Kategori: Okategoriserade

Sammanfattning

Så vad menade Johannes med logos i sin prolog? Var Jesus det eviga logos som, när tiden var inne, tog sin boning ibland oss. (1:14)? Eller handlar det om Guds torah/vishet som fick en kropp i människan Jesus? Personligen tycker jag Lars Hartman, som vi såg tidigare, har en poäng när han skriver att det är ”mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig”. Det var Guds vishet, beskriven i vishetslitteraturen, som tog sin boning i Jesus. Men detta är inte samma sak som att Jesus var denna vishet i en preexistent tillvaro. Dunn skriver att

while we can say that divine wisdom became incarnate in Christ, that does not mean that Wisdom was a divine being, or that Christ himself was pre-existent with God, but simply that Christ was (and is) the embodiment of divine Wisdom, that is, the climactic and definitive embodiment of God’s own creative power and saving concern. (1)

Dunn menar att Jesus blev visheten förkroppsligad, men utan att tidigare ha varit denna vishet i en preexistens. Men om nu Jesus blev Guds vishet förkroppsligad, varför valde Johannes det grekiska ordet logos och inte det grekiska ordet för vishet som är sofia (σοφία)? Anledningen var förmodligen att sofia är ett feminint ord och, som vi såg tidigare, beskrivs tydligt feminint i vishetslitteraturen.

Hon (visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne. (Vish 8:2-3 [Bibel 2000])

Med tanke på vishetens feminina uttryck ansåg Johannes det mer passande att välja det maskulina ordet logos. Och att Johannes valde logos framför det grekiska nomos (νόμος), motsvarigheten till det hebreiska ordet torah, hade förmodligen sin orsak i att bilden av den gudomliga visheten var på den tiden mer utbredd än torah. Logos var helt enkelt det mest passande alternativet av de tre.

För de som likväl har svårt att släppa tanken på Jesus som logos och Gud i en preexistent tillvaro, får gärna fundera över hur Jesus senare kunde säga att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (17:3)? Hur kunde Johannes uppge att Jesus var logos och Gud i prologen, för att några kapitel senare ta med Jesu ord att endast Fadern är Gud? Det blir även problem med Johannes summering av sitt evangelium: ”För att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son” (20:31). Jesus är Guds smorde tjänare och inte en andra person i Gudomen.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 212.

”Genom honom (det) har allt blivit till” (Joh 1:3)

Vad innebär det att allt har blivit till genom logos? De flesta kristna anser att Jesus som logos är alltings Skapare. En exeget som ansluter sig till denna skara är David J. MacLeod. 

From the biblical perspective the unifying explanation of the universe is a person, the λόγος, the Son of God, who became man and walked the earth as Jesus Christ. This is the one who created the universe, who sustains the universe, and for whom the universe exists. (1)

Helt klart finns det texter i NT som ger stöd för uppfattningen att Jesus är Skaparen av allt. Några av de mest framträdande är 1 Kor 8:5-6, Kol 1:15-17 och Hebr 1:1-2. Medan prologen säger att allt är skapat genom logos, säger dessa texter att allt har skapats genom Jesus. Därför verkar det uppenbart att Jesus måste vara detta logos genom vilken Gud skapade allt. Men likväl uppstår problem vid en jämförelse med andra texter i Bibeln (nedan). Det många inte känner till är att prologens ord ”genom honom (logos) har allt blivit till” är i harmoni med judiskt tänkande. I midrashen Genesis Rabbah från 400-talet v.t. ges en förklaring till hur allting började. 

The Torah declares: ’I was the working tool of the Holy One, blessed be He.’ In human practice, when a mortal king builds a palace, he builds it not with his own skill but with the skill of an architect. The architect moreover does not build it out of his head, but employs plans and diagrams to know how to arrange the chambers and the wicket doors. Thus God consulted the Torah and created the world, while the Torah declares, In the beginning God created, beginning referring to the Torah, as in the verse, The Lord made me as the beginning of His way (Prov. VIII, 22). (2)

Lägg märke till personifieringen av Guds torah: ”I was the working tool of the Holy One”, vilket är samma typ av personifiering vi såg tidigare av visheten. Torah omnämns som en plan eller ritning varigenom ”God consulted the Torah and created the world”. Att Gud skapade allt genom sin torah påminner om Johannes ord att ”genom honom (det) har allt blivit till”. Det påminner även om orden vi såg tidigare i Salomos vishet.

Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre, du som har skapat allt med ditt ord [logos], och som genom din vishet gjorde människan för att hon skulle härska över allt du skapat … Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen. (Vish 9:1-2, 9 [Bibel 2000])

Gud skapade allt genom sin vishet. Om vi utgår från att Johannes hade samma slags tänkande, är det inte förvånande att han inledde sin prolog med logos i bestämd form, utan att ge någon förklaring till dess betydelse. Mottagarna av hans evangelium visste att han syftade på Guds torah/vishet som var ”the working tool of the Holy One”. Nedan kommer vi att gå igenom perikoperna 1 Kor 8:5-6, Kol 1:15-17 och Hebr 1:1-2 för att jämföra dem med Johannes prolog.

”Allt är skapat genom honom och till honom” (Kol 1:16)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från [ek] vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom [dia] vilken allting är och genom [dia] vilken vi själva är. (1 Kor 8:5-6)

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom [dia] honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom [dia] honom. (Kol 1:15-17)

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom [dia] honom har han också skapat världen. (Hebr 1:1-2)

Dessa tre texter har det gemensamt att allt är skapat genom (grek. dia) Jesus. I första texten finns dock en viktig skillnad och det är att allt är skapat från (av) (grek. ek) Fadern. Inte någonstans i NT sägs att allt är skapat från (av) Jesus, utan det är skapat genom honom. Lägg även märke till Paulus ord i samma text att ”så har vi bara en Gud, Fadern”. Han säger inte ”så har vi bara en Gud; Fadern, Sonen och den helige Ande”. Att han omnämner Jesus som Herre bör inte övertolkas eftersom det är en delegerad position Gud har satt honom i: ”Honom (Jesus) har Gud gjort både till Herre och Messias” (Apg 2:36). 

I den andra texten står det att Jesus är den osynlige Gudens avbild, vilket innebär att han inte kan vara Gud som är originalet. Originalet och avbilden är två olika saker, där originalet helt naturligt har existerat längre än avbilden. Tredje texten överensstämmer med de andra och behöver därför inte kommenteras ytterligare. Så hur skall vi förstå dessa tre texter? De nämner trots allt Jesus, på ett eller annat sätt, som delaktig i skapelsearbetet, på samma sätt som det görs om logos i Johannesprologen. Lars Hartman, professor emeritus i NT:s exegetik vid Uppsala universitet, presenterar några intressanta tankar kring Kol 1:15-20 som är värda att reflektera över.

I vår text fokuseras hur han (Gud) ‘uttryckt sig’ genom Jesus, ‘den osynlige Gudens avbild’. När vi vill försöka förstå detta bör vi inte utgå från den historiske Jesus, flytta upp honom på Guds tron och föra honom tillbaka, tillbaka, tillbaka i evighet, och så tillägga honom egenskapen att vara preexistent (= ha en tillvaro före sitt jordeliv). Det är nog mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig. Det innebär att man byter ut en bild från människovärlden mot en annan från samma värld, nämligen bilden av plan eller vishet. Vi kan t o m försöka ersätta ‘plan’, ‘vishet’ med ‘verksam avsikt’. Gud har en ‘verksam avsikt’ och i enlighet med den uttrycker han sig. Denna verksamma avsikt ligger bakom Jesu person och verk. (3)

Lägg märke till Hartmans ord att ”det är nog mera rättvist att ta fasta på textens anknytning till samtida tankar om den gudomliga visheten med vilken och genom vilken Gud uttrycker sig”. Det går inte att bortse från de synonyma uttrycken logos/torah/visheten i texterna ovan, inte om vi inser att de uppstod i en judisk kontext i mellanöstern för ca 2 000 år sedan. För dessa författare hade Gud en plan, verksam avsikt, som tog sig fysiskt uttryck i personen Jesus. Gud planerade att sända sin Messias och som, när tiden var inne, verkställde den planen. 

