Författare: Truthseeker

Jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet såg jag dem stå som hade vunnit seger över vilddjuret och och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Moses, Guds tjänares, sång och sången till Lammet: Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung.

I Folkbibeln 1998 skrev man ”sången till Lammet”, med den förmodade avsikten att lyfta fram Jesus som ”Herre Gud, du Allsmäktige”. Men i den grekiska texten står både Moses och Lammet i genitiv form, d.v.s. ”Moses sång” och ”Lammets sång”. Jag har inte hittat någon annan översättning, varken svensk eller engelsk, där man gjort samma märkligt subjektiva översättning som i FB 1998. Tack och lov rättade man till detta i Folkbibeln 2015.

Jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet stod de som hade besegrat vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: “Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig. Rätta och sanna är dina vägar, du folkens Kung.”

Lägg märke till vad texten säger. De som hade besegrat vilddjuret, med dess bild och tal, sjöng Moses och Lammets sång till Gud den Allsmäktige. Lammets sång riktar sig alltså till Gud. Men eftersom Gud är mottagare av Lammets sång, hur kan då Lammet vara Gud? Talar inte texten sitt tydliga språk att Jesus inte är Gud.

Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

Utifrån kontexten till dessa ord är det uppenbart att ”Herrens namn” syftar på Jesus. Det är hans namn man skall åkalla för att bli frälst. Men eftersom detta är ett citat från Joels bok där ”Herrens namn” syftar på namnet JHWH drar man därför slutsatsen att Jesus måste vara JHWH (Gud). 

Det skall ske att var och en som åkallar HERRENS [JHWH] namn skall bli frälst. (Joel 2:32)

Ja, det verkar onekligen som att Jesus är JHWH. Men för att rätt kunna förstå Rom 10:13 behöver vi studera en annan text i NT där Joel 2:32 citeras. I samband med den första andeutgjutelsen på Pingstdagen i Jerusalem sade Petrus till folket:

Det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött … Det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken … Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias. (Apg 2:16-36)

Petrus citerade från Joes 2:32, men utan att på något sätt identifiera Jesus med JHWH. Istället gjorde han det motsatta. Enligt Petrus var Jesus en man ”som blev erkänd av Gud” och där Gud gjorde honom till Herre. Därför, om citatet i Romarbrevet 10:13 betyder att Jesus är JHWH, varför ser vi inte samma förståelse hos Petrus när han talade till folket i Jerusalem? Vidare, om Jesus är JHWH, då måste vi hitta stöd för detta i GT. Men istället ser vi tvärtom.

Varför är hednafolken i uppror? Varför tänker folken tomma tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot HERREN [JHWH] och hans Smorde. (Ps 2:1-2)

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS [JHWH] Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN [JHWH]. Han skall ha sin glädje i HERRENS [JHWH] fruktan. (Jes 11:1-3)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN [JHWH] Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

Kung David gör en tydlig skillnad mellan JHWH och sin Smorde (Messias) i Ps 2. Enligt den andra texten har Messias sin glädje i att frukta JHWH. Men hur kan han frukta JHWH om han själv är JHWH? Den tredje texten visar att Messias är en man som står JHWH nära. Men hur är det möjligt om han själv är JHWH? Dessa tre texter visar på en tydlig skillnad mellan JHWH och Messias (Jesus). Det måste därför finnas en annan förklaring till varför Paulus tillämpade Joel 2:32 på Jesus. Exegeten James D. G. Dunn skriver i sin monografi Did the first Christians Worship Jesus?

The calling of which Joel spoke is a calling on God to exercise his saving power on behalf of the remnant of Israel. So the fact that Paul refers the same verse to the exalted Jesus presumably means for Paul either that Jesus is Yahweh, or, more likely, that Yahweh has bestowed his own unique saving power on the Lord who sits on his right side. (1)

Dunn menar att Gud har gett sin frälsande makt till Jesus, han som sitter på Guds högra sida. Att Gud har delegerat sin makt är inget nytt i Bibeln. En av de starkaste förebilderna på Messias i GT är Jakobs son Josef. Efter flera år i egyptiskt fängelse upphöjde Farao honom till den näst mäktigaste personen i riket (undantagen Farao själv [jmf 1 Kor 15:27-28]). När hungersnöden kom och folket ropade till Farao efter bröd, sade han till dem: “Gå till Josef och gör som han säger!” (1 Mos 41:55). Tidigare gick folket till Farao, men efter Josefs upphöjelse blev folket befallda att gå till honom. Han var den som hade fått delegerad makt att frälsa dem från den svåra hungersnöden. I sin frälsande makt var han Farao. På samma sätt är det med Jesus och hans delegerade frälsningsuppdrag.

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin höga hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Gud har upphöjt Jesus till att vara hövding och frälsare, på samma sätt som Farao tidigare hade upphöjt Josef. Såsom Josef fick uppdraget att frälsa den dåtida kända världen, så har Jesus fått uppdraget att frälsa hela världen. I båda fallen handlar det om delegerad makt och auktoritet. Det var därför Jesus kunde säga till sina lärjungar att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). Han fick inte denna makt på grund av ett gudomligt anspråk utan för att Gud hade delegerat den till honom.

Det Paulus gör i Rom 10:13 är att använda en text i GT som handlar om JHWH, och tillämpa den på Jesus eftersom han har blivit Guds ställföreträdare. På samma sätt som Josef blev Faraos ställföreträdare. Allt handlar i slutändan om att Jesus har fått delegerad auktoritet av Gud, Fadern. Slutligen förstår man utifrån Romarbrevets inledande ord att den traditionella tolkningen av Rom 10:13 inte kan stämma.

Först och främst tackar jag min Gud (Fadern) genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. (1:8)

Paulus uppger att Fadern är ”min Gud”, ett uttryck han inte använder om Jesus i något av sina brev. På liknande sätt avslutar han Romarbrevet med ”Gud (Fadern), den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen” (16:27). För Paulus är Gud, Fadern den ende vise som får äran genom Jesus. Detta borde räcka som belägg för att den traditionella tolkningen av Rom 10:13 inte kan stämma. Detta visar ännu en gång hur viktig kontexten är. 

