Författare: Truthseeker

När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste.” (1:17)

Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. (2:8)

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. (22:13)

Dessa tre texter har det gemensamt att de talar om Jesus som ”den förste och den siste”, ett uttryck som används för Gud i GT. Därför drar många slutsatsen att Jesus måste vara samma Gud.

Vem har planerat och utfört detta? Det är han som från begynnelsen kallade fram människors släkten. Jag, HERREN, är den förste och den siste. Jag är denne Gud. (Jes 41:4)

Att Gud är den förste och den siste innebär, som texten säger, att han från begynnelsen kallade fram människors släkten. Han är därmed ursprunget till varje människas existens. Men eftersom även Jesus är ”den förste och den siste”, är han då den Gud som beskrivs i Jes 41:4? För att få svar på detta behöver vi gå vidare och studera kontexten till 1:17; 2:8 och 22:13. I 22:13 finns ett annat uttryck som också används för både Gud och Jesus.

Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige. (1:8)

Han sade också till mig: “Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden.” (21:6)

Lägg märke till att ”A och O” är synonymt med ”begynnelsen och änden” i 21:6, på samma sätt som dessa båda uttryck är synonyma i 22:13. För att kunna presentera min förståelse behöver jag börja bakifrån, vilket innebär att jag inleder från 22:13 med dess större kontext.

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (22:13-14)

Här finns tre uttryck som är synonyma; ”A och O”, ”den förste och den siste” samt ”begynnelsen [arche] och änden”. Alla tre handlar om samma sak, och de är vidare tematiskt kopplade till 1:17 och 2:8. I texten finns ett speciellt ord som behövs för att kunna ”knyta ihop säcken”, och det är grekiskans arche som betyder ”begynnelse”. Paulus använder samma ord i sitt brev till församlingen i Kolossai.

Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen [arche], den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:18)

Paulus skriver att Jesus är begynnelsen, ”den förstfödde från de döda” (jmf 1 Kor 15:20-23). Exegeten Peter T. O’brien skriver att ”as the One who is ’the firstborn from the dead’ he is the founder of a new humanity”. (1) Jag tror Johannes hade samma tänkande när han skrev Uppenbarelseboken, och därför behöver vi Paulus ord i Kol 1:18 för att rätt kunna förstå Upp 1:17; 2:8 och 22:13. 

När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: “Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet.” (1:17-18)   

Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. (2:8)

Båda dessa texter säger att Jesus är ”den förste och den siste”, tillsammans med ”jag var död, och se, jag lever” och ”han som var död och har fått liv igen”. Jag tror därför att 1:17; 2:8 och 22:13 handlar om Jesus som den förste och siste av, som O’brien skriver, ett nytt människosläkte. Enligt Jes 41:4 kallade Gud fram människors släkten från begynnelsen, men i det nya förbundet har Jesus fått uppgiften att kalla fram ett nytt människosläkte. Denna kallelse påminner om Jesu tidigare undervisning.

Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv … Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:25-29)

Såsom Gud uppväckte Jesus från de döda, så kommer Jesus en dag att uppväcka de döda. De Jesus ger liv ”skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar” (22:14). Men för de som ändå menar att uttrycket ”A och O” i 22:13 bevisar att Jesus är Gud, finns det en sak i kontexten som gör denna tolkning tveksam. 

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar … Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan. (22:13-16)

Om Jesus gjorde anspråk på att vara Gud med uttrycket ”A och O”, varför sade han då några verser längre fram att ”jag är Davids rotskott och hans ättling”? Varför använde han sådana mänskliga ordval om han strax innan gjorde anspråk på att vara Gud? Det saknar all logik! Dessutom, i kontexten till 1:17 och 2:8 säger Jesus att

den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. (3:12)

Varför säger Jesus att Fadern är ”min Gud” om han själv är Gud? Det saknar också all logik. Ett annan sak som tydligt skiljer mellan Gud, Fadern och Jesus i uppenbarelseboken är uttrycket ”Herren Gud, den allsmäktige”. Den förekommer nio gånger och syftar enbart på Fadern (1:8; 4:8; 11:17; 15:3; 16:7, 14; 19:6, 15; 21:22). Jesus är alltså inte Herren Gud, den allsmäktige, även om de flesta kristna menar att han är det. Det är därför viktigt att man tolkar 1:17; 2:8 och 22:13 i ljuset av den tydliga skillnad som ses mellan de båda.

