Johannesevangeliet är traditionellt förknippat med en väldigt hög kristologi. Men ju mer jag läser det, desto mer krakelerar denna kristologi. Säkert förvånande för de flesta, men låt mig förklara vad jag menar. Evangeliet inleds på följande sätt:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.

Som kristen läser man dock inte som det står, utan man läser den istället på följande sätt:

I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.

Man ersätter ‘Ordet’ (logos) med namnet Jesus och låter resten av evangeliet tolkas utifrån denna omskrivning (vad gäller pronomenet ‘han’ se under Johannesevangeliet 1:1-18 [4]). Men då har man missat syftet med allt som Johannes skrev. Faktum är att logos inte förekommer en enda gång utanför prologen med anspelning på Jesus. Så vilket syfte hade Johannes med sitt evangelium? Svaret finner vi i näst sista kapitlet.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. (20:30-31)

Johannes skrev sitt evangelium för att vi skall tro att Jesus är Messias, Guds Son. Hans syfte var alltså inte att vi skall tro att Jesus är Gud inkarnerad. Det är en enorm skillnad mellan att vara Messias, Guds Son och att vara Gud. Titlarna ”Gud” och ”Messias” är varandras motsatser och kan därför aldrig förenas. Är man Gud kan man inte vara Messias, och är man Messias kan man inte vara Gud (se under Titeln ”Messias”). På samma sätt är det med titeln ”Guds Son” (se under Titeln ”Guds Son”). I evangeliet är det framför allt titeln Messias som lyfts fram, första gången i samband med Johannes döparens kallelse.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. (1:6-8)

Lägg märke till att Johannes inte kom för att vittna om logos utan om ljuset. Men vad har ljuset med Messias att göra? I skapelseberättelsen i 1 Mos 1 står det att Gud talade fram ljuset: ”Gud sade: ‘Varde ljus!’ Och det blev ljus” (1:3). Enligt judisk tolkningstradition är detta ljus synonymt med Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach. (1)

Det ljus Johannes döparen blev kallad att vittna om är Messias ljus, det ljus som profetiskt funnits ända från skapelsens början. Därför sade Jesus att ”jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12). Som väldens ljus är han Messias inte inte bara för det judiska folket utan för alla världens folk (Jes 49:6). Johannes döparen började med att förmedla detta vittnesbörd om Messias till sina lärjungar.

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: “Vi har funnit Messias!” – det betyder Kristus, den Smorde. (1:40-41)

Lägg märke till Andreas ord att ”vi har funnit Messias”. Han sade inte att ”vi har funnit Gud inkarnerad”. Ja, trots Johannes döparens tidigare bekännelse att ”jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren (JHWH i GT)!” (1:23), sade Andreas att ”vi har funnit Messias”, d.v.s. han som blivit smord av Herren, Gud (se under Matteusevangeliet 3:3). Sedan, efter vin-miraklet i kapitel två, står det att ”hans lärjungar trodde på honom” (2:11). Men om lärjungarna nu trodde att Jesus var Gud, varför fortsatte de att kalla honom ‘rabbi’ (4:31; 9:2; 11:8)? Borde de inte istället ha varit i konstant tillbedjan av honom? Men det finns inget i de åtföljande kapitlen som antyder det. I kapitel 4 har vi Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn.

Kvinnan sade till honom (Jesus): “Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.” Jesus sade till henne: “Det Är Jag [ego eimi], den som talar med dig.” (4:25-26)

I Folkbibeln har man översatt de grekiska orden ego eimi med ”Det Är Jag” för att göra en koppling till det gudomliga namnet JHWH i 2 Mos 3:14. Men detta är en överdriven betoning eftersom det Jesus gör är att svara på kvinnans ord med ”det är jag” eller ”jag är han”. Det centrala i deras samtal är att Jesus är Messias och inte att han är Gud inkarnerad. I kapitel 5 blir Jesus anklagad för att ha gjort sig lik Gud (5:18). Men vad detta innebär förklaras i resten av kapitlet.

Liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit (gett) Sonen ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen … Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig … Hur ska ni kunna tro, när ni tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (5:26-27, 43-44)

Att vara lik Gud innebär att man blivit given (delegerad) Guds makt och auktoritet. Men det betyder inte Jesus är Gud, vilket Jesus bekräftar med att tala om ”min Faders namn” som är JHWH. Med andra ord är inte detta namn hans eget, och därmed är han inte själv JHWH. Och vidare säger han att Fadern är ”den ende Guden”, vilket exkluderar honom själv från den positionen (jmf 17:3). Kapitel sex börjar med ett mat-mirakel där fem kornbröd och två fiskar mättar fem tusen människor, och där det dessutom blir tolv korgar med bröd över. Vilket mirakel! Hur reagerade de som hade bevittnat miraklet?

När människorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: “Han måste vara Profeten som ska komma till världen!” (6:14)

Med tanke på vilket oerhört mirakel som just hade skett borde människorna ha förväntat sig att Jesus var Gud inkarnerad. Men det gjorde de inte. Istället menade de att han måste vara den Profet som finns förutsagd i 5 Mos 18, d.v.s. en människa som blivit utvald och upphöjd av Gud. Därefter håller Jesus en utmanande undervisning i synagogan i Kapernaum, med orden att ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” (6:54). Många lärjungar (inte de tolv) tar anstöt och går därifrån. Han frågar sina tolv lärjungar om de också tänker lämna honom, varav Petrus säger

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige. (6:68-69)

Petrus säger ”vi tror och vi förstår att du är Guds helige”. Deras tro och förståelse var inte att Jesus hade kommit som Gud inkarnerad, utan att han var Guds avskilde (helige) tjänare. Därefter kommer vi till kapitel 8, ett viktigt kapitel för de som gärna vill se en hög kristologi i evangeliet. Men vid en noggrann läsning faller denna kristologi även här. Låt oss börja i slutet av kapitel 7 för att få helheten.