---

Du, Herre, har i begynnelsen lagt jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad. Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.

Detta är ett citat från Ps 102:26-28 där himlarnas och jordens skapare är JHWH. Tidigare trodde jag att författaren till Hebreerbrevet ville peka på Jesus som JHWH med detta citat. Men på senare tid har jag ändrat uppfattning. Det finns vissa saker i kontexten till 1:10-12 som talar emot att det skulle handla om Jesus. Enligt 1:4 har Jesus ärvt Guds namn JHWH som ett auktoritetsnamn. Men hur har han kunnat ärva detta namn om han alltid har varit JHWH? I 1:5 citerar författaren från Ps 2, en kröningspsalm som tydligt skiljer mellan JHWH och Messias:

Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot JHWH och hans Smorde … Jag vill förkunna JHWH:s beslut, han sade till mig: “Du är min Son, jag har fött dig i dag.” (2:2, 7)

I 1:5 citerar författaren även från 2 Sam 7:12-14 där kung David får löftet om en framtida kung som skall utgå från hans egen kropp. Citatet i 1:8-9 visar att Jesus blivit smord av Gud, vilket talar emot att han själv är Gud. Det finns alltså flera texter innan 1:10-12 som visar en tydlig skillnad mellan JHWH och Jesus. Varför skulle då författaren lyfta fram Jesus som JHWH i 1:10-12? Tar vi sedan med 1:13 i sammanhanget blir detta ännu tydligare:

Till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter?

Citatet är hämtat från Ps 110 där JHWH profetiskt utväljer Messias till att vara präst på samma sätt som Melkisedek:

JHWH sade till min Herre (adoni): “Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter.” … JHWH har gett sin ed och ska inte ångra sig: “Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.” (110:1, 4)

Det hebreiska ordet ’adoni’ (אֲדֹנִי) används aldrig för Gud utan enbart för skapade varelser. JHWH har alltså utvalt Jesus, en skapad varelse, till att vara en präst på samma sätt som Melkisedek. Och syftet med att vara präst är betjäna JHWH, vilket blir en motsägelse om Jesus själv är JHWH. Det finns ingen logik i att författaren av Hebreerbrevet skulle ha lyft fram Jesus som JHWH i 1:10-12, för att i versen precis efter citera från en psalm som visar på raka motsatsen. Även resten av Hebreerbrevet ger stöd för detta.

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av den som hade insatt honom. (3:1-2)

Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. (5:8)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare … som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (12:2)

Observera orden ”sitter på högra sidan om Guds tron” i sista texten. Det är en hänvisning till Ps 110:1 (ovan) som handlar om Jesus som en skapad varelse och präst åt JHWH. Därför, utifrån kontexten, ser jag det som alltför långsökt att författaren till Hebreerbrevet skulle haft för avsikt att lyfta fram Jesus som JHWH i 1:10-12. Istället tror jag hans avsikt med citatet helt enkelt var att peka på Fadern som alltings Skapare, såsom texten gör i Ps 102:26-28.

Om Sonen säger han: Gud [theos], din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [theos], har din Gud [theos] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

Här verkar det uppenbart att Sonen (Jesus) är Gud, eftersom det står ”Gud, din tron står i evighet … Därför, Gud, har din Gud smort dig”. Men detta är ett praktexempel på hur en översättning styrs av översättarens egen teologiska övertygelse. Texten är ett citat från Ps 45 där Koras söner ger sin hyllning till en samtida jordisk kung i samband med hans bröllop: ”Min sång gäller en konung … Du är den skönaste bland människors barn” (45:2-3). Om därför Messias är Gud enligt denna psalm, då måste även den dåtida kungen ha varit det (se under Psalm 45:7-8). Dessutom, varför valde Hebreerbrevets författare att citera från Ps 45 som handlar om en jordisk kung, när det finns mängder av andra texter i GT som tydligt visar på Gud. Den grekiska texten till 1:8-9 kan dessutom översättas på två olika sätt. Antingen som man gjort i Folkbibeln där Jesus benämns Gud, eller som man gjort i Bibel 2000 (observera att theos inte inleds med stor bokstav i den grekiska texten). 

Din tron, gudomlige, består i tid och evighet, din kungaspira är rättens spira. Du älskar det rätta, du hatar orätt. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.

Jesus benämns ”gudomlige” och att det var ”Gud, din Gud” som hade smort honom (jmf Apg 10:38). ”Gud, din Gud” syftar här på Fadern. Men kan Jesus som upphöjd människa vara gud eller gudomlig? Ja, titeln ”gud” på Bibelns tid hade inte den betydelse vi i dag tenderar att ge den, utan kunde syfta på personer med delegerad makt och auktoritet från Gud. Så var det med profeten Mose: ”Herren svarade (Mose): ’Nu gör jag dig till gud för farao” (2 Mos 7:1 [Bibel 2000]). Även Jesus hade denna förståelse av ”gud” när han konfronterades av en grupp judar i Jerusalem.

Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (Joh 10:34-36)

Slutligen finns det en sak i Hebr 1:9 som tydligt visar att Folkbibelns version ”därför, Gud (Jesus), har din Gud smort dig med glädjens olja” inte kan stämma. Om Jesus är Gud i samma bemärkelse som Fadern, varför behövde han då bli smord av Gud? Syftet med smörjelsen är ju att få kraft och auktoritet för en speciell uppgift. Men om Jesus är Gud skulle han redan haft all kraft och auktoritet och därmed inte behövt smörjas. Och dessutom, varför behövde Jesus smörjas med glädjens olja? Saknade Jesus glädje som Gud? Därför är det mer sannolikt att man i Bibeln 2000 gjort den mest korrekta översättningen. Liksom förebilden Mose blev delegerad att vara gud blev även Jesus det, och han blev av Gud, Fadern smord med glädjens olja mer än sina medbröder (se även under Psalm 45:7-8).

När han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han också: Alla Guds änglar skall tillbe [proskuneo] honom.