I Kol 1:15-17 står det om Jesus att allting skapades ”i honom”, ”till honom” och ”genom honom”. Men vad innebär det? Om uttrycket ”i honom” skall förstås bokstavligt, så som man traditionellt brukar tolka att allt är skapat genom honom, får vi en Jesus av gigantiskt mått. Så detta kan knappast ha varit Paulus tanke när han skrev sitt brev. Lars Hartman delar med sig av några intressanta tankar även kring detta. 

Alltet är skapat enligt Guds verksamma avsikt och denna präglar alltet. I den meningen skulle vi kunna tala om en försvagad lokal betydelse: alltet omsluts av denna verksamma avsikt och är så ‘i’ den. Alltet har vidare kommit till ”genom” honom. Mänskligt talat hyste Gud denna verksamma avsikt och lät den bli, vara och förbli verksam … Slutligen ”till honom”. Guds verksamma avsikt har alltså också ett mål. I det här sammanhanget blir det skapade alltet inriktat mot Kristi verk, det som enligt v 20 innebar en försoning mellan det skapade alltet och honom. (4)

Eftersom Jesus är Guds verksamma avsikt blir det därför mer förståeligt hur allt har kunnat skapas i honom. Allt i skapelsen omsluts av denna plan och befinner sig därför i den (Jesus). Sammanfattningsvis kan sägas att allt skapades i, genom och till Jesus eftersom han har varit Guds plan/verksamma avsikt ända från begynnelsen. Inom judendomen talar man om sju saker Gud skapade innan han skapade allt annat, och en av dessa saker var Messias namn. (5) Men för de som likväl hävdar att Jesus hade en medveten preexistens samt var delaktig i skapelsearbetet, finns en fråga som behöver få svar: varför finns det flera texter i NT som visar på motsatsen?

Jämförelse med andra texter i NT

I Apostlagärningarna finns en bön uppskriven som lärjungarna bad till Gud vid ett tillfälle i Jerusalem.

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: “Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprörs hedningarna och tänker folken ut meningslösa planer? Jordens kungar träder upp, och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans Smorde. Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” (Apg 4:24-30)

De ropade till Gud att “Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem”. Men det finns inget i deras bön som antyder att Jesus skulle ha varit med vid detta skapelsearbete. Istället kallade de Jesus för ”din helige tjänare”, vilket visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Om Jesus är det logos i prologen varigenom Gud skapade allt, varför får han då inte den upphöjelse han förtjänar? Varför tituleras han ”enbart” som en tjänare åt Gud och inte som varken skapare eller medskapare? Det finns ytterligare en text i Apostlagärningarna som ger upphov till samma frågeställning. Paulus befinner sig här på Areopagen i Aten.

Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo … Han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man (Jesus) som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda. (Apg 17:24-26, 31)

Paulus sade till åhörarna att ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den”, för att sedan uppge att Gud skall döma världen med rättfärdighet ”genom den man (Jesus) som han har bestämt till det”. Det finns inget i Paulus tal som visar att Jesus är den skapare han först nämnde om. Istället sade han att Jesus är en man som Gud har bestämt (utvalt) till att göra hans vilja. Om Jesu efterföljare såg honom som alltings skapare, varför blev han då inte upphöjd som sådan? Han är inte ens upphöjd som medskapare utan ”endast” som tjänare åt Gud, han som har skapat allt. Petrus skriver att Gud utförde sitt skapelsearbete i kraft av sitt logos.

Framför allt skall ni tänka på att i de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och frågar: ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord [logos]. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord [logos] sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas. (2 Petr 3:3-7 [Bibel 2000])

Trots att Petrus hade blivit undervisad av Jesus i 3,5 års tid, finns det inget i Petrus text som tyder på att han kopplade samman detta skapande logos med en preexistent Jesus. Snarare är hans ord i harmoni med Psaltarens budskap: ”Himlen är skapad genom HERRENS ord [logos], alla dess härskaror genom hans muns ande … Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (33:6, 9). Ja, det är märkligt varför Petrus inte identifierade Jesus med logos, om det är så logos skall förstås i Johannesprologen. Avslutningsvis skall vi se på en text från Uppenbarelseboken som ger upphov till samma frågeställning. 

Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.” … Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: “Du, vår Herre och Gud (Fadern), är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.” (Upp 4:8-11)

Herren Gud (Fadern), får ensam ta emot pris, ära och makt eftersom ”du har skapat allt”. Jesus inkluderas inte i dessa ord utan omnämns först i kapitlet efter som ett slaktat lamm (5:6). Det intressanta med Uppenbarelseboken är att dess författare anses traditionellt även ha skrivit Johannesevangeliet. Så hur kunde Johannes i sin prolog skriva att allt skapades genom Guds logos, för att i Uppenbarelseboken säga att endast Fadern är den som skapat allt? Det mest troliga är därför att logos i prologen handlar om Guds logos/torah/vishet, vilket Lars Hartman nämner som Guds plan/verksamma avsikt? Det var denna plan som slutligen tog sig uttryck i personen Jesus, han som Gud gjorde till både Herre och Messias (Apg 2:36).

---

(1) MacLeod, David J., ”The Creation of the Universe by the Word: John 1:3-5”, Bibliotheca Sacra 160 (2003), s. 189.

(2) Genesis Rabbah, 1:1. (https://archive.org/details/RabbaGenesis/page/n47/mode/2up)   2020-11-28

(3) Hartman, Lars. Kolosserbrevet. EFS-förlaget, Uppsala, 1985, s. 43.

(4) ibid, s. 44-45.

(5) Talmud, Pesarim 54a.

”Ordet blev kött och bodde bland oss” (1:14)

Fjärde och sista gången logos förekommer i prologen är i vers 14 där det står att ”ordet [logos] blev kött och bodde bland oss.” Men handlar detta om en preexistent Jesus som blev människa, eller var det Guds torah/vishet/plan/verksamma avsikt som blev kött? Märk väl att det inte står att ”Gud blev kött” eller ”Sonen blev kött” utan ”logos blev kött”. Enligt exegeten John A. T. Robinson måste inte vers 14 handla om en preexistent Jesus.

What I believe John is saying is that the Word, which was θεός (1.1), in his self-revelation and expression, σὰρξ ἐγένετο (1.14), was embodied totally in and as a human being, became a person, was personalised not just personified. But that the Logos came into existence or expression as a person does not mean that it was a person before. In terms of the later distinction, it was not that the Logos was hypostatic (a person or hypostasis) and then assumed an impersonal human nature, but that the Logos was anhypostatic until the Word of God finally came to self-expression not merely in nature and in a people but in an individual historic person, and thus became hypostatic. (1)

Denna utvaldhet är inget nytt fenomen för NT, utan Paulus skriver att Gud ”innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom (Jesus) för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Efe 1:4). Gud utvalde oss innan världens skapelse, trots att vi inte fanns till som medvetna preexistenta varelser. Paulus säger om Gud att han ”kallar på det som inte är, som om det vore till” (Rom 4:17). I Uppenbarelseboken står det om ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp 13:8), trots att detta Lamm (Jesus) slaktades långt senare i historien. Författarna på Bibelns tid tänkte och uttryckte sig många gånger på sätt som vi inte är vana vid i dag. Exegeten James D. G. Dunn skriver att

prior to 1.14 nothing is said in the poem/hymn that would be strange to a Hellenistic Jew familiar with the Jewish reflection on the immanence of God. It is with 1.14 that the shockingly new is expressed: that the Logos became flesh, became a man, Jesus of Nazareth. Properly speaking, then, it is only with 1.14 that Jesus as such comes into the story. To be somewhat pedantic, according to the Johannine prologue, Jesus is not the Word; he is the Word became flesh. (2)

Enligt Dunn var inte Jesus det logos prologen nämner om, utan det kött som logos till slut blev. De synonyma uttrycken logos, torah och visheten tog sin boning i Jesus. Inte att han var dessa uttryck i en preexistent tillvaro, men att han blev deras fulla manifestation på jorden. Han blev Guds torah och vishet för människorna. När han undervisade Guds ord (logos) var det Gud som talade genom honom. Inte att han var Gud men att han var Guds kanal till mänskligheten. Det har aldrig funnits någon människa som representerade Gud till den grad Jesus gjorde det.

En av de starkaste förebilderna i GT på Messias (Jesus) är patriarken Jakobs son Josef. De flesta känner till berättelsen om hur han var speciellt älskad av sin far. Inom judedomen har man gjort en intressant tolkning där Josefs yttre avspeglade Jakob mer än de andra sönerna.

