Författare: Truthseeker

Många troende människor bär på övertygelsen att alla icke-troende människor en dag skall kastas i en gigantisk sjö som brinner av eld och svavel. Skrikande och vrålande av smärta skall de plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan någon som helst möjlighet till räddning. Med andra ord går dessa en framtid till mötes som är hundra gånger värre än den värsta mardröm någon någonsin har haft. Detta blir dagen då Guds rättvisa domslut skall komma över varje människas liv.

Men redan här behöver varje troende stanna upp och tänka efter. Är det öde dessa människor förväntas gå till mötes verkligen i enlighet med Guds rättvisa domslut, eller grundas den på en kristen tradition som går utöver vad Skriften lär? Under Abrahams samtal med HERREN angående förstörelsen av Sodom sade han: “Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt [mishpat]?” (1 Mos 18:25). En grundläggande betydelse av detta hebreiska ord är “rättvisa”. På vilket sätt blir Guds rättvisa synlig genom att miljoner och åter miljoner människor kastas in i en evighet av obeskrivligt lidande?

För att få en rätt biblisk förståelse av människans framtid efter dödsögonblicket är det av absolut nödvändighet att vi förstår framför allt två saker: Vad innebär Guds rättvisa domslut? Och äger människan en odödlig natur eller är denna begränsad till sin livslängd?

Guds rättvisa domslut

Låt oss börja med Guds rättvisa domslut. Genom att förstå vad som ligger till grund för hans domslut, blir det lättare att förstå människans slutliga livsöde. Går vi till moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln, ser vi att det grundläggande för Guds rättvisa domslut är att straffet alltid står i proportion till de synder människan begår.

Om någon tillfogar sin nästa kroppsskada, skall man göra mot honom som han själv har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas. (3 Mos 24:19-20)

Gud sade inte att straffet skulle vara “hundra brutna lemmar per bruten lem” eller “hundra ögon per öga” eller “hundra tänder per tand”, utan “samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”. Det är denna typ av rättvisa Gud använder sig av när han dömer. I 2 Mosebok hittar vi ett exempel på hur Gud i sin rättvisa straffade farao.

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son. (2 Mos 4:22-23)

I den judiska bibelöversättningen The Stone Edition står det i fotnoten att “he would be punished measure for measure with the loss of his own firstborn”. 

Om vi jämför straffet ”samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”, med den obeskrivliga plåga icke troende människor förväntas utstå i biljarders och åter biljarders år i en gigantisk eldsjö, tänker vi då i linje med Guds rättvisa domslut? Låt oss ta ett annat exempel: tant Agda har levt hela sitt liv som en enkel bondkvinna med en genuin omsorg om sina medmänniskor. Och även om hon fick höra evangeliet som liten förstod hon sig aldrig på det. När hon en dag skall stå inför Guds domstol för att dömas, kommer då det rättvisa straffet för henne att bli biljarders, biljarders och biljarders år av obeskrivligt lidande? Kan någon, helt uppriktigt, påstå att hon då kommer få det straff hon förtjänar? Står ett sådant straff i proportion till de synder hon har begått? Ja, har det över huvudtaget under jordens historia funnits någon som förtjänar ett sådant straff, om vi bortser från vad känslorna säger?

Tänker vi inte med avsky på människor som Josef Mengele, läkare och medicinsk forskare i koncentrationslägret Auschwitz under andra världskriget? (1) I detta koncentrationsläger utsatte han fångarna för oerhört plågsamma experiment och fick där öknamnet “Dödens ängel”. Om vi känner en så stark avsky mot människor som han, borde vi då inte känna en minst lika stark avsky även mot Gud, han som förväntas plåga miljardtals människor på ett ohyggligt mycket vidrigare sätt än Mengele någonsin lyckades göra, och detta i all evighet? Dessutom, säger inte Skriften att “Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), ett attribut Josef Mengele aldrig fick?

Om vi utgår från att ogudaktiga människor går ett evigt helvete till mötes, borde int ett sådant straff finnas förutsagt i framför allt moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln? För att ta ett exempel från vardagen: om en person begår ett grovt brott i Sverige finns det utnämnda straffet att hitta i den svenska brottsbalken. Personen kan inte straffas mer än vad som där finns angivet. På samma sätt är det med människans slutliga livsöde: hon kan inte förpassas till ett evigt helvete om ett sådant straff inte finns omnämnt i moseböckerna, ”Guds brottsbalk”. Och det kapitel som handlar mer om detta än något annat kapitel är 5 Mos 28.

