus undervisa en sanning som kontrasterade de tidigare skrifterna i GT. 

Det finns ett annat problem med berättelsen om den rike mannen och Lasarus, nämligen att deras fortsatta existens efter döden helt och hållet är beroende av en odödlig själ. Men som vi såg tidigare kommer denna lära från grekisk filosofi och inte från Bibeln. Dessutom, om den rike mannen och Lasarus representerar människors livsöden efter dödsögonblicket kan man undra vad syftet är med den framtida uppståndelsen och den slutliga domen. Om de goda kommer direkt till Abrahams sköte och de onda direkt till en eldsjö, har de då inte redan fått ut sin lön respektive sitt straff? Sade inte Abraham till den rike mannen att “du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga”? De har alltså redan blivit dömda. I Uppenbarelseboken står det att ”de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (20:12). Men problemet är att dessa böcker inte har öppnats än. Hur kan då den rike mannen redan ha blivit dömd och hamnat i ”helvetet”? 

Vidare står det att den rike mannen bad Abraham att “skicka Lasarus för att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga”. Men varifrån fick Lasarus sin fingerspets och den rike mannen sin tunga? I Predikaren står det att “stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån” (12:7). Om stoftet vänder åter till jorden efter människans död var kom då dessa kroppsdelar ifrån? E. W. Bullinger har tagit upp denna frågeställning i sin artikel The Rich Man and Lazarus: An Intermediate State?

There is the further difficulty as to how a man who has been actually buried, could think without a brain, or speak without a tongue. How can the spirit speak, or act apart from the physical organs of the body? This is a difficulty our friends cannot get over: and so they have to invent some theory (which outdoes the Spiritists’ invention of an “Astral body”) which has no foundation whatever in fact: and is absolutely destitute of anything worthy of the name “evidence” of any kind whatsoever. (1) 

Att den rike mannen och Lasarus skulle ha kroppsdelar i hades är knappast bibliskt. Paulus talar om ”himmelska kroppar och jordiska kroppar” (1 Kor 15:40), där de förra avser de kroppar som skall ges vid den framtida uppståndelsen. Men han nämner inget om ”mellanstadiekroppar” fram till denna eskatologiska tidpunkt.

Det som ytterligare visar att det handlar om en liknelse är de tidigare kapitlen. I kapitel 14 började Jesus berätta en mängd liknelser för sina åhörare där den första handlade om att inte välja främsta platsen vid bordet, åtföljt av liknelsen om den stora måltiden. I kapitlet efter berättade han liknelsen om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen. I kapitel 16 fortsatte han med liknelsen om den ohederlige förvaltaren, tillsammans med varningen att inte tjäna den ohederlige mammon. Varför skall det då ses som osannolikt att han, efter alla dessa liknelser, gick vidare med ännu en liknelse, nämligen den om den rike mannen och Lasarus? Dessutom är de inledande orden “det var en rik man …” (16:19) samma som i 16:1. Jesus riktade denna liknelse mot fariseerna, de som “älskade pengar, och de hånade honom” (16:14). Vem symboliserade den rike mannen om inte de fariseer som precis hade hånat honom. Vi får inte glömma vad Jesus sade till sina lärjungar: 

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse.” … Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. (Mark 4:11-12, 34) 

Om Jesus normalt sett bara talade till folket i liknelser, varför skulle han då ha gett dessa fariseer en av Bibelns tydligaste beskrivningar av hur livet ser ut efter dödsögonblicket. I slutet av berättelsen om den rike mannen och Lasarus säger Jesus något många missar.

Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda. (16:27-31)

Abraham sade till den rike mannen att ”de (hans bröder) har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till”. Men även om Mose eller profeterna poängterar vikten av att ta sig an de svaga och fattiga i samhället, finns det ingenting i dessa böcker som varnar om ett straff likt det den rike mannen fick. Hur kunde då bröderna varnas för samma fasansfulla livsöde? Så även på denna punkt motsäger liknelsen om den rike mannen och Lasarus det som står i GT. Enligt Bullinger presenterade Jesus en icke-biblisk doktrin för fariseerna, en liknelse baserad på deras egen traditionella uppfattning om livet efter döden. 

He does not call it, or give it as one of His own Parables; but He at once goes on to give another example from the traditions of the Pharisees, in order to judge them out of their own mouth. A parable of this kind need not be true in itself, or in fact; though it must be believed to be true by the hearers, if not by the speaker. No more than Jotham’s parable of the Trees speaking (Judges 9:7-15). (2)

Bullinger menar att liknelsen har sin grund i en fariseisk tradition på Jesu tid, en tradition som inte nödvändigtvis behövde vara sann men betraktades som sann av dem själva. Men om den inte har sin grund i Bibeln, var kommer den i så fall från? Det mest sannolika är att den kommer från 1 Henoksboken, en bok många judar på Jesu tid var bekanta med.