Denna vers kan varken bevisa för eller emot att Jesus är Gud. Anledningen är att det grekiska ordet proskuneo inte har den egentliga betydelsen ”tillbe” utan ”to fall upon the knees and touch the ground with the forehead as an expression of profound reverence”. (1) Det är med andra ord sammanhanget som avgör hur ordet skall översättas. Det normala är att man faller ner i tillbedjan inför Gud, medan man vanligen faller ner i vördnad och respekt inför människor. Likväl är det proskuneo som används i båda fallen. Därför blir det, som redan nämnts, kontexten som fäller avgörandet hur ordet skall förstås. I Bibel 2000 har man översatt Hebr 1:6 på ett annorlunda, men likväl korret sätt. 

När han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: ”Alla Guds änglar skall hylla honom.”

Följande exempel från Uppenbarelseboken visar hur avgörande kontexten är för betydelsen av proskuneo.

Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner [proskuneo] inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. (3:9) 

Att dessa från Satans synagoga skulle tillbe församlingens budbärare/ängel i Filadelfia är knappast troligt. Däremot är det fullt rimligt att de skulle falla ner i respekt och vördnad inför denne. Så uppenbart är det kontexten som avgör hur proskuneo skall översättas. Det finns dock en sak som talar emot att Hebr 1:6 handlar om Jesu Gudom. Proskuneo står i imperativ, en verbform som handlar om befallning/uppmaning. Detta ses inte lika bra i Folkbibelns översättning som i t.ex. English Standard Version (ESV).

When he brings the firstborn into the world, he says, “Let all God’s angels worship him.”

Då uppstår frågan: varför behövde Gud befalla änglarna att tillbe/falla ner (i respekt och vördnad) inför Jesus om han är lika mycket Gud som Fadern? Ja, om Jesus är den som har skapat änglarna, varför behövde hans skapade varelser befallas att falla ner inför honom? Borde inte det ha skett per automatik? Det mest troliga är istället att Gud upphöjde sin tjänare Jesus (Apg 3:13) till en position av makt och auktoritet där han ”har blivit så mycket större än änglarna” (1:4), att dessa blev befallda att falla ner inför honom. Med tanke på Jesu ord att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18) är detta en högst trolig tolkning.

---

(1) Thayer, Joseph Henry. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. OakTree Software, Inc.

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Innan vi fördjupar oss i den här texten behöver vi se på Hebreerbrevet som helhet. Hur beskrivs Jesus i resten av brevet? Det är trots allt kontexten, både den större och mindre, som avgör förståelsen av en text. Det är allmänt känt att Hebr 1 har en hög kristologi, men faktum är att från kapitel två och framåt försvinner denna mer eller mindre helt. Så hur kan Jesus vara Gud i kapitel 1 för att i resten av brevet beskrivas som en tjänare åt Gud? Eller är det så att kapitel 1 inte har den höga kristologi som man traditionellt hävdar? Låt oss se på några av de texter i kapitlen efter som talar emot Jesu Gudom.

Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. (2:9)

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av den som hade insatt honom. (3:1-2)

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (4:15 [Bibel 2000])

Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. (5:8)

Därför kan han (Jesus) också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud. (7:25)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (12:2)

I första texten står det att Jesus blev krönt med härlighet därför att han led döden. Det berodde alltså inte på ett gudomligt anspråk utan på att han gick lidandets väg. Hade han valt att backa från lidandet, då hade han inte heller kunnat bli krönt med härlighet och ära. I 3:1-2 står det att Jesus blev insatt av Gud som apostel och överstepräst. Dessa båda ämbeten ges åt människor med syftet att betjäna Gud? Men varför behöver Gud betjäna Gud? Vidare säger Hebreerbrevet att Jesus blev prövad på alla sätt men utan synd, och att han fick lära sig lydnad genom sitt lidande. Men kan Gud prövas, och behöver Gud lära sig lydnad? Visst, man kan argumentera för att det var Jesu mänskliga del som fick gå genom detta. Men det blir ändå långsökt om man menar att han samtidigt var 100% Gud. Gud kan inte prövas och han behöver inte lära sig lydnad. Enligt 7:25 kommer vi till Gud genom Jesus, vilket innebär att det inte är Jesus utan Gud, Fadern som är slutmålet för vår tro (jmf Joh 14:6). I 12:2 står det att Jesus i denna stund sitter på högra sidan om Guds tron. Men kan Gud sitta på högra sidan om Gud? Frågan är om kristendomen handlar om en eller flera Gudar.

Men låt oss gå vidare och studera 1:1-3 mer ingående. Författaren skriver att Gud tidigare talade till fäderna genom profeterna, men nu ”i den sista tiden” har han talat till sitt folk genom Jesus. Det omintetgör den uppfattning som säger att Jesus var aktiv och talade till människor i GT, t.ex. när Abraham fick besök av tre män (1 Mos 18). Det kan alltså inte ha varit Jesus som mötte Abraham eftersom den händelsen inte utspelade sig ”i den sista tiden” (jmf 1 Petr 1:20). Vidare står det att ”honom (Jesus) har han (Gud) insatt till att ärva allting” och ”genom honom har han också skapat världen”. Men varför behöver Jesus ärva allting om han är den som skapat allt? Och om Jesus har skapat världen, varför skriver då författaren i 11:3 att ”genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord [rhema] från Gud”? Glömde författaren bort vad han skrev i 1:2 när han senare uppgav att världen hade skapats genom ett Guds rhema? 

Det bör även nämnas att det grekiska ordet aion i 1:2 och 11:3, och som i båda fallen översatts med ”världen”, vanligen har betydelsen ”tidsålder”. Ordet står vidare i plural vilket gör att det i så fall handlar mer om tidsåldrar än om världar. Det mer vanliga grekiska ordet för ”värld” är kosmos, där skillnaden mellan de båda orden kan ses i samma brev: ”I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens [kosmos] grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas [aion (plural)] slut för att genom sitt offer utplåna synden” (9:26). Därför är inte orden ”genom honom (Jesus) har han också skapat tidsåldrarna” ett belägg för att Jesus har skapat himlen och jorden.