För att summera det hela: det mest troliga, som jag förstår det, är att uttrycken ”A och O” och ”begynnelsen och änden” i Uppenbarelseboken inte handlar om Gud och det nuvarande människosläktet, utan att de fått en förnyad betydelse på Jesus och det människosläkte han en dag skall kalla fram. Att vissa uttryck används för både Gud och Jesus (och även andra människor) är inget nytt i Bibeln. Ett sådant exempel är titlarna ”Herrarnas herre” och ”konungarnas konung” som tas upp under Uppenbarelseboken 17:14; 19:16.

---

(1) O’brien, Peter T. Colossians-Philemon, vol. 44. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 51.

Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Skriv till församlingens ängel i Laodicea: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet [arche] till Guds skapelse. (Upp 3:12-14)

Enligt Folkbibelns översättning är Jesus upphovet (ursprunget) till Guds skapelse, vilket logiskt sett innebär att han måste vara Gud. Det grekiska ordet arche förekommer drygt 50 gånger i NT, men översätts aldrig med ”upphovet” förutom i denna vers. Därför är Folkbibelns version av 3:14 ett tydligt exempel på hur en en översättares egen övertygelse avgör hur en bibelöversättning kommer att se ut. Den vanligaste betydelsen av arche är ”begynnelse” eller ”början”.

To the angel of the church in Laodicea write: The words of the Amen, the faithful and true witness, the beginning of God’s creation. (Upp 3:14 [ESV])

Här omnämns Jesus som begynnelsen av Guds skapelse, vilket är en stor skillnad mot att vara dess upphovsman. Detta stämmer även mer med kontexten. Lägg märke till orden i 3:12 (ovan) där Jesus säger ”min Gud” om Fadern, fyra gånger! I ett av fallen säger han dessutom ”min Guds namn”. Guds namn är tveklöst JHWH (tetragrammaton). Men om detta endast är Faderns namn, hur kan då Jesus och Fadern vara samma Gud? Och är han inte samma Gud, hur kan han då vara upphovet till Guds skapelse (3:14)? Vidare framgår det av kapitlet efter vem som är det verkliga upphovet till skapelsen.

Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: ’Du, vår Herre och Gud (Fadern), är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.’ … Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. (Upp 4:10-11; 5:6)

Varför skulle Jesus säga i 3:14 att han är upphovet till Guds skapelse, när det i kapitlet efter står att ”du (Fadern) har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat”? Jesus omnämns först i kapitlet efter i form av ett slaktat lamm. Den mest trovärdiga översättningen är därför, med hänsyn till kontexten, den man gjort i ESV (ovan). Jesus är begynnelsen, den första, av Guds skapelse. Inte som en medveten preexistent varelse utan som Guds plan för mänskligheten. Något som stämmer med den judiska förståelsen av Guds skapelsearbete, där rabbinerna menar att Gud skapade Messias namn innan han skapade himlen och jorden.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (1)

Eftersom Paulus var jude och väl förtrogen med det judiska sättet att tänka är det fullt förståeligt att han uppgav Jesus som ”förstfödd före allt skapat”. Men som sagt, inte i form av en medveten preexistent Jesus utan som namnet Messias i Guds plan/verksamma avsikt för mänskligheten (se under Kolosserbrevet 1:15-20). 

---

(1) Talmud, Pesarim 54a.

Allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” Och de fyra väsendena sade: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad [proskuneo]. (Upp 5:13-14)

Att de fyra väsendena tillbad honom som satt på tronen (Fadern) och Lammet (Jesus), ses av många kristna som bevis för att både Fadern och Jesus är Gud. Men till att börja med bör poängteras att det grekiska ordet proskuneo inte i första hand betyder “tillbe” utan ”falla ner” i respekt och vördnad inför någon. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament förklarar proskuneo på följande sätt:

To kiss the hand to (towards) one, in token of reverence … among the Orientals, esp. the Persians, to fall upon the knees and touch the ground with the forehead as an expression of profound reverence … in the N. T. by kneeling or prostration to do homage (to one) or make obeisance, whether in order to express respect or to make supplication. It is used a) of homage shown to men of superior rank … b) of homage rendered to God and the ascended Christ, to heavenly beings, and to demons. (1)

Det är därför proskuneo används i Bibeln för både Gud, änglar och människor (av högre rang). Om detta ord skall översättas “tillbe” eller “falla ner” (i respekt och vördnad) beror på kontexten samt på hjärtats inställning hos den som faller ner. Därför står det i Grekisk-Svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna att ordet “översättes beroende på sammanhanget”. (2) Tror man som översättare på Jesu Gudom skriver han/hon ofta ”tillbe” när det handlar om Jesus, men ”falla ner” (i respekt och vördnad) när det handlar om andra varelser. 

Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner [proskuneo] inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. (Upp 3:9)

I vissa fall översätts proskuneo med ”falla ner” även när det handlar om Jesus, vilket visar hur subjektivt ordet kan översättas.

Medan Jesus talade till dem, kom en synagogföreståndare och föll ner [proskuneo] för honom och sade: ”Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen.” (Matt 9:18)

Denna synagogföreståndare tillbad inte Jesus utan föll ner i respekt och vördnad inför honom, helt i enlighet med den judiska tron att endast Gud är föremål för tillbedjan, såsom också Jesus lärde.

Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: “Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber [proskuneo] mig.” Då sade Jesus till honom: “Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe [proskuneo], och endast honom skall du tjäna.” (Matt 4:8-10) 

Men hur skall vi förstå Upp 5:14 när det står att de äldste föll ner inför både Fadern och Lammet (Jesus)? Som vi såg tidigare behöver proskuneo “översättes beroende på sammanhanget”. Vi behöver därför studera denna vers utifrån både den mindre och större kontexten. En del av den större kontexten är NT:s motsvarigheter i GT.

Därefter sade David till hela församlingen: ”Lova HERREN, er Gud.” Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och de bugade sig och föll ner [proskuneo] för HERREN och för kungen. (1 Krön 29:20 [LXX])

Det står att församlingen föll ner (proskuneo) inför både Gud och kung David. Betyder det att dessa tillbad David? Nej, absolut inte! Detta är ett ypperligt exempel på att proskuneo inte i första hand betyder tillbe utan att falla ner i respekt och vördnad inför någon. Visserligen sade Jesus långt tidigare att ”alla skall ära [timao] Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom” (Joh 5:23). Men likväl har det grekiska ordet timao inte samma betydelse som proskuneo (jmf Matt 15:4). 

Vidare har vi den snävare kontexten som är orden i nära anslutning till Upp 5:14. Precis innan de fyra väsendena faller ner inför Gud och Lammet, säger den oräkneliga skaran av änglar att ”du (Lammet) har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud (Fadern)” (5:10). Änglarna hyllade Lammet som hade köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag och gjort dem till präster åt vår Gud. Även om dessa hyllade Jesus för det han hade gjort var han ändå inte ”vår Gud”. Detta är denna hyllning som får sitt uttryck i 5:14 när de fyra väsendena faller ner inför Jesus.

Uppenbarligen är det inte fel att falla ner inför Jesus. Tvärtom, han förtjänar vår hyllning och tacksamhet eftersom han i kärlek utgav sig själv för att ge oss evigt liv. Men att tillbe Jesus i tron att han är den evige Guden är inte, som jag förstår det, förenligt med Bibelns samlade undervisning. Samma person som skrev Uppenbarelseboken skrev även Johannesevangeliet, där Jesus bekänner att det finns bara en Gud och det är Fadern, och att han själv är sänd av denne.

Detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Denna sanning får vi aldrig tumma på!

---

(1) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson Publishers, 2007, s. 548.

(2) Heikel, Ivar & Fridrichsen, Anton. Grekisk-Svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna. Universitetstryckeriet, Uppsala, 2006, s. 191.

Se, han (Jesus) kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig över honom. Ja, amen. Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige. (1:7-8)

En del menar att det är Jesus som säger ”jag är … Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige”, vilket i så fall innebär att han är Gud, den Allsmäktige. Men som alltid behöver vi studera kontexten. Orden stämmer väl överens med de i 4:8 där det tveklöst handlar om Gud, Fadern.

Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.” Och när dessa väsen prisar, ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheternas evigheter, då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. (4:8-10)

Han som sitter på tronen, och som är mottagare av dessa ord är Gud, Fadern. Lammet (Jesus) presenteras först i kapitlet efter som ett slaktat lamm (5:6). Vidare förekommer uttrycket ”den Allsmäktige” nio gånger i Uppenbarelseboken och syftar alltid på Gud, Fadern. Därför är det mest troligt att det är Fadern och inte Jesus som uttalar orden i 1:8. 