I (Henok) looked into another place, and he pointed out to me toward the west another great and high mountain, of solid rock. And four hollow places were in it, having depth and exceedingly smooth, three of them were dark and one of them was bright, and a spring of water each in the midst of it. And I said, ”How smooth these hollow places are and very deep and dark in the vision?” Then Raphael, one of the holy angels who was with me, answered, and he said to me, ”These hollow places exist in order that the spirits of the souls of the dead might gather in them. In this very place they were judged, here all the souls of men are gathered. And these places were made for their reception until the day of their judgment, when the limits of time are set in which the great judgment will be on them … Here, their spirits were separated for this great torture until the great day of the judgment, the sufferings and the torments of those being cursed forever; it was the repayment of the spirits; there they will bind them forever.” (22:1-11)

Henok får se fyra håliga platser för de döda varav tre är mörka och en är ljus. Det stämmer överens med att Lasarus och den rike mannen kunde se varandra. Ytterligare samband med den rike mannens livsöde hittar vi i slutet av Henoksboken.

You, the dead of the sinners, whenever you die, they will say on your behalf: ”Blessed are sinners (who) have seen all their days in their life.” Even honourably they have died, and judgment did not happen in their life. You yourselves know that in Hades they will bring down their souls. And there they will be great distress and in darkness and in a trap and in flame burning, and into great judgment your souls will go in all the generations of the age. Woe to you; there is no rejoicing for you. (103:5-8)

Enligt författaren får de syndare som undgått straff på jorden sitt öde i ett brinnande hades, en plats som är långt ifrån trevlig. Men likväl kan inte dessa båda texter från 1 Henoksboken betraktas som faktiska sanningar eftersom de motsäger GT:s undervisning om människans livsöde efter döden (ovan). Som nämnts i inledningen är läran om själens odödlighet en produkt av grekisk filosofi. Enligt GT hamnar människan i ett sovande tillstånd fram till domens dag.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Talar detta emot de nära-döden-upplevelser många människor har haft? Inte nödvändigtvis. Gud kan mycket väl ge människor en nära-döden-upplevelse innan de går in i sitt sovande tillstånd. Men hur gör vi med namnet Lasarus i texten för ämnet? Skulle Jesus ha använt sig av en liknelse med ett specifikt namn om denna berättelse inte har sin grund i en verklig händelse? Även om det är sällsynt med personnamn i bibliska liknelser finns de ändå där (Hes 23:1-4).

Det finns dessutom två logiska förklaringar till varför Jesus valde just namnet Lasarus. Till att börja med är ”Lasarus” en grekisk variant av det hebreiska ”Elasar” (אלעזר) som betyder ”Gud hjälper”, vilket ger en antydan om att Gud var hans förtröstan. Detta i motsats till den rike mannen som förtröstade på sin rikedom. Dessutom, studerar vi tidsramen mellan liknelsen om den rike mannen och Lasarus med uppväckandet av Jesu vän Lasarus i Betania, ser vi att den var kort. När Jesus uppväckte Lasarus blev fariseerna, de som liknelsen i första hand var riktade mot, tydligt påminda om liknelsens avslutande ord.

Abraham sade till honom (den rike mannen): Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Eller som exegeten I. Howard Marshall uttrycket det: ”Miracles will not convince those whose hearts are morally blind and unrepentant; they will not be persuaded.” (3)

---

(1) http://www.tentmaker.org/books/OriginandHistory.html   2021-06-18

(2) ibid.

(3) Marshall, I. Howard. The Gospel of Luke (The New International Greek Testament Commentary), Wm. B. Eerdmans Publishing Co, 1978, s. 640.

Var hamnar människor efter att de tagit sina sista andetag på jorden? Hamnar de goda i en himmelsk närvaro hos Gud medan de onda går till en plats av obeskrivligt lidande? Enligt Bibelns samlade undervisning finns det inte mycket stöd för detta. Istället hamnar de båda i ett sovande omedvetet tillstånd fram till uppståndelsen och den slutliga domen.

Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut, så lägger sig människan och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn. (Job 14:11-12)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. (1 Tess 4:15-16)

Ord som “sömn”, ”sover” och “insomnade” illustrerar att de döda befinner sig i ett icke medvetet tillstånd. En fråga som kan uppstå är om Bibelns redogörelse av sömn endast var ett resultat av människors begränsade kunskap på den tiden. Därför är Dan 12:2 speciellt intressant eftersom det är en änglavarelse som säger till Daniel att ”de många som sover i mullen skall vakna”. Han om någon borde veta hur livet ser ut efter att människan har somnat in. Var det inte detta omedvetna tillstånd Jesus avsåg när han talade om sin vän Lasarus: “Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom”? (Joh 11:11). Även Jesus borde ha haft tillräckligt med kunskap om vad som väntar människan efter att hon dör. Men vart tar de vägen? Enligt GT hamnar de på en plats som på hebreiska heter sheol.

