Författare: Truthseeker

Var hamnar människor efter att de tagit sina sista andetag på jorden? Hamnar de goda i en himmelsk närvaro hos Gud medan de onda går till en plats av obeskrivligt lidande? Enligt Bibelns samlade undervisning finns det inte mycket stöd för detta. Istället hamnar de båda i ett sovande omedvetet tillstånd fram till uppståndelsen och den slutliga domen.

Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut, så lägger sig människan och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn. (Job 14:11-12)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. (1 Tess 4:15-16)

Ord som “sömn”, ”sover” och “insomnade” illustrerar att de döda befinner sig i ett icke medvetet tillstånd. En fråga som kan uppstå är om Bibelns redogörelse av sömn endast var ett resultat av människors begränsade kunskap på den tiden. Därför är Dan 12:2 speciellt intressant eftersom det är en änglavarelse som säger till Daniel att ”de många som sover i mullen skall vakna”. Han om någon borde veta hur livet ser ut efter att människan har somnat in. Var det inte detta omedvetna tillstånd Jesus avsåg när han talade om sin vän Lasarus: “Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom”? (Joh 11:11). Även Jesus borde ha haft tillräckligt med kunskap om vad som väntar människan efter att hon dör. Men vart tar de vägen? Enligt GT hamnar de på en plats som på hebreiska heter sheol.

Alla hans (Jakob) söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag skall med sorg fara ner i dödsriket [sheol] till min son (Josef).” Så grät hans far över honom. (1 Mos 37:35)

Om jag (David) far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

En del teologer vill göra gällande att sheol är synonymt med helvetet. Men utifrån dessa tre texter är det uppenbart att detta inte kan stämma. Ville Jakob fara ner till sin son Josef i helvetet? Ville David bädda åt sig i helvetet? Sheol är vidare en plats där man inte kan verka eller tänka, och där det inte finns någon kunskap eller vishet. Det låter inte som en plats av ohyggligt lidande, utan mer som en tillvaro av sömn fram till uppståndelsen. Så vad är sheol? Ordet är synonymt med ”döden” och ”graven”, något som kan ses med hjälp av parallellism i GT.

Dödsrikets [sheol] band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. (2 Sam 22:6)

I döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:6)

Ner till dödsriket [sheol] blev du förd, längst ner i graven. (Jes 14:15)

Sheol syftar alltså inte på en plats av ofantligt lidande. Job säger ”om jag måste vänta mig dödsriket [sheol] som min boning, breda ut min bädd i mörkret” (17:13). Varför skulle han koppla samman sheol med mörker om det handlar om en gigantisk eldsjö? Mörker och eld är varandras motsatser. I Amos bok står det att 

jag såg Herren stå vid altaret, och han sade: Slå till pelarhuvudena så att trösklarna bävar, och låt spillrorna falla över huvudet på alla som står där. Dem som är kvar skall jag döda med svärd. Ingen av dem skall kunna fly undan, ingen av dem skall kunna rädda sig. Om de än bröt sig in i dödsriket [Sheol], skulle min hand hämta dem därifrån. (9:1-2)

Varför skulle någon vilja fly till sheol om detta är en plats synonymt med helvetet? Tala om att gå från askan in i elden. Men vad säger NT om den grekiska motsvarigheten hades? I Folkbibeln har man översatt detta ord med ”helvetet”, men uppenbarligen utan att ta hänsyn till hur det motsvarande sheol används i GT. Dessutom har man inte varit konsekvent. När det handlar om Messias har man valt ”graven”, medan i alla andra texter har man skrivit ”helvetet”. 

I förväg såg han (David) Kristi uppståndelse och sade: Han (Messias) skall inte lämnas kvar i graven [hades], och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:31)

Jag (Johannes) såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet [hades] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. (Upp 20:12-13)

Detta visar hur fel det kan bli vid översättningar. Så fort det handlar om Jesus skriver man ”graven” medan man väljer ”helvetet” i andra fall. Men varken sheol eller hades har att göra med en plats av obeskrivligt lidande. Även översättningen ”dödsriket” är missvisande eftersom ordet ger intryck av att det handlar om ett rike bestående av en kung med undersåtar. Därför är ”döden” och ”graven” mer passande.

Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till. 

Detta är en relativt vanlig text kristna använder som bevis för att Jesus är Gud. Men istället utgör den ett bra exempel på hur viktig kontexten är vid bibelstudier. Låt oss se på kapitlets inledande ord:

Sedan Jesus hade sagt detta, såg han upp mot himlen och bad: “Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (17:1-3)

I sin bön till Fadern sade Jesus att ”du har gett honom makt över alla människor”. Den makt Jesus har över alla människor grundar sig på en delegerad makt från Gud och inte på ett gudomligt anspråk, en sanning flera texter vittnar om i NT (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Vidare sade han att ”detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden”. För Jesus var Fadern den ende sanne Guden, medan han såg sig själv som sänd av honom. Det visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Vidare finns det en sak i resten av kapitlet många missar. 

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig … Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig … Jag har gjort ditt namn känt för dem. (17:6, 11-12, 26)

Om och om igen sade Jesus ”ditt namn” om Faderns namn (se även Upp 3:12). Utan tvekan handlar det om JHWH (tetragrammaton), det namn som är över alla andra namn (jmf Fil 2:9; Hebr 1:4). Men varför tillhör inte detta namn även Jesus om han är den JHWH vi läser om i GT? Vad innebär det att Jesus hade en härlighet (grek. doxa) innan världen blev till (17:5)? Som redan nämnts får vi inte glömma kontexten.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. (17:21-24)

Den härlighet Jesus hade innan världen blev till hade Gud gett honom. Om Jesus är Gud och alltid har funnits, hur kan då Fadern ha gett honom sin härlighet vid en viss tidpunkt i historien? Rimligen kan därför inte denna härlighet alltid ha tillhört Jesus. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om visheten i den judiska tolkningstraditionen.

