Kategori: Okategoriserade

När han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han också: Alla Guds änglar skall tillbe [proskuneo] honom.

Denna vers kan varken bevisa för eller emot att Jesus är Gud. Anledningen är att det grekiska ordet proskuneo inte har den egentliga betydelsen ”tillbe” utan ”to fall upon the knees and touch the ground with the forehead as an expression of profound reverence”. (1) Det är med andra ord sammanhanget som avgör hur ordet skall översättas. Det normala är att man faller ner i tillbedjan inför Gud, medan man vanligen faller ner i vördnad och respekt inför människor. Likväl är det proskuneo som används i båda fallen. Därför blir det, som redan nämnts, kontexten som fäller avgörandet hur ordet skall förstås. I Bibel 2000 har man översatt Hebr 1:6 på ett annorlunda, men likväl korret sätt. 

När han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: ”Alla Guds änglar skall hylla honom.”

Följande exempel från Uppenbarelseboken visar hur avgörande kontexten är för betydelsen av proskuneo.

Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner [proskuneo] inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. (3:9) 

Att dessa från Satans synagoga skulle tillbe församlingens budbärare/ängel i Filadelfia är knappast troligt. Däremot är det fullt rimligt att de skulle falla ner i respekt och vördnad inför denne. Så uppenbart är det kontexten som avgör hur proskuneo skall översättas. Det finns dock en sak som talar emot att Hebr 1:6 handlar om Jesu Gudom. Proskuneo står i imperativ, en verbform som handlar om befallning/uppmaning. Detta ses inte lika bra i Folkbibelns översättning som i t.ex. English Standard Version (ESV).

When he brings the firstborn into the world, he says, “Let all God’s angels worship him.”

Då uppstår frågan: varför behövde Gud befalla änglarna att tillbe/falla ner (i respekt och vördnad) inför Jesus om han är lika mycket Gud som Fadern? Ja, om Jesus är den som har skapat änglarna, varför behövde hans skapade varelser befallas att falla ner inför honom? Borde inte det ha skett per automatik? Det mest troliga är istället att Gud upphöjde sin tjänare Jesus (Apg 3:13) till en position av makt och auktoritet där han ”har blivit så mycket större än änglarna” (1:4), att dessa blev befallda att falla ner inför honom. Med tanke på Jesu ord att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18) är detta en högst trolig tolkning.

---

(1) Thayer, Joseph Henry. Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament. OakTree Software, Inc.

Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Innan vi fördjupar oss i den här texten behöver vi se på Hebreerbrevet som helhet. Hur beskrivs Jesus i resten av brevet? Det är trots allt kontexten, både den större och mindre, som avgör förståelsen av en text. Det är allmänt känt att Hebr 1 har en hög kristologi, men faktum är att från kapitel två och framåt försvinner denna mer eller mindre helt. Så hur kan Jesus vara Gud i kapitel 1 för att i resten av brevet beskrivas som en tjänare åt Gud? Eller är det så att kapitel 1 inte har den höga kristologi som man traditionellt hävdar? Låt oss se på några av de texter i kapitlen efter som talar emot Jesu Gudom.

Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. (2:9)

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av den som hade insatt honom. (3:1-2)

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (4:15 [Bibel 2000])

Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. (5:8)

Därför kan han (Jesus) också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud. (7:25)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. (12:2)

I första texten står det att Jesus blev krönt med härlighet därför att han led döden. Det berodde alltså inte på ett gudomligt anspråk utan på att han gick lidandets väg. Hade han valt att backa från lidandet, då hade han inte heller kunnat bli krönt med härlighet och ära. I 3:1-2 står det att Jesus blev insatt av Gud som apostel och överstepräst. Dessa båda ämbeten ges åt människor med syftet att betjäna Gud? Men varför behöver Gud betjäna Gud? Vidare säger Hebreerbrevet att Jesus blev prövad på alla sätt men utan synd, och att han fick lära sig lydnad genom sitt lidande. Men kan Gud prövas, och behöver Gud lära sig lydnad? Visst, man kan argumentera för att det var Jesu mänskliga del som fick gå genom detta. Men det blir ändå långsökt om man menar att han samtidigt var 100% Gud. Gud kan inte prövas och han behöver inte lära sig lydnad. Enligt 7:25 kommer vi till Gud genom Jesus, vilket innebär att det inte är Jesus utan Gud, Fadern som är slutmålet för vår tro (jmf Joh 14:6). I 12:2 står det att Jesus i denna stund sitter på högra sidan om Guds tron. Men kan Gud sitta på högra sidan om Gud? Frågan är om kristendomen handlar om en eller flera Gudar.

Men låt oss gå vidare och studera 1:1-3 mer ingående. Författaren skriver att Gud tidigare talade till fäderna genom profeterna, men nu ”i den sista tiden” har han talat till sitt folk genom Jesus. Det omintetgör den uppfattning som säger att Jesus var aktiv och talade till människor i GT, t.ex. när Abraham fick besök av tre män (1 Mos 18). Det kan alltså inte ha varit Jesus som mötte Abraham eftersom den händelsen inte utspelade sig ”i den sista tiden” (jmf 1 Petr 1:20). Vidare står det att ”honom (Jesus) har han (Gud) insatt till att ärva allting” och ”genom honom har han också skapat världen”. Men varför behöver Jesus ärva allting om han är den som skapat allt? Och om Jesus har skapat världen, varför skriver då författaren i 11:3 att ”genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord [rhema] från Gud”? Glömde författaren bort vad han skrev i 1:2 när han senare uppgav att världen hade skapats genom ett Guds rhema? 

Det bör även nämnas att det grekiska ordet aion i 1:2 och 11:3, och som i båda fallen översatts med ”världen”, vanligen har betydelsen ”tidsålder”. Ordet står vidare i plural vilket gör att det i så fall handlar mer om tidsåldrar än om världar. Det mer vanliga grekiska ordet för ”värld” är kosmos, där skillnaden mellan de båda orden kan ses i samma brev: ”I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens [kosmos] grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas [aion (plural)] slut för att genom sitt offer utplåna synden” (9:26). Därför är inte orden ”genom honom (Jesus) har han också skapat tidsåldrarna” ett belägg för att Jesus har skapat himlen och jorden.

Men vad innebär det att Gud skapade tidsåldrarna genom Jesus? Från ett judiskt perspektiv fanns Messias i Guds tanke innan världen skapades, dock inte som en medveten preexistent varelse utan i form av hans plan. I Talmud står det att ”seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah”. (1) Gud hade med andra ord en plan, en verksam avsikt, som när tiden var inne tog sig fysiskt uttryck i Jesus. Detta stämmer med 11:3 där det står att Gud skapade världen genom sitt rhema. Gud talade ut sitt rhema (ord) vilket ledde till att ”the name of the Messiah” blev en fysisk verklighet (se även under Johannesevangeliet 1:1-18 [5]).

Författaren skriver i 1:3 att ”sonen utstrålar Guds härlighet [doxa]”, vilket spontant kan tolkas som att Jesus är Gud. Men vad detta innebär förklaras i 2:9: ”Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet [doxa] och ära därför att han led döden.” Gud krönte inte Jesus med sin härlighet på grund av ett gudomligt anspråk, utan därför att han valde lidandets väg. Följande två texter talar om samma sak.

Ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet [doxa], så att er tro och ert hopp står till Gud. (1 Petr 1:21)

De sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten [doxa] och tacksägelsen.” (Upp 5:12)

Gud gav härligheten till Jesus som ”belöning” för att han blev slaktad. Att Jesus i 1:3 ”uppenbarar hans (Guds) väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”, betyder inte att Jesus har samma väsen som Fadern. Istället påminner orden om förebilden Josef i Egypten. Efter att han tagits ut ur fängelset/graven (det hebreiska ordet har även betydelsen ”grav”) blev han upphöjd och utstrålade Faraos härlighet. I sin gudomliga position uppenbarade han Faraos väsen och uppehöll Egypten genom sitt mäktiga ord, där han fick sitta på Faraos (förmodligen) högra sida. Men trots att Josef uppenbarade faraos väsen, var han trots det en människa som hade blivit upphöjt till den positionen. Till sist skriver hebreerbrevets författare att ”sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden”. Orden handlar om hans tjänst inför Gud som överstepräst likt Melkisedek (Ps 110:1, 4), och kan ses som en inledning till resten av Hebreerbrevet.

Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren (Gud) själv har rest och inte någon människa. En överstepräst blir insatt för att bära fram gåvor och offer, och därför måste Kristus också ha något att bära fram. (8:1-3)

Jesus har blivit insatt som överstepräst och sitter på högra sidan om Guds tron. Och som överstepräst är han medlare mellan Gud och människor, men likväl själv en människa (1 Tim 2:5). Vi behöver även studera 1:4-5 för att få en större förståelse av 1:1-3.

Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 

Lägg märke till vad som står i texten. Om författaren menade att Jesus var Gud, varför skrev han då att ”sonen är så mycket större än änglarna”? I den grekiska texten står det att ”sonen har blivit så mycket större än änglarna” (jmf Hebr 2:7). Men hur kan Jesus ha gått från att ha varit mindre till att bli större än änglarna, om han är den som har skapat dem? Det skapade kan aldrig vara större än Skaparen. Vidare nämner författaren om det ”namn han (Jesus) har ärvt”. Vilket namn handlar det om? Det kan inte vara namnet Jesus eftersom han redan hade detta namn innan han ”utfört en rening från synderna” och satt sig på ”Majestätets högra sida i höjden” (1:3). Därför måste det syfta på Faderns namn JHWH, vilket Jesus fick som auktoritetsnamn (jmf Fil 2:9). Men hur kan Jesus ha ärvt detta namn om han alltid har varit JHWH? Författaren avslutar texten ovan med att citera från Ps 2:7 och 2 Sam 7:14. Båda texterna är välkända messianska profetior och som handlar om Guds smorde tjänare som en dag skall sitta på Davids tron och regera. Ingen av dem handlar om att Gud en dag skall bli människa.

Om 1:4-5 tydligt visar att Jesus är en smord tjänare åt Gud, hur kan han då vara Gud i 1:1-3? Är det inte snarare så att den traditionella förståelsen av 1:1-3 behöver revideras? Personligen ser jag berättelsen om Josef i Egypten som en nyckel för att rätt kunna förstå 1:1-3. Såsom farao upphöjde Josef till en gudomlig position, så har Gud upphöjt Jesus till en gudomlig position (jmf Matt 28:18). Men det betyder inte att Jesus är Gud, utan att han är som Gud i den makt och auktoritet som blivit honom delegerad (jmf 2 Mos 7:1; Ps 45:7). Därför kunde Hebreerbrevets författare skriva att han ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord”. Som Guds smorda överstepräst, sittande på Guds högra sida och som medlare mellan Gud och människor, är detta fullt möjligt.

Som avslutning vill jag presentera en högst intressant förklaring till Hebr 1:1-3 av den välkände exegeten James D. G. Dunn. Han uppger i sin monografi Christology in the Making att texten handlar om Visheten som tagit sin boning i Jesus. Inte att Jesus en gång i tiden var pre-existent utan att han, när tiden var inne, blev Visheten förkroppsligad. Han blev som sådan det fulla uttrycket för Guds vishet bland människorna.

It becomes evident that the author is thinking primarily of the exalted Christ: Christ is the Son who is the eschatological climax (’in these last days’) to all God’s earlier and more fragmentary revelation (vv.1-2a); that climactic revelation focuses on his sacrifice for sins, and exaltation to God’s right hand (vv. 3d-e). 

     Christ alone so embodies God’s Wisdom, that is, God’s creative, revelatory and redemptive action, that what can be said of Wisdom can be said of Christ without remainder. The thought of pre-existence is present, but in terms of Wisdom christology it is the act and power of God which properly speaking is what pre-exists; Christ is not so much the pre-existent act and power of God as its eschatological embodiment.

     We have a concept of pre-existent sonship in Hebrews, but it is the sonship which Philo ascribed to the Logos and which the Wisdom tradition in equivalent measure ascribed to Wisdom. That creative power of God, that revelation of God is now completely and exclusively identified as Christ.

     While we can say that divine wisdom became incarnate in Christ, that does not mean that Wisdom was a divine being, or that Christ himself was pre-existent with God, but simply that Christ was (and is) the embodiment of divine Wisdom, that is, the climactic and definitive embodiment of God’s own creative power and saving concern. Herein we see the origin of the doctrine of the incarnation.

Dunns förklaring gör det mycket lättare att förstå Hebreerbrevet som helhet. För om kapitel 1 handlar om att Jesus är Gud, då blir det en motsägelse gentemot resten av brevet som beskriver honom som en tjänare åt Gud. Men om man förstår honom som en människa, om än en väldigt upphöjd sådan (jmf upphöjandet av Josef i Egypten), som blivit Visheten förkroppsligad, då harmoniserar hela brevet på ett mycket bättre sätt.

---

(1) Talmud, Pesarim 54a.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 208-212.

Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!”

Eftersom Thomas här kallar Jesus för “min Gud” anser många kristna att detta är ett otvivelaktigt bevis för att Jesus är Gud. Personligen tror jag denna tolkning är förhastad. För att nå fram till en bättre förståelse, enligt min mening, av vad Thomas menade är det avgörande att vi studerar både den större och mindre kontexten. 

Jesus sade till henne: ”Maria.” Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ”Rabbuni” – det betyder lärare. Jesus sade till henne: ”Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” … Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (20:16-31)

Jesus svarade Maria att ”jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud”. Hur kunde Jesus tala om Fadern som ”min Gud” om han själv var samma Gud? Kan Jesus vara Gud, tala om ”min Gud” och samtidigt vara kvar i monoteismen? Därefter har vi de välbekanta orden av Thomas: ”Min Herre och min Gud!” Men bara några verser senare identifierar författaren Jesus som Messias. Men ”Messias” är en mänsklig titel (liksom titeln ”Guds son”) och har inget med Gud att göra. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias (se under Titeln ”Messias”). Min förståelse är istället, utifrån kontexten, att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga och övernaturliga ankomst, och därför utbrast ”min Herre och min Gud!”. Uttrycket ”min Herre” syftade på Jesus medan ”min Gud” syftade på Fadern. Det finns två starka argument för detta. Det första är Jesu tidigare ord i evangeliet.  

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden (Fadern)? (5:44)

Detta är evigt liv att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (17:3)

Enligt Jesus var Fadern ”den ende sanne Guden” och att han själv var sänd av honom. Det andra argumentet är vad ”min Gud” betyder i övriga delar av NT. Var man än hittar detta uttryck syftar det alltid på Fadern (Matt 27:46; Mark 15:34; Joh 20:17; Rom 1:8; 1 Kor 1:4; 2 Kor 12:21; Fil 1:3; 4:19; Filem 4; Upp 3:2; 3:12). Varför skulle det då ha en annan betydelse i Joh 20:28? För mig är detta ett starkt argument för att ”min Gud” handlar om Fadern även i denna vers. Vi skall se på en text där ”min Gud” förekommer som är speciellt intressant.

Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. (Upp 3:12)

Jesus säger “min Gud” fyra gånger i samma vers, vilket visar på en tydlig skillnad mellan de båda. Men inte nog med det, Jesus säger även ”min Guds namn”, och där detta namn utan tvekan är JHWH (tetragrammaton). Men om Jesus säger att ”min Guds namn” är JHWH, då måste det betyda att det inte är hans eget namn. Men om det inte är hans eget namn, hur kan han då vara JHWH? Nej, jag är övertygad om att Thomas blev chockad av Jesu plötsliga ankomst när han och de andra lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar. Spontant utbrast han ”min Herre och min Gud!”. Jesu respons ”därför att du har sett mig, tror du”, behöver inte betyda mer än att Thomas nu förstod på riktigt att Jesus hade uppstått från de döda.

Om jag (Thomas) inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro. (20:25)

Jag och Fadern är ett.

Dessa fem ord, tagna ur sitt sammanhang, använder många kristna som bevis för att Jesus är Gud. Men för att rätt kunna förstå dem behöver de studeras i sin kontext, något de flesta tyvärr inte gör.

Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och frågade: ”Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:22-36)

Vad innebär det att Jesus och Fadern är ett? De flesta vill tolka det som att de är ett i väsen och ursprung. Men är det verkligen vad Jesus menade? Strax innan frågade judarna honom om han var Messias. Observera att de inte frågade om han var Gud. Jesus svarade dem med orden ”jag har sagt er det”. Han bekräftade alltså att han var Messias. Och det innebär underförstått att han inte kan vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Dessa båda titlar går aldrig att förena (se under Titeln ”Messias”). Så hur ska vi förstå ”jag och Fadern är ett”? Kontexten visar vad Jesus menade.

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett. (10:27-30)

Jesus talade om att ingen kunde rycka fåren ur hans hand, på samma sätt som ingen kunde rycka dem ur Faderns hand. Att Jesus och Fadern var ett handlade om syfte och målsättning. De var ett med det gemensamma målet att bevara fåren så att ingen av dem skulle gå förlorad. Denna herdefunktion Jesus fick av Fadern fanns förutsagd i Hesekiels bok.

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David (Messias). Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, HERREN, har talat. (34:23-24)

Eftersom denna text skrevs ca 400 år efter kung Davids död kan den inte ha syftat på honom utan avser istället hans ättling, den utlovade Messias. Messias (Jesus) blev här förutsagd att vara herde och furste över Guds folk, medan HERREN skulle vara deras Gud. Jesus var med andra ord inte förutsagd att vara deras Gud. Att ”jag och Fadern är ett” inte handlar om en väsensenhet mellan Jesus och Fadern ser vi även i den större kontexten. Några kapitel senare ber Jesus till Fadern. 

Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas … Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. (17:11-23)

Jesus bad att vi troende skulle vara ett liksom han och Fadern var ett. Logiskt sett kan han inte ha menat att vi skulle vara ett i väsen och ursprung eftersom vi redan är ett på båda dessa punkter. Nej, bönen var att vi skulle bli ett i syfte och målsättning, på samma sätt som Jesus och Fadern var ett i syfte och målsättning. I Paulus första brev till församlingen i Korint ser vi samma sak, och där man i vissa översättningar har valt att parafrasera det grekiska ordet för ”ett” (εν).

The man who plants and the man who waters have one purpose [εν], and each will be rewarded according to his own labor. (3:8 [NIV])

Här handlar det om att den som planterar och den som vattnar är ett i syfte och målsättning. Det mest troliga är att även Joh 10:30 skall förstås på samma sätt. Orden i 1 Kor 3:8 påminner även om Paulus ord till församlingen i Filippi.

Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium. (1:27)

Att församlingen skulle vara ett i ande och sinne stämmer överens med Jesu bön att ”bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett” (Joh 17:11). Men låt oss även studera texten direkt efter ”jag och Fadern är ett”. Efter att Jesus uttalade dessa ord tog judarna upp stenar för att stena honom, varvid Jesus ställde den intressanta frågan: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” Är inte detta en märklig fråga om han precis hade gjort anspråk på att vara Gud? Borde han inte ha förstått varför de ville stena honom? Det måste därför ha funnits en annan anledning bakom deras aggression.

Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern helgat och sänt till världen: Du hädar [blasphemeo], därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (10:33-36)

Om Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ”jag och Fadern är ett”, vad innebar då judarnas anklagelse att ”du hädar och gör dig själv till Gud [theos], du som är en människa”? I Folkbibeln har man översatt det grekiska theos med ”Gud”, trots att theos inte har någon inledande versal samt inte föregås av bestämd artikel, vilket innebär att vi lika gärna kan skriva “du hädar och gör dig själv till en gud”. Och denna alternativa översättning stämmer mer med kontexten. Om judarna anklagade Jesu för att göra sig själv till Gud, varför kontrade han då med orden ”står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Vad kunde han vinna med att kalla dem för gudar om han själv gjorde anspråk på att vara Gud? Det är trots allt en gigantisk skillnad mellan att vara Gud och att vara en gud. Men om Skriften kallade dessa judar för gudar, då var det ingen överdrift att Jesus blev anklagad för att vara en gud. 

Men om Jesus gjorde anspråk på att vara en gud, hur får vi då ihop det med att han samtidigt var en människa? Kan man vara gud och människa på samma gång? Ja, Gud sade till Mose ”nu gör jag dig till en gud för farao” (2 Mos 7:1 [Bibel 2000]). I Folkbibeln står det ”se, jag har satt dig att vara som Gud för farao”. Men det finns inget ”som” i den hebreiska texten. Man kan dock tolka det som att Mose blev som Gud i den makt och auktoritet Gud hade gett honom inför Farao. Att en människa kan vara en gud ses även i Ps 82, den psalm Jesus citerade i Joh 10:34. 

Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller. (82:6-7)

Dessa ledande judar, här kallade för gudar, skulle dö som människor dör. Skillnaden mellan att dessa var gudar och samtidigt människor låg inte i deras väsen, utan i deras nivå av makt och auktoritet. Trots att de hade blivit delegerade makt och auktoritet av Gud, skulle de, på grund av sina synder, dö som människor dör. De fick med andra ord inte dö i sin upphöjda, delegerade position utan i en degraderad ställning. Att vara en gud respektive människa i Bibeln handlar alltså inte om en väsensskillnad utan om en skillnad i nivå av makt och auktoritet. Man kan även uttrycka det som en skillnad i status. Det är denna skillnad i status som skiljer Jesus från alla andra Guds söner och döttrar.

Men varför blev Jesus anklagad för hädelse? Hädelse behöver inte innebära att man gör anspråk på att vara Gud utan kan bero på att man talar något stötande. Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande [blasphemia] och all annan ondska.” (Efe 4:31 [se även Kol 3:8; 1 Tim 6:4; Upp 2:9]). Det grekiska ordet blasphemia, vilket betyder ”hädelse”, kan som sagt innebära att man säger något stötande. I Joh 10 handlade det om att Jesus hade gjort anspråk på att vara Guds son (10:36). Men att vara Guds son innebär inte att man är Gud. Denna typ av sonskap handlar om lydnad, efterföljelse och representantskap, och har inget med genetik att göra. På Bibelns tid titulerades både änglar och människor som Guds söner.