Alla hans (Jakob) söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag skall med sorg fara ner i dödsriket [sheol] till min son (Josef).” Så grät hans far över honom. (1 Mos 37:35)

Om jag (David) far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

En del teologer vill göra gällande att sheol är synonymt med helvetet. Men utifrån dessa tre texter är det uppenbart att detta inte kan stämma. Ville Jakob fara ner till sin son Josef i helvetet? Ville David bädda åt sig i helvetet? Sheol är vidare en plats där man inte kan verka eller tänka, och där det inte finns någon kunskap eller vishet. Det låter inte som en plats av ohyggligt lidande, utan mer som en tillvaro av sömn fram till uppståndelsen. Så vad är sheol? Ordet är synonymt med ”döden” och ”graven”, något som kan ses med hjälp av parallellism i GT.

Dödsrikets [sheol] band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. (2 Sam 22:6)

I döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:6)

Ner till dödsriket [sheol] blev du förd, längst ner i graven. (Jes 14:15)

Sheol syftar alltså inte på en plats av ofantligt lidande. Job säger ”om jag måste vänta mig dödsriket [sheol] som min boning, breda ut min bädd i mörkret” (17:13). Varför skulle han koppla samman sheol med mörker om det handlar om en gigantisk eldsjö? Mörker och eld är varandras motsatser. I Amos bok står det att 

jag såg Herren stå vid altaret, och han sade: Slå till pelarhuvudena så att trösklarna bävar, och låt spillrorna falla över huvudet på alla som står där. Dem som är kvar skall jag döda med svärd. Ingen av dem skall kunna fly undan, ingen av dem skall kunna rädda sig. Om de än bröt sig in i dödsriket [Sheol], skulle min hand hämta dem därifrån. (9:1-2)

Varför skulle någon vilja fly till sheol om detta är en plats synonymt med helvetet? Tala om att gå från askan in i elden. Men vad säger NT om den grekiska motsvarigheten hades? I Folkbibeln har man översatt detta ord med ”helvetet”, men uppenbarligen utan att ta hänsyn till hur det motsvarande sheol används i GT. Dessutom har man inte varit konsekvent. När det handlar om Messias har man valt ”graven”, medan i alla andra texter har man skrivit ”helvetet”. 

I förväg såg han (David) Kristi uppståndelse och sade: Han (Messias) skall inte lämnas kvar i graven [hades], och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:31)

Jag (Johannes) såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet [hades] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. (Upp 20:12-13)

Detta visar hur fel det kan bli vid översättningar. Så fort det handlar om Jesus skriver man ”graven” medan man väljer ”helvetet” i andra fall. Men varken sheol eller hades har att göra med en plats av obeskrivligt lidande. Även översättningen ”dödsriket” är missvisande eftersom ordet ger intryck av att det handlar om ett rike bestående av en kung med undersåtar. Därför är ”döden” och ”graven” mer passande.

Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till. 

Detta är en relativt vanlig text kristna använder som bevis för att Jesus är Gud. Men istället utgör den ett bra exempel på hur viktig kontexten är vid bibelstudier. Låt oss se på kapitlets inledande ord:

Sedan Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och bad: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (17:1-3)

I sin bön till Fadern sade Jesus att ”du har gett honom makt över alla människor”. Den makt Jesus har över alla människor grundar sig på en delegerad makt från Gud och inte på ett gudomligt anspråk, en sanning flera texter vittnar om i NT (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Vidare sade han att ”detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden”. För Jesus var Fadern den ende sanne Guden, medan han såg sig själv som sänd av honom. Det visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Vidare finns det en sak i resten av kapitlet många missar. 

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig … Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig … Jag har gjort ditt namn känt för dem. (17:6, 11-12, 26)

Om och om igen sade Jesus ”ditt namn” om Faderns namn (se även Upp 3:12). Utan tvekan handlar det om JHWH (tetragrammaton), det namn som är över alla andra namn (jmf Fil 2:9; Hebr 1:4). Men varför tillhör inte detta namn även Jesus om han är den JHWH vi läser om i GT? Vad innebär det att Jesus hade en härlighet (grek. doxa) innan världen blev till (17:5)? Som redan nämnts får vi inte glömma kontexten.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. (17:21-24)

Den härlighet Jesus hade innan världen blev till hade Gud gett honom. Om Jesus är Gud och alltid har funnits, hur kan då Fadern ha gett honom sin härlighet vid en viss tidpunkt i historien? Rimligen kan därför inte denna härlighet alltid ha tillhört Jesus. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om visheten i den judiska tolkningstraditionen.

Wisdom praises herself, and tells of her glory in the midst of her people. In the assembly of the Most High she opens her mouth, and in the presence of his hosts she tells of her glory. (Syr 24:1-2)

I Joh 1:14 tog logos/visheten sin boning i Jesus, och blev därmed visheten förkroppsligad. Det han gör i Joh 17:5 är att tala å visheten vägnar. Vi behöver förstå NT utifrån ett hebreiskt perspektiv och inte utifrån vårt moderna västerländska sätt att tolka dess texter (se även Jesaja 42:8).