Wisdom praises herself, and tells of her glory in the midst of her people. In the assembly of the Most High she opens her mouth, and in the presence of his hosts she tells of her glory. (Syr 24:1-2)

I Joh 1:14 tog logos/visheten sin boning i Jesus, och blev därmed visheten förkroppsligad. Det han gör i Joh 17:5 är att tala å visheten vägnar. Vi behöver förstå NT utifrån ett hebreiskt perspektiv och inte utifrån vårt moderna västerländska sätt att tolka dess texter (se även Jesaja 42:8).

Filipperbrevet 2:6-7

Direkt efter Paulus ord i Fil 2:5 att Jesus är Kristus, d.v.s. att han hade blivit smord av Gud, uppger han Jesus som ”varande i Guds gestalt”. Men om titeln ”Kristus” visar att Jesus inte är Gud, kan inte orden ”varande i Guds gestalt” betyda det motsatta. De måste därför ha en annan innebörd.

(6) Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, (7) utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa.

De flesta som läser denna perikop tar för givet att den handlar om en preexistent Jesus i form av Gud som, när tiden var inne, blev människa. Men är detta en rätt förståelse av texten? Exegeten James D. G. Dunn skriver att ”the common belief that Phil. 2.6-11 starts by speaking of Christ’s pre-existent state and status and then of his incarnation is, in almost every case, a presupposition rather than a conclusion”. (1) Dunn menar att det handlar mer om en förutfattad mening än en faktisk sanning att texten skulle tala om en preexistens. Enligt honom är 2:6-11 istället den tydligaste Adam-kristologin som finns i NT.

It seems to me that Phil. 2.6-11 is best understood as an expression of Adam christology, one of the fullest expressions that we still possess. We have already seen how widespread was this Adam christology in the period before Paul wrote his letters – a fact not usually appreciated by those who offer alternative exegeses of the hymn. Moreover it can readily be seen that the outline of thought in the Philippian hymn fully matches the two-stage christology evident elsewhere in first generation Christianity – free acceptance of man’s lot followed out to death, and exaltation to the status of Lord over all, echoing the regular primitive association of Ps. 110.1 with Ps. 8.6. It is the way in which this Adam christology comes to expression in Phil. 2.6-11. (2)

Det finns faktiskt mycket i 2:6-11 som visar att texten handlar om en Adam-kristologi. Där den förste Adam misslyckades, där lyckades den andre Adam (Jesus). Gud skapade Adam till sin avbild, till att vara lik honom i rådandet över allt skapat (1 Mos 1:26-27). Men han ville mer. När frestelsen kom att bli ”som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:5), gjorde han misstaget att ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället för att ödmjukt bli kvar i den position av likhet Gud hade gett honom, valde han istället att upphöja sig genom att äta av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Men med upphöjelse kommer fall. Där Adam misslyckades där lyckades Jesus, han som också hade fått en likhet med Gud, men trots det inte ”ansåg för rov att vara lik Gud”. Istället ”utgav (han) sig själv genom att anta en tjänares gestalt”. Dunn beskriver det som att

he chose to empty himself of Adam’s glory and to embrace Adam’s lot, the fate which Adam had suffered by way of punishment … He freely chose to share the very lot and fate of all men. (3)

Detta resulterade i att Gud upphöjde Jesus storligen. Men om 2:6-11 enbart handlar om en Adam-kristologi, hur skall vi då förstå orden ”han som varande i Guds gestalt [morphe], icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud” (2:6)? Dessa höga kristologiska ord verkar förmedla mer än vad Dunn påstår. Lägg märke till den tematiska kopplingen mellan ”Guds gestalt” och ”lik Gud”. Att ha Guds gestalt är samma sak som att vara lik Gud. Många vill få det till att grekiskans morphe betyder gestalt i natur/väsen, d.v.s. att Jesus hade samma natur/väsen som Gud. Men i själva verket handlar det om den yttre gestalten (Mark 16:12). Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament säger att morphe är

the form by which a person or thing strikes the vision; the external appearance: children are said to reflect psucheœs te kai morfeœs homoioteœta (of their parents), 4 Macc. 15:3. (4)

Att Jesus var Guds morphe i 2:6 betyder inte att han hade samma väsen som Gud, utan att han hade Guds gestalt vad gäller makt, rang och auktoritet (nedan). I 2:6 står det att han ”icke ansåg för rov att vara lik [isos] Gud”. I Folkbibeln har man översatt de grekiska orden εἶναι ἴσα θεῷ med ”tillvaron som Gud”. Men detta är en högst subjektiv, och felaktig, översättning som förmodligen gjorts för att betona Jesu Gudom. Helge Åkesons version ”att vara lik Gud” stämmer mer med den grekiska texten. Men hur kunde Jesus vara lik Gud och samtidigt vara Gud? Det påminner om en händelse där några judar anklagade Jesus för att göra sig lik Gud. Här används samma grekiska ord som i Fil 2:6.