Jacob loved the son whose features most closely resembled his own. Can it be that among twelve sons only one looked like the father? … There was something unique about Joseph’s appearance, but it was not something that could be captured in a photograph. R’ Yitzchak Ze’ev Soloveitchik, the Brisker Rav, noted that Joseph’s face had a uniqueness that only Jacob could discern. (3)

Trots att Jakob hade 12 söner var det bara Josef som liknade honom på ett unikt sätt. Parallellen med NT:s beskrivning av Jesus är slående. Därför är det inte märkligt att Jesus kunde säga till lärjungarna att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Det fanns ingen som liknade Fadern mer än han.

”Den Enfödde, som själv är Gud.” (1:18)

Detta är, liksom 1:1, en mycket omdiskuterad vers, där ordet ”Enfödd” har skapat uppfattningen att endast Jesus är född av Gud. Detta trots att Johannes nämner några verser tidigare att även vi är födda av Gud (1:13). Men låt oss studera 1:18 på djupet för att kunna förstå dess betydelse.

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde [monogenes], som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. (Joh 1:18)

Det grekiska ordet monogenes (μονογενής) är en sammanslagning av monos (μόνος) och ginomai (γίνομαι), där monos betyder ”ensam, endast” medan ginomai betyder ”bli till”. Detta senare ord ska inte förväxlas med gennao (γεννάω) som har den egentliga betydelsen ”födas” (Matt 2:1). Monogenes handlar därmed inte om en födelse i vanlig bemärkelse utan avser ett blivande. Exegeten James R. White skriver i sin monografi The Forgotten Trinity.

The Greek term used is μονογενής (monogenes). The term does not refer to begetting, but to uniqueness. While the traditional translation is ”only-begotten,” a better translation would be ”unique” or ”one of a kind.” (4)

Det intressanta med White är att samtidigt som han energiskt försvarar treenighetsläran erkänner han att monogenes inte har den betydelse man vanligen ser i översättningar. Även exegeten Craig S. Keener tar upp dess betydelse i sin kommentar The Gospel of John.

Commentators dispute the significance of μονογενής; some follow the traditional translation ”only begotten,” whereas others object that this is not even a sound etymological reading of the term. ”Only begotten” fails the etymology test, as it would require a different word, μονογεννητός; μονογενής derives instead from a different root, γένος, leading to the meaning ”one of a kind.” … Although the LXX attests that the term applies well to an only child (Judg 11:34; Tob 3:15; 6:11; 8:17), it applies also to other unique things (Ps 21:21; 24:16; 34:17 LXX) – most significantly for John, to divine Wisdom (Wis 7:22). (5)

Att Jesus är ”ensam i sitt slag” ger en intressant parallell till patriarken Jakobs son Josef. Det finns mer att säga om Josefs unika sonskap till Jakob i förhållande till de andra sönerna. 

[As Jacob lay on his deathbed] He called to his son Joseph (47:29) – were the other tribes not his sons? Rather, Joseph was more his son than any of the others … Joseph was truly his son, for they both had the same image; whoever saw Joseph testified that he was Jacob’s son. (6)

Josef var inte Jakobs ende son utan hans unike son. Och eftersom Josef är en tydlig förebild på Messias (Jesus) är det högst troligt att Jesus skall förstås som den unike sonen till Gud och inte den ende. För att krångla till Joh 1:18 ännu mer finns det två olika grekiska textvarianter att välja mellan. Den ena varianten lyder ”den unike, som själv är Gud” (μονογενὴς θεὸς), medan den andra syftar på “den unike Sonen” (ὁ μονογενὴς υἱός). Den respekterade textkritikern Bruce M. Metzger har ställt sig tveksam till att Johannes, evangeliets författare, skulle ha menat att Sonen är Gud. Han anser istället att orden μονογενὴς θεὸς (”den unike Guden/guden”) kan vara ett översättningsfel i den tidiga Alexandrinska texttraditionen. 

It is doubtful that the author would have written μονογενὴς θεὸς, which may be a primitive, transcriptional error in the Alexandrian tradition. (7)

Även exegeten Bart D. Ehrman tar upp detta i sin monografi Misquoting Jesus. I sammanhanget nämner även han upp att monogenes bör förstås som ”unik” och inte ”enfödd”.

The Prologue then ends with some striking words, which come in two variant forms: ”no one has seen God at any time, but the unique Son/the unique God who is in the bosom of Father, that one has made him known” (v. 18). The textual problem has to do with the identification of this ”unique” one. Is he to be identified as the ”unique God in the bosom of the Father” or as the ”unique Son in the bosom of the Father”? It must be acknowledged that the first reading is the one found in the manuscripts that are the oldest and generally considered to be the best – those of the Alexandrian textual family. But it is striking that it is rarely found in manuscripts not associated with Alexandria. Could it be a textual variant created by a scribe in Alexandria and popularized there? If so, that would explain why the vast majority of manuscripts from everywhere else have the other reading, in which Jesus is not called the unique God, but the unique Son.     

     There are other reasons for thinking that the latter reading is, in fact, the correct one. The Gospel of John uses this phrase ”the unique Son” (sometimes mistranslated as ”only begotten Son”) on several other occasions (see John 3:16, 18); nowhere else does it speak of Christ as ”the unique God.” … The term unique God must refer to God the Father himself – otherwise he is not unique. But if the term refers to the Father, how can it be used of the Son? Given the fact that the more common (and understandable) phrase in the Gospel of John is ”the unique Son,” it appears that that was the text originally written in John 1:18. (8)

Eftersom det finns olika grekiska textvarianter av Joh 1:18 går det inte att använda denna vers som bevis, varken för eller emot, att Jesus skulle vara Gud. Mycket talar dock för att Metzger och Ehrman har rätt i att ”den unike sonen” är den mest korrekta varianten.

---

(1) Robinson, John A. T. The Priority of John. SCM Press Ltd, 1985, s. 380-381.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 120.

(3) Scherman, Nosson. Bereishis: Genesis / A New Translation with a Commentary Anthologized from Talmudic, Midrashic and Rabbinic Sources, vol. II. Mesorah Publications, ltd. 1998, s. 1565-1566.

(4) White, James R. The Forgotten Trinity: Recovering the Heart of Christian Belief. Bethany House Publishers, 1998, s. 61. 

(5) Keener, Craig S. The Gospel of John: A Commentary, vol I. Baker Academic, 2003, s. 412-413.

(6) Scherman 1998, s. 1590-1591.

(7) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, 1994, s. 170.

(8) Ehrman, Bart D. Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. HarperSanFrancisco, 2005, s. 161-162.

     

Logos i Nya testamentet

Vi behöver även studera NT för att se hur Jesus och lärjungarna använde sig av Guds logos. 

Jag (Jesus) har gett dem (lärjungarna) ditt ord [logos], och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen … Helga dem i sanningen, ditt ord [logos] är sanning. (Joh 17:14, 17)

Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. Detta är det ord [logos] som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen.” (Apg 10:34-37)

Evangeliet har predikats för oss liksom för dem (Israels barn i öknen). Men för dem blev ordet [logos] som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det. (Hebr 4:2)

Guds ord [logos] är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord [logos]. (Upp 20:4)

När Jesus sade att han hade gett Guds logos till lärjungarna syftade han knappast på sig själv. Det var Guds budskap han gav dem. På samma sätt menade Petrus att ”det ord [logos] som Gud sände till Israels folk” var Guds budskap och inte en preexistent Jesus. Hebreerbrevets författare skrev att Israels barn fick höra evangeliet, synonymt med logos, under sin långa ökenvandring. Men han gav ingen antydan om att detta logos skulle ha varit Jesus i en preexistens. Samma författare menade att ”Guds logos är levande och verksamt” med anspelning på Bibelns samlade undervisning. Till sist står det att martyrerna ”hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds logos”. Här ses en tydlig skillnad mellan Guds logos och Jesus, vilket visar att författaren inte tolkade dem på det sätt kristna vanligen gör i dag.

Jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet … Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är ”Guds Ord [logos]”. (Upp 19:11-13)

Detta är enda stället i NT där Jesus specifikt benämns Guds logos. Författaren skriver att Jesus fick detta namn, vilket logiskt innebär att han fick det vid en viss tidpunkt i historien. Jesus kan därför inte alltid ha varit Guds logos. Men om han inte alltid har varit detta logos, hur sannolikt är det då att han var det logos Joh 1:1 nämner om? Det är en berättigad fråga värd att fundera över.