Filipperbrevet 2:6-7

Direkt efter Paulus ord i Fil 2:5 att Jesus är Kristus, d.v.s. att han hade blivit smord av Gud, uppger han Jesus som ”varande i Guds gestalt”. Men om titeln ”Kristus” visar att Jesus inte är Gud, kan inte orden ”varande i Guds gestalt” betyda det motsatta. De måste därför ha en annan innebörd.

(6) Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, (7) utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa.

De flesta som läser denna perikop tar för givet att den handlar om en preexistent Jesus i form av Gud som, när tiden var inne, blev människa. Men är detta en rätt förståelse av texten? Exegeten James D. G. Dunn skriver att ”the common belief that Phil. 2.6-11 starts by speaking of Christ’s pre-existent state and status and then of his incarnation is, in almost every case, a presupposition rather than a conclusion”. (1) Dunn menar att det handlar mer om en förutfattad mening än en faktisk sanning att texten skulle tala om en preexistens. Enligt honom är 2:6-11 istället den tydligaste Adam-kristologin som finns i NT.

It seems to me that Phil. 2.6-11 is best understood as an expression of Adam christology, one of the fullest expressions that we still possess. We have already seen how widespread was this Adam christology in the period before Paul wrote his letters – a fact not usually appreciated by those who offer alternative exegeses of the hymn. Moreover it can readily be seen that the outline of thought in the Philippian hymn fully matches the two-stage christology evident elsewhere in first generation Christianity – free acceptance of man’s lot followed out to death, and exaltation to the status of Lord over all, echoing the regular primitive association of Ps. 110.1 with Ps. 8.6. It is the way in which this Adam christology comes to expression in Phil. 2.6-11. (2)

Det finns faktiskt mycket i 2:6-11 som visar att texten handlar om en Adam-kristologi. Där den förste Adam misslyckades, där lyckades den andre Adam (Jesus). Gud skapade Adam till sin avbild, till att vara lik honom i rådandet över allt skapat (1 Mos 1:26-27). Men han ville mer. När frestelsen kom att bli ”som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:5), gjorde han misstaget att ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället för att ödmjukt bli kvar i den position av likhet Gud hade gett honom, valde han istället att upphöja sig genom att äta av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Men med upphöjelse kommer fall. Där Adam misslyckades där lyckades Jesus, han som också hade fått en likhet med Gud, men trots det inte ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället ”utgav (han) sig själv genom att anta en tjänares gestalt”. Dunn beskriver det som att

he chose to empty himself of Adam’s glory and to embrace Adam’s lot, the fate which Adam had suffered by way of punishment … He freely chose to share the very lot and fate of all men. (3)

Detta resulterade i att Gud upphöjde Jesus storligen. Men om 2:6-11 enbart handlar om en Adam-kristologi, hur skall vi då förstå orden ”han som varande i Guds gestalt [morphe], icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud” (2:6)? Dessa höga kristologiska ord verkar förmedla mer än vad Dunn påstår. Lägg märke till den tematiska kopplingen mellan ”Guds gestalt” och ”lik Gud”. Att ha Guds gestalt är samma sak som att vara lik Gud. Många vill få det till att grekiskans morphe betyder gestalt i natur/väsen, d.v.s. att Jesus hade samma natur/väsen som Gud. Men i själva verket handlar det om den yttre gestalten (Mark 16:12). Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament säger att morphe är

the form by which a person or thing strikes the vision; the external appearance: children are said to reflect psucheœs te kai morfeœs homoioteœta (of their parents), 4 Macc. 15:3. (4)

Att Jesus var Guds morphe i 2:6 betyder inte att han hade samma väsen som Gud, utan att han hade Guds gestalt vad gäller makt, rang och auktoritet (nedan). I 2:6 står det att han ”icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud”. I Folkbibeln har man översatt de grekiska orden εἶναι ἴσα θεῷ med ”tillvaron som Gud”. Men detta är en högst subjektiv, och felaktig, översättning som förmodligen gjorts för att betona Jesu Gudom. Helge Åkesons version ”att vara lik Gud” stämmer mer med den grekiska texten. Men hur kunde Jesus vara lik Gud och samtidigt vara Gud? Det påminner om en händelse där några judar anklagade Jesus för att göra sig lik Gud. Här används samma grekiska ord som i Fil 2:6.

Han sade till dem: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik [isos] Gud. (Joh 5:17-18)

På vilket sätt gjorde Jesus sig lik Gud? Det gjorde han genom att göra samma gärningar som Fadern, vilket han förklarar direkt efter deras anklagelse:

Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen … Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson” (5:19, 26-27).