Om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig … HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig … HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås … Damm och stoft skall vara det regn HERREN ger åt ditt land. Från himlen skall det komma ner över dig, till dess att du förgörs … Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. (28:15, 20-24)

Det finns inte en enda varning i detta kapitel om ett evigt lidande. Det närmsta man kommer är att ”du förgörs och snabbt förgås”. Men detta straff är långt ifrån vad den traditionella helvetesläran säger. Om helvetesläran är sann borde vi hitta varningar för detta fruktansvärda livsöde på minst varannan sida i GT. Eller kom Jesus för att rädda oss från ett lidande som inte finns omnämnt i vare sig moseböckerna eller de övriga böckerna i GT? Eftersom Gud straffar människor i proportion till de synder de har begått, d.v.s. “låta honom få det antal slag som svarar mot hans brott” (5 Mos 25:2), kan inte läran om ett evigt helvete stämma. Att säga något annat är att vittna falskt om vem Gud är, att han är en Gud som straffar oändligt mycket mer än vad människor förtjänar.

Människan – en levande själ

Som tidigare nämnts är det även av absolut nödvändighet att vi förstår människans natur för att rätt kunna förstå hennes slutliga livsöde. Om icke troende människor skall plågas i biljarders och åter biljarders år, är det nödvändigt att det finns en odödlig del av människan som kan gå vidare till en sådan plats. Men det finns ett stort problem med detta. I Uppenbarelsebokens andra kapitel säger Jesus till församlingen i Efesus: “Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis” (Upp 2:7). Här finns ett tematiskt samband med det besked Gud gav Adam och Eva efter syndafallet.

HERREN Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” (1 Mos 3:22)

Gud drev ut Adam och Eva från Edens lustgård för att de inte skulle äta av livets träd och så leva för evigt. De hade alltså inte evigt liv efter syndafallet. Om de som “segrar” i Upp 2:7 inte har evigt liv innan de får äta av livets träd, hur mycket mindre har då de som “förlorar” evigt liv. Och om dessa inte har evigt liv, hur kan de då plågas i evigheternas evigheter? Många menar dock att eftersom människan är skapad till Guds avbild måste hon vara odödlig till sin natur. En sådan tanke kan låta logisk men har likväl inte mycket stöd i Bibeln. Faktum är att vi inte har evigt liv, men däremot har vi löfte om att en dag få det.

Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. (Tit 3:7)

Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. (Jud 1:21)

Om odödlighet innebär att vara lik Gud, borde vi då inte vara lik honom även på andra områden såsom allvetande, allestädes närvarande och kärleken personifierad. Faktum är att Bibeln aldrig använder orden “odödlig” och “odödlighet” för någon annan än Gud samt troende människor i ett eskatologiskt tillstånd.

Han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. (1 Tim 6:15-16)

Basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. (1 Kor 15:52-53)

Paulus skrev till församlingen i Rom att Gud skall ge “evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet” (Rom 2:6-7). Men varför söka odödlighet om man redan är odödlig av naturen? Paulus verkade inte se odödlighet som en inneboende del av människan, utan något som skall ges åt den som segrar. I Jewish Encyclopedia under sökorden Immortality of the Soul ses samma uppfattning.

As a matter of fact, eternal life was ascribed exclusively to God and to celestial beings who ”eat of the tree of life and live forever” (Gen. iii. 22, Hebr.). (2)

Som vi såg tidigare är det just detta de troende en dag skall få göra, “att äta av livets träd, som står i Guds paradis” och “så äta och leva för evigt”. Det står ingenstans att själen är odödlig, trots att det hebreiska respektive grekiska ordet för “själ” (nefesh respektive psyche) förekommer mer än 850 gånger i Bibeln. Men varifrån kommer då läran om själens odödlighet? En rad källor visar att läran inte har sitt ursprung i Bibeln utan är hämtad från grekisk filosofi, speciellt platonismen. I artikeln Immortality of the Soul står det att

the belief that the soul continues in existence after the dissolution of the body is a matter of philosophical or theological speculation rather than of simple faith, and is accordingly nowhere expressly taught in Holy Scripture … The belief in the immortality of the soul came to the Jews from contact with Greek thought and chiefly through the philosophy of Plato, its principal exponent, who was led to it through Orphic and Eleusinian mysteries in which Babylonian and Egyptian views were strangely blended. (3)

Här bör man som troende ställa sig den berättigade frågan om det inte är dags för en rejäl utrensning i den kristna teologin. Varför grunda sitt liv på en hopblandad lära bestående av Guds ord och grekisk filosofi, eller som Paulus uttryckte det: “Vad har ljus gemensamt med mörker?” (2 Kor 6:14).