Han är den osynlige Gudens avbild [eikon], förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

Eftersom Jesus är den osynlige Gudens avbild (eikon) menar många kristna att han måste vara Gud. Men om Paulus trodde att Jesus var Gud, varför skrev han inte det klart och tydligt? Att vara en avbild är inte samma sak som att vara originalet. Därför kan inte Jesus, avbilden, vara Gud som är originalet. Dessutom, står det någonstans att Fadern är den osynlige Gudens avbild? Nej, eftersom Fadern är den osynlige Guden. Han kan inte vara en avbild av sig själv. Jesus är det inte och därför skrev Paulus att han är en avbild av denne. NT säger dessutom att även vi, Jesu lärjungar och medbröder, är Guds avbilder.

En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild [eikon] och ära. Och kvinnan är mannens ära. (1 Kor 11:7)

Vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild [eikon], från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. (2 Kor 3:18)

Att Jesus är Guds avbild innebär att han fullt ut representerar Fadern. Jesus sade att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Ingen människa har någonsin representerat Gud till den grad Jesus gjorde det. Men vad innebär det att Jesus är ”förstfödd före allt skapat”? Den avgörande frågan är om han var förstfödd som en preexistent varelse eller i form av Guds plan. Lars Hartman, professor emeritus i NT:s exegetik vid Uppsala universitet, presenterar några intressanta tankar kring Kol 1:15-20 i sin kommentar Kolosserbrevet.

I vår text fokuseras hur han (Gud) ‘uttryckt sig’ genom Jesus, ‘den osynlige Gudens avbild’. När vi vill försöka förstå detta bör vi inte utgå från den historiske Jesus, flytta upp honom på Guds tron och föra honom tillbaka, tillbaka, tillbaka i evighet, och så tillägga honom egenskapen att vara preexistent (= ha en tillvaro före sitt jordeliv). Det är nog mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig. Det innebär att man byter ut en bild från människovärlden mot en annan från samma värld, nämligen bilden av plan eller vishet. Vi kan t o m försöka ersätta ‘plan’, ‘vishet’ med ‘verksam avsikt’. Gud har en ‘verksam avsikt’ och i enlighet med den uttrycker han sig. Denna verksamma avsikt ligger bakom Jesu person och verk. (1)

Enligt Hartman hade inte Jesus en medveten preexistens. Istället var det Guds plan eller verksamma avsikt som, när tiden var inne, tog sig fysiskt uttryck i Jesus. Allt i himlen och på jorden blev sedan skapat genom denna plan/verksamma avsikt. Hartman förklarar vidare vad det innebär att allt är skapat i och till honom.

Alltet är skapat enligt Guds verksamma avsikt och denna präglar alltet. I den meningen skulle vi kunna tala om en försvagad lokal betydelse: alltet omsluts av denna verksamma avsikt och är så ‘i’ den … Guds verksamma avsikt har alltså också ett mål. I det här sammanhanget blir det skapade alltet inriktat mot Kristi verk. (2)

Eftersom Jesus är Guds plan/verksamma avsikt blir det mer förståeligt hur allt har kunnat skapas genom, i och till honom. Det som stöder Hartmans perspektiv är den judiska förståelsen av Guds skapelsearbete, där rabbinerna menar att Gud skapade sju saker innan han skapade himlen och jorden.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (3)

Messias namn fanns, enligt rabbinerna, innan Gud skapade allt annat. Eftersom Paulus var väl förtrogen med det judiska sättet att tänka är det fullt förståeligt att han uppgav Jesus som ”förstfödd före allt skapat”. Inte för att han trodde på en medveten preexistent Jesus utan för att Jesus ingick i den plan/verksamma avsikt Gud hade för mänskligheten innan han skapade världen.

---

(1) Hartman, Lars. Kolosserbrevet. EFS-förlaget, Uppsala, 1985, s. 43.

(2) ibid, s. 44-45.

(3) Talmud, Pesarim 54a.

