Medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.

Det verkar finns en oenighet bland exegeter hur de grekiska orden bakom ”vår store Gud och frälsare Jesus Kristus” skall översättas. Handlar de helt och hållet om Jesus, eller avser ”vår store Gud” Fadern och ”frälsare” på Jesus? Personligen ser jag en tydlig motsägelse i den typ av översättning man gjort i Folkbibeln (ovan). Om man parafraserar satsen blir det ”vår store Gud och frälsare Jesus, den Smorde” (titeln ‘Kristus’ betyder ‘smord’). Det betyder att han som blivit smord av Gud är vår store Gud. Men kan ”vår store Gud” sakna något som gör att han behöver smörjas? Observera att satsen inte handlar om Jesu jordeliv för 2 000 år sedan, utan om framtiden när han ”skall träda fram i härlighet”. Men skall han verkligen träda fram både som den Smorde och som vår store Gud? Hmmm!

Det finns dock en grammatisk tolkningsregel som heter ‘Granville Sharp’ och som säger att satsen i 2:13 måste översättas som man gjort i Folkbibeln. Men samtidigt finns det exegeter som menar att det finns utrymme för ett annat alternativ: ”The Greek can either mean, ‘our great God and Savior Jesus Christ,’ or ‘the great God and our Savior Jesus Christ’”. (1) Det senare sättet att översätta ses i följande exempel:

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse. (1917)

Väntande det lyckliga hoppet och uppenbarelsen av den store Gudens och vår Frälsares Kristi Jesu härlighet. (Helge Åkeson)

Looking for the blessed hope and appearing of the glory of the great God and our Saviour Jesus Christ. (ASV)

Looking for that blessed hope, and the glorious appearing of the great God and our Saviour Jesus Christ. (KJV)

Här syftar ”den store Guden” på Fadern och ”vår frälsare” på Jesus. En sak som gör det svårare är att orden ”vår store Gud” inte finns på fler ställen i GT (LXX) eller NT än i Tit 2:13. Så vi har inga andra bibeltexter att jämföra med. Det närmsta verkar vara Neh 8:6: ”Esra prisade HERREN, den store Guden, och hela folket svarade med lyfta händer: ‘Amen, Amen’!” Personligen anser jag att kontexten har en större betydelse än en speciell tolkningsregel. Vi behöver därmed studera både den större och mindre kontexten för att rätt kunna förstå Tit 2:13.

Att Paulus gör skillnad mellan Gud (Fadern) och Jesus i sina brev är mer regel än undantag. I inledningen av brevet till Titus skriver Paulus: ”Nåd och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Frälsare” (1:4). Här ses en tydlig skillnad mellan de båda. I inledningen till Efesierbrevet skriver han: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” (1:3). Här uppger han att Fadern är Jesu Kristi Gud. Om det stämmer, vilket vi förmodligen är överens om, varför skulle han då uppge Jesus som ”vår store Gud” i Tit 2:13? Det blir motsägelsefullt. Vidare använder Paulus det liknande uttrycket ”vår Gud” flera gånger i sina brev.

Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn. (Efe 5:20)

Vår Gud och Fader tillhör äran i evigheters evighet. Amen. (Fil 4:20)

Så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Fader när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. (1 Tess 3:13)

Det är bara Fadern han benämner ”vår Gud”. Om bara Fadern är vår Gud, varför skulle han då titulera Jesus som ”vår store Gud”? Det saknar all logik. Många verkar glömma att Paulus var jude och växte upp i en strikt monoteistisk kontext, där han dagligen uttalade den judiska trosbekännelsen ‘Shema’: ”Hör, Israel! HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4). Och det finns inget i Apostlagärningarna som antyder att han avvek från denna trosbekännelse trots sitt livsförvandlande möte med Jesus på Damaskusvägen. För Paulus fanns det bara en Gud och det var Fadern (jmf 1 Kor 8:6). Andra texter vittnar om samma sak.

Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:29).

Jag (Johannes) hörde en stark röst i himlen säga: “Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde.” (Upp 12:10)

Lägg märke till att Jesus säger ”vår Gud” i Mark 12:29 utan att själv göra anspråk på att vara ”vår Gud”. I andra texten tituleras Fadern som ”vår Gud” medan Jesus är ”hans Smorde”. Jesus är alltså, som tidigare nämnts, smord av Gud (jmf Ps 2:2). Men hur gör vi med titeln ”frälsare”? Kan Jesus vara frälsare utan att vara Gud? Enligt GT finns det bara en frälsare och det är Gud, Fadern (Jes 43:11). Men denna funktion kan Gud delegera till människor, vilket han gjorde vid olika tillfällen i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27) och kommer att göra i framtiden (Oba 1:21). På samma sätt har han delegerat denna funktion till Jesus.

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

Gud upphöjde Jesus som frälsare på samma sätt som han gjorde med Mose, han som frälste Israels barn ut ur Egypten. Den stora skillnaden mellan de båda är att Jesus har fått ett mycket större frälsningsuppdrag än sin profetiska förebild. I slutet av Titus brev skriver Paulus att

när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. (3:4-6)

Både Fadern och Jesus är ”vår frälsare”. Skillnaden mellan dem är att Fadern är den verklige Frälsaren (Jes 43:11) medan Jesus är hans delegerade frälsare (Apg 5:31). För att summera det hela är det mest sannolikt att ”vår store Gud” i 2:13 syftar på Fadern och ”frälsare” avser Jesus. Eftersom Jesus som Kristus är smord av Gud kan han omöjligt vara ”vår store Gud”. Så det mest trovärdiga sättet att översätta 2:13 på är därför som man gjort i 1917 års översättning. 

Medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens (Fadern) och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse.

---

(1) Smalley, Stephen S. 1, 2, and 3 John, Volume 51 (Word Biblical Commentary). Zondervan Academic; Revised edition, 2020, s. 309.