Några i folkmassan som hörde hans ord sade: “Han måste vara Profeten.” Andra sade: “Han är Messias”, men andra sade: “Messias kommer väl inte från Galileen? Säger inte Skriften att Messias kommer från Davids ätt och från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev det splittring bland folket för hans skull. (7:40-43)

Ännu en gång är det titeln Messias man lyfter fram. Strax därefter säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12). Genom att säga sig vara världens ljus bekräftar han folkets spekulation att han är Messias. Ytterligare några verser längre fram säger han:

Det var därför jag sade till er att ni kommer att dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är [ego eimi], ska ni dö i era synder. De frågade: “Vem är du då?” (8:24-25)

Här har översättaren på nytt gjort en överdriven betoning. Det Jesus i praktiken säger är att ”om ni inte tror att jag är han, d.v.s. Messias, ska ni dö i era synder”. För om Jesus, med orden ego eimi, skulle göra anspråk på att vara JHWH är det märkligt varför judarna ställer den efterföljande frågan ”Vem är du då?”. Uttrycket ego eimi har alltså inte den gudomliga anspelning många gärna vill ge den (se vidare under Johannesevangeliet 8:24 samt 8:58). I kapitel 10 har vi de välkända orden ”Jag och Fadern är ett” (10:30). Men här, liksom i så många andra texter, gäller det att inte hoppa över kontexten.

Då omringade judarna honom och frågade: “Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: “Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig. (10:24-25)

På nytt är det titeln Messias som dyker upp. Judarna ville ha svar av Jesus: ”Om du är Messias, så säg det öppet till oss!”. Jesu gensvar var ”jag har sagt det till er, men ni tror det inte”. Deras fråga var inte ”om du är Gud, så säg det öppet till oss!” (se vidare under Johannesevangeliet 10:30). Låt oss gå vidare till kapitel 11 och Jesu uppväckande av Lasarus.

Då sade Jesus till henne (Marta): “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: “Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (11:25-27)

Jesu löfte att den som tror på honom aldrig någonsin skall dö, fick Marta att gensvara med ”ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son”. Hon sade inte ”ja, herre, jag tror att du är Gud”. Så här långt i evangeliet har Jesus inte en enda gång sagt sig vara logos, med den underliggande betydelsen att han är Gud. Men däremot har han vid flera tillfällen sagt sig vara Messias, d.v.s. han som blivit smord av Gud. I kapitel 12 börjar Jesus tala om det lidande som väntade honom.

“När jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.“ Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Då sade folket till honom: “Vi har hört i lagen att Messias ska vara kvar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?” Jesus sade till dem: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret övervinner er. (12:32-35)

Det är uppenbart att folket väntade på en människa som blivit smord av Gud, d.v.s. Messias, och inte Gud inkarnerad. Och Jesus bekräftade deras förväntan med orden ”ännu en kort tid är ljuset (Messias) bland er”. Titeln ”Människosonen” betyder ”son av Adam” eller ”son av människosläktet” och visar på samma sätt som ”Messias” att Johannes uppdrag inte var att vittna om Jesus som Gud inkarnerad. Men hur är det då med titeln ”Guds Son”? Är inte den synonym med att vara Gud? Nej, absolut inte! Jesus som Guds Son är kopplad till hans funktion som Israels kung.

Natanael frågade honom (Jesus): “Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: “Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet.” Natanael svarade: “Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (1:48-49)

För Natanael var ”Guds Son” synonymt med ”Israels kung”. Lägg märke till att han först kallar Jesus för ”Rabbi”, vilket är en högst opassande titel om Jesus som Guds Son betyder att han är Gud inkarnerad. Samma sak ser vi när Jesus står inför Pilatus.

Judarna svarade: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son.” När Pilatus hörde det, blev han ännu mer förskräckt … Judarna skrek: ”Friger du honom är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig själv till konung sätter sig upp mot kejsaren.” (19:7, 12)

Judarnas anklagelse var att Jesus hade gjort sig till Guds Son, vilket var synonymt med att göra sig till konung. Anklagelsen var alltså inte att Jesus hade gjort sig till Gud. Därefter kommer vi tillbaka till den text vi började med, den som ligger till grund för hela evangeliet.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. (20:30-31)

För att sammanfatta det hela: inte någon gång i hela evangeliet gör Jesus anspråk på att vara logos, och därmed Gud, trots den traditionella kristna tolkningen att Jesus är logos i Joh 1:1. Men däremot, som vi sett på flera olika ställen, gör han anspråk på att vara Messias, d.v.s. han som blivit smord av Gud. Men vad eller vem är då logos i Joh 1:1? Det är Guds plan/vishet som fanns hos Gud i begynnelsen, och genom vilken han har skapat allt. Det var den planen/visheten som blev kött i Joh 1:14 (se under Johannesevangeliet 1:18 [1-7]).

---

(1) The Weekly Midrash. ArtScroll Judaica Classics, vol. I, s. 18-19.