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner (änglar) att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. (1 Mos 6:1-2)

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. (2 Mos 4:22-23)

Din (David) son Salomo är den som skall bygga mitt hus och mina förgårdar. Ty honom har jag utvalt till min son, och jag skall vara hans fader. (1 Krön 28:6)

Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli … son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk 3:23-38)

Inte någonstans står det att dessa var Guds söner till väsen och ursprung. Att vara Guds son handlar om att man blir utvald av Gud till att vara hans son (se under Titeln ”Guds Son”). Även vi har utvalts att vara Guds söner och döttrar: ”Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.” (Gal 4:7). Den stora skillnaderna mellan oss och Jesus är att han är den Guds Son som finns förutsagd i GT (2 Sam 7:12-14; Ps 2:7).  

Slutligen visar kapitlet efter att den traditionella tolkningen av Joh 10:30 inte stämmer. Jesus får höra att Lazarus är sjuk, och efter två dagars väntan säger han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen” (11:7), varvid de svarar honom: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen” (11:8). Orden ”nyss försökte judarna stena dig” är kopplade till kapitel 10. Men varför titulerade lärjungarna honom med mänskliga titeln rabbi om han i 10:30 hade gjort anspråk på att vara Gud? Nej, det mest troliga är att hans lärjungar inte förstod orden ”Jag och Fadern är ett” såsom kristna gör i dag.

Sammanfattningsvis innebär det att Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud utan talade om en enhet med Fadern i fråga om syfte och målsättning, där målet var att bevara fåren så att ingen av dem skulle gå förlorad. Att de ville stena honom tror jag har att göra med den höga position av makt och auktoritet han menade sig ha fått av Fadern. Han sade till judarna att ”Fadern är i mig och jag i Fadern” (10:38), vilket ledde till att ”de försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem” (10:39). Hans anspråket på att vara Guds Son var ett anspråk på att vara Israels kung, vilket ses i Natanaels ord i början på Jesu tjänst: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (Joh 1:49).

Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

I NT används titlarna ”Messias” och ”Kristus” på Jesus mer än 500 gånger. ”Messias” kommer av det hebreiska ordet mashiach (משׁיח), medan ”Kristus” härrör från det grekiska Christos (Χριστoς). Båda orden betyder ”smord” och härstammar från det hebreiska respektive grekiska verbet som betyder ”smörja”. Vi hittar ett sådant exempel när Petrus predikade för officeren Kornelius och hans hus.

Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. (Apg 10:38)

Lägg märke till vad som står i texten. Jesus botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. Det var alltså Guds smörjelse som gjorde att det skedde mirakler och inte att Jesus var Gud. Det som gör titlarna ”Messias” respektive ”Kristus” speciellt intressanta och viktiga att studera, är att de förekommer i samband med flera av de texter kristna använder som bevis för Jesu Gudom.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud … Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” – det betyder Kristus. (Joh 1:1-2, 40-41)

Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa. (Fil 2:5-7 [Helge Åkeson])

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. (Kol 2:8-9)

Men vad innebär det att Jesus är Kristus/Messias? I resten av artikeln kommer fokuseringen att ligga på titeln ”Messias” eftersom den ger en tydligare koppling till GT. Denna titel kommer, som tidigare nämnts, av det hebreiska ordet mashiach, och som i sin tur härstammar från verbet mashach som betyder ”smörja”. En mashiach är en person som blivit smord (mashach) av Gud för en speciell uppgift. På GT:s tid smorde Gud människor in i deras respektive tjänster som kung, profet eller präst.

Juda män kom dit och smorde [mashach] David till kung över Juda hus … Var nu starka och tappra män, för Saul, er herre, är död, och Juda hus har nu smort [mashach] mig till kung över dem. (2 Sam 2:4, 7)

De åt och drack med stor glädje inför HERRENS ansikte den dagen, och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde [mashach] honom till en HERRENS furste och Sadok till präst. (1 Krön 29:22)

David och Salomo blev smorda till kungar medan Sadok blev smord till präst. De blev var och en beklädda med kraft (smorda) att fullgöra de uppdrag Gud hade gett dem. Och det var just smörjelsen som gjorde att de titulerades ”messias” (mashiach).

Den smorde [mashiach] prästen skall bära något av tjurens blod in i uppenbarelsetältet, och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju gånger framför förlåten inför HERRENS ansikte. (3 Mos 4:16-17)

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde [mashiach]. (Ps 2:2)

Rör inte mina smorda [mashiach (pl)], gör inte mina profeter något ont! (Ps 105:15)

Så säger HERREN till sin smorde [mashiach], till Koresh som jag har fattat vid hans högra hand. (Jes 45:1)

Dessa messiasgestalter var förebilder på den Messias (Jesus) som Gud hade utlovat i skrifterna. Jag väljer här att skriva ”Messias” med stor inledande bokstav eftersom hans uppdrag är så mycket större än sina förebilder. Men eftersom Jesus blev smord av Gud och fick titeln Messias visar det att han inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! Titlarna ”Messias” och ”Gud” går aldrig att förena. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Att Jesus är Messias vittnar om att han är begränsad till sin varelse och beroende av Guds kraft, och därför kan han omöjligt vara Gud.

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Gud gjorde Jesus till Messias. Faktum är att även vi troende har blivit smorda av Gud, vilket innebär att var och en av oss är en messias: “Den som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss, det är Gud” (2 Kor 1:21). Lägg även märke till att det inte står någonstans i Bibeln att Fadern är Messias, vilket är helt logiskt eftersom han är Gud och därmed obegränsad till sin natur. Jesus däremot är inte obegränsad till sin natur och är därför beroende av Guds smörjelse. Det som skiljer Jesus från oss andra är att han har fått en speciell smörjelse för att kunna fullgöra sitt unika uppdrag att vara världens frälsare. Och detta upphörde inte efter Jesu död och uppståndelse, utan kommer att fortsätta under tusenårsriket.

Jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år. (Upp 20:4)

Dessa martyrer kommer en dag att regera med Kristus, han som blivit smord av Gud, i tusen år. Den Jesus som skall vara kung i tusenårsriket är alltså inte Gud utan Guds smorde tjänare. 

Han (Gud) har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man (Jesus) som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.” (Apg 17:31)

Ja, Gud har bestämt Jesus till att döma världen. Inte för att han är Gud utan för att Gud har smort honom för den uppgiften. Men innan allt detta sker kommer vi att ropa: ”Välsignad är han (Jesus) som kommer i Herrens namn” (Matt 23:39). Att Jesus skall komma i JHWH:s namn innebär att han inte är JHWH.

Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad. Judarna sade: ”Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till. Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen. (Joh 8:56-59)

Denna text används emellanåt av kristna för att bevisa både att Jesus är Gud och att han hade en medveten preexistens. Låt oss därför gå igenom den vers för vers i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Som nämnts i andra artiklar går det aldrig att överskatta betydelsen av kontexten. Det är här det brister hos de flesta när de försöker förstå bibliska texter. 