Han sade till dem: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik [isos] Gud. (Joh 5:17-18)

På vilket sätt gjorde Jesus sig lik Gud? Det gjorde han genom att göra samma gärningar som Fadern, vilket han förklarar direkt efter deras anklagelse:

Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen … Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson” (5:19, 26-27).

Den likhet Jesus hade med Fadern handlade alltså inte om en likhet i natur/väsen, utan om att Gud hade delegerat sin makt och auktoritet till honom. Lägg märke till de avslutande orden ”eftersom han är Människoson”. Att Jesus bär titeln ”Människoson” visar att han inte är Gud eftersom den vittnar om att han tillhör människosläktet (hebr. ben ’adam = son av Adam [människa]). Titeln ”Människoson” är därmed en högst mänsklig och inte gudomlig titel. Men om Jesus var lik Gud och inte Gud själv, hur skall vi då förstå orden ”uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt [morphe], bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa”? Måste inte det betyda att Jesus var mer än människa innan han blev människa? Inte nödvändigtvis. Att Jesus gick från Guds (yttre) gestalt till en slavs (yttre) gestalt handlar om att han gick från en högre till en lägre nivå av makt, rang och auktoritet. Ett exempel på detta hittar vi i Psalm 82.

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (Ps 82:6-7)

Den första satsen i dessa två verser citerade Jesus när han blev konfronterad av en grupp judar i Jerusalem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). Skriften titulerade dessa som gudar trots att de var människor. Skillnaden mellan att vara gudar och människor i det här fallet handlade alltså inte om en skillnad i natur/väsen, utan om en skillnad i makt, rang och auktoritet. På samma sätt bör vi förstå skillnaden mellan Guds gestalt och en slavs gestalt i Fil 2:6-7. Anthony F. Buzzard och Charles F. Hunting skriver att

the contrast is between the rank of God – Jesus being God’s commissioner – and the rank of a servant. The contrast is not, as is often thought, between being God in eternity and becoming man. (5)

Jesus gick från att vara i Guds gestalt på jorden till en slavs/tjänares gestalt fram till döden på korset. Han gick inte från att vara Gud i väsen till att bli en människa i väsen, utan från att vara lik Gud vad gäller makt, rang och auktoritet, ner till en slavs/tjänares låga nivå. Det påminner om Paulus ord ”han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9).

För de som likväl står fast vid att Jesus hade en preexistens som Gud innan han föddes på jorden, bör ställa sig frågan hur Gud kunde uttömma sig själv från att vara Gud (2:6-7)? Kan han som är obegränsad bli begränsad? Kan han som är odödlig bli dödlig? Kan han som är allvetande bli begränsad till sitt vetande (jmf Matt 24:36)? Från ett judiskt perspektiv är detta omöjligt och baserar sig på hedniskt tänkande. Dessutom, om Jesus avsade sig sin gudomliga sida när han blev människa, då faller den traditionella kristna läran som säger att han var 100% Gud och 100% människa. För hur kunde han uttömma sig själv från att vara Gud när han föddes, samtidigt som han var fullt ut Gud när han vandrade på jorden? Det blir ett alltför orimligt mysterium att tro på.

Filipperbrevet 2:8-11

(8) ödmjukade sig själv, blev lydig intill död, ja, korsdöd. (9) Därför upphöjde ock Gud honom över allt och skänkte honom det namnet, som är över varje namn, (10) på det att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras som äro i himlarna och på jorden och under jorden, (11) och varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.

Det står att han ”blev lydig intill död, ja, korsdöd. Därför upphöjde ock Gud honom över allt”. Ordet ”därför” innebär att om Jesus inte hade varit lydig intill döden, då hade inte heller Gud upphöjt honom över allt. Jesus blev alltså inte upphöjd på grund av ett gudomligt anspråk utan för att han vandrade i lydnad till Gud. Och det faktum att Gud upphöjde honom nämns på flera ställen i NT.

Då trädde Jesus fram och talade till dem (lärjungarna) och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Att Gud har gett Jesus all makt, gjort honom till Herre och Messias, samt upphöjt honom till hövding och frälsare, visar på Jesu fullständiga beroende av Gud. Vidare påminner Fil 2:6-11 om den lidande Josef. Hans far Jakob älskade honom mer än alla de andra sönerna och ”lät göra en hellång livklädnad åt honom” (1 Mos 37:3). Detta var en speciell livklädnad som bildligt kan tolkas som att Josef fick en Guds gestalt i betydelsen makt, rang och auktoritet. Hans far sade till honom: ”Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem. Han svarade: ’Jag är beredd.’” (1 Mos 37:13). I lydnad för Jakobs kallelse gick han till sina bröder som slet av honom ”Guds gestalt” och kastade honom i en brunn/grav (det hebreiska ordet för ‘brunn’ har i poetiska och profetiska texter betydelsen ‘grav’). Han fördes ner till Egypten där farao slutligen upphöjde honom storligen och alla blev befallda att böja knä för honom (1 Mos 41:41-44).

I 2:9 står det att Gud ”skänkte honom det namnet, som är över varje namn”. Ser vi till sammanhanget är det uppenbart att detta namn måste vara ”JHWH” (tetragrammaton). Eftersom han fick detta namn efter sin död innebär det logiskt att det inte kan ha varit ”Jesus” då han redan hade det namnet. Det betyder inte att han är JHWH till sin natur utan att han fick detta namn som ett auktoritetsnamn i sitt uppdrag att vara världens frälsare. Det är i detta auktoritetsnamn som ”i Jesu namn varje knä skall böja sig”. Sedan står det att ”varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära”. Äran kommer att tillfalla Fadern och inte Jesus, vilket är märkligt om de båda är samma Gud.