Den likhet Jesus hade med Fadern handlade alltså inte om en likhet i natur/väsen, utan om att Gud hade delegerat sin makt och auktoritet till honom. Lägg märke till de avslutande orden ”eftersom han är Människoson”. Att Jesus bär titeln ”Människoson” visar att han inte är Gud eftersom den vittnar om att han tillhör människosläktet (hebr. ben ’adam = son av Adam [människa]). Titeln ”Människoson” är därmed en högst mänsklig och inte gudomlig titel. Men om Jesus var lik Gud och inte Gud själv, hur skall vi då förstå orden ”uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt [morphe], bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa”? Måste inte det betyda att Jesus var mer än människa innan han blev människa? Inte nödvändigtvis. Att Jesus gick från Guds (yttre) gestalt till en slavs (yttre) gestalt handlar om att han gick från en högre till en lägre nivå av makt, rang och auktoritet. Ett exempel på detta hittar vi i Psalm 82.

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (Ps 82:6-7)

Den första satsen i dessa två verser citerade Jesus när han blev konfronterad av en grupp judar i Jerusalem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). Skriften titulerade dessa som gudar trots att de var människor. Skillnaden mellan att vara gudar och människor i det här fallet handlade alltså inte om en skillnad i natur/väsen, utan om en skillnad i makt, rang och auktoritet. På samma sätt bör vi förstå skillnaden mellan Guds gestalt och en slavs gestalt i Fil 2:6-7. Anthony F. Buzzard och Charles F. Hunting skriver att

the contrast is between the rank of God – Jesus being God’s commissioner – and the rank of a servant. The contrast is not, as is often thought, between being God in eternity and becoming man. (5)

Jesus gick från att vara i Guds gestalt på jorden till en slavs/tjänares gestalt fram till döden på korset. Han gick inte från att vara Gud i väsen till att bli en människa i väsen, utan från att vara lik Gud vad gäller makt, rang och auktoritet, ner till en slavs/tjänares låga nivå. Det påminner om Paulus ord ”han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9).

För de som likväl står fast vid att Jesus hade en preexistens som Gud innan han föddes på jorden, bör ställa sig frågan hur Gud kunde uttömma sig själv från att vara Gud (2:6-7)? Kan han som är obegränsad bli begränsad? Kan han som är odödlig bli dödlig? Kan han som är allvetande bli begränsad till sitt vetande (jmf Matt 24:36)? Från ett judiskt perspektiv är detta omöjligt och baserar sig på hedniskt tänkande. Dessutom, om Jesus avsade sig sin gudomliga sida när han blev människa, då faller den traditionella kristna läran som säger att han var 100% Gud och 100% människa. För hur kunde han uttömma sig själv från att vara Gud när han föddes, samtidigt som han var fullt ut Gud när han vandrade på jorden? Det blir ett alltför orimligt mysterium att tro på.

Filipperbrevet 2:8-11

(8) ödmjukade sig själv, blev lydig intill död, ja, korsdöd. (9) Därför upphöjde ock Gud honom över allt och skänkte honom det namnet, som är över varje namn, (10) på det att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras som äro i himlarna och på jorden och under jorden, (11) och varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.

Det står att han ”blev lydig intill död, ja, korsdöd. Därför upphöjde ock Gud honom över allt”. Ordet ”därför” innebär att om Jesus inte hade varit lydig intill döden, då hade inte heller Gud upphöjt honom över allt. Jesus blev alltså inte upphöjd på grund av ett gudomligt anspråk utan för att han vandrade i lydnad till Gud. Och det faktum att Gud upphöjde honom nämns på flera ställen i NT.

Då trädde Jesus fram och talade till dem (lärjungarna) och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Att Gud har gett Jesus all makt, gjort honom till Herre och Messias, samt upphöjt honom till hövding och frälsare, visar på Jesu fullständiga beroende av Gud. Vidare påminner Fil 2:6-11 om den lidande Josef. Hans far Jakob älskade honom mer än alla de andra sönerna och ”lät göra en hellång livklädnad åt honom” (1 Mos 37:3). Detta var en speciell livklädnad som bildligt kan tolkas som att Josef fick en Guds gestalt i betydelsen makt, rang och auktoritet. Hans far sade till honom: ”Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem. Han svarade: ’Jag är beredd.’” (1 Mos 37:13). I lydnad för Jakobs kallelse gick han till sina bröder som slet av honom ”Guds gestalt” och kastade honom i en brunn/grav (det hebreiska ordet för ‘brunn’ har i poetiska och profetiska texter betydelsen ‘grav’). Han fördes ner till Egypten där farao slutligen upphöjde honom storligen och alla blev befallda att böja knä för honom (1 Mos 41:41-44).

I 2:9 står det att Gud ”skänkte honom det namnet, som är över varje namn”. Ser vi till sammanhanget är det uppenbart att detta namn måste vara ”JHWH” (tetragrammaton). Eftersom han fick detta namn efter sin död innebär det logiskt att det inte kan ha varit ”Jesus” då han redan hade det namnet. Det betyder inte att han är JHWH till sin natur utan att han fick detta namn som ett auktoritetsnamn i sitt uppdrag att vara världens frälsare. Det är i detta auktoritetsnamn som ”i Jesu namn varje knä skall böja sig”. Sedan står det att ”varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära”. Äran kommer att tillfalla Fadern och inte Jesus, vilket är märkligt om de båda är samma Gud.