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” (8:56)

Spontant ges intrycket av att Abraham fick se Jesus under sin livstid, alltså ca 2 000 år innan Jesus föddes på jorden. Men stämmer detta med Bibeln som helhet? Hebreerbrevets författare skriver att ”sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr 1:1-2). Om det var först ”i den sista tiden” Gud talade genom Jesus, borde det helt logiskt innebära att Jesus inte kan ha talat till Abraham. Petrus skriver på liknande sätt att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Därför måste det ses som långsökt att Jesus skulle ha uppenbarat sig för Abraham under dennes livstid. Men hur skall vi då förstå orden i 8:56 att ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”? Profeten Bileam fick för sitt inre se Messias hundratals år innan denne föddes i Betlehem.

Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. (4 Mos 24:17)

Stjärnan som träder fram ur Jakob är en anspelning på Messias både inom judendomen och kristendomen. I Hebr 11 finns många av Bibelns troshjältar uppräknade, inklusive Abraham. De fick alla se framtiden för sitt inre och välkomnade det.

Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död. I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebr 11:11-13)

Som sagt, även Abraham fick för sitt inre se Guds löfte till honom, vilket förmodligen inkluderade löftet om Messias (jmf Gal 3:16). Petrus predikade om kung David på Pingstdagen i Jerusalem. 

Han (David) var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. (Apg 2:30-31)

David fick för sitt inre se Jesu uppståndelse hundratals år innan det inträffade. Utifrån dessa texter är det inte förvånande att Jesus kunde säga att Abraham ”jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad”. På samma sätt förstår exegeten George R. Beasley-murray det: ”Abraham in vision entered the future, and so enjoyed a vision of the days of the Messiah”. (1) Så även om Abraham inte fick möta Jesus personligen fick han det för sitt inre.

”Judarna sade: ’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” (8:57)

Judarna sade till Jesus att ”du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Här saknas dock en viktig detalj i översättningen. I den grekiska texten finns ett frågetecken i slutet av meningen. Helge Åkeson har tagit fasta på detta och översatt med ”femtio år har du icke ännu, likväl har du sett Abraham?” Nu har vi helt plötsligt en fråga och inte ett påstående. Judarna missförstod det Jesus hade sagt och tolkade det felaktigt att han hade fått se Abraham. Men det var inte det Jesus menade. Redan tidigare i samma kapitel hade det skett två missförstånd.

Än en gång sade Jesus till dem: ”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.” Då sade judarna: ”Tänker han ta sitt liv, eftersom han säger: Dit jag går kan ni inte komma?” (Joh 8:21-22)

Nej, Jesus hade inte tänkt ta livet av sig. Det han talade om var att han skulle gå till Fadern och dit kunde de inte komma. Några verser längre fram missförstod de honom igen.

Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden. Judarna sade: ”Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?” (Joh 8:51-53)

Nej, Jesus sade inte att hans ord skyddade mot en jordisk, kroppslig död. Det han sade var att hans ord skyddade mot den eviga döden. Och sedan, i 8:57, missförstod de honom igen. Nej, Jesus menade inte att han hade fått se Abraham 2 000 år tidigare. 

”Jesus svarade: Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till.” (8:58)

I satsen ”Jag Är [ego eimi], redan innan Abraham blev till” har vi de omdiskuterade grekiska orden ego eimi. Den bokstavliga betydelsen är ”jag är” (inga stora bokstäver i den grekiska texten). I vissa fall behöver man dock lägga till ett pronomen för att ”jag är” ska bli begripligt, t.ex. ”jag är han” eller ”det är jag”. I Folkbibeln har man gjort betoningen ”Jag Är” för att skapa en tematisk koppling till 2 Mos 3:14 och de gudomliga orden ”Jag är som Jag Är”. Men detta är en subjektiv och överdriven betoning (se under Johannesevangeliet 8:24). Det Jesus ville säga var att ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Att Messias fanns före Abraham är en utbredd tanke inom judendomen, där man menar att Gud skapade sju saker innan han skapade allt annat.

Seven things were created before the world was made, and these are they: Torah, repentance, the Garden of Eden, Gehenna, the throne of glory, the house of the sanctuary, and the name of the Messiah. (2)

En av de första sakerna Gud skapade var Messias namn. Inte Messias som person utan hans namn. Som vi såg tidigare skrev Petrus att Jesus var ”utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull”. Han fanns i Guds plan från tidernas begynnelse för att han, när tiden var inne, skulle uppenbaras för Israels folk. Kom ihåg att Johannes döparen blev kallad att vittna om ljuset (Joh 1:6-8). Men vilket ljus handlar det om? Det är samma ljus Gud talade fram i 1 Mos 1:3-5, vilket rabbinerna tolkar som Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written … – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach. (3)

Vidare är Jesu funktion som Messias det centrala temat genom hela Johannesevangeliet (1:41; 4:25; 7:31; 9:22; 10:24; 11:27; 12:34). Det är även själva anledningen till att Johannes skrev ner sitt evangelium (20:30-31). Därför är det långsökt att Jesus skulle ha menat något annorlunda med orden ego eimi. Med största sannolikhet menade han ”jag är han (Messias), redan innan Abraham blev till”. Han var utsedd i Guds plan, och den planen fick Abraham se för sitt inre. Det bör även poängteras att Jesus som Messias vittnar om att han inte är Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. ”Messias” och ”Gud” är två titlar som aldrig går att förena (se under Titeln ”Messias”).

”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan.” (8:59)

Men om Jesus inte gjorde något anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, varför ville de då stena honom? Det är en högst berättigad fråga. Jag tror det har att göra med de anklagelser Jesus riktade mot dem tidigare i kapitlet och som ledde till att bägaren till slut rann över för dem. Han sade att de hade djävulen till sin far (8:44) och att de varken kände eller tillhörde Gud (8:47, 55), samt anklagade dem för att vara lögnare (8:55). Till sist släppte Jesus bomben att han var större än deras älskade fader Abraham. Men oavsett om dessa anklagelser var tillräckliga eller inte för att stena honom, finns det två saker som visar att det inte kan ha berott på orden ego eimi. 

I början på kapitel 9, alltså direkt efter denna händelse, fick Jesus och hans lärjungar se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (9:2). Om Jesus precis innan hade gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är det då inte märkligt att lärjungarna titulerade honom ”rabbi” vilket betyder ”lärare”? Varför valde de en så pass mänsklig titel på deras Skapare, ja, den Gud som har skapat hela universum? Borde de inte istället ha sagt ”Gud, Allsmäktige, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Det är helt ologiskt att lärjungarna skulle ha kallat honom för ”rabbi” om de trodde att han vara Gud. Den andra saken som visar att han inte kan ha gjort anspråk på att vara Gud med orden ego eimi, är den senare händelsen inför Stora rådet i Jerusalem.

Översteprästerna och hela Stora rådet sökte nu skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget, trots att många falska vittnen trädde fram. (Matt 26:59-60)

Det står att de sökte ”skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget”. Varför trädde ingen fram och påminde om orden ego eimi i Joh 8? Borde inte ett anspråk på att vara Gud ha varit tillräckligt för att kunna döma honom till döden? Dessutom, vad säger Pilatus när han och Jesus står inför folket?

Pilatus frågade dem: “Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?” Alla svarade: “Korsfäst honom!” Han frågade: “Vad har han gjort för ont?” (Matt 27:22-23)

Ännu en gång benämns Jesus som Messias, en titel som betyder att han är smord. Men att bli anklagad för att vara den Smorde är långt ifrån samma sak som att vara Gud. Och vidare ställde Pilatus frågan: ”Vad har han gjort för ont?” Det är en märklig fråga om Jesus i Joh 8 hade gjort anspråk på att vara Gud. Ett sådant anspråk borde tveklöst ha kommit till Pilatus kännedom och därmed utgjort ett hot mot både hans och kejsarens makt.