Men varför skrev Paulus som han gjorde i sitt brev till de troende i Filippi? Anledningen var att det fanns problem i form av självupptagenhet och stolthet i församlingen. Han uppmanade dem därför att “var så till sinnes som Kristus Jesus var”, han som inte slog vakt om den makt, rang och auktoritet Gud hade gett honom utan valde att gå ner till en slavs nivå, vilket i slutändan ledde till att Gud upphöjde honom storligen. Med honom som förebild vet vi hur vi bör förhålla oss till våra bröder och systrar. Om vi tjänar varandra på detta sätt kan vi vara förvissade om att Gud en dag även kommer att upphöja oss.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 114.

(2) ibid, s. 114-115.

(3) ibid, s. 117.

(4) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson Publishers, 2007, s. 418.

(5) Buzzard, Anthony F. och Charles F. Hunting. The Doctrine of the Trinity: Christianity’s Self-Inflicted Wound. International Scholars Publications, 1998, s. 102.

Du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden [miqedem], från evighetens [‘olam] dagar.

Den logisk slutsatsen bland kristna är att eftersom Messias är “före tiden” och “från evighetens dagar” måste han vara Gud. Till att börja med står det att denna messiasgestalt förväntas komma åt Gud och inte att Gud skall komma som människa. Att man vidare har översatt det hebreiska miqedem med ”före tiden” är högst subjektivt då ordet har en rad olika betydelser (nedan). 

Många känner inte till att det inte finns något ord på varken grekiska eller hebreiska som har den specifika betydelsen ”evig”. De ord som vanligen översätts på det sättet (t.ex. ‘olam) betyder egentligen en tidsperiod som är odefinierbar, lång eller kort, och som bara kan förstås utifrån sammanhanget. Följande översättningar av Mika 5:2 visar att den översättning man gjort i Folkbibeln är högst subjektiv.

En vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar. (1917)

Hans utgång är från fordom, från tidsåldriga dagar. (Helge Åkeson)

Whose origins are from of old, from ancient times.” (NIV)

Det är tydligt att varken miqedem eller ’olam har den evighetsbetydelse man gärna velat få fram i Folkbibeln. Andra texter där ’olam förekommer visar att ordet inte måste handla om en evighet. 

Då tänkte hans folk på gångna [‘olam] tider, de tänkte på Mose: Var är nu han som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? (Jes 63:11)

På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna [‘olam] dagar. (Amos 9:11)

I dessa två exempel har ’olam ingen evighetsbetydelse. Tar vi sedan hänsyn till kontexten av Mika 5:2 blir det ännu mer uppenbart att den utlovade Messias inte är Gud. I 5:4 står det att 

han skall träda fram och vara en herde i HERRENS kraft, i HERRENS, sin Guds, namns höghet. 

Om Messias skall vara en herde i HERRENS kraft och i sin Guds namns höghet, då kan han knappast själv vara Gud. Jesus har inget behov av HERRENS kraft om han själv är HERREN.

Han sade till dem: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud. (5:17-18)

Till att börja med bör poängteras att Jesus inte upphävde Sabbaten, åtminstone inte som den är befalld att hållas enligt moseböckerna. Snarare var det fariseernas rigorösa föreskrifter han bröt mot. Jesus, som var Sabbatens Herre, sade att ”Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för  sabbaten” (Mark 2:27), och därför var det ingen synd att på den dagen bota sjuka eller låta en helad man ta sin säng och gå hem. Men på vilket sätt gjorde Jesus sig lik Gud? Det gjorde han som Guds son och görande Guds gärningar.

Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern gör vad Fadern gör, det gör Sonen … Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. (5:19, 26-27)

Men att vara Guds son på Bibelns tid innebar inte att vara Gud, utan handlade om lydnad, efterföljelse och representantskap. Både änglar och människor av högre rang kunde vara Guds söner (1 Mos 6:1-4; 2 Mos 4:22-23; 2 Sam 7:12-14; Ps 2:7; 82:6). Jesu ord att ”Sonen kan inte göra något av sig själv” och att den makt han hade blev honom given, visar att det är just denna typ av sonskap det handlar om i Joh 5:18. I resten av kapitlet finns ytterligare saker som visar att hans likhet med Gud inte gjorde honom till Gud.

Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. (5:37)

Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. (5:43)

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (5:44)

Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. (5:46)

Orden ”Fadern som har sänt mig” och ”den ende Guden” påminner om Jesu senare bekännelse att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden (Fadern), och den som du har sänt, Jesus Kristus” (17:3). Enligt Jesus är Fadern den ende sanne Guden, och att han själv är sänd av honom. Vidare sade Jesus att han hade kommit i sin Faders namn. Tveklöst syftade han på namnet JHWH. Men om detta bara är Faderns namn, kan det logiskt sett inte vara Jesu namn. Jesus kan därmed inte vara den JHWH som omnämns i GT. Slutligen säger Jesus att ”om mig har han (Mose) skrivit”. Var skrev Mose att Gud planerade att en dag bli människa? Står det inte snarare tvärtom, nämligen att ”Gud är inte en människa” (4 Mos 23:19)? För att summera det hela innebär inte orden i Joh 5:18 att Jesus är Gud, utan att han är lik Gud i fråga om makt och auktoritet. Men observera att det handlar om delegerad makt och auktoritet och inget annat.

Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått på sin lott samma dyrbara tro som vi. 

Det finns en oenighet bland exegeter hur de grekiska orden τοῦ θεοῦ ἡμῶν καὶ σωτῆρος Ἰησοῦ Χριστοῦ skall översättas. Handlar de helt och hållet om Jesus, eller syftar ”vår Gud” på Fadern och ”frälsare” på Jesus? Att det handlar om Fadern och Jesus ses i vissa översättningar. 

Simon Peter, a servant and apostle of Jesus Christ, to them that have obtained a like precious faith with us in the righteousness of our God and the Saviour Jesus Christ. (ASV)

Här står det istället ”vår Gud (Fadern) och frälsaren Jesus Kristus”. I Bibel 2000 har man tagit med denna variant som fotnot. Eftersom den grekiska texten är tvetydig får vi använda oss av den viktigaste tolkningsregeln som är kontexten. Vi behöver studera både det större och mindre sammanhanget för att rätt kunna förstå 2 Petr 1:1. Det är märkligt att Petrus skulle ha applicerat ”vår Gud och Frälsare” i 1:1 på Jesus, när han i versen efter tydligt skiljer mellan Gud, Fadern och Jesus.

Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del genom kunskapen om Gud (Fadern) och vår Herre Jesus. (1:2)

Hur kan Jesus vara Gud i 1:1 medan det är Fadern i 1:2? Vidare benämns Jesus i 1:1 och 1:2 som Kristus, en titel som betyder att han har blivit smord av Gud, vilket visar att han inte kan vara Gud. Att han blivit smord innebär att han till sin natur är begränsad och därmed i behov av Guds kraft (jmf Apg 10:38). Är man Kristus kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Kristus. Dessa två titlar går aldrig att förena. Därför är det märkligt om Petrus skulle ha titulerat honom som ”vår Gud”, för att därefter ge honom den högst mänskliga titeln ”Kristus”.     

Men hur gör vi med titeln ”frälsare”? Kan Jesus vara frälsare utan att vara Gud? Enligt GT finns det bara en frälsare och det är Gud, Fadern (Jes 43:11). Men denna funktion kan Gud delegera till människor, vilket han gjorde vid flera tillfällen i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27) och kommer att göra i framtiden (Oba 1:21). På samma sätt har han delegerat denna funktion till Jesus.

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

Gud upphöjde Jesus som frälsare på samma sätt som han gjorde med t.ex. Mose, han som frälste Israels barn ut ur Egypten. Den stora skillnaden mellan de båda är att Jesus har fått ett mycket större frälsningsuppdrag än sin förebild. Går vi sedan till Petrus första brev, den större kontexten, ser vi något högst intressant. Där skriver han ”välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Fadern är alltså Jesus Kristi Gud (jmf Upp 3:12). Men hur kan Jesus ha Gud över sig och samtidigt vara ”vår Gud” i 2 Petr 1:1? Petrus säger vidare i sitt första brev:

Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. (2:5)

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (3:18)

Han (Jesus) som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom. (3:22)

Dessa tre texter visar på en tydlig skillnad mellan Gud och Jesus. Hur kan Gud ta emot våra andliga offer tack vara Jesus om Jesus är Gud? På vilket sätt har Jesus fört oss till Gud om han själv är Gud? Hur kan Jesus sitta på Guds högra sida om han är samma Gud? Därför är det märkligt om Petrus i sitt andra brev skulle ha uppgett att Jesus är ”vår Gud”. Faktum är att uttrycket ”vår Gud” förekommer cirka 20 gånger i NT och syftar alltid på Fadern. Varför skulle det då ha en annorlunda betydelse i 2 Petr 1:1? Det saknar all logik! Vad gäller uttrycket ”vår store Gud” i Tit 2:13 se under Titusbrevet 2:13.

Medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.

Det verkar finns en oenighet bland exegeter hur de grekiska orden bakom ”vår store Gud och frälsare Jesus Kristus” skall översättas. Handlar de helt och hållet om Jesus, eller avser ”vår store Gud” Fadern och ”frälsare” på Jesus? Personligen ser jag en tydlig motsägelse i den typ av översättning man gjort i Folkbibeln (ovan). Om man parafraserar satsen blir det ”vår store Gud och frälsare Jesus, den Smorde” (titeln ‘Kristus’ betyder ‘smord’). Det betyder att han som blivit smord av Gud är vår store Gud. Men kan ”vår store Gud” sakna något som gör att han behöver smörjas? Observera att satsen inte handlar om Jesu jordeliv för 2 000 år sedan, utan om framtiden när han ”skall träda fram i härlighet”. Men skall han verkligen träda fram både som den Smorde och som vår store Gud? Hmmm!