De synonyma uttrycken logos, torah och visheten

Från ett judiskt perspektiv är logos vidare synonymt med torah och visheten. Handlar en text om logos handlar det underförstått även om torah och visheten. Exegeten Craig S. Keener tar upp detta i sin kommentar The Gospel of John.

Scholars have long acknowledged that Judaism identified divine Wisdom with Torah, observing also that all the statements made in the Prologue regarding the Logos (except, of course, ’the Word was made flesh’) can be paralleled with statements made in Jewish sources about Wisdom, or the Torah. John’s Logos comes close to the form of Wisdom motif identified with Torah. (1)

I skapelseberättelsen står det att ”i begynnelsen [reshit] skapade Gud himlarna och jorden”. Men enligt rabbinerna kan versen även översättas ”på grund av reshit skapade Gud himlarna och jorden”. Dessa menar att det hebreiska ordet reshit syftar på torah. Men andra ord skapade Gud himlarna och jorden på grund av torah. Rabbinerna gör vidare en tematisk koppling med visheten i Ords 8:22, vilket ses i den judiska midrashen Genesis Rabbah.

R. Banayah said: The world and the fullness thereof were created only for the sake of the Torah: The Lord for the sake of wisdom [i.e. the Torah] founded the earth (Prov. III, 19). (2)

Enligt denna midrash är torah och visheten synonyma uttryck. Nu kanske några invänder med att vad spelar det för roll? Johannesprologen handlar om logos och inte om dessa båda uttryck. Det är delvis sant, men för att rätt kunna förstå logos i prologen behöver vi studera torah och visheten eftersom de betyder samma sak. Och förutom att dessa tre uttryck var synonyma på Jesu tid behöver vi också förstå att de ofta användes personifierat.

Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras. I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp talar hon sina ord. (Ords 1:20-21)

Wisdom went out to make her dwelling among the children of men, and found no dwelling-place. Wisdom returned to her place, and took her seat among the angels. (1 Henok 42:2)

Då gav mig (visheten) världens skapare sin befallning, han som skapat mig lät mig få en varaktig boning. Han sade: I Jakobs land skall du slå läger, hos Israels folk skall du bosätta dig. Av evighet, från begynnelsen, är jag skapad av honom, och jag skall aldrig i evighet förgås. (Syr 24:8-9 [Bibel 2000])

Tidigare såg vi exempel på hur man personifierade logos i dåtidens judiska vishetslitteratur. I texterna ovan har man gjort samma slags personifiering av visheten. Enligt exegeten Edwin D. Freed hade man börjat personifiera logos och visheten redan innan Jesu födelse.

Wisdom and word, in that order, had come to be personified before the birth of Jesus. But to personify something means only to think or speak of it as having life – not to make it alive – or to symbolise an abstract idea in terms of human characteristics. (3)

Eftersom det var brukligt att personifiera logos vid den tiden, är det inte långsökt att Johannes gjorde samma sak med logos i sin prolog, men utan att på något sätt anspela på en preexistent Jesus.

---

(1) Keener, Craig S. The Gospel of John: A Commentary, vol. I. Baker Academic a division of Baker Publishing Group, 2012, s. 354.

(2) Genesis Rabbah 1:4. (https://archive.org/details/RabbaGenesis/page/n53/mode/2up)   2020-10-28

(3) Freed, Edwin D. ”Theological Prelude to the Prologue of John’s Gospel”. Scottish Journal of Theology 32/3 (1979), s. 268.

Logos i Gamla testamentet

De flesta exegeter idag är överens om att prologens två inledande ord ”I begynnelsen (grek. en arche) var ordet” anspelar på skapelseberättelsens inledning ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) står det, liksom i Joh 1:1, en arche istället för den hebreiska motsvarigheten bereshit. Och även om uttrycket ”Guds logos” inte finns i 1 Mos 1 är likväl hela skapelsen ett resultat av att Gud talade (1 Mos 1:3, 6, 9, 11, 14, 20, 24, 26, 29). Gud talade sina ord (logos) och allt blev skapat.

Himlen är skapad genom HERRENS ord [logos (LXX)], alla dess härskaror genom hans muns ande … Han sade och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps 33:6, 9)

”HERRENS logos” är synonymt med ”hans muns ande”, vilket innebär att ”han sade och det blev till, han befallde och det stod där”. Guds logos är det verksamma ord han uttalade vid skapelsearbetet. När Jesus efter sin uppståndelse kom till lärjungarna sade han att ”allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:44). Om Jesus är det logos Johannesprologen nämner om bör vi hitta honom som logos i GT (den grekiska översättningen Septuaginta [LXX]).

De ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. Han sände sitt ord [logos] och botade dem och räddade dem från undergång. (Ps 107:19-20)

Ditt ord [logos] är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

Hör HERRENS ord [logos], ni Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds undervisning (torah), du Gomorrafolk! (Jes 1:10)

HERRENS ord [logos] kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ”Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” (Jona 1:1-2)

I första texten har vi ett exempel på personifiering av logos. I tredje exemplet ses en s.k. parallellism där logos är synonymt med Guds torah (undervisning). I sin snävaste betydelse är torah de fem moseböckerna, men innefattar i själva verket all Guds undervisning. I sista texten står det att Guds logos kom till profeten Jona. Var det Jesus i sin preexistens som kom till honom? Nej, långt senare förklarade Jesus underförstått att det inte var han.

Jesus svarade dem (judarna): ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord [logos] kom till – och skriften kan ju icke bliva om intet.” (Joh 10:34-35 [1917])

Jesus sade till judarna att Guds logos kom till deras fäder, men utan att han på något sätt identifierade sig med detta logos. Det han menade var att Guds budskap kom till dem. I Psaltaren står det att ”han sänder sitt budskap till jorden, hans ord [logos] går ut med hast” (147:15). Parallellismen i versen visar att logos är synonymt med Guds budskap. James D. G. Dunn skriver i sin monografi att

in the OT ’the word of God’ is God’s utterance, God himself making known his will to his people, particularly through the agency of the prophet. Even when writers weave poetic imagery and metaphor round the concept the thought is still essentially of God’s effective power put forth to achieve his purpose. (1)

Precis som Dunn förklarar handlar Guds logos om Guds uttalade ord, hans vilja, till sitt folk Israel. Det har därför inget med en preexistent Jesus att göra.

Logos i den mellantestamentliga vishetslitteraturen

Det är lätt att, som tidigare nämnts, avfärda den mellantestamentliga litteraturen med argumentet att de inte är lika inspirerade som de bibliska böckerna. Men då missar man att dessa böcker var en del av den kulturella och religiösa kontext Jesus och lärjungarna levde och verkade i. De hjälper oss, tillsammans med de bibliska böckerna, att nå fram till en bättre förståelse av vad logos betyder.

Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre, du som har skapat allt med ditt ord [logos], och som genom din vishet gjorde människan för att hon skulle härska över allt du skapat och styra världen heligt och rättfärdigt och fälla rättsinniga domar. (Vish 9:1-3 [Bibel 2000])

När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp svingade sig ditt (Guds) allsmäktiga ord [logos] från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare med sin obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen. (Vish 18:14-16 [Bibel 2000])

When formerly there was no world with its inhabitants, you deliberated and spoke with a word, and immediately the works of your creation stood before you. (2 Bar 14:17)

I första texten ser vi ytterligare ett exempel på parallellism där logos är synonymt med Guds vishet. I andra exemplet stiger Guds logos steg ner till jorden som en hotfull krigare med uppdraget att sprida död överallt. Det är knappast en text kristna skulle använda för att visa på en preexistent Jesus. I sista texten står det att Gud ”spoke with a word” och allting blev skapat, vilket stämmer med Ps 33:9 som säger att Gud ”sade och det blev till han befallde och det stod där”. Logos är därmed Guds uttalade och verksamma ord i skapelsen.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 248.

I begynnelsen var Ordet [ho logos], och Ordet [ho logos] var hos Gud, och Ordet [ho logos] var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. Och Ordet [ho logos] blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ’Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.’ Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Den traditionella förståelsen bland kristna är att det grekiska ordet logos (λόγος) i Joh 1:1 är Jesus i sin preexistens, innan han ”blev kött och bodde bland oss” (1:14). Men en sådan tolkning ger upphov till en rad frågor som behöver få svar, frågor många missar eftersom de inte stannar upp och ifrågasätter det ”självklara” att Jesus hade en preexistens i form av både logos och Gud.