---

(1) Beasley-murray, George R. John, vol. 36. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006.

(2) Talmud, Pesarim 54a.

(3) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, Ltd, 2007, s. 18.

Det var därför jag sade till er att ni kommer att dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är [ego eimi], ska ni dö i era synder.

Detta är en ganska populär text bland kristna för att bevisa Jesu Gudom. Man menar att orden ”Jag Är” (ego eimi) utgör en tydlig tematisk koppling till Guds uttalande ”Jag är den Jag Är” i 2 Mos 3:14. I fotnoten i Folkbibeln står det att ”uttrycket anspelar på 2 Mos 3:14, där utsagan avser Guds själv. Den anknyter till innebörden i det högsta gudomliga namnet, JHVH”. (1) Dessutom menar vissa kristna att om man inte tror att Jesus är JHVH, baserat på ego eimi i Joh 8:24, kommer man att dö i sina synder. Men detta är en högst tveksam förståelse av texten. Exegeten James D. G. Dunn skriver att 

as most commentators realize, had the great ‘I am’ sayings been uttered by Jesus during his mission in Galilee and Judea, they would hardly have been so ignored by the other Evangelists. (2)

Dunn har helt klart en poäng. Om uttrycket ego eimi har den höga kristologiska betydelse många kristna menar, varför har inte de andra evangelieförfattarna tagit med det? Det bör även betonas att de två grekiska orden ego eimi inte har några versaler i grundtexten, vilket innebär att ”Jag Är” är ett påhitt av översättaren för att lättare skapa en tematisk koppling till 2 Mos 3:14. En som översatt 8:24 på ett mer trovärdigt sätt är Helge Åkeson: ”Därför sade jag till eder: ’I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, så skolen I dö i edra synder.’” Men vad menas med ”det är jag”? Det centrala budskapet genom hela Johannesevangeliet är att Jesus är Messias, vilket också var anledningen till att Johannes skrev sitt evangelium (20:30-31).   

Om vi studerar den snävare kontexten till Joh 8:24 ser vi en intressant sak. Efter att Jesus sade ”om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder”, frågade judarna ”vem är du då?” (8:25). Är inte det en märklig fråga om Jesus med orden ego eimi precis hade gjort anspråk på att vara den Gud som uppenbarade sig för Mose i 2 Mos 3:14? Och några verser längre fram säger Jesus att ”när ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är” (8:28). Titeln ”Människosonen” betyder ”son av Adam” eller ”son av människosläktet” och kan som sådan omöjligt betyda att man är Gud. Den hebreiska motsvarigheten är ben ’adam och används i GT för profeterna Hesekiel och Daniel (Hes 2:1; Dan 8:17). Det är en upphöjd men absolut ingen gudomlig titel. I Joh 9 helade Jesus en man som varit blind från födelsen. Detta väckte naturligt nog stor uppståndelse, samtidigt som vissa tvivlade på om det verkligen var den person som tidigare hade suttit och tiggt.

Hans grannar och de som förut hade sett honom tigga sade: ”Är det inte han som satt och tiggde?’ Några sade: ”Det är han,” och andra: ”Nej, men han är lik honom.” Själv sade han: ”Det är jag [ego eimi].” (Joh 9:8-9)

Mannen svarade dem med samma ord Jesus gjorde i kapitlet innan; ego eimi. Men varför har inte översättaren skrivit ”Jag Är” även här? Det är därför inte självklart att uttrycket ego eimi i 8:24 måste betyda något annat än det gör i 9:9, nämligen ”det är jag”. Första gången uttrycket ego eimi används i evangeliet är när Jesus möter den samariska kvinnan vid Jakobs brunn.

Kvinnan sade till honom: ”Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.” Jesus sade till henne: ”Det Är Jag [ego eimi], den som talar med dig.” Just då kom hans lärjungar. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lämnade sin vattenkruka och gick in i staden och sade till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?” (4:25-29)

Kvinnan sade till Jesus att ”jag vet att Messias skall komma”, varmed Jesus svarade ”det är jag”. Han bekräftade alltså det hon hade sagt. När kvinnan sedan kom in i staden sade hon till folket att ”han kanske är Messias”. Varför sade hon inte till dem att ”han kanske är Gud”, om det stämmer att ego eimi anspelar på JHWH i 2 Mos 3:14? Uppenbarligen hade hon en annan, mer sund och jordnära, förståelse av vad ego eimi betydde. Faktum är att titeln ”Messias” vittnar om att Jesus inte kan vara Gud. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. Dessa två titlar går aldrig att förena (se under Titeln ”Messias”). Ett annat intressant exempel är när Jesus står inför Stora rådet i Jerusalem.

Översteprästerna och hela Stora rådet försökte få fram ett vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget. Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens … Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: “Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” Men Jesus var tyst och svarade inte. Återigen frågade översteprästen honom: “Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: “Jag Är [ego eimi]. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Behöver vi några fler vittnen? Ni har hört hädelsen! Vad anser ni?” Alla dömde honom skyldig till döden. (Mark 14:55-64)

Här har man gjort samma överdrivna översättning som i Joh 8:24. Observera översteprästens fråga: ”Är du Messias?”, varvid Jesus svarar ”ego eimi”. Det Jesus i praktiken säger är ”det är jag” eller ”jag är han”, vilket parafraserat betyder ”du har rätt, jag är Messias”. Att Jesus skulle ha gjort anspråk på att vara Gud utifrån översteprästens fråga om han var Messias är absurt. Som sagt, är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. På samma sätt är det med titeln ”Människosonen”. Även om det är en upphöjd titel är den absolut inte gudomlig. 

Men varför dömde Stora rådet Jesus till döden om han inte gjorde anspråk på att vara Gud med orden ego eimi? Det som gjorde de församlade upprörda var att Jesus förmodligen uttalade Guds namn JHWH (omskrivet av Johannes med ‘Makten’), vilket var förbjudet att uttala. Det står i judarnas Mishnah att ”the blasphemer is not guilty unless he pronounce the name of God” (se under Matteusevangeliet 26:64). Författarna av NT undvek att använda namnet JHWH och ersatte det med antingen ”Herre” (grek. ‘kurios’) eller ”Makten”. Att skriva ”Maktens högra sida” är därför samma sak som att skriva ”JHWH:s högra sida”.

Lägg även märke till orden ”översteprästerna och hela Stora rådet försökte få fram ett vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget”. Hur var det möjligt om han gick omkring och sade sig vara Gud med ego eimi? Borde inte det ha varit en giltig anledningen att kunna döma honom till döden? Slutsatsen måste därför vara att ego eimi inte har den gudomliga betydelse många kristna vill få det till. Låt oss se på ett intressant exempel hur tillämpningen av ego eimi fungerar, men som många inte känner till:

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi ho christos], och de ska bedra många. (Matt 24:5)

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi], och de ska bedra många. (Mark 13:6)

Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias [ego eimi], och: Tiden är nära. Följ dem inte! (Luk 21:8)

Dessa tre parallelltexter handlar om Jesu varning till lärjungarna att inte bli bedragna i ändens tid. Många skall komma och säga ”jag är Messias”, vilket innebär att de skall göra anspråk på att vara Guds Smorde. Men när det gäller Mark 13:6 och Luk 21:8 så står det inte ”jag är Messias” utan endast ”jag är”. Så hur har ”Messias” kommit med i översättningarna? Jo, som tidigare nämnts behöver man ofta göra ett tillägg till ego eimi, antingen ”det är jag”, ”jag är han” eller ”jag är Messias”. Det är så man gjort i Mark 13 och Luk 21. Eftersom det bara står ego eimi i den grekiska texten har man som översättare lagt till ”Messias” utifrån slutsatsen att det är det ego eimi avser. Låt oss avslutningsvis studera 2 Mos 3:14, den text kristna kopplar ihop med 8:24, i sin kontext. Följande perikop handlar om när Guds ängel uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken vid berget Horeb. 