Det finns dock en grammatisk tolkningsregel som heter ‘Granville Sharp’ och som säger att satsen i 2:13 måste översättas som man gjort i Folkbibeln. Men samtidigt finns det exegeter som menar att det finns utrymme för ett annat alternativ: ”The Greek can either mean, ‘our great God and Savior Jesus Christ,’ or ‘the great God and our Savior Jesus Christ’”. (1) Det senare sättet att översätta ses i följande exempel:

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse. (1917)

Väntande det lyckliga hoppet och uppenbarelsen av den store Gudens och vår Frälsares Kristi Jesu härlighet. (Helge Åkeson)

Looking for the blessed hope and appearing of the glory of the great God and our Saviour Jesus Christ. (ASV)

Looking for that blessed hope, and the glorious appearing of the great God and our Saviour Jesus Christ. (KJV)

Här syftar ”den store Guden” på Fadern och ”vår frälsare” på Jesus. En sak som gör det svårare är att orden ”vår store Gud” inte finns på fler ställen i GT (LXX) eller NT än i Tit 2:13. Så vi har inga andra bibeltexter att jämföra med. Det närmsta verkar vara Neh 8:6: ”Esra prisade HERREN, den store Guden, och hela folket svarade med lyfta händer: ‘Amen, Amen’!” Personligen anser jag att kontexten har en större betydelse än en speciell tolkningsregel. Vi behöver därmed studera både den större och mindre kontexten för att rätt kunna förstå Tit 2:13.

Att Paulus gör skillnad mellan Gud (Fadern) och Jesus i sina brev är mer regel än undantag. I inledningen av brevet till Titus skriver Paulus: ”Nåd och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Frälsare” (1:4). Här ses en tydlig skillnad mellan de båda. I inledningen till Efesierbrevet skriver han: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Här uppger han att Fadern är Jesu Kristi Gud. Om det stämmer, vilket vi förmodligen är överens om, varför skulle han då uppge Jesus som ”vår store Gud” i Tit 2:13? Det blir motsägelsefullt. Vidare använder Paulus det liknande uttrycket ”vår Gud” flera gånger i sina brev.

Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn. (Efe 5:20)

Vår Gud och Fader tillhör äran i evigheters evighet. Amen. (Fil 4:20)

Så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Fader när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. (1 Tess 3:13)

Det är bara Fadern han benämner ”vår Gud”. Om bara Fadern är vår Gud, varför skulle han då titulera Jesus som ”vår store Gud”? Det saknar all logik. Många verkar glömma att Paulus var jude och växte upp i en strikt monoteistisk kontext, där han dagligen uttalade den judiska trosbekännelsen ‘Shema’: ”Hör, Israel! HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4). Och det finns inget i Apostlagärningarna som antyder att han avvek från denna trosbekännelse trots sitt livsförvandlande möte med Jesus på Damaskusvägen. För Paulus fanns det bara en Gud och det var Fadern (jmf 1 Kor 8:6). Andra texter vittnar om samma sak.

Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:29).

Jag (Johannes) hörde en stark röst i himlen säga: “Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde.” (Upp 12:10)

Lägg märke till att Jesus säger ”vår Gud” i Mark 12:29 utan att själv göra anspråk på att vara ”vår Gud”. I andra texten tituleras Fadern som ”vår Gud” medan Jesus är ”hans Smorde”. Jesus är alltså, som tidigare nämnts, smord av Gud (jmf Ps 2:2). Men hur gör vi med titeln ”frälsare”? Kan Jesus vara frälsare utan att vara Gud? Enligt GT finns det bara en frälsare och det är Gud, Fadern (Jes 43:11). Men denna funktion kan Gud delegera till människor, vilket han gjorde vid olika tillfällen i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27) och kommer att göra i framtiden (Oba 1:21). På samma sätt har han delegerat denna funktion till Jesus.

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

Gud upphöjde Jesus som frälsare på samma sätt som han gjorde med Mose, han som frälste Israels barn ut ur Egypten. Den stora skillnaden mellan de båda är att Jesus har fått ett mycket större frälsningsuppdrag än sin profetiska förebild. I slutet av Titus brev skriver Paulus att

när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. (3:4-6)

Både Fadern och Jesus är ”vår frälsare”. Skillnaden mellan dem är att Fadern är den verklige Frälsaren (Jes 43:11) medan Jesus är hans delegerade frälsare (Apg 5:31). För att summera det hela är det mest sannolikt att ”vår store Gud” i 2:13 syftar på Fadern och ”frälsare” avser Jesus. Eftersom Jesus som Kristus är smord av Gud kan han omöjligt vara ”vår store Gud”. Så det mest trovärdiga sättet att översätta 2:13 på är därför som man gjort i 1917 års översättning. 

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens (Fadern) och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse.

---

(1) Smalley, Stephen S. 1, 2, and 3 John, Volume 51 (Word Biblical Commentary). Zondervan Academic; Revised edition, 2020, s. 309.

När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste.” (1:17)

Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. (2:8)

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. (22:13)

Dessa tre texter har det gemensamt att de talar om Jesus som ”den förste och den siste”, ett uttryck som används för Gud i GT. Därför drar många slutsatsen att Jesus måste vara samma Gud.

Vem har planerat och utfört detta? Det är han som från begynnelsen kallade fram människors släkten. Jag, HERREN, är den förste och den siste. Jag är denne Gud. (Jes 41:4)

Att Gud är den förste och den siste innebär, som texten säger, att han från begynnelsen kallade fram människors släkten. Han är därmed ursprunget till varje människas existens. Men eftersom även Jesus är ”den förste och den siste”, är han då den Gud som beskrivs i Jes 41:4? För att få svar på detta behöver vi gå vidare och studera kontexten till 1:17; 2:8 och 22:13. I 22:13 finns ett annat uttryck som också används för både Gud och Jesus.

Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige. (1:8)

Han sade också till mig: “Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden.” (21:6)

Lägg märke till att ”A och O” är synonymt med ”begynnelsen och änden” i 21:6, på samma sätt som dessa båda uttryck är synonyma i 22:13. För att kunna presentera min förståelse behöver jag börja bakifrån, vilket innebär att jag inleder från 22:13 med dess större kontext.