• Varför blev Johannes döparen kallad att vittna om ljuset och inte om logos?
• Varför identifierar sig inte Jesus med logos i Johannesevangeliet, något han gör med ljuset (Joh 8:12; 12:46)?
• Varför omnämns inte Jesus som logos i NT (bortsett från Upp 19:13)?
• Varför kallade lärjungarna Jesus för ”rabbi” (lärare) om han var Gud (1:38, 49; 4:31; 9:2; 11:8), detta med tanke på att Johannes döparen hade vittnat för dem om vem Jesus var (1:6-8, 35-37)? 

Logos förekommer 330 gånger i NT och 1180 gånger i LXX, och har med sig mängder av olika betydelser: berättelse, budskap, instruktion, lära, löfte, ord, predikan, påbud, redovisning, samtal, undervisning, etc. Men inte någonstans avser ordet en människa. Därför är det långt ifrån självklart att Johannes skulle ha haft Jesus i åtanke när han skrev om logos i sin prolog. Lägg märke till att han inte skrev ”I begynnelsen var Jesus” eller ”I begynnelsen var Sonen”, utan ”I begynnelsen var logos”.

Vidare började han sin prolog med att presentera logos i bestämd form, ho logos (ὁ λόγος), men utan att ge någon förklaring av dess betydelse. Inte heller hittar vi någon sådan förklaring i resten av evangeliet. Det ger en antydan om att mottagarna av prologen redan visste vad det betydde och därför inte behövde konsultera mängder av ”exegeter” eller andra lärda människor för att förstå vad Johannes menade.

Men vi som lever 2 000 år senare med ett modernt västerländskt tänkande har ett mycket större behov av efterforskning än vad man hade då. Det är speciellt tre områden som behöver studeras för att nå fram till en rätt förståelse av logos. Det ena är att studera GT och den mellantestamentliga vishetslitteraturen. Det går nämligen inte att förstå vad Johannes menade enbart genom att studera NT. Exegeten James D. G. Dunn tar upp detta i sin monografi Christology in the Making.

The fact is that a considerable consensus has been achieved and the great majority of contemporary scholars would agree that the principal background against which the Logos prologue must be set is the OT itself and the thought of inter-testamental Hellenistic Judaism, particularly as expressed in the Wisdom literature. (1)

Ett kristet motargument är att den mellantestamentliga vishetslitteraturen inte anses lika gudomligt inspirerad som skrifterna i Bibeln. Men likväl kan man inte bortse från det faktum att denna litteratursamling ingick i den kulturella och religiösa kontext Jesus och lärjungarna levde i. Det är osannolikt att betydelsen av logos i prologen skulle ha avvikit från dess betydelse i den samtida vishetslitteraturen. Därför kunde Johannes skriva logos i bestämd form utan att förklara dess innebörd. Han visste att mottagarna skulle förstå vad han menade.

Det andra området vi behöver studera är logos i relation till torah och visheten, tre ord som var synonyma på Jesus tid. När det står om visheten i Ords 8 handlar det samtidigt om torah och logos. Vi kommer därför i de åtföljande artiklarna att se på exempel där logos, visheten och torah förekommer i GT och den mellantestamentliga vishetslitteraturen. Allt detta för att bättre kunna förstå varför Johannes skrev som han gjorde. Slutligen har vi den tredje, och viktigaste området att studera och det är kontexten till prologen. Alltför ofta läser man dess 18 verser isolerade från resten av kapitlet och evangeliet, och därmed missar syftet med varför Johannes skrev sitt evangelium.

I avslutningen skriver författaren om evangeliets syfte: ’Dessa tecken har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.’ Detta riktmärke är i sammandrag också prologens … Prologens centrum motsvarar sålunda syftet med hela evangeliet: Att de som tror på Jesus, Messias och Guds son, skall ha liv i hans namn. (2)

I 1:6-8 står det att Johannes döparen kom för att vittna om ljuset, ett ljus Jesus senare skulle identifiera sig med (8:12). Här finns en tematisk koppling till ljuset i skapelseberättelsen (1 Mos 1:3-5), ett ljus rabbinerna identifierar med Messias ljus. (3) När Johannes fick se Jesus komma sade han: ”Se Guds lamm! De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus” (1:36-37). Johannes förmedlade vidare vittnesbördet om ljuset till lärjungen Andreas. Han gick till sin bror Petrus och sade ”vi har funnit Messias” (1:41). När Natanael strax efter stod framför Jesus utbrast han ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung” (1:49). Ingen av lärjungarna sade ”vi har funnit Gud, Sonen” eller ”vi har funnit Gud inkarnerad”. Sedan, efter vin-miraklet i kapitel två, står det att ”hans lärjungar trodde på honom” (2:11). Om lärjungarna nu trodde att Jesus var Gud, varför fortsatte de att kalla honom ‘rabbi’ (4:31; 9:2; 11:8)? Nej, någonting är grundligt fel med den traditionella förståelsen av Johannesevangeliet. 

Men det många inte tänker på är att titeln ”Messias” visar att Jesus inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! ”Gud” och ”Messias” är två titlar som aldrig går att förena. Är man Gud kan man inte vara Messias, och är man Messias kan man inte vara Gud. Att vara Messias innebär att man blivit smord av Gud. Och anledningen till att man blivit smord av Gud är för att man har en bristfällig natur (jmf Apg 10:38). Denna sanning missar många i sin strävan efter att förstå vem Jesus är (se under Titeln ”Messias”). På samma sätt är titeln ”Guds son” en högst mänsklig titel (se under Titeln ”Guds son”). Om man därför tolkar in Jesus som Gud i prologen uppstår en motsägelse gentemot Johannes och lärjungarnas bekännelse i samma kapitel att Jesus är Messias, Guds son.

---

(1) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 215.

(2) Kieffer, René. Johannesevangeliet 1-10. Uppsala: EFS-förlag, 1987, s. 26.

(3) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, Ltd, 2007, s. 18.

”Logos var hos Gud” (Joh 1:1b)

Som vi redan sett var logos, torah och visheten synonyma uttryck på Jesu tid. Det som sägs om det ena gäller alltså även de båda andra. Vad innebär det i så fall att ”logos var hos Gud” (Joh 1:1b)? Kan begrepp som logos, torah och visheten vara hos Gud på samma sätt som en varelse kan vara det? Här behöver vi anpassa vårt sätt att tänka med hur man tänkte på den tiden. Den tidens litteratur skrevs trots allt av judar som många gånger tänkte och uttryckte sig på sätt som vi inte alltid är vana vid i dag. 

I will teach you concerning the hand of God; what is with the Almighty I will not conceal. (Job 27:11 [ESV])

Han uppenbarar det som är djupt och fördolt, han vet vad som finns i mörkret och ljuset bor hos (med) honom. (Dan 2:22)

All vishet kommer från Herren och finns hos (med) honom för evigt. (Syr 1:1 [Bibel 2000])

Hon (visheten) lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos (med) Gud, och världsalltets härskare älskar henne. (Vish 8:3 [Bibel 2000])

Hos (med) dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen. (Vish 9:9 [Bibel 2000])

När författaren till Salomos vishet skrev att ”hos (med) dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen”, hade han knappast en preexistent Jesus i åtanke. Det författaren gjorde var att personifiera visheten så att man får intryck av att det handlar om en varelse. Om någon känner sig frestad att läsa in Jesus i denna text, blir han/hon besviken över orden strax innan: ”Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet” (Vish 8:2). Visheten beskrivs här i feminina ordalag, såsom den görs i Ordspråksboken: ”Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras” (1:20). Detta är knappast Jesus i en förmodad preexistens.

”Logos var Gud” (Joh 1:1c)

Det bör klargöras att det inte finns någon inledande versal i det grekiska ordet theos (θεός) i Johannes prolog, varken när det syftar på Fadern eller logos. Vidare finns det ingen bestämd artikel framför theos i 1:1c, i motsats till 1:1b och 2:1 där theos tveklöst syftar på Gud. Men varför valde författaren att inte ha med den bestämda artikeln även i 1:1c? En anledning är, menar exegeten René Kieffer, att han ville undvika att göra en direkt identifikation av logos med Gud. Annars, menar han, borde den bestämda artikeln ha stått med (2). Ernst Haenchen skriver i sin kommentar John: A Critical and Historical Commentary on the Bible att det på Jesu tid fanns en skillnad mellan theos (θεός) och ho theos (ὁ θεός).