Då sade Mose till Gud: “Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” Gud sade till Mose: “Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: “Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” Och Gud sade sedan till Mose: “Så ska du säga till Israels barn: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte. Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. (2 Mos 3:13-16)

Lägg märke till Guds ord till Mose: ”HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.” Vem är ”era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”? Om Jesus, med orden ego eimi gjorde anspråk på att vara den Gud som mötte Mose vid Horeb, då måste han logiskt sett vara ”era fäders Gud”. Men samma ord hittar vi i Petrus tal på Pingstdagen i Jerusalem. 

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. (Apg 3:13)

Istället för att identifiera Jesus med ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud” sade Petrus att Jesus var en tjänare åt den Guden (även Apg 3:26; 4:27, 30). Jesus själv berättade att han inte var Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla. (Luk 20:37-38)

Att Jesus använde sig av pronomina ”han” och ”honom” om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud visar att han inte identifierade sig själv med samma Gud. Därför är det högst långsökt att Jesus skulle haft för avsikt att göra en anspelning på 2 Mos 3:14 med ego eimi. Vidare bör nämnas att Jesus i själva verket aldrig uttalade orden ego eimi eftersom han pratade arameiska och inte grekiska med folket i Jerusalem. Den arameiska motsvarigheten till ego eimi är ”ana (hu)”, ett ord som inte finns i 2 Mos 3:14. Och därmed försvinner den tematiska kopplingen mellan 2 Mos 3 och Joh 8. 

---

(1) Bibeln Den Heliga Skrift: Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker. Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Stockholm, 1998, s. 158.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 119.

There are three that bear witness in heaven: the Father, the Word, and the Holy Spirit; and these three are one. (NKJV)

För de som inte känner till det finns det flera olika grekiska manuskript att tillgå vid översättningar. Manuskriptet bakom New King James Version ovan, liksom Karl XII:s Bibel, heter Textus Receptus och är från 1500-talet v.t. De flesta översättningar, däribland Folkbibeln och Bibel 2000, grundar sig istället på andra manuskript däribland Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. I dessa står det bara ”Det är tre som vittnar”. Versen i Textus Receptus är alltså mycket längre än i de andra manuskripten. Men hur blev detta möjligt? Enligt exegeten Daniel B. Wallace lades orden dit utifrån politiska påtryckningar.

Regarding 1 John 5.7–8, virtually no modern translation of the Bible includes the ”Trinitarian formula,” since scholars for centuries have recognized it as added later … The passage made its way into our Bibles through political pressure, appearing for the first time in 1522, even though scholars then and now knew that it was not authentic. The early church did not know of this text, yet the Council of Constantinople in AD 381 explicitly affirmed the Trinity! How could they do this without the benefit of a text that didn’t get into the Greek NT for another millennium? (1)

Bruce M. Metzger (d. 2007), en av århundradets främsta textkritiker av NT, skriver i sin A Textual Commentary on the Greek New Testament varför orden i 1 Joh 5:7 inte bör betraktas som trovärdiga.

That these words are spurious and have no right to stand in the New Testament is certain in the light of the following considerations. (A) EXTERNAL EVIDENCE. (1) The passage is absent from every known Greek manuscript except eight, and these contain the passage in what appears to be a translation from a late recension of the Latin Vulgate. Four of the eight manuscripts contain the passage as a variant reading in the margin as a later addition to the manuscript … (2) The passage is quoted by none of the Greek Fathers, who, had they known it, would most certainly have employed it in the Trinitarian controversies (Sabellian and Arian). Its first appearance in Greek is in a Greek version of the (Latin) Acts of the Lateran Council in 1215. (3) The passage is absent from the manuscripts of all ancient versions (Syriac, Coptic, Armenian, Ethiopic, Arabic, Slavonic), except the Latin … (B) INTERNAL PROBABILITIES. (1) As regards transcriptional probability, if the passage were original, no good reason can be found to account for its omission, either accidentally or intentionally, by copyists of hundreds of Greek manuscripts, and by translators of ancient versions. (2) As regards intrinsic probability, the passage makes an awkward break in the sense. (2)

Personligen håller jag mig borta från översättningar baserade på Textus Receptus, likt KJV, NKJV och Karl XII:s Bibel, åtminstone vid en läsning av NT.

---

(1) Wallace, Daniel B. The Gospel according to Bart. http://bible.org/article/gospel-according-bart   2020-11-01

(2) Metzger, Bruce M. A Textual Commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, 1994, s. 647-649.

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han [houtos] är den sanne Guden och det eviga livet.

Här utgår man som översättare från att pronomenet “han” (grek. houtos) syftar på Jesus. Detta eftersom han står närmast före detta pronomen. Även om detta är det normala sättet att översätta behöver man ändå se till sammanhanget, vilket följande exempel visar:

Många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan [houtos] är Bedragaren, Antikrist. (2 Joh 1:7)

Vad händer om vi översätter denna vers på samma sätt som man gjort i 5:20? “… Jesus Kristus, som har kommit i köttet. Han [houtos] är Bedragaren, Antikrist.” Om pronomenet houtos även här syftar på det närmsta subjektet, Jesus, får vi en märklig översättning. Det är i så fall Jesus som är Bedragaren, Antikrist, som inte bekänner att han är Kristus. 

Uppenbarligen måste inte ett pronomen vara kopplat till det närmsta subjektet utan en bedömning behöver göras utifrån sammanhanget. Professor Daniel B. Wallace förklarar i sin bok Greek Grammar Beyond the Basics att man inte kan avgöra vem som är den sanne Guden i 1 Joh 5:20 enbart utifrån grammatiken. (1) Han menar att texten är problematisk av en mängd olika orsaker och att många teologer faktiskt anser att “den sanne Guden” syftar på Gud, Fadern istället för Jesus. 

Eftersom det är tvetydigt hur man skall tolka 1 Joh 5:20, behöver vi studera versen i ljuset av Bibelns samlade undervisning. Det är trots allt kontexten, både den större och den mindre, som är den viktigaste tolkningsregeln vid bibelstudier. Med tanke på att Johannes var jude och förmodligen väl bevandrad i GT:s skrifter, borde uttrycket ”den sanne Guden” varit välbekant för honom.  

En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. (2 Krön 15:3)

HERREN är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen. För hans vrede bävar jorden, och folken kan inte uthärda hans förbittring. (Jer 10:10)

Att Johannes såg på Fadern som ”den sanne Guden” ses tydligt i hans evangelium.

Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (Joh 5:44)

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Det intressanta med dessa båda texter är att orden uttalades av Jesus själv. Han titulerade alltså Fadern som ”den ende sanne Guden”. Så varför skulle Johannes göra det motsatta i 1 Joh 5:20 och istället peka på Jesus som den sanne Guden? Han skulle i så fall gå emot det Jesus tidigare hade sagt. Det mest logiska måste vara att Jesus och Johannes delade samma uppfattning om att Fadern var den ende sanne Guden. Även Paulus delade denna övertygelse.