---

(1) http://www.auschwitz.dk/mengele.htm   2020-10-12

(2) http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=118&letter=I&search=immortality%20of%20the%20soul   2020-10-13

(3) ibid.

Gud [elohim], din tron består i evigheters evighet, ditt rikes spira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [elohim], har din Gud [elohim] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

Denna messianska text är skriven av Koras söner och används emellanåt som bevis för att Jesus är Gud enligt GT. Det är trots allt så att om NT säger att Jesus är Gud, då måste även GT göra det. NT kan inte påstå något som inte kan verifieras utifrån de tidigare skrifterna (jmf Luk 24:44; Apg 17:11). Vad gäller betydelsen av det hebreiska ordet elohim se under 1 Mosebok 1:1. Här, liksom i alla andra texter, behöver vi studera kontexten, både den större och den mindre.

Det många missar är att Ps 45 inte bara handlar om Messias utan även om en samtida jordisk kung. Exegeten Peter C. Craigie skriver att ”there can be little doubt that this poetic composition originated in the wedding celebration for a particular king, composed for the occasion”. (1) Om därför denna psalm vittnar om att Messias är Gud, då måste även den dåtida kungen ha varit det. Dessutom, när det gäller dess anspelning på Messias kan den inte läsas oberoende av de andra messianska psalmerna i Psaltaren, inte om vi utgår från att författarna skrev om en och samma Messias.  

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde … Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: ”Du är min Son, jag har i dag fött dig.” (Ps 2:2, 7)

Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jag ropar och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen men du svarar inte, och om natten men får ingen ro. (Ps 22:2-3)

Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min heliga olja. Min hand skall uppehålla honom, min arm skall styrka honom … Han skall ropa till mig: “Du är min Fader, min Gud och min frälsnings klippa!” Jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden. (Ps 89:21-22, 27-28)

HERREN sade till min Herre: “Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” … HERREN har svurit och skall inte ångra sig: “Du är präst för evigt, på samma sätt som Melki–Sedek.” (Ps 110:1, 4)

Enligt Ps 2 var Messias förutbestämd att bli smord och född (adopterad) av Gud. Det är denna smörjelse som gör honom rustad att vara folkets kung inför Gud. Messias omnämns vidare som ”min (Guds) tjänare”. Enligt andra och tredje texten skall han ropa ”min Gud” till Fadern (jmf Mark 15:34; Joh 20:17; Upp 3:2, 12). Vidare skall han förtrösta på Gud för sin frälsning. Att Messias behöver förtrösta på Gud för sin frälsning visar att han inte kan vara Gud, detta eftersom Gud inte har behov av någon frälsning. Gud skall också göra honom till den högste bland kungarna på jorden, d.v.s. han skall bli konungarnas Konung (Upp 1:5) (se Uppenbarelseboken 17:14; 19:16). I sista exemplet lovar Gud att Messias skall bli präst på samma sätt som Melki-Sedek. Att vara präst betyder att man tjänar Gud och inte att man själv är Gud (vad gäller orden ”HERREN sade till min Herre” se under Psalm 110:1). Om det inte finns något i dessa psalmer som vittnar om att Gud en dag skulle bli människa, varför skulle då Ps 45 göra det?

Koras söner kände väl till moseböckernas undervisning att ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig” (4 Mos 23:19). Om de visste att Gud inte är en människa, varför skulle de då titulera deras samtida kung, samt deras framtida Messias, som Gud? I början av psalmen skriver de att ”skönast är du bland människors barn, nåd är utgjuten över dina läppar. Därför har Gud välsignat dig för evigt” (45:3). Så oavsett vad som står i verserna 7-8, är det uppenbart att Koras söner riktar sin psalm till en jordisk kung som Gud har välsignat. Det handlar inte om att Gud har välsignat Gud, utan om att Gud har välsignat konungen/Messias, han som har blivit smord av Gud. 