Men varför skrev Paulus som han gjorde i sitt brev till de troende i Filippi? Anledningen var att det fanns problem i form av självupptagenhet och stolthet i församlingen. Han uppmanade dem därför att “var så till sinnes som Kristus Jesus var”, han som inte slog vakt om den makt, rang och auktoritet Gud hade gett honom utan valde att gå ner till en slavs nivå, vilket i slutändan ledde till att Gud upphöjde honom storligen. Med honom som förebild vet vi hur vi bör förhålla oss till våra bröder och systrar. Om vi tjänar varandra på detta sätt kan vi vara förvissade om att Gud en dag även kommer att upphöja oss.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 114.

(2) ibid, s. 114-115.

(3) ibid, s. 117.

(4) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson Publishers, 2007, s. 418.

(5) Buzzard, Anthony F. och Charles F. Hunting. The Doctrine of the Trinity: Christianity’s Self-Inflicted Wound. International Scholars Publications, 1998, s. 102.

Du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden [miqedem], från evighetens [‘olam] dagar.

Den logisk slutsatsen bland kristna är att eftersom Messias är “före tiden” och “från evighetens dagar” måste han vara Gud. Till att börja med står det att denna messiasgestalt förväntas komma åt Gud och inte att Gud skall komma som människa. Att man vidare har översatt det hebreiska miqedem med ”före tiden” är högst subjektivt då ordet har en rad olika betydelser (nedan). 

Många känner inte till att det inte finns något ord på varken grekiska eller hebreiska som har den specifika betydelsen ”evig”. De ord som vanligen översätts på det sättet (t.ex. ‘olam) betyder egentligen en tidsperiod som är odefinierbar, lång eller kort, och som bara kan förstås utifrån sammanhanget. Följande översättningar av Mika 5:2 visar att den översättning man gjort i Folkbibeln är högst subjektiv.

En vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar. (1917)

Hans utgång är från fordom, från tidsåldriga dagar. (Helge Åkeson)

Whose origins are from of old, from ancient times.” (NIV)

Det är tydligt att varken miqedem eller ’olam har den evighetsbetydelse man gärna velat få fram i Folkbibeln. Andra texter där ’olam förekommer visar att ordet inte måste handla om en evighet. 

Då tänkte hans folk på gångna [‘olam] tider, de tänkte på Mose: Var är nu han som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? (Jes 63:11)

På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna [‘olam] dagar. (Amos 9:11)

I dessa två exempel har ’olam ingen evighetsbetydelse. Tar vi sedan hänsyn till kontexten av Mika 5:2 blir det ännu mer uppenbart att den utlovade Messias inte är Gud. I 5:4 står det att 

han skall träda fram och vara en herde i HERRENS kraft, i HERRENS, sin Guds, namns höghet. 

Om Messias skall vara en herde i HERRENS kraft och i sin Guds namns höghet, då kan han knappast själv vara Gud. Jesus har inget behov av HERRENS kraft om han själv är HERREN.

Han sade till dem: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud. (5:17-18)

Till att börja med bör poängteras att Jesus inte upphävde Sabbaten, åtminstone inte som den är befalld att hållas enligt moseböckerna. Snarare var det fariseernas rigorösa föreskrifter han bröt mot. Jesus, som var Sabbatens Herre, sade att ”Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för  sabbaten” (Mark 2:27), och därför var det ingen synd att på den dagen bota sjuka eller låta en helad man ta sin säng och gå hem. Men på vilket sätt gjorde Jesus sig lik Gud? Det gjorde han som Guds son och görande Guds gärningar.

Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern gör vad Fadern gör, det gör Sonen … Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. (5:19, 26-27)

Men att vara Guds son på Bibelns tid innebar inte att vara Gud, utan handlade om lydnad, efterföljelse och representantskap. Både änglar och människor av högre rang kunde vara Guds söner (1 Mos 6:1-4; 2 Mos 4:22-23; 2 Sam 7:12-14; Ps 2:7; 82:6). Jesu ord att ”Sonen kan inte göra något av sig själv” och att den makt han hade blev honom given, visar att det är just denna typ av sonskap det handlar om i Joh 5:18. I resten av kapitlet finns ytterligare saker som visar att hans likhet med Gud inte gjorde honom till Gud.

Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. (5:37)

Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. (5:43)

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (5:44)

Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. (5:46)

Orden ”Fadern som har sänt mig” och ”den ende Guden” påminner om Jesu senare bekännelse att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus” (17:3). Enligt Jesus är Fadern den ende sanne Guden, och att han själv är sänd av honom. Vidare sade Jesus att han hade kommit i sin Faders namn. Tveklöst syftade han på namnet JHWH. Men om detta bara är Faderns namn, kan det logiskt sett inte vara Jesu namn. Jesus kan därmed inte vara den JHWH som omnämns i GT. Slutligen säger Jesus att ”om mig har han (Mose) skrivit”. Var skrev Mose att Gud planerade att en dag bli människa? Står det inte snarare tvärtom, nämligen att ”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19)? För att summera det hela innebär inte orden i Joh 5:18 att Jesus är Gud, utan att han är lik Gud i fråga om makt och auktoritet. Men observera att det handlar om delegerad makt och auktoritet och inget annat.

Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått på sin lott samma dyrbara tro som vi. 

Det finns en oenighet bland exegeter hur de grekiska orden τοῦ θεοῦ ἡμῶν καὶ σωτῆρος Ἰησοῦ Χριστοῦ skall översättas. Handlar de helt och hållet om Jesus, eller syftar ”vår Gud” på Fadern och ”frälsare” på Jesus? Att det handlar om Fadern och Jesus ses i vissa översättningar. 

Simon Peter, a servant and apostle of Jesus Christ, to them that have obtained a like precious faith with us in the righteousness of our God and the Saviour Jesus Christ. (ASV)

Här står det istället ”vår Gud (Fadern) och frälsaren Jesus Kristus”. I Bibel 2000 har man tagit med denna variant som fotnot. Eftersom den grekiska texten är tvetydig får vi använda oss av den viktigaste tolkningsregeln som är kontexten. Vi behöver studera både det större och mindre sammanhanget för att rätt kunna förstå 2 Petr 1:1. Det är märkligt att Petrus skulle ha applicerat ”vår Gud och Frälsare” i 1:1 på Jesus, när han i versen efter tydligt skiljer mellan Gud, Fadern och Jesus.

Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del genom kunskapen om Gud (Fadern) och vår Herre Jesus. (1:2)

Hur kan Jesus vara Gud i 1:1 medan det är Fadern i 1:2? Vidare benämns Jesus i 1:1 och 1:2 som Kristus, en titel som betyder att han har blivit smord av Gud, vilket visar att han inte kan vara Gud. Att han blivit smord innebär att han till sin natur är begränsad och därmed i behov av Guds kraft (jmf Apg 10:38). Är man Kristus kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Kristus. Dessa två titlar går aldrig att förena. Därför är det märkligt om Petrus skulle ha titulerat honom som ”vår Gud”, för att därefter ge honom den högst mänskliga titeln ”Kristus”.     

Men hur gör vi med titeln ”frälsare”? Kan Jesus vara frälsare utan att vara Gud? Enligt GT finns det bara en frälsare och det är Gud, Fadern (Jes 43:11). Men denna funktion kan Gud delegera till människor, vilket han gjorde vid flera tillfällen i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27) och kommer att göra i framtiden (Oba 1:21). På samma sätt har han delegerat denna funktion till Jesus.

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

Gud upphöjde Jesus som frälsare på samma sätt som han gjorde med t.ex. Mose, han som frälste Israels barn ut ur Egypten. Den stora skillnaden mellan de båda är att Jesus har fått ett mycket större frälsningsuppdrag än sin förebild. Går vi sedan till Petrus första brev, den större kontexten, ser vi något högst intressant. Där skriver han ”välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Fadern är alltså Jesus Kristi Gud (jmf Upp 3:12). Men hur kan Jesus ha Gud över sig och samtidigt vara ”vår Gud” i 2 Petr 1:1? Petrus säger vidare i sitt första brev:

Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. (2:5)

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (3:18)

Han (Jesus) som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom. (3:22)

Dessa tre texter visar på en tydlig skillnad mellan Gud och Jesus. Hur kan Gud ta emot våra andliga offer tack vara Jesus om Jesus är Gud? På vilket sätt har Jesus fört oss till Gud om han själv är Gud? Hur kan Jesus sitta på Guds högra sida om han är samma Gud? Därför är det märkligt om Petrus i sitt andra brev skulle ha uppgett att Jesus är ”vår Gud”. Faktum är att uttrycket ”vår Gud” förekommer cirka 20 gånger i NT och syftar alltid på Fadern. Varför skulle det då ha en annorlunda betydelse i 2 Petr 1:1? Det saknar all logik! Vad gäller uttrycket ”vår store Gud” i Tit 2:13 se under Titusbrevet 2:13.

Medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.

Det verkar finns en oenighet bland exegeter hur de grekiska orden bakom ”vår store Gud och frälsare Jesus Kristus” skall översättas. Handlar de helt och hållet om Jesus, eller avser ”vår store Gud” Fadern och ”frälsare” på Jesus? Personligen ser jag en tydlig motsägelse i den typ av översättning man gjort i Folkbibeln (ovan). Om man parafraserar satsen blir det ”vår store Gud och frälsare Jesus, den Smorde” (titeln ‘Kristus’ betyder ‘smord’). Det betyder att han som blivit smord av Gud är vår store Gud. Men kan ”vår store Gud” sakna något som gör att han behöver smörjas? Observera att satsen inte handlar om Jesu jordeliv för 2 000 år sedan, utan om framtiden när han ”skall träda fram i härlighet”. Men skall han verkligen träda fram både som den Smorde och som vår store Gud? Hmmm!