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet [pleroma] i kroppslig gestalt. (2:8-9)

Eftersom vers 9 säger att gudomens hela fullhet bor i Jesus är detta för många kristna bevis för att han är Gud. Men misstaget man gör är att rycka versen ut ur sin kontext. Paulus inleder sitt brev med att ”vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, när vi ber för er” (1:3). Lägg märke till att han bara identifierar Fadern med Gud, vilket är i harmoni med hans inledande ord i Efesierbrevet: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Men om Paulus inledde Kolosserbrevet med att endast Fadern är Gud, hur kunde han då uppge Jesus som Gud i 2:9?

Vidare står det i 1:19 att ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom”. Att denna fullhet tog sin boning i Jesus grundade sig alltså på Guds beslut och inte på att Jesus är Gud. Om Jesus hade varit lika mycket Gud som Fadern skulle Gud inte behövt ta ett sådant beslut, utan Jesus skulle av naturen redan haft denna fullhet. Detta att Gud beslutar något med Jesus harmoniserar med andra texter i NT.

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Lägg även märke till titeln ”Kristus” i slutet av Kol 2:8. Många tänker inte på det, men faktum är att denna titel vittnar om att Jesus inte kan vara Gud. Att Jesus är Kristus, ett ord som kommer av grekiskans Christos och betyder ”smord”, innebär att han är begränsad till sin natur och därför helt beroende av Guds smörjelse. Titlarna ”Gud” och ”Kristus” går aldrig att förena. Är man Gud kan man inte vara Kristus och är man Kristus kan man inte vara Gud (se under Titeln ”Messias”). 

Vi behöver även ställa frågan varför Paulus skriver i 2:9 att gudomens hela fullhet bor i honom? Om Jesus är Gud borde denna fullhet vara en naturlig del av honom och inte beskrivas som Paulus gör det. Det står t.ex. ingenstans i Bibeln att gudomens hela fullhet bor i Fadern, vilket är helt naturligt eftersom han är fullheten. Enligt NT har även vi troende fått del av Guds fullhet, trots att detta inte gör oss till Gud.

Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet [pleroma]. (Efe 3:18-19)

Paulus önskan var att vi troende skall ”bli helt uppfyllda av all Guds fullhet”, vilket påminner om orden ”i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (2:9). Om nu vi blir uppfyllda av all Guds fullhet, betyder det att även vi är Gud? Knappast! Men vad innebär det då att gudomens hela fullhet bor i Kristus? Min förståelse är: Paulus varnade människor från att bli bortrövade av en tom och bedräglig filosofi (2:8). I 2:9 säger han ”ty i honom bor gudomens hela fullhet”. Fullheten anspelar på de tidigare orden ”i honom (Jesus) är vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (2:3). Denna fullhet, vishetens och kunskapens alla skatter i Jesus, skyddade mot den tomma och bedrägliga filosofi som försökte röva bort de troende i Kolossai. Exegeten James D. G. Dunn menar på samma sätt att Guds vishet tog sin boning i Jesus. Jesus blev Visheten personifierad.

Jesus as such was not Wisdom, but was Wisdom embodied in/incarnated as a man; or alternatively expressed, ‘the fullness of deity dwelt bodily’ in him (Col. 2.9). (1)

Att gudomens hela fullhet har tog sin boning i Jesus innebär att Visheten blev inkarnerad i honom. Men det betyder inte att han är Gud till sin natur, utan att han är ett kärl med Guds fullhet (vishet). Detta för tankarna till invigningen av Uppenbarelsetältet vid Sinai berg. När Mose och folket var klara med allt som skulle göras står det att ”HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet” (2 Mos 40:34). Tabernaklet är en profetisk bild på Messias, vilket framgår av Johannesprologen: ”Ordet (Visheten) blev kött (Jesus) och bodde (tabernaklade) bland oss” (1:14). På Jesu tid var Ordet och Visheten synonyma uttryck (se under Johannesevangeliet 1:1-18 [3]).

---

(1) Dunn, James D. G. Did the First Christians Worship Jesus? Presbyterian Publishing Corporation. Kindle Edition.

De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung. (17:14)

På sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ”Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” (19:16)

Att Jesus har titlarna “konungars Konung” och “herrarnas Herre” använder en del kristna som bevis för att han är Gud, detta eftersom samma titlar även används för Israels Gud.

Bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst, som han skall låta oss få se när tiden är inne, han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (1 Tim 6:14-16)

Att dessa ord syftar på Gud, Fadern är uppenbart då de handlar om honom “som ingen människa har sett eller kan se”. Men bara för att Jesus bär samma titlar som Fadern betyder inte det att han är samma Gud. Det finns nämligen en logisk förklaring på detta. Men först behöver man känna till att titeln “konungarnas konung” inte är reserverad för Gud utan användes för jordiska kungar i GT.

Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, han som är lärare i himmelens Guds lag, och så vidare. (Esra 7:12)

Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall låta Nebukadressar, kungen i Babel, kungarnas kung, norrifrån komma över Tyrus med hästar och vagnar och ryttare och med mycket folk. (Hes 26:7)

Du (Nebukadnessar), o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära. (Dan 2:37)

Bara för att dessa kallades “konungars konung” betyder inte det att de är Gud. I det andra exemplet är det Gud själv som kallar Nebukadressar för “kungarnas kung”. Betydelsen av titeln är helt enkelt att den person som bär den är kung över andra kungar. Artasasta och Nebukadnessar ansågs på sin tid vara större och mäktigare än alla andra kungar. Samma sak blev förutsagt om David och Messias. 

Han skall ropa till mig: ”Du är min fader, min Gud och min frälsnings klippa!” Jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden. (Ps 89:27-28)

Gud lovade göra David till den högste bland kungarna på jorden, d.vs. en konungarnas konung. Och eftersom David är en förebild på Messias betyder det att samma ord även gäller honom. Gud har sannerligen gjort Jesus till den högste bland kungarna på jorden: ”Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar” (Upp 1:5). Denna position av kunglig makt och auktoritet blev honom delegerad av Gud (Matt 28:18; Apg 5:31). Det är lätt att missa denna sanning. 

Även om GT inte nämner en jordisk kung som “herrarnas Herre” har den ändå samma betydelse, d.v.s. att man är herre över andra herrar. Detta sätt att förstärka titlar benämns på olika sätt i GT, där ett exempel är Noas förbannelse över Hams son Kanaan: “Förbannad vare Kanaan, en slavars slav skall han vara åt sina bröder!” (1 Mos 9:25). Kanaan skulle bli en slav åt andra slavar. Ett annat exempel på förstärkning i Bibeln är “gudarnas Gud”, med betydelsen att man är Gud över andra gudar. 

HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. (5 Mos 10:17)

Tacka gudarnas Gud, ty hans nåd varar i evighet. Tacka herrarnas Herre, ty hans nåd varar i evighet. (Ps 136:2-3)

Kungen sade till Daniel: ”Er Gud är i sanning en Gud över alla andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet.” (Dan. 2:47)

Titeln ”gudarnas Gud” är speciellt intressant eftersom den aldrig används för Jesus. Det är bara Fadern som är Gud över andra gudar. För att summera det hela: man kan inte dra slutsatsen att titeln ”konungarnas Konung” i Upp 17:14 och 19:16 innebär att Jesus är Gud, detta eftersom titeln inte är reserverad enbart för Gud. Dessutom finns det en sak i början av Upp 19 som istället visar att Jesus inte kan vara Gud. Vi får inte glömma att den absolut viktigaste tolkningsregeln är kontexten.

Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: ”Halleluja!a Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud, för hans domar är sanna och rätta. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt och straffat henne för sina tjänares blod.” … De tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” Och från tronen kom en röst som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar honom, både små och stora!” Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: ”Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo.” (19:1-7)

Här använder den stora skaran uttrycket ”vår Gud” tre gånger, samt omnämner Gud som den Allsmäktige (jmf Upp 4:8). Det är uppenbart att ”vår Gud” syftar på Fadern, han som sitter på tronen (jmf Upp 4:2-11). Dessutom står det ”han, hans, honom” på flera ställen men aldrig ”vi, våra, oss”, vilket tar bort eventuella argument för att ”vår Gud” även inbegriper Lammet. Eftersom Jesus inte är ”vår Gud” i denna perikop, måste det ses som långsökt att han några verser senare, med titlarna ”Konungarnas Konung” och ”herrarnas Herre”, skulle vara det.

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Enligt Folkbibelns översättning har Gud köpt sin församling med sitt eget blod. Men om vi bortser från den här texten, var i Bibeln står det att Gud har blod? Jesus var tydlig med att ”Gud är ande” (Joh 4:24), vilket innebär att han inte består av det mänskliga organet blod. Anledningen till Folkbibelns översättning beror på att det finns avvikelser mellan de grekiska manuskripten, något som har gett upphov till olika översättningar.