In order to avoid misunderstanding, it may be inserted here that θεός and ὁ θεός (‘god, divine’ and ‘the God’) were not the same thing in this period. Philo has therefore written: the λόγος means only θεός (‘divine’) and not ὁ θεός (‘God’) since the logos is not God in the strict sense. Philo was not thinking of giving up Jewish monotheism. Origen, too, interprets: the Evangelist does not say that the logos is ‘God,’ but only that the logos is ‘divine.’ In fact, for the author of the hymn, as for the Evangelist, only the Father was ‘God’ (ὁ θεός; cf. 17:3); ‘the Son’ was subordinate to him (cf. 14:28). (2)

Enligt Haenchen var prologens logos gudomlig istället för Gud. Det förklarar i så fall varför theos i 1:1c saknar den bestämda artikeln. I slutet av texten refererar författaren till Joh 17:3 där Jesus säger att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”. Om Johannes avsikt med sin prolog var att identifiera Jesus med logos och Gud, varför valde han då några kapitel senare att ta med Jesu ord om att Fadern var ”den ende sanne Guden” och att Jesus var sänd av honom? Det är en motsägelse gentemot prologen som är svår att bortse från.

Så hur skall vi tolka Johannes ord att ”logos var Gud” i Joh 1:1c? Jag lutar åt Haenchens tolkning att logos bör förstås som gudomlig. Ja, inte bara logos utan även vad gäller torah och visheten. Som vi såg innan i apokryfen Jesus Syraks vishet: ”All vishet kommer från Herren och finns hos (med) honom för evigt” (1:1 [Bibel 2000]). Guds logos/torah/vishet fanns hos honom och var med när han skapade världen, vilket vi kommer att se närmare på i nästa artikel.

”Han var i begynnelsen hos Gud” (Joh 1:2)

Efter prologens inledande ord står det i de flesta översättningar ”han var i begynnelsen hos Gud” och ”genom honom har allt blivit till” (1:2-3). Detta ger intryck av att logos måste handla om en person och inte något abstrakt. Men även om det grekiska ordet logos är maskulint, innebär inte det att logos måste syfta på en maskulin varelse. I det grekiska språket finns många saker som är maskulina, såsom frukt (karpos), hus (oikos) och sten (lithos), men utan att de syftar på något annat än saker. Om vi tar ”frukt” som exempel och stoppar in det i Joh 1:1-3 istället för logos får vi följande översättning:

I begynnelsen var Frukten, och Frukten var hos Gud, och Frukten var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 

Ingen normal översättare skulle skriva ”han var i begynnelsen hos Gud” och ”genom honom har allt blivit till”. Men likväl är frukt ett maskulint ord och bör, om vi gör som med logos, ersättas med pronomen som ”han” och ”honom”. Uppenbarligen måste man ta hänsyn till andra faktorer i ett översättningsarbete än att bara utgå från om subjektet är maskulint, feminint eller neutrum. I Bibel 2000 har man valt att använda ”det” istället för ”han” respektive ”honom”. 

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

Det är absolut inget fel att översätta som man gjort här. Även Helge Åkeson och ett antal äldre bibelversioner har valt samma typ av översättning. Avgörandet faller på hur logos skall förstås. Är det en varelse eller handlar det om Guds torah/vishet? Men visst, om författarens avsikt var att personifiera logos är det helt korrekt att skriva ”han” respektive ”honom”. Exempel på detta såg vi tidigare i Salomos vishet där Guds logos svingade sig ner ”från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare med sin obönhörliga befallnings skarpa svärd” (18:15-16). Kan logos bli mer personifierat än så?

---

(1) Kieffer, René. Johannesevangeliet 1-10. EFS-förlaget, Stockholm, 2005, s. 22.

(2) Haenchen, Ernst. John: A Critical and Historical Commentary on the Bible. (Hermeneia). Fortress Press, Philadelphia, 1984, s. 109.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. 

Detta är en av de första texterna i NT kristna använder som argument för treenighetsläran, trots att den inte uttryckligen säger att Fadern, Sonen och den helige Ande utgör en Gud. Det enda som står är att lärjungarna blev befallda att döpa i deras namn. Men eftersom ”namn” står i singular kan man ställa sig frågan vilket namn det handlar om. Det bör även betonas att det råder olika åsikter om huruvida orden “Faderns och Sonens och den helige Andes namn” utgör originalet eller är ett senare tillägg. Exegeten Donald A. Hagner skriver följande i sin kommentar:

There is a good possibility that in its original form, as witnessed by the ante-Nicene Eusebian form, the text read “make disciples in my name” … This shorter reading preserves the symmetrical rhythm of the passage, whereas the triadic formula fits awkwardly into the structure as one might expect if it were an interpolation. (1)

Det som dock ger stöd för att den treeniga versionen stämmer är att en del tidiga kyrkotexter citerar den, däribland Didache (ca 100 v.t.): ”Concerning baptism, baptize this way: Having first said all these things, baptize into the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Spirit, in living water.” (2) Båda sidorna har argument för sin sak. Men vad säger Bibelns samlade undervisning om treenighetsläran? Det är trots allt den större och mindre kontexten som väger tyngst. Om Jesus befallde sina lärjungar att döpa människor i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, hur kommer det sig då att vi inte hittar en enda text i NT (bortsett från Matt 28:19) där denna bekännelse används? Istället står det på flera ställen att de döpte endast i Herren Jesu namn.

Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)

Dessa (Petrus och Johannes) kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. (Apg 8:15-16)

Han (Petrus) befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. (Apg 10:48)

Paulus sade: ‘Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus’. När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. (Apg 19:4-5)

Det intressanta med de tre första exemplen är att Petrus finns med i bilden, han som var närvarande när Jesus uttalade orden i Matt 28:19. Om Jesus befallde att man skulle döpa människor i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, varför gjorde inte Petrus det i Apostlagärningarna? Var han olydig mot Jesu befallning? I sista exemplet döpte Paulus på samma sätt som Petrus. Det är uppenbart att de första lärjungarna döpte människor endast i Jesu namn och inte enligt den treeniga bekännelsen i Matt 28:19. Även i flera av Paulus brev framkommer det att dopet skulle ske i Jesu namn. 

Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? (Rom 6:3)

Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? (1 Kor 1:13)

Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. (Gal 3:27)

I första exemplet förklarade Paulus att vi genom dopet har blivit döpta till Jesu död. Detta ger stöd för att dopet bör ske endast i Jesu namn. Varken Fadern eller den helige Ande har någonsin dött för oss, vilket gör att vi inte kan bli döpta till deras död. Ett annat belägg för att det endast är i Jesu namn människor skall döpas ses underförstått i Paulus brev till församlingen i Korint.

Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. (1 Kor 10:1-2)

Eftersom Israels barn blev döpta i Röda havet till Mose (förebild på Jesus), är det därför logiskt att människor döps till Jesus. Även om denna vers inte är lika tydlig som de tidigare, visar den ändå att man inte måste ingå i en treenig Gud för att få någon döpt till sig. Dessa blev alla döpta till Mose som definitivt inte var en del av Gud. Den messianske juden David H. Stern har i sin kommentar förklarat vad dopet till Mose innebar: “Immersion into Moshe means being united with him, accepting his vision, goals and leadership.” (3) Den som döps till Jesus accepterar på samma sätt hans vision, mål och ledarskap i sitt liv. 

Som redan nämnts finns det inga nytestamentliga belägg, bortsett från Matt 28:19, att Jesu lärjungar någonsin döpte i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Dessutom, varför skulle Jesus ha gett ett av NT:s starkaste belägg för treenighetsläran i detta evangeliums näst sista vers, när denna “sanning” inte finns presenterad någonstans tidigare i evangeliet? Faktum är att om vi ser till kontexten i Matteusevangeliet, från första till sista kapitlet, hittar vi fler belägg för att han inte är Gud än att han är det.