Det finns dock en grammatisk tolkningsregel som heter ‘Granville Sharp’ och som säger att satsen i 2:13 måste översättas som man gjort i Folkbibeln. Men samtidigt finns det exegeter som menar att det finns utrymme för ett annat alternativ: ”The Greek can either mean, ‘our great God and Savior Jesus Christ,’ or ‘the great God and our Savior Jesus Christ’”. (1) Det senare sättet att översätta ses i följande exempel:

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse. (1917)

Väntande det lyckliga hoppet och uppenbarelsen av den store Gudens och vår Frälsares Kristi Jesu härlighet. (Helge Åkeson)

Looking for the blessed hope and appearing of the glory of the great God and our Saviour Jesus Christ. (ASV)

Looking for that blessed hope, and the glorious appearing of the great God and our Saviour Jesus Christ. (KJV)

Här syftar ”den store Guden” på Fadern och ”vår frälsare” på Jesus. En sak som gör det svårare är att orden ”vår store Gud” inte finns på fler ställen i GT (LXX) eller NT än i Tit 2:13. Så vi har inga andra bibeltexter att jämföra med. Det närmsta verkar vara Neh 8:6: ”Esra prisade HERREN, den store Guden, och hela folket svarade med lyfta händer: ‘Amen, Amen’!” Personligen anser jag att kontexten har en större betydelse än en speciell tolkningsregel. Vi behöver därmed studera både den större och mindre kontexten för att rätt kunna förstå Tit 2:13.

Att Paulus gör skillnad mellan Gud (Fadern) och Jesus i sina brev är mer regel än undantag. I inledningen av brevet till Titus skriver Paulus: ”Nåd och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Frälsare” (1:4). Här ses en tydlig skillnad mellan de båda. I inledningen till Efesierbrevet skriver han: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Här uppger han att Fadern är Jesu Kristi Gud. Om det stämmer, vilket vi förmodligen är överens om, varför skulle han då uppge Jesus som ”vår store Gud” i Tit 2:13? Det blir motsägelsefullt. Vidare använder Paulus det liknande uttrycket ”vår Gud” flera gånger i sina brev.

Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn. (Efe 5:20)

Vår Gud och Fader tillhör äran i evigheters evighet. Amen. (Fil 4:20)

Så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Fader när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. (1 Tess 3:13)

Det är bara Fadern han benämner ”vår Gud”. Om bara Fadern är vår Gud, varför skulle han då titulera Jesus som ”vår store Gud”? Det saknar all logik. Många verkar glömma att Paulus var jude och växte upp i en strikt monoteistisk kontext, där han dagligen uttalade den judiska trosbekännelsen ‘Shema’: ”Hör, Israel! HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4). Och det finns inget i Apostlagärningarna som antyder att han avvek från denna trosbekännelse trots sitt livsförvandlande möte med Jesus på Damaskusvägen. För Paulus fanns det bara en Gud och det var Fadern (jmf 1 Kor 8:6). Andra texter vittnar om samma sak.

Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:29).

Jag (Johannes) hörde en stark röst i himlen säga: “Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde.” (Upp 12:10)

Lägg märke till att Jesus säger ”vår Gud” i Mark 12:29 utan att själv göra anspråk på att vara ”vår Gud”. I andra texten tituleras Fadern som ”vår Gud” medan Jesus är ”hans Smorde”. Jesus är alltså, som tidigare nämnts, smord av Gud (jmf Ps 2:2). Men hur gör vi med titeln ”frälsare”? Kan Jesus vara frälsare utan att vara Gud? Enligt GT finns det bara en frälsare och det är Gud, Fadern (Jes 43:11). Men denna funktion kan Gud delegera till människor, vilket han gjorde vid olika tillfällen i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27) och kommer att göra i framtiden (Oba 1:21). På samma sätt har han delegerat denna funktion till Jesus.

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

Gud upphöjde Jesus som frälsare på samma sätt som han gjorde med Mose, han som frälste Israels barn ut ur Egypten. Den stora skillnaden mellan de båda är att Jesus har fått ett mycket större frälsningsuppdrag än sin profetiska förebild. I slutet av Titus brev skriver Paulus att

när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. (3:4-6)

Både Fadern och Jesus är ”vår frälsare”. Skillnaden mellan dem är att Fadern är den verklige Frälsaren (Jes 43:11) medan Jesus är hans delegerade frälsare (Apg 5:31). För att summera det hela är det mest sannolikt att ”vår store Gud” i 2:13 syftar på Fadern och ”frälsare” avser Jesus. Eftersom Jesus som Kristus är smord av Gud kan han omöjligt vara ”vår store Gud”. Så det mest trovärdiga sättet att översätta 2:13 på är därför som man gjort i 1917 års översättning. 

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens (Fadern) och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse.

---

(1) Smalley, Stephen S. 1, 2, and 3 John, Volume 51 (Word Biblical Commentary). Zondervan Academic; Revised edition, 2020, s. 309.