Haven akt på eder själva och på hjorden, i vilken den helige Anden har satt eder till tillsyningsmän, att vara herdar för Herrens församling, vilken han förvärvat sig genom sitt eget blod. (Helge Åkeson)

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. (Bibel 2000)

I Helge Åkesons översättning är det Herren (Jesus) som har köpt församlingen med sitt blod. I det andra är det Gud som har köpt den med sin son Jesu blod. Båda stämmer mer med Bibelns samlade undervisning om att det inte är Guds utan Jesu blod som har utgjutits för våra synder.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. (Rom 5:8-9)

Om vi vandrar i ljuset, liksom han (Gud) är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. (1 Joh 1:7)

De sjöng en ny sång: ’Du (Jesus) är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. (Upp 5:9)

Dessa tre texter visar att det handlar om Jesu Kristi blod och inget annat. Avslutningsvis skall vi se på ett utdrag ur Bart Ehrmans monografi Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why, där han hänvisar till en viss J. J. Wettstein (1693-1754).

As Wettstein continued his investigations, he found other passages typically used to affirm the doctrine of the divinity of Christ that in fact represented textual problems; when these problems are resolved on text-critical grounds, in most instances references to Jesus’s divinity are taken away. This happens, for example, when the famous Johannine Comma (1 John 5:7-8) is removed from the text. And it happens in a passage in Acts 20:28, which in many manuscripts speaks of ‘the Church of God, which he obtained by his own blood.’ Here again, Jesus appears to be spoken of as God. But in Codex Alexandrinus and some other manuscripts, the text instead speaks of ‘the Church of the Lord, which he obtained by his own blood.’ Now Jesus is called the Lord, but he is not explicitly identified as God. Alerted to such difficulties, Wettstein began thinking seriously about his own theological convictions, and became attuned to the problem that the New Testament rarely, if ever, actually calls Jesus God. (1)

De avslutande orden att Wettstein ”became attuned to the problem that the New Testament rarely, if ever, actually calls Jesus God” är intressanta. Om Jesus är lika mycket Gud som Fadern är det anmärkningsvärt att författarna i NT i princip aldrig nämner om det. Och i de få fall där de verkar göra det, visar det sig efter mer ingående studier att så inte är fallet.

---

(1) Ehrman, Bart D. Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. HarperSanFrancisco, 2005, s. 113-114.

De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen.

Denna text hör inte till de vanligast använda för att bevisa Jesu Gudom. Men eftersom den dyker upp emellanåt kan det vara bra att gå igenom den. Enligt Folkbibelns översättning är Kristus över allting och Gud. Men hur kan Kristus vara Gud, han som blivit smord av Gud (Apg 10:38)? Att någon blir smord innebär att han/hon är bristfällig till sin natur och behöver kraft från Gud? Och eftersom Jesus är smord av Gud kan han omöjligt vara samma Gud. Det går inte att förena titlarna ”Gud” och ”Kristus”. Är man Gud kan man inte vara Kristus och är man Kristus kan man inte vara Gud (se under Titeln ”Messias”).

Textkritikern Bruce Metzger uppger i sin A Textual Commentary on the Greek New Testament att denna vers varit föremål för flitiga diskussioner genom åren. Själv ger han en mängd förslag till möjliga översättningar, både för och emot att den ger belägg för Jesu Gudom. Han menar att förståelsen av denna vers styrs huvudsakligen av vilka skiljetecken som ingår. Eftersom de tidigaste manuskripten av NT i de flesta fall saknade skiljetecken, blir det upp till varje översättare att efter eget omdöme välja ut vilka som skall ingå och var dessa skall stå.

Since the earliest manuscripts of the New Testament are without systematic punctuation, editors and translators of the text must insert such marks of punctuation as seem to be appropriate to the syntax and meaning. (1)

Han uppger dock att det enligt Paulus generella teologiska syn måste anses mer eller mindre omöjligt att han skulle kalla Kristus (ὁ Χριστὸς) för Gud (θεός).