Själva berättar de om hur vi blev mottagna av er och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda. (1 Tess 1:9-10)

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:17)

Därför är det mer troligt att 1 Joh 5:20 skall förstås på följande sätt:

Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne (Fadern), och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han (Fadern) är den sanne Guden och det eviga livet.

---

(1) Wallace, Daniel B. Greek Grammar Beyond the Basics: An Exegetical Syntax of the New Testament. Zondervan, 1996, s. 326.

(6) Han som varande i Guds gestalt, icke ansåg för rov att vara lik Gud, (7) utan uttömde sig själv, havande antagit en slavs gestalt, bliven i likhet med människor och i hållning befunnen såsom en människa, (8) ödmjukade sig själv, blev lydig intill död, ja, korsdöd. (9) Därför upphöjde ock Gud honom över allt och skänkte honom det namnet, som är över varje namn, (10) på det att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras som äro i himlarna och på jorden och under jorden, (11) och varje tunga skall bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära. 

Bland Paulus texter är Fil 2:6-11 den vanligaste kristna använder som bevis för Jesus Gudom. Eftersom översättningar likt Folkbibeln och Bibel 2000 inte, enligt min åsikt, ligger tillräckligt nära den grekiska grundtexten har jag istället valt Helge Åkesons version.

Den större och mindre kontexten till 2:6-11

För att rätt kunna förstå vad Paulus menade med 2:6-11 behöver vi tillämpa den absolut viktigaste tolkningsregeln, och det är kontexten. Det går aldrig att överskatta dess betydelse vid bibelstudier. Den större kontexten utgörs av Paulus övriga brev samt det som står skrivet om honom i Apostlagärningarna. Det är inte troligt att Paulus skulle ha uppgett Jesus som Gud i Fil 2:6-11 om han inte gjorde samma sak i de andra skrifterna i NT. Därför behöver vi ställa frågan: hur många gånger gav Paulus en tydlig undervisning om att Jesus är Gud? Det finns ett fåtal texter som kan tolkas på det sättet, men som vid mer ingående studier visar sig inte ha den betydelsen. Inte nog med det, i flera av sina brev visar han istället på raka motsatsen, nämligen att det endast är Fadern som är Gud. En bekännelse som harmoniserar med den monoteistiska tro han hade växt upp med.

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen. (Rom 16:27)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus. (1 Kor 8:6)

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! (Efe 1:3)

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:17)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

Paulus skriver att Gud, Fadern är den ende vise och ”så har vi bara en Gud, Fadern”. Han är den ende Guden! Visserligen säger han att Jesus är Herre. Men detta behöver ses i ljuset av Apg 2:36 där Petrus säger att Gud gjorde Jesus till Herre. Jesus är med andra ord inte Herre på grund av ett gudomligt anspråk utan för att Gud gjorde honom till det. I tredje texten kallar han Fadern för ”Jesu Kristi Gud”. Men hur kan Fadern vara Jesu Gud, om Jesus själv är samma Gud? Är kristendomen en monoteistisk eller polyteistisk religion? I fjärde texten säger han på nytt att Fadern är den ende Guden. Men om Fadern är den ende Guden, hur kan då Jesus vara samma Gud? I sista exemplet skriver Paulus att ”Gud är en” och att Jesus är en människa, insatt som medlare mellan Gud och människor. Men kan man som medlare mellan Gud och människor vara samma Gud man medlar för? Dessa texter är inte i linje med den traditionella kristna läran som säger att Jesus är lika mycket Gud som Fadern. 

I Apg 9 kan vi läsa om Paulus omvändelse på Damaskusvägen och hur han därefter framgångsrikt predikade evangeliet om Jesus för både judar och greker. Detta ledde till förföljelser från judar som anklagade honom för att skada deras lagar och seder (Apg 21:21; 28:17), samt att han predikade Jesus som deras uppståndne Messias (Apg 23:6). I vissa fall blev han förföljd på grund av avundsjuka från andra judar (Apg 13:45). Men inte en enda gång berodde det på en lära om Jesu Gudom, vilket egentligen borde ha varit en ännu större stötesten för dessa. I moseböckerna står det uttryckligen att man inte får ”följa andra gudar, gudar som du inte känner” (5 Mos 13:1-5). Därför, om Paulus uppgav att Jesus är Gud i Fil 2:6-11 borde han då inte ha blivit förföljd på grund av detta? En sådan lära skulle tveklöst ha spridit sig som en löpeld i både Israel och mindre Asien, och fått allvarliga konsekvenser för de troende. Om vi därför är tillräckligt objektiva i vår strävan efter att förstå vem Jesus är, borde detta utgöra en varningssignal att något inte står rätt till. Sedan har vi den mindre (snävare) kontexten till 2:6-11 som även den visar att den traditionella förståelsen av 2:6-11 inte kan stämma.  

Från Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. (Fil 1:1-2)

När Paulus sände sin hälsning till församlingen i Filippi med orden ”nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader”, gjorde han det utifrån övertygelsen att ”så har vi bara en Gud, Fadern” (1 Kor 8:6). Han skrev inte ”nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader och Gud, Sonen”. Uttrycket ”Gud, Sonen”, till skillnad mot ”Gud, Fadern”, förekommer inte någonstans i Bibeln. Om vi utgår från att Paulus hade kvar sin ursprungliga monoteistisk övertygelse, varför skulle han då i 2:6-11 uppge att även Jesus är Gud? På samma sätt visar brevets avslutande ord att Paulus inte trodde på Jesu Gudom. 

Så skall min Gud (Fadern), efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. Vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter, amen. (Fil 4:19-20)

Paulus kallade Fadern för ”min Gud” och ”vår Gud”, och att det är han som skall ge oss allt ”i Kristus Jesus”. Om han trodde att Jesus var Gud varför skrev han inte ”min Gud” och ”vår Gud” även om honom? Faktum är att Paulus bara använder dessa båda uttryck om Fadern i sina brev, aldrig om Jesus (Rom 1:8; 1 Kor 1:4; 2 Kor 12:21; Efe 5:20; Fil 1:3; 1 Tess 1:3; 2 Tess 1:11; Filem 1:4). Dessutom, varför skall den eviga äran endast tillhöra Fadern om de båda är samma Gud? Paulus gör onekligen en tydlig åtskillnad mellan Gud, Fadern och Jesus Kristus, d.v.s. han som är smord av Gud. Den ännu mindre (snävare) kontexten visar ytterligare att den traditionella förståelsen av 2:6-11 inte kan stämma.

Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. (Fil 2:3-5)

Dessa ord avslöjar varför Paulus skrev som han gjorde i 2:6-11. Hans avsikt var att förmana de troende att leva i kärlek till varandra med Kristus Jesus som förebild. Men här finns en sak många missar, och det är att titeln ”Kristus” vittnar om att Jesus inte kan vara Gud. Ja, du läste rätt! ”Kristus” och ”Gud” är två titlar som aldrig går att förena. Är man Kristus kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Kristus. Att Jesus är Kristus betyder att han är bristfällig till sin natur och beroende av Guds smörjelse (jmf Apg 10:38). Och eftersom han är bristfällig till sin natur kan han omöjligt vara Gud (se under Titeln ”Messias”). Efter denna långa, men nödvändiga, inledning är det dags att presentera en mer trovärdig förståelse av Fil 2:6-11.