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (22:13-14)

Här finns tre uttryck som är synonyma; ”A och O”, ”den förste och den siste” samt ”begynnelsen [arche] och änden”. Alla tre handlar om samma sak, och de är vidare tematiskt kopplade till 1:17 och 2:8. I texten finns ett speciellt ord som behövs för att kunna ”knyta ihop säcken”, och det är grekiskans arche som betyder ”begynnelse”. Paulus använder samma ord i sitt brev till församlingen i Kolossai.

Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen [arche], den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:18)

Paulus skriver att Jesus är begynnelsen, ”den förstfödde från de döda” (jmf 1 Kor 15:20-23). Exegeten Peter T. O’brien skriver att ”as the One who is ’the firstborn from the dead’ he is the founder of a new humanity”. (1) Jag tror Johannes hade samma tänkande när han skrev Uppenbarelseboken, och därför behöver vi Paulus ord i Kol 1:18 för att rätt kunna förstå Upp 1:17; 2:8 och 22:13. 

När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: “Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet.” (1:17-18)   

Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. (2:8)

Båda dessa texter säger att Jesus är ”den förste och den siste”, tillsammans med ”jag var död, och se, jag lever” och ”han som var död och har fått liv igen”. Jag tror därför att 1:17; 2:8 och 22:13 handlar om Jesus som den förste och siste av, som O’brien skriver, ett nytt människosläkte. Enligt Jes 41:4 kallade Gud fram människors släkten från begynnelsen, men i det nya förbundet har Jesus fått uppgiften att kalla fram ett nytt människosläkte. Denna kallelse påminner om Jesu tidigare undervisning.

Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv … Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:25-29)

Såsom Gud uppväckte Jesus från de döda, så kommer Jesus en dag att uppväcka de döda. De Jesus ger liv ”skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar” (22:14). Men för de som ändå menar att uttrycket ”A och O” i 22:13 bevisar att Jesus är Gud, finns det en sak i kontexten som gör denna tolkning tveksam. 

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar … Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan. (22:13-16)

Om Jesus gjorde anspråk på att vara Gud med uttrycket ”A och O”, varför sade han då några verser längre fram att ”jag är Davids rotskott och hans ättling”? Varför använde han sådana mänskliga ordval om han strax innan gjorde anspråk på att vara Gud? Det saknar all logik! Dessutom, i kontexten till 1:17 och 2:8 säger Jesus att

den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. (3:12)

Varför säger Jesus att Fadern är ”min Gud” om han själv är Gud? Det saknar också all logik. Ett annan sak som tydligt skiljer mellan Gud, Fadern och Jesus i uppenbarelseboken är uttrycket ”Herren Gud, den allsmäktige”. Den förekommer nio gånger och syftar enbart på Fadern (1:8; 4:8; 11:17; 15:3; 16:7, 14; 19:6, 15; 21:22). Jesus är alltså inte Herren Gud, den allsmäktige, även om de flesta kristna menar att han är det. Det är därför viktigt att man tolkar 1:17; 2:8 och 22:13 i ljuset av den tydliga skillnad som ses mellan de båda.

För att summera det hela: det mest troliga, som jag förstår det, är att uttrycken ”A och O” och ”begynnelsen och änden” i Uppenbarelseboken inte handlar om Gud och det nuvarande människosläktet, utan att de fått en förnyad betydelse på Jesus och det människosläkte han en dag skall kalla fram. Att vissa uttryck används för både Gud och Jesus (och även andra människor) är inget nytt i Bibeln. Ett sådant exempel är titlarna ”Herrarnas herre” och ”konungarnas konung” som tas upp under Uppenbarelseboken 17:14; 19:16.

---

(1) O’brien, Peter T. Colossians-Philemon, vol. 44. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 51.

Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Laodicea: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet [arche] till Guds skapelse. (Upp 3:12-14)

Enligt Folkbibelns översättning är Jesus upphovet (ursprunget) till Guds skapelse, vilket logiskt sett innebär att han måste vara Gud. Det grekiska ordet arche förekommer drygt 50 gånger i NT, men översätts aldrig med ”upphovet” förutom i denna vers. Därför är Folkbibelns version av 3:14 ett tydligt exempel på hur en en översättares egen övertygelse avgör hur en bibelöversättning kommer att se ut. Den vanligaste betydelsen av arche är ”begynnelse” eller ”början”.

To the angel of the church in Laodicea write: The words of the Amen, the faithful and true witness, the beginning of God’s creation. (Upp 3:14 [ESV])

Här omnämns Jesus som begynnelsen av Guds skapelse, vilket är en stor skillnad mot att vara dess upphovsman. Detta stämmer även mer med kontexten. Lägg märke till orden i 3:12 (ovan) där Jesus säger ”min Gud” om Fadern, fyra gånger! I ett av fallen säger han dessutom ”min Guds namn”. Guds namn är tveklöst JHWH (tetragrammaton). Men om detta endast är Faderns namn, hur kan då Jesus och Fadern vara samma Gud? Och är han inte samma Gud, hur kan han då vara upphovet till Guds skapelse (3:14)? Vidare framgår det av kapitlet efter vem som är det verkliga upphovet till skapelsen.

Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: ’Du, vår Herre och Gud (Fadern), är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.’ … Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. (Upp 4:10-11; 5:6)

Varför skulle Jesus säga i 3:14 att han är upphovet till Guds skapelse, när det i kapitlet efter står att ”du (Fadern) har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat”? Jesus omnämns först i kapitlet efter i form av ett slaktat lamm. Den mest trovärdiga översättningen är därför, med hänsyn till kontexten, den man gjort i ESV (ovan). Jesus är begynnelsen, den första, av Guds skapelse. Inte som en medveten preexistent varelse utan som Guds plan för mänskligheten. Något som stämmer med den judiska förståelsen av Guds skapelsearbete, där rabbinerna menar att Gud skapade Messias namn innan han skapade himlen och jorden.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (1)

Eftersom Paulus var jude och väl förtrogen med det judiska sättet att tänka är det fullt förståeligt att han uppgav Jesus som ”förstfödd före allt skapat”. Men som sagt, inte i form av en medveten preexistent Jesus utan som namnet Messias i Guds plan/verksamma avsikt för mänskligheten (se under Kolosserbrevet 1:15-20). 

---

(1) Talmud, Pesarim 54a.

Allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” Och de fyra väsendena sade: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad [proskuneo]. (Upp 5:13-14)

Att de fyra väsendena tillbad honom som satt på tronen (Fadern) och Lammet (Jesus), ses av många kristna som bevis för att både Fadern och Jesus är Gud. Men till att börja med bör poängteras att det grekiska ordet proskuneo inte i första hand betyder “tillbe” utan ”falla ner” i respekt och vördnad inför någon. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament förklarar proskuneo på följande sätt:

To kiss the hand to (towards) one, in token of reverence … among the Orientals, esp. the Persians, to fall upon the knees and touch the ground with the forehead as an expression of profound reverence … in the N. T. by kneeling or prostration to do homage (to one) or make obeisance, whether in order to express respect or to make supplication. It is used a) of homage shown to men of superior rank … b) of homage rendered to God and the ascended Christ, to heavenly beings, and to demons. (1)

Det är därför proskuneo används i Bibeln för både Gud, änglar och människor (av högre rang). Om detta ord skall översättas “tillbe” eller “falla ner” (i respekt och vördnad) beror på kontexten samt på hjärtats inställning hos den som faller ner. Därför står det i Grekisk-Svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna att ordet “översättes beroende på sammanhanget”. (2) Tror man som översättare på Jesu Gudom skriver han/hon ofta ”tillbe” när det handlar om Jesus, men ”falla ner” (i respekt och vördnad) när det handlar om andra varelser. 

Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner [proskuneo] inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. (Upp 3:9)

I vissa fall översätts proskuneo med ”falla ner” även när det handlar om Jesus, vilket visar hur subjektivt ordet kan översättas.

Medan Jesus talade till dem, kom en synagogföreståndare och föll ner [proskuneo] för honom och sade: ”Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen.” (Matt 9:18)

Denna synagogföreståndare tillbad inte Jesus utan föll ner i respekt och vördnad inför honom, helt i enlighet med den judiska tron att endast Gud är föremål för tillbedjan, såsom också Jesus lärde.

Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: “Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber [proskuneo] mig.” Då sade Jesus till honom: “Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe [proskuneo], och endast honom skall du tjäna.” (Matt 4:8-10) 

Men hur skall vi förstå Upp 5:14 när det står att de äldste föll ner inför både Fadern och Lammet (Jesus)? Som vi såg tidigare behöver proskuneo “översättes beroende på sammanhanget”. Vi behöver därför studera denna vers utifrån både den mindre och större kontexten. En del av den större kontexten är NT:s motsvarigheter i GT.

Därefter sade David till hela församlingen: ”Lova HERREN, er Gud.” Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och de bugade sig och föll ner [proskuneo] för HERREN och för kungen. (1 Krön 29:20 [LXX])

Det står att församlingen föll ner (proskuneo) inför både Gud och kung David. Betyder det att dessa tillbad David? Nej, absolut inte! Detta är ett ypperligt exempel på att proskuneo inte i första hand betyder tillbe utan att falla ner i respekt och vördnad inför någon. Visserligen sade Jesus långt tidigare att ”alla skall ära [timao] Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom” (Joh 5:23). Men likväl har det grekiska ordet timao inte samma betydelse som proskuneo (jmf Matt 15:4). 

Vidare har vi den snävare kontexten som är orden i nära anslutning till Upp 5:14. Precis innan de fyra väsendena faller ner inför Gud och Lammet, säger den oräkneliga skaran av änglar att ”du (Lammet) har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud (Fadern)” (5:10). Änglarna hyllade Lammet som hade köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag och gjort dem till präster åt vår Gud. Även om dessa hyllade Jesus för det han hade gjort var han ändå inte ”vår Gud”. Detta är denna hyllning som får sitt uttryck i 5:14 när de fyra väsendena faller ner inför Jesus.

Uppenbarligen är det inte fel att falla ner inför Jesus. Tvärtom, han förtjänar vår hyllning och tacksamhet eftersom han i kärlek utgav sig själv för att ge oss evigt liv. Men att tillbe Jesus i tron att han är den evige Guden är inte, som jag förstår det, förenligt med Bibelns samlade undervisning. Samma person som skrev Uppenbarelseboken skrev även Johannesevangeliet, där Jesus bekänner att det finns bara en Gud och det är Fadern, och att han själv är sänd av denne.

Detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Denna sanning får vi aldrig tumma på!

---

(1) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson Publishers, 2007, s. 548.

(2) Heikel, Ivar & Fridrichsen, Anton. Grekisk-Svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna. Universitetstryckeriet, Uppsala, 2006, s. 191.