Nowhere else in his genuine epistles does Paul ever designate ὁ Χριστὸς as θεός. On the basis of the general tenor of his theology it was considered tantamount to impossible that Paul would have expressed Christ’s greatness by calling him God blessed for ever. (2)

Mikael Tellbe tar upp samma sak i sin monografi Med framtiden i ryggen. 

Det normala hos Paulus – och självklart inom judendomen – tycks vara att lovprisningar är riktade till Gud … Det skulle därför vara anmärkningsvärt om Paulus – som i Rom 9 riktar sig speciellt till judekristna och som annars är så noga med att skilja mellan Gud och Kristus – nu släpper denna distinktion och i uttryckliga ordalag talar om Jesus som Gud. (3)

Trots att de flesta bibelutgåvor har översatt som man gjort i Folkbibeln, finns det trots allt vissa översättningar som lyfter fram Fadern som Gud.

… vilka fäderna tillhöra, och från vilka Kristus är efter köttet. Gud, som är över allting, vare högtlovad i tidsåldrarna. Amen. (Helge Åkeson)

Här är det inte Kristus utan Gud, Fadern “som är över allting”. I andra bibelutgåvor har man valt att ta med denna typ av översättning som en fotnot.

To them belong the patriarchs, and from them, according to the flesh, comes the Messiah. May he who is God over all be blessed forever. (New Revised Standard Version)

Avslutningsvis behöver vi studera den större kontexten, d.v.s. hur beskriver Paulus förhållandet mellan Gud och Jesus i resten av brevet till församlingen i Rom?

Först och främst tackar jag min Gud (Fadern) genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. (1:8)

Paulus skriver att Fadern är ”min Gud”, ett uttryck han aldrig använder om Jesus i något av sina brev. På liknande sätt avslutar han brevet med ”Gud (Fadern), den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen” (16:27). För Paulus är Gud, Fadern den ende vise och som får äran genom Jesus. Därför är det långsökt att han utan förvarning skulle uppge att Jesus är Gud i 9:5.

---

(1) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. United Bible Societies, 2006, s. 459.

(2) ibid, s. 461.

(3) Tellbe, Mikael. Med framtiden i ryggen. Libris, 2002, s. 179-180.

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren [kurios] och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.

Det grekiska kurios (herre) är i NT ett ersättningsord för Guds namn JHWH i GT. En del kristna tolkar detta som att Jesus måste vara Gud eftersom han är kurios. I Folkbibeln har man dessutom översatt detta ord med ”Herren” (bestämd form), samt uppgett i fotnoten att “NT tillskriver Jesus det högsta gudomliga namnet, Herren (hebr. JHVH)”. Men kurios står inte i bestämd form i den grekiska texten, vilket gör det mer rättvist att skriva ”Herre” (icke bestämd form). Även om det är sant att man i NT ersatte JHWH med kurios, är detta en titel som på den tiden användes även för människor av hög rang. 

Eftersom han (tjänaren) inte kunde betala, befallde hans herre [kurios] att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas … Då förbarmade sig tjänarens herre [kurios] över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld. (Matt 18:25, 27)

På kvällen sade vingårdens herre [kurios] till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön. (Matt 20:8)

Så prydde sig också förr de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara var lydig mot Abraham och kallade honom herre [kurios]. (1 Petr 3:5-6)

Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament förklarar att kurios är ”he to whom a person or thing belongs, about which he has the power of deciding; master, lord”. (1) Men hur skall man förstå betydelsen av kurios i Rom 10:9? Versen behöver läsas i ljuset av Apg 2:36 där Petrus förkunnade att “därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre [kurios] och Messias”. Det faktum att Gud gjorde Jesus till kurios visar att Jesus till sin natur inte är Gud. Exegeten James Dunn menar att ”it becomes plain that the kurios title is not so much a way of identifying Jesus with God, as a way of distinguishing Jesus from God”. (2) I sitt brev till församlingen i Korint skriver Paulus att det finns bara en Gud.

Så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre [kurios], Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är. (8:6)

För Paulus är Fadern den ende Guden, helt i enlighet med den judiska monoteistiska tron, medan Jesus är Herre eftersom Gud har gjort honom till det (Apg 2:36). 

---

(1) Thayer, Joseph H. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. Hendrickson publishers, 2007.

(2) Dunn, James D. G. Did the first Christians Worship Jesus?: The New Testament Evidence. Westminster John Knox Press, 2010, s. 110.