Men vad innebär det att Gud skapade tidsåldrarna genom Jesus? Från ett judiskt perspektiv fanns Messias i Guds tanke innan världen skapades, dock inte som en medveten preexistent varelse utan i form av hans plan. I Talmud står det att ”seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah”. (1) Gud hade med andra ord en plan, en verksam avsikt, som när tiden var inne tog sig fysiskt uttryck i Jesus. Detta stämmer med 11:3 där det står att Gud skapade världen genom sitt rhema. Gud talade ut sitt rhema (ord) vilket ledde till att ”the name of the Messiah” blev en fysisk verklighet (se även under Johannesevangeliet 1:1-18 [5]).

Författaren skriver i 1:3 att ”sonen utstrålar Guds härlighet [doxa]”, vilket spontant kan tolkas som att Jesus är Gud. Men vad detta innebär förklaras i 2:9: ”Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet [doxa] och ära därför att han led döden.” Gud krönte inte Jesus med sin härlighet på grund av ett gudomligt anspråk, utan därför att han valde lidandets väg. Följande två texter talar om samma sak.

Ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet [doxa], så att er tro och ert hopp står till Gud. (1 Petr 1:21)

De sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten [doxa] och tacksägelsen.” (Upp 5:12)

Gud gav härligheten till Jesus som ”belöning” för att han blev slaktad. Att Jesus i 1:3 ”uppenbarar hans (Guds) väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”, betyder inte att Jesus har samma väsen som Fadern. Istället påminner orden om förebilden Josef i Egypten. Efter att han tagits ut ur fängelset/graven (det hebreiska ordet har även betydelsen ”grav”) blev han upphöjd och utstrålade Faraos härlighet. I sin gudomliga position uppenbarade han Faraos väsen och uppehöll Egypten genom sitt mäktiga ord, där han fick sitta på Faraos (förmodligen) högra sida. Men trots att Josef uppenbarade faraos väsen, var han trots det en människa som hade blivit upphöjt till den positionen. Till sist skriver hebreerbrevets författare att ”sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden”. Orden handlar om hans tjänst inför Gud som överstepräst likt Melkisedek (Ps 110:1, 4), och kan ses som en inledning till resten av Hebreerbrevet.

Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren (Gud) själv har rest och inte någon människa. En överstepräst blir insatt för att bära fram gåvor och offer, och därför måste Kristus också ha något att bära fram. (8:1-3)

Jesus har blivit insatt som överstepräst och sitter på högra sidan om Guds tron. Och som överstepräst är han medlare mellan Gud och människor, men likväl själv en människa (1 Tim 2:5). Vi behöver även studera 1:4-5 för att få en större förståelse av 1:1-3.

Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 

Lägg märke till vad som står i texten. Om författaren menade att Jesus var Gud, varför skrev han då att ”sonen är så mycket större än änglarna”? I den grekiska texten står det att ”sonen har blivit så mycket större än änglarna” (jmf Hebr 2:7). Men hur kan Jesus ha gått från att ha varit mindre till att bli större än änglarna, om han är den som har skapat dem? Det skapade kan aldrig vara större än Skaparen. Vidare nämner författaren om det ”namn han (Jesus) har ärvt”. Vilket namn handlar det om? Det kan inte vara namnet Jesus eftersom han redan hade detta namn innan han ”utfört en rening från synderna” och satt sig på ”Majestätets högra sida i höjden” (1:3). Därför måste det syfta på Faderns namn JHWH, vilket Jesus fick som auktoritetsnamn (jmf Fil 2:9). Men hur kan Jesus ha ärvt detta namn om han alltid har varit JHWH? Författaren avslutar texten ovan med att citera från Ps 2:7 och 2 Sam 7:14. Båda texterna är välkända messianska profetior och som handlar om Guds smorde tjänare som en dag skall sitta på Davids tron och regera. Ingen av dem handlar om att Gud en dag skall bli människa.

Om 1:4-5 tydligt visar att Jesus är en smord tjänare åt Gud, hur kan han då vara Gud i 1:1-3? Är det inte snarare så att den traditionella förståelsen av 1:1-3 behöver revideras? Personligen ser jag berättelsen om Josef i Egypten som en nyckel för att rätt kunna förstå 1:1-3. Såsom farao upphöjde Josef till en gudomlig position, så har Gud upphöjt Jesus till en gudomlig position (jmf Matt 28:18). Men det betyder inte att Jesus är Gud, utan att han är som Gud i den makt och auktoritet som blivit honom delegerad (jmf 2 Mos 7:1; Ps 45:7). Därför kunde Hebreerbrevets författare skriva att han ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”. Som Guds smorda överstepräst, sittande på Guds högra sida och som medlare mellan Gud och människor, är detta fullt möjligt.

Som avslutning vill jag presentera en högst intressant förklaring till Hebr 1:1-3 av den välkände exegeten James D. G. Dunn. Han uppger i sin monografi Christology in the Making att texten handlar om Visheten som tagit sin boning i Jesus. Inte att Jesus en gång i tiden var pre-existent utan att han, när tiden var inne, blev Visheten förkroppsligad. Han blev som sådan det fulla uttrycket för Guds vishet bland människorna.

It becomes evident that the author is thinking primarily of the exalted Christ: Christ is the Son who is the eschatological climax (’in these last days’) to all God’s earlier and more fragmentary revelation (vv.1-2a); that climactic revelation focuses on his sacrifice for sins, and exaltation to God’s right hand (vv. 3d-e). 

     Christ alone so embodies God’s Wisdom, that is, God’s creative, revelatory and redemptive action, that what can be said of Wisdom can be said of Christ without remainder. The thought of pre-existence is present, but in terms of Wisdom christology it is the act and power of God which properly speaking is what pre-exists; Christ is not so much the pre-existent act and power of God as its eschatological embodiment.

     We have a concept of pre-existent sonship in Hebrews, but it is the sonship which Philo ascribed to the Logos and which the Wisdom tradition in equivalent measure ascribed to Wisdom. That creative power of God, that revelation of God is now completely and exclusively identified as Christ.

     While we can say that divine wisdom became incarnate in Christ, that does not mean that Wisdom was a divine being, or that Christ himself was pre-existent with God, but simply that Christ was (and is) the embodiment of divine Wisdom, that is, the climactic and definitive embodiment of God’s own creative power and saving concern. Herein we see the origin of the doctrine of the incarnation.