Han (Jesus) förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Se min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har sin glädje. Jag skall låta min Ande komma över honom. (12:16-18)

En man kom fram till Jesus och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade till honom: ”Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode (Fadern), och vill du gå in i livet, så håll buden.” (19:16-17)

Översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” (27:41-43)

I första exemplet finns ett citat från Jes 42:1 där Gud säger om den utlovade Messias att denne är ”min tjänare, som jag har utvalt”. Orden ”En är den Gode” syftar onekligen på Fadern, en text Lukas tydliggör: ”Varför kallar du mig (Jesus) god? Ingen är god utom en, och det är Gud (Fadern)” (18:19). I sista exemplet gav översteprästerna och de skriftlärda uppmaningen till Jesus att lita på Gud för sin räddning. Jesus kan därför inte ha sagt något tidigare i evangelierna om att han själv skulle ha varit Gud. Annars hade inte dessa uppmanat honom att lita på Gud utan på sig själv för sin frälsning. Slutligen har vi den mindre kontexten.

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (28:18)

Om orden ”döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” i 28:19 är ett bevis för treenighetsläran, varför sade då Jesus precis innan att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden”? Borde han inte av naturen redan ha den makten? Ja, varför behöver Gud ge all makt till Gud? Så vad drar vi för slutsats av allt detta? Gick lärjungarna medvetet emot Jesu dopbefallning och hittade på en egen variant? Eller är det, som Hagner är inne på, att den treeniga dopbekännelsen kanske inte är originalet utan produkten av ett senare tillägg? Oavsett vilket är Matt 28:19 ett svagt belägg för treenighetsläran med tanke på att denna bekännelse inte finns någon annanstans i NT. Personligen tror jag Jesu ursprungliga tanke var att man skulle döpa enbart i hans namn, såsom de nytestamentliga skrifterna vittnar om att lärjungarna också gjorde. 

---

(1) Hagner, Donald A. Matthew 14-28, vol. 33B. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 888-889.

(2) http://www.earlychristianwritings.com/text/didache-roberts.html   2020-10-21

(3) Stern, David H. Jewish New Testament Commentary: A Companion Volume to the Jewish New Testament. Jewish New Testament Publications, 1992, s. 468.

Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”

Det ligger en viss sanning i att bara Gud kan förlåta synder. Och eftersom Jesus förlät den lame mannen hans synder måste han, menar vissa kristna, vara Gud. Men stämmer detta med summan av Guds ord? Exegeten Robert A. Guelich skriver att ”Jesus was not being accused of claiming to be God but of blaspheming against God by claiming to do what God alone could do.” (1) Hade Jesus gjort anspråk på att vara Gud borde reaktionen bland de församlade ha blivit mer fientlig och kraftfull än vad den blev. Istället står det att ”alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Något sådant har vi aldrig sett’” (2:12). Vid ett annat tillfälle, strax innan Jesus skulle lämna sina lärjungar, sade han till dem att

som Fadern har sänt mig sänder jag er … om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden (Joh 20:21-23).

Om nu endast Gud kan förlåta synder, hur kunde då Jesus säga till sina lärjungar att även de kunde förlåta synder? Därför, om auktoriteten att förlåta synder betyder att man är Gud, då måste det innebära att Jesu lärjungar också är Gud. Men det är knappast vad Bibeln lär. Ett annat exempel på att förlåta synder hittar vi i Sakarja bok där Guds ängel (budbärare) säger till översteprästen Josua: “Se, jag har tagit din missgärning från dig” (Sak 3:4). Hur kunde denna ängel ta bort Josuas missgärning (synd) utan att själv vara Gud? Svaret är att Gud kan delegera sin auktoritet att förlåta synder till både änglar och människor, och denna auktoritet gav han till Jesus.  

Observera att efter de skriftlärda ifrågasatte Jesu auktoritet att förlåta synder i Mark 2:6-7, svarade han att “Människosonen har makt på jorden att förlåta synder” (2:10). Titeln ”Människosonen” (hebr. ben ‘adam) betyder ”son av människosläktet” och är en mänsklig och inte gudomlig titel. Makten att förlåta synder delegerade Fadern till honom, liksom allt annat som blivit honom delegerat (Matt 28:18; Joh 5:26-27; Apg 2:36; 5:31; Upp 2:26-28). Låt oss även studera sammanhanget till Mark 2:6-7. Många ärligt sökande människor missar lätt bibliska sanningar för att man glömmer kontexten. I kapitlet innan står det att Jesus och hans lärjungar gick till synagogan på Sabbaten.

I deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande, och han skrek: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.” Men Jesus sade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!” Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom. (Mark 1:23-26)

Dessa orena andar visste vem Jesus var. En av dem sade ”jag vet vem du är, du Guds Helige”. Att Jesus är Guds Helige innebär att han är helgad (avskild) att tjäna Gud. Men är man avskild för att tjäna Gud kan man logiskt sett inte vara Gud. Inte kan väl Gud tjäna Gud? Även vi har blivit helgade (avskilda) att tjäna Gud: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt (avskilt) folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr 2:9). Att Jesus förlät den lame mannen hans synd i Mark 2:6-7 är alltså inget bevis för att han är Gud, utan vittnar om att Gud har delegerat sin makt och auktoritet till honom, han som är Guds avskilda tjänare (Apg 3:13, 26; 4:27, 30).  

---

(1) Guelich, Robert A. Mark 1-8:26, Volume 34A (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 88.

Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

För många kristna är Jesus som Guds Son synonymt med att han är Gud. Argumentet är att eftersom han är Son till Gud måste han logiskt sett ha samma väsen och ursprung som Gud. Till att börja med bör betonas att det grekiska ordet för ”son”, hios (υἱός) aldrig stavas med stor bokstav i den grekiska texten. Så det är mer korrekt att skriva ”son” istället för ”Son” i en översättning. Att en översättare väljer ”Son” beror därför inte på att grundtexten kräver det utan för att han/hon vill betona Jesu sonskap till Gud. Vidare missar många att titeln ”son” på Bibelns tid hade en mycket bredare betydelse än den har i dag. Dagens kristna har en tendens att tolka in genetik i uttrycket ”Guds son”. 

Ordet ”son” används i hebr inte enbart som beteckning för en avkomma utan också i mycket vidare sammanhang för att ange samhörighet med någon. Elever kan kallas för lärarens söner, bröllopsgäster för bröllopssalens söner etc, Matt 9:15. När Jesus i Bergspredikan talar om ”Guds söner”, Matt 5:9, anknyter han till uråldriga föreställningar inom judendomen. I GT talas det om ”Guds söner” som himmelska väsen, Ps 29:1; 89:7, som ingick i den himmelska härskaran kring Guds tron. Inom judendomen utvecklades tanken att de rättfärdiga efter döden skulle få ingå i denna himmelska härskara som ”Guds söner”. (1)

Eftersom ”son” på den tiden hade en mycket bredare betydelse behöver vi, med hjälp av GT, studera hur man tänkte och uttryckte sig på den tiden. Vi kan inte hålla fast vid det kyrkliga tänkandet om vi vill förstå vad det innebär att Jesus är Guds son. Exegeten James Dunn uttrycker det på ett bra sätt i sin monografi Christology in the Making.

What would it have meant to their hearers when the first Christians called Jesus ‘son of God’? All the time in a study like this we must endeavour to attune our listening to hear with the ears of the first Cristians’ contemporaries. We must attempt the exceedingly difficult task of shutting out the voices of early Fathers, Councils and dogmaticians down the centuries, in case they drown the earlier voices, in case the earlier voices were saying something different, in case they intended their words to speak with different force to their hearers … Centuries of Christianity have made us hesitate to be quite so free in our use of ’son of God’ or ’god’ when speaking of other men. What we must try to reckon with is the fact that the contemporaries of the first Christians were not so inhibited. In the first century AD ’son of God’ and ’god’ were used much more widely in reference to particular individuals than is the case today. (2)

Dunn skriver att vi behöver resa tillbaka i tiden, förbi kyrkofäder och koncilier, för att ta reda på hur de första kristna förstod begreppet ”Guds son”. För att nå dig behöver vi studera GT på ett så objektivt sätt som möjligt, utan förutfattade meningar från senare kyrkofäder. I denna litteratursamling hittar vi exempel på att både änglar, kungar och andra människor kunde vara Guds söner. 