Dunns förklaring gör det mycket lättare att förstå Hebreerbrevet som helhet. För om kapitel 1 handlar om att Jesus är Gud, då blir det en motsägelse gentemot resten av brevet som beskriver honom som en tjänare åt Gud. Men om man förstår honom som en människa, om än en väldigt upphöjd sådan (jmf upphöjandet av Josef i Egypten), som blivit Visheten förkroppsligad, då harmoniserar hela brevet på ett mycket bättre sätt.

---

(1) Talmud, Pesarim 54a.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 208-212.

Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!”

Eftersom Thomas här kallar Jesus för “min Gud” anser många kristna att detta är ett otvivelaktigt bevis för att Jesus är Gud. Personligen tror jag denna tolkning är förhastad. För att nå fram till en bättre förståelse, enligt min mening, av vad Thomas menade är det avgörande att vi studerar både den större och mindre kontexten. 

Jesus sade till henne: ”Maria.” Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ”Rabbuni” – det betyder lärare. Jesus sade till henne: ”Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” … Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (20:16-31)

Jesus svarade Maria att ”jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud”. Hur kunde Jesus tala om Fadern som ”min Gud” om han själv var samma Gud? Kan Jesus vara Gud, tala om ”min Gud” och samtidigt vara kvar i monoteismen? Därefter har vi de välbekanta orden av Thomas: ”Min Herre och min Gud!” Men bara några verser senare identifierar författaren Jesus som Messias. Men ”Messias” är en mänsklig titel (liksom titeln ”Guds son”) och har inget med Gud att göra. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias (se under Titeln ”Messias”). Min förståelse är istället, utifrån kontexten, att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga och övernaturliga ankomst, och därför utbrast ”min Herre och min Gud!”. Uttrycket ”min Herre” syftade på Jesus medan ”min Gud” syftade på Fadern. Det finns två starka argument för detta. Det första är Jesu tidigare ord i evangeliet.  

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden (Fadern)? (5:44)

Detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (17:3)

Enligt Jesus var Fadern ”den ende sanne Guden” och att han själv var sänd av honom. Det andra argumentet är vad ”min Gud” betyder i övriga delar av NT. Var man än hittar detta uttryck syftar det alltid på Fadern (Matt 27:46; Mark 15:34; Joh 20:17; Rom 1:8; 1 Kor 1:4; 2 Kor 12:21; Fil 1:3; 4:19; Filem 4; Upp 3:2; 3:12). Varför skulle det då ha en annan betydelse i Joh 20:28? För mig är detta ett starkt argument för att ”min Gud” handlar om Fadern även i denna vers. Vi skall se på en text där ”min Gud” förekommer som är speciellt intressant.

Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. (Upp 3:12)

Jesus säger “min Gud” fyra gånger i samma vers, vilket visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Men inte nog med det, Jesus säger även ”min Guds namn”, och där detta namn utan tvekan är JHWH (tetragrammaton). Men om Jesus säger att ”min Guds namn” är JHWH, då måste det betyda att det inte är hans eget namn. Men om det inte är hans eget namn, hur kan han då vara JHWH? Nej, jag är övertygad om att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga ankomst när han och de andra lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar. Spontant utbrast han ”min Herre och min Gud!”. Jesu respons ”därför att du har sett mig, tror du”, behöver inte betyda mer än att Thomas nu förstod på riktigt att Jesus hade uppstått från de döda.

Om jag (Thomas) inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro. (20:25)

Jag och Fadern är ett.

Dessa fem ord, tagna ur sitt sammanhang, använder många kristna som bevis för att Jesus är Gud. Men för att rätt kunna förstå dem behöver de studeras i sin kontext, något de flesta tyvärr inte gör.

Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och frågade: ”Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:22-36)

Vad innebär det att Jesus och Fadern är ett? De flesta vill tolka det som att de är ett i väsen och ursprung. Men är det verkligen vad Jesus menade? Strax innan frågade judarna honom om han var Messias. Observera att de inte frågade om han var Gud. Jesus svarade dem med orden ”jag har sagt er det”. Han bekräftade alltså att han var Messias. Och det innebär underförstått att han inte kan vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Dessa båda titlar går aldrig att förena (se under Titeln ”Messias”). Så hur ska vi förstå ”jag och Fadern är ett”? Kontexten visar vad Jesus menade.

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett. (10:27-30)

Jesus talade om att ingen kunde rycka fåren ur hans hand, på samma sätt som ingen kunde rycka dem ur Faderns hand. Att Jesus och Fadern var ett handlade om syfte och målsättning. De var ett med det gemensamma målet att bevara fåren så att ingen av dem skulle gå förlorad. Denna herdefunktion Jesus fick av Fadern fanns förutsagd i Hesekiels bok.

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David (Messias). Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, HERREN, har talat. (34:23-24)

Eftersom denna text skrevs ca 400 år efter kung Davids död kan den inte ha syftat på honom utan avser istället hans ättling, den utlovade Messias. Messias (Jesus) blev här förutsagd att vara herde och furste över Guds folk, medan HERREN skulle vara deras Gud. Jesus var med andra ord inte förutsagd att vara deras Gud. Att ”jag och Fadern är ett” inte handlar om en väsensenhet mellan Jesus och Fadern ser vi även i den större kontexten. Några kapitel senare ber Jesus till Fadern. 

Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas … Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. (17:11-23)

Jesus bad att vi troende skulle vara ett liksom han och Fadern var ett. Logiskt sett kan han inte ha menat att vi skulle vara ett i väsen och ursprung eftersom vi redan är ett på båda dessa punkter. Nej, bönen var att vi skulle bli ett i syfte och målsättning, på samma sätt som Jesus och Fadern var ett i syfte och målsättning. I Paulus första brev till församlingen i Korint ser vi samma sak, och där man i vissa översättningar har valt att parafrasera det grekiska ordet för ”ett” (εν).

The man who plants and the man who waters have one purpose [εν], and each will be rewarded according to his own labor. (3:8 [NIV])

Här handlar det om att den som planterar och den som vattnar är ett i syfte och målsättning. Det mest troliga är att även Joh 10:30 skall förstås på samma sätt. Orden i 1 Kor 3:8 påminner även om Paulus ord till församlingen i Filippi.

Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium. (1:27)

Att församlingen skulle vara ett i ande och sinne stämmer överens med Jesu bön att ”bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett” (Joh 17:11). Men låt oss även studera texten direkt efter ”jag och Fadern är ett”. Efter att Jesus uttalade dessa ord tog judarna upp stenar för att stena honom, varvid Jesus ställde den intressanta frågan: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Är inte detta en märklig fråga om han precis hade gjort anspråk på att vara Gud? Borde han inte ha förstått varför de ville stena honom? Det måste därför ha funnits en annan anledning bakom deras aggression.

Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern helgat och sänt till världen: Du hädar [blasphemeo], därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:33-36)

Om Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ”jag och Fadern är ett”, vad innebar då judarnas anklagelse att ”du hädar och gör dig själv till Gud [theos], du som är en människa”? I Folkbibeln har man översatt det grekiska theos med ”Gud”, trots att theos inte har någon inledande versal samt inte föregås av bestämd artikel, vilket innebär att vi lika gärna kan skriva “du hädar och gör dig själv till en gud”. Och denna alternativa översättning stämmer mer med kontexten. Om judarna anklagade Jesu för att göra sig själv till Gud, varför kontrade han då med orden ”står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Vad kunde han vinna med att kalla dem för gudar om han själv gjorde anspråk på att vara Gud? Det är trots allt en gigantisk skillnad mellan att vara Gud och att vara en gud. Men om Skriften kallade dessa judar för gudar, då var det ingen överdrift att Jesus blev anklagad för att vara en gud. 

Men om Jesus gjorde anspråk på att vara en gud, hur får vi då ihop det med att han samtidigt var en människa? Kan man vara gud och människa på samma gång? Ja, Gud sade till Mose ”nu gör jag dig till en gud för farao” (2 Mos 7:1 [Bibel 2000]). I Folkbibeln står det ”se, jag har satt dig att vara som Gud för farao”. Men det finns inget ”som” i den hebreiska texten. Man kan dock tolka det som att Mose blev som Gud i den makt och auktoritet Gud hade gett honom inför Farao. Att en människa kan vara en gud ses även i Ps 82, den psalm Jesus citerade i Joh 10:34. 

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (82:6-7)

Dessa ledande judar, här kallade för gudar, skulle dö som människor dör. Skillnaden mellan att dessa var gudar och samtidigt människor låg inte i deras väsen, utan i deras nivå av makt och auktoritet. Trots att de hade blivit delegerade makt och auktoritet av Gud, skulle de, på grund av sina synder, dö som människor dör. De fick med andra ord inte dö i sin upphöjda, delegerade position utan i en degraderad ställning. Att vara en gud respektive människa i Bibeln handlar alltså inte om en väsensskillnad utan om en skillnad i nivå av makt och auktoritet. Man kan även uttrycka det som en skillnad i status. Det är denna skillnad i status som skiljer Jesus från alla andra Guds söner och döttrar.

Men varför blev Jesus anklagad för hädelse? Hädelse behöver inte innebära att man gör anspråk på att vara Gud utan kan bero på att man talar något stötande. Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande [blasphemia] och all annan ondska.” (Efe 4:31 [se även Kol 3:8; 1 Tim 6:4; Upp 2:9]). Det grekiska ordet blasphemia, vilket betyder ”hädelse”, kan som sagt innebära att man säger något stötande. I Joh 10 handlade det om att Jesus hade gjort anspråk på att vara Guds son (10:36). Men att vara Guds son innebär inte att man är Gud. Denna typ av sonskap handlar om lydnad, efterföljelse och representantskap, och har inget med genetik att göra. På Bibelns tid titulerades både änglar och människor som Guds söner.

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner (änglar) att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. (1 Mos 6:1-2)

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. (2 Mos 4:22-23)

Din (David) son Salomo är den som skall bygga mitt hus och mina förgårdar. Ty honom har jag utvalt till min son, och jag skall vara hans fader. (1 Krön 28:6)

Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli … son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk 3:23-38)

Inte någonstans står det att dessa var Guds söner till väsen och ursprung. Att vara Guds son handlar om att man blir utvald av Gud till att vara hans son (se under Titeln ”Guds Son”). Även vi har utvalts att vara Guds söner och döttrar: ”Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.” (Gal 4:7). Den stora skillnaderna mellan oss och Jesus är att han är den Guds Son som finns förutsagd i GT (2 Sam 7:12-14; Ps 2:7).  

Slutligen visar kapitlet efter att den traditionella tolkningen av Joh 10:30 inte stämmer. Jesus får höra att Lazarus är sjuk, och efter två dagars väntan säger han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen” (11:7), varvid de svarar honom: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen” (11:8). Orden ”nyss försökte judarna stena dig” är kopplade till kapitel 10. Men varför titulerade lärjungarna honom med mänskliga titeln rabbi om han i 10:30 hade gjort anspråk på att vara Gud? Nej, det mest troliga är att hans lärjungar inte förstod orden ”Jag och Fadern är ett” såsom kristna gör i dag.

Sammanfattningsvis innebär det att Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud utan talade om en enhet med Fadern i fråga om syfte och målsättning, där målet var att bevara fåren så att ingen av dem skulle gå förlorad. Att de ville stena honom tror jag har att göra med den höga position av makt och auktoritet han menade sig ha fått av Fadern. Han sade till judarna att ”Fadern är i mig och jag i Fadern” (10:38), vilket ledde till att ”de försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem” (10:39). Hans anspråket på att vara Guds Son var ett anspråk på att vara Israels kung, vilket ses i Natanaels ord i början på Jesu tjänst: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (Joh 1:49).

Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

I NT används titlarna ”Messias” och ”Kristus” på Jesus mer än 500 gånger. ”Messias” kommer av det hebreiska ordet mashiach (משׁיח), medan ”Kristus” härrör från det grekiska Christos (Χριστoς). Båda orden betyder ”smord” och härstammar från det hebreiska respektive grekiska verbet som betyder ”smörja”. Vi hittar ett sådant exempel när Petrus predikade för officeren Kornelius och hans hus.

Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. (Apg 10:38)

Lägg märke till vad som står i texten. Jesus botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. Det var alltså Guds smörjelse som gjorde att det skedde mirakler och inte att Jesus var Gud. Det som gör titlarna ”Messias” respektive ”Kristus” speciellt intressanta och viktiga att studera, är att de förekommer i samband med flera av de texter kristna använder som bevis för Jesu Gudom.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud … Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” – det betyder Kristus. (Joh 1:1-2, 40-41)

Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa. (Fil 2:5-7 [Helge Åkeson])

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. (Kol 2:8-9)

Men vad innebär det att Jesus är Kristus/Messias? I resten av artikeln kommer fokuseringen att ligga på titeln ”Messias” eftersom den ger en tydligare koppling till GT. Denna titel kommer, som tidigare nämnts, av det hebreiska ordet mashiach, och som i sin tur härstammar från verbet mashach som betyder ”smörja”. En mashiach är en person som blivit smord (mashach) av Gud för en speciell uppgift. På GT:s tid smorde Gud människor in i deras respektive tjänster som kung, profet eller präst.

Juda män kom dit och smorde [mashach] David till kung över Juda hus … Var nu starka och tappra män, för Saul, er herre, är död, och Juda hus har nu smort [mashach] mig till kung över dem. (2 Sam 2:4, 7)

De åt och drack med stor glädje inför HERRENS ansikte den dagen, och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde [mashach] honom till en HERRENS furste och Sadok till präst. (1 Krön 29:22)

David och Salomo blev smorda till kungar medan Sadok blev smord till präst. De blev var och en beklädda med kraft (smorda) att fullgöra de uppdrag Gud hade gett dem. Och det var just smörjelsen som gjorde att de titulerades ”messias” (mashiach).

Den smorde [mashiach] prästen skall bära något av tjurens blod in i uppenbarelsetältet, och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju gånger framför förlåten inför HERRENS ansikte. (3 Mos 4:16-17)

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde [mashiach]. (Ps 2:2)

Rör inte mina smorda [mashiach (pl)], gör inte mina profeter något ont! (Ps 105:15)

Så säger HERREN till sin smorde [mashiach], till Koresh som jag har fattat vid hans högra hand. (Jes 45:1)

Dessa messiasgestalter var förebilder på den Messias (Jesus) som Gud hade utlovat i skrifterna. Jag väljer här att skriva ”Messias” med stor inledande bokstav eftersom hans uppdrag är så mycket större än sina förebilder. Men eftersom Jesus blev smord av Gud och fick titeln Messias visar det att han inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! Titlarna ”Messias” och ”Gud” går aldrig att förena. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Att Jesus är Messias vittnar om att han är begränsad till sin varelse och beroende av Guds kraft, och därför kan han omöjligt vara Gud.

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Gud gjorde Jesus till Messias. Faktum är att även vi troende har blivit smorda av Gud, vilket innebär att var och en av oss är en messias: “Den som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss, det är Gud” (2 Kor 1:21). Lägg även märke till att det inte står någonstans i Bibeln att Fadern är Messias, vilket är helt logiskt eftersom han är Gud och därmed obegränsad till sin natur. Jesus däremot är inte obegränsad till sin natur och är därför beroende av Guds smörjelse. Det som skiljer Jesus från oss andra är att han har fått en speciell smörjelse för att kunna fullgöra sitt unika uppdrag att vara världens frälsare. Och detta upphörde inte efter Jesu död och uppståndelse, utan kommer att fortsätta under tusenårsriket.

Jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år. (Upp 20:4)

Dessa martyrer kommer en dag att regera med Kristus, han som blivit smord av Gud, i tusen år. Den Jesus som skall vara kung i tusenårsriket är alltså inte Gud utan Guds smorde tjänare. 

Han (Gud) har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man (Jesus) som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.” (Apg 17:31)

Ja, Gud har bestämt Jesus till att döma världen. Inte för att han är Gud utan för att Gud har smort honom för den uppgiften. Men innan allt detta sker kommer vi att ropa: ”Välsignad är han (Jesus) som kommer i Herrens namn” (Matt 23:39). Att Jesus skall komma i JHWH:s namn innebär att han inte är JHWH.

Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad. Judarna sade: ”Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till. Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen. (Joh 8:56-59)

Denna text används emellanåt av kristna för att bevisa både att Jesus är Gud och att han hade en medveten preexistens. Låt oss därför gå igenom den vers för vers i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Som nämnts i andra artiklar går det aldrig att överskatta betydelsen av kontexten. Det är här det brister hos de flesta när de försöker förstå bibliska texter. 

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” (8:56)

Spontant ges intrycket av att Abraham fick se Jesus under sin livstid, alltså ca 2 000 år innan Jesus föddes på jorden. Men stämmer detta med Bibeln som helhet? Hebreerbrevets författare skriver att ”sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr 1:1-2). Om det var först ”i den sista tiden” Gud talade genom Jesus, borde det helt logiskt innebära att Jesus inte kan ha talat till Abraham. Petrus skriver på liknande sätt att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Därför måste det ses som långsökt att Jesus skulle ha uppenbarat sig för Abraham under dennes livstid. Men hur skall vi då förstå orden i 8:56 att ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”? Profeten Bileam fick för sitt inre se Messias hundratals år innan denne föddes i Betlehem.

Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. (4 Mos 24:17)

Stjärnan som träder fram ur Jakob är en anspelning på Messias både inom judendomen och kristendomen. I Hebr 11 finns många av Bibelns troshjältar uppräknade, inklusive Abraham. De fick alla se framtiden för sitt inre och välkomnade det.

Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död. I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebr 11:11-13)

Som sagt, även Abraham fick för sitt inre se Guds löfte till honom, vilket förmodligen inkluderade löftet om Messias (jmf Gal 3:16). Petrus predikade om kung David på Pingstdagen i Jerusalem. 

Han (David) var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:30-31)

David fick för sitt inre se Jesu uppståndelse hundratals år innan det inträffade. Utifrån dessa texter är det inte förvånande att Jesus kunde säga att Abraham ”jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”. På samma sätt förstår exegeten George R. Beasley-murray det: ”Abraham in vision entered the future, and so enjoyed a vision of the days of the Messiah”. (1) Så även om Abraham inte fick möta Jesus personligen fick han det för sitt inre.