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner (änglar) att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha … Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. (1 Mos 6:1-4)

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. (2 Mos 4:22-23)

Han (Salomo, Messias) skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag (Gud) skall vara hans fader och han skall vara min son. (2 Sam 7:13-14)

En dag hände det att Guds söner (änglar) kom och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem … En dag kom Guds söner och trädde fram inför HERREN. Också Åklagaren var med ibland dem och trädde fram inför HERREN. (Job 1:6; 2:1)

Jag (David, Messias) vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: “Du är min Son, jag har i dag fött dig.” (Ps 2:7)

Jag har sagt att ni (judiska ledare) är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (Ps 82:6-7)

När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. (Hos 11:1)

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. (Matt 5:9)

Son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk 3:38)

Att vara en Guds son är alltså inget unikt i Bibeln. I det första exemplet är änglar (den äldsta och vanligaste tolkningen) Guds söner. Israels barn kallades för Guds förstfödde son. Salomo, en profetisk förebild på Messias, blev adopterad av Gud att vara hans son. I Jobs bok träder änglar fram inför Gud som hans söner. Enligt Jesu undervisning i Joh 10 syftar den Högstes söner i Ps 82 på ledande människor. Ps 2:7 är en anspelning på både David och den framtida Messias. Exegeten John J. Collins skriver att ”the designation ‘Son of God’ reflects the status rather than the nature of the messiah. He is the son of God in the same sense that the king of Israel was begotten by God according to Psalm 2”. (3) Uppenbart är att sonskap till Gud inte är något unikt i varken GT eller NT.

Efter Paulus omvändelse står det att han ”började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son” (Apg 9:20). Om Paulus hade predikat Jesus som Guds son, med betydelsen att han är Gud, då borde förföljelser mot Paulus ha blivit ett faktum. Visst blev han förföljd vid olika tillfällen, men aldrig på grund av en sådan lära. Ofta berodde det på avundsjuka från andra judar (Apg 13:44-45) eller missförstånd om att Paulus hade upphävt lagen (Apg 21:27-28). Hans predikningar om Jesus som Guds son måste därför ha varit i enlighet med den traditionella judiska förståelsen av vad denna titel innebär. Faktum är att sonskap till Gud har att göra med lydnad, efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet. Det handlar inte om en väsenstillhörighet med Gud. Den messianska juden Stefan Ketriel Blad ger sin förklaring på detta. 

När det talas om Sonen, syftar det på funktionen att vara efterföljare och representant, på samma sätt som en son imiterar och representerar sin pappa i en familj … Den förstfödde sonen är den som får faderns namn och rätten att regera i familjen när fadern inte är närvarande. På samma sätt kallas Messias för Son, inte för att den Evige skulle ha fått barn eller förökat sig, utan för att Messias har fått regeringsplatsen över allt skapat … Det hebreiska son-begreppet har att göra med efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet. (4)

Den medeltida rabbinen Radak (rabbi David Kimchi) skriver, utifrån Ps 2:7, ”that David is called God’s son because he obeys Him and serves Him as a son obeys his father and is ready to serve him whenever he demands service”. (5) Jesu funktion som Guds son har alltså att göra med lydnad, efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet. Jesus sade att ”han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom” (Joh 8:29). Jesu lydnad till Gud var större än vad någon människa har åstadkommit. Utifrån händelsen när Jesus hängde på korset förstår man att Jesus som Guds son inte är synonymt med att vara Gud.

Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!” Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” (Matt 27:38-43)

De som smädade (hånade) Jesus kallade honom för Guds son, samtidigt som de sade att ”han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom”. Om Guds son är synonymt med att vara Gud, borde de istället ha sagt ”han har sagt sig vara Gud. Nu får han rädda sig själv”. Dessa judar blandande inte ihop titlarna ”Guds son” och ”Gud” på det sätt många kristna gör idag. Att vara Gud är en sak, men att vara Guds son är en helt annan. Det handlar alltså, som redan nämnts, om lydnad, efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet och inte om att vara Gud. En vanlig text som används för att lyfta fram Jesu väsenstillhörighet med Gud är ängeln Gabriels ord till jungfru Maria.

Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron … Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför [διό] skall också barnet kallas heligt och Guds Son. (Luk 1:32, 35)

Många kristna verkar tro att den helige Ande befruktade Maria med Guds DNA. Men likväl finns det inget i texten som säger att det skedde ett sexuellt samlag. Dessutom har Gud varken spermier eller DNA eftersom han är Ande (Joh 4:24). Han är bortom de mänskliga beståndsdelar och begränsningar som kännetecknar människor. Om Gud skapade den förste Adam övernaturligt, utan att han fick del av Guds DNA, varför skall det då ses som osannolikt att Gud gjorde samma sak med den siste Adam (Jesus)? Exegeten John Nolland tar upp detta i sin kommentar Luke 1:1-9:20.

The activity of the Spirit in Jesus’ origin is firmly linked to OT statements of God’s activity (Isa 32:15; Exod 40:35). There is not the slightest evidence that either of the verbs involved has ever been used in relation to sexual activity or even more broadly in connection with the conception of a child. (6)

Det finns alltså inget i ängeln Gabriels ord som tvingar oss att läsa in ett sexuellt (befruktande) samlag mellan den helige Ande och Maria. Det finns en annan sak som är intressant med denna text. Bland Dödahavslitteraturen fann man ett fragment som fått namnet ”Guds son” (4Q246) och som dateras från tiden strax innan Jesu födelse: ”Guds son skall han benämnas och den Högstes son skall han heta.” (7) Fragmentet har blivit speciellt uppmärksammat på grund av sin tydliga koppling till Luk 1:32, 35. Men det finns inget i detta fragment som visar att judarna i Qumran tolkade Guds son och den Högstes son som Gud själv. För dem handlade det om en eskatologisk konungslig Messias och inget annat.

I Ps 2:7 säger Gud angående David och den framtida Messias att ”du är min Son, jag har i dag fött dig”. Dessa ord är citerade fyra gånger i NT med anspelning på Jesus. Eftersom det står ”jag har i dag fött dig” borde det innebära att det fanns en tid i historien när Jesus inte var Guds son. Visst finns det texter som verkar tala för att Jesus var Guds son innan han föddes: ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen” (Gal 4:4). Här verkar det uppenbart att Jesus hade en preexistens som Guds son. Men Dunn ger en bra förklaring på detta i sin monografi.

It is possible that in the two passages where he speaks of God sending his Son (Rom. 8.3 and Gal. 4.4) he means to imply that the Son of God was pre-existent and had become incarnate as Jesus; but it is as likely, indeed probably more likely, that Paul’s meaning did not stretch so far, and that at these points he and his readers thought simply of Jesus as the one commissioned by God as one who shared wholly in man’s frailty, bondage and sin, and whose death achieved God’s liberating and transforming purpose for man. (8)

Enligt Dunn är det mer troligt att dessa båda texter handlar om Jesu uppdrag under sitt jordeliv än att han skulle vara utsänd från en preexistent tillvaro. För dem som trots allt håller fast vid uppfattningen att Jesus som Guds son är synonymt med att vara Gud, får gärna fundera över orden ”fastän han (Jesus) var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande” (Hebr 5:8). Om Jesu sonskap till Gud betyder att han är Gud, kan vi parafrasera samma vers på följande sätt: ”Fastän han var Gud, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.” Men varför behövde Gud lära sig lydnad genom att lida? Kan Gud sakna lydnad (jmf Hebr 2:18)? Sonskap till Gud handlar därför inte, som vi redan sett, om väsenstillhörighet utan om lydnad, efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet. Detta sker genom ett utväljande.

Ur molnet kom en röst: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!” (Luk 9:35)

Jesus blev utvald att vara Guds son med uppdraget att lyda och representera Gud. Mer invecklat än så är det inte. 🙂

---

(1) Uppslagsbok till Bibeln. EFS-förlaget, 1987, s. 161.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 13-14.

(3) Collins, John J. The Scepter and the Star: Messianism in Light of the Dead Sea Scrolls. William B. Eerdmans Publishing Company, 2010, s. 189.

(4) http://www.messianictorah.org/se/parasha_se/parashah01.htm

(5) Rosenberg, A. J. The Book of Psalms, vol. 1. The Judaica Press, New York, 2000, s. 7.

(6) Nolland, John. Luke 1:1-9:20, vol. 35A. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc, 2006, s. 55.

(7) Winninge, Mikael (red.). Dödahavsrullarna. Bibelakademiförlaget, Svenska Bibelsällskapet, 2017, s. 327-328.

(8) Dunn 1996, s. 46.