”Judarna sade: ’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” (8:57)

Judarna sade till Jesus att ”du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Här saknas dock en viktig detalj i översättningen. I den grekiska texten finns ett frågetecken i slutet av meningen. Helge Åkeson har tagit fasta på detta och översatt med ”femtio år har du icke ännu, likväl har du sett Abraham?” Nu har vi helt plötsligt en fråga och inte ett påstående. Judarna missförstod det Jesus hade sagt och tolkade det felaktigt att han hade fått se Abraham. Men det var inte det Jesus menade. Redan tidigare i samma kapitel hade det skett två missförstånd.

Än en gång sade Jesus till dem: ”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.” Då sade judarna: ”Tänker han ta sitt liv, eftersom han säger: Dit jag går kan ni inte komma?” (Joh 8:21-22)

Nej, Jesus hade inte tänkt ta livet av sig. Det han talade om var att han skulle gå till Fadern och dit kunde de inte komma. Några verser längre fram missförstod de honom igen.

Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden. Judarna sade: ”Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?” (Joh 8:51-53)

Nej, Jesus sade inte att hans ord skyddade mot en jordisk, kroppslig död. Det han sade var att hans ord skyddade mot den eviga döden. Och sedan, i 8:57, missförstod de honom igen. Nej, Jesus menade inte att han hade fått se Abraham 2 000 år tidigare. 

”Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till.” (8:58)

I satsen ”Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till” har vi de omdiskuterade grekiska orden ego eimi. Den bokstavliga betydelsen är ”jag är” (inga stora bokstäver i den grekiska texten). I vissa fall behöver man dock lägga till ett pronomen för att ”jag är” ska bli begripligt, t.ex. ”jag är han” eller ”det är jag”. I Folkbibeln har man gjort betoningen ”Jag Är” för att skapa en tematisk koppling till 2 Mos 3:14 och de gudomliga orden ”Jag är som Jag Är”. Men detta är en subjektiv och överdriven betoning (se under Johannesevangeliet 8:24). Det Jesus ville säga var att ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Att Messias fanns före Abraham är en utbredd tanke inom judendomen, där man menar att Gud skapade sju saker innan han skapade allt annat.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (2)

En av de första sakerna Gud skapade var Messias namn. Inte Messias som person utan hans namn. Som vi såg tidigare skrev Petrus att Jesus var ”utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull”. Han fanns i Guds plan från tidernas begynnelse för att han, när tiden var inne, skulle uppenbaras för Israels folk. Kom ihåg att Johannes döparen blev kallad att vittna om ljuset (Joh 1:6-8). Men vilket ljus handlar det om? Det är samma ljus Gud talade fram i 1 Mos 1:3-5, vilket rabbinerna tolkar som Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written … – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach. (3)

Vidare är Jesu funktion som Messias det centrala temat genom hela Johannesevangeliet (1:41; 4:25; 7:31; 9:22; 10:24; 11:27; 12:34). Det är även själva anledningen till att Johannes skrev ner sitt evangelium (20:30-31). Därför är det långsökt att Jesus skulle ha menat något annorlunda med orden ego eimi. Med största sannolikhet menade han ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Han var utsedd i Guds plan, och den planen fick Abraham se för sitt inre. Det bör även poängteras att Jesus som Messias vittnar om att han inte är Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. ”Messias” och ”Gud” är två titlar som aldrig går att förena (se under Titeln ”Messias”).

”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan.” (8:59)

Men om Jesus inte gjorde något anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, varför ville de då stena honom? Det är en högst berättigad fråga. Jag tror det har att göra med de anklagelser Jesus riktade mot dem tidigare i kapitlet och som ledde till att bägaren till slut rann över för dem. Han sade att de hade djävulen till sin far (8:44) och att de varken kände eller tillhörde Gud (8:47, 55), samt anklagade dem för att vara lögnare (8:55). Till sist släppte Jesus bomben att han var större än deras älskade fader Abraham. Men oavsett om dessa anklagelser var tillräckliga eller inte för att stena honom, finns det två saker som visar att det inte kan ha berott på orden ego eimi. 

I början på kapitel 9, alltså direkt efter denna händelse, fick Jesus och hans lärjungar se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (9:2). Om Jesus precis innan hade gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är det då inte märkligt att lärjungarna titulerade honom ”rabbi” vilket betyder ”lärare”? Varför valde de en så pass mänsklig titel på deras Skapare, ja, den Gud som har skapat hela universum? Borde de inte istället ha sagt ”Gud, Allsmäktige, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Det är helt ologiskt att lärjungarna skulle ha kallat honom för ”rabbi” om de trodde att han vara Gud. Den andra saken som visar att han inte kan ha gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är den senare händelsen inför Stora rådet i Jerusalem.

Översteprästerna och hela Stora rådet sökte nu skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget, trots att många falska vittnen trädde fram. (Matt 26:59-60)

Det står att de sökte ”skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget”. Varför trädde ingen fram och påminde om orden ego eimi i Joh 8? Borde inte ett anspråk på att vara Gud ha varit tillräckligt för att kunna döma honom till döden? Dessutom, vad säger Pilatus när han och Jesus står inför folket?

Pilatus frågade dem: “Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?” Alla svarade: “Korsfäst honom!” Han frågade: “Vad har han gjort för ont?” (Matt 27:22-23)

Ännu en gång benämns Jesus som Messias, en titel som betyder att han är smord. Men att bli anklagad för att vara den Smorde är långt ifrån samma sak som att vara Gud. Och vidare ställde Pilatus frågan: ”Vad har han gjort för ont?” Det är en märklig fråga om Jesus i Joh 8 hade gjort anspråk på att vara Gud. Ett sådant anspråk borde tveklöst ha kommit till Pilatus kännedom och därmed utgjort ett hot mot både hans och kejsarens makt.

---

(1) Beasley-murray, George R. John, vol. 36. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006.

(2) Talmud, Pesarim 54a.

(3) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, Ltd, 2007, s. 18.