Men hur skall vi då förstå orden ”Gud [elohim], din tron består i evigheters evighet” (45:7)? Kan en jordisk kung vara en elohim utan att vara Gud? Absolut! Att översättaren skriver ”Gud” med stor bokstav är inget den hebreiska texten kräver eftersom det inte finns någon skillnad mellan stora och små bokstäver i det hebreiska språket. I 2 Mos 7:1 blev Mose upphöjd till en elohim inför Farao. I Folkbibeln har man skrivit ”som Gud”, men detta är en parafrasering av översättaren för att hjälpa läsarna förstå vad författaren kan ha menat med elohim. Ordet elohim kan även syfta på avgudar och änglar (se under 1 Mosebok 1:1).

Vissa människor som representerade Gud på Bibelns tid titulerades elohim. I samband med stöld av egendom i 2 Mosebok står det: ”Skulle tjuven inte bli ertappad, skall husets ägare föras fram inför Gud [elohim]” (22:8). Men det går minst lika bra med följande översättning : ”If the thief is not caught, then the owner of the house shall appear before the judges” (New American Standard Version). Det är därmed kontexten som avgör om elohim skall översättas ”Gud” eller ”domare”.  Jesus sade till en grupp judar att ”står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). Eftersom dessa judar representerade Gud titulerades de gudar. Och vem representerar Gud mer än Messias? Han om någon är därför värdig titeln elohim, utan att för den sakens skull själv vara Gud.

Slutligen har vi orden ”du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [elohim], har din Gud [elohim] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder”. Även om denna typ av översättning är vanligast är den långt ifrån självklar. De hebreiska orden עַל־כֵּן מְשָׁחֲךָ אֱלֹהִים אֱלֹהֶיךָ kan mycket väl översättas som man gjort i Bibel 2000: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig.” Det som styrker denna typ av översättning är att den dubbla förekomsten av elohim efter varandra förekommer ytterligare sju gånger i Psaltaren, och i dessa fall handlar det om Fadern (Ps 43:4; 48:15; 50:7; 51:16; 67:7; 68:9; 72:18). Därför är det mest troligt att den dubbla förekomsten av elohim i Ps 45:8 handlar om Fadern och inte Messias. 

Avslutningsvis finns det ett ännu starkare belägg för att Folkbibelns version ”därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder” inte stämmer. Om Messias är Gud, varför behövde han bli smord? Smörjelsen har med sig kraft och auktoritet från Gud att kunna verka i en speciell uppgift. Men som Gud är man obegränsad och har därför inget behov av att bli smord. Dessutom, varför behövde han smörjas med glädjens olja? Var Jesus Gud samtidigt som han saknade glädje? Nej, knappast! Det är därför mer korrekt att översätta Ps 45:8 som man gjort i Bibel 2000: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.” Att Gud har smort Jesus stämmer med Petrus ord i Apg 10:

Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. (10:38)

Lägg märke till de avslutande orden ”Gud var med honom”. Det visar tydligt att Jesus inte är Gud. Eller skall det förstås som ett mysterium att Gud är med Gud? Nej, Gud är Gud och Messias är Messias, d.v.s. han har blivit smord av Gud.

---

(1) Craigie, Peter C. Psalms 1-50, vol. 19. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006, s. 339.

HERREN [YHWH] sade till min Herre [’adoni]: ”Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.”

Denna vers används emellanåt som bevis för att Jesus är Gud enligt GT, detta eftersom NT uppger att “min Herre” syftar på Jesus (Matt 22:44; Mark 12:36; Luk 20:42; Apg 2:34). Men om vi studerar det hebreiska ordet bakom “min Herre” upptäcker vi en avgörande sak. Kung David använde sig av titeln ’adoni om Messias, ett uttryck som ALDRIG används om Gud utan endast om skapade varelser av högre dignitet såsom domare, kungar, profeter etc. Det ord som istället används om Gud är ’adonai. A Catholic Dictionary bekräftar att ’adoni inte har med Gud att göra:

In Ps. cx. 1, ‘Jehovah said to my Lord, Sit thou on my right hand,’ the word translated Lord … is simply the common term for any lord or master (1 Sam. xxii. 12). (1) 

Vidare behöver vi tillämpa den absolut viktigaste tolkningsregeln som är kontexten. I samma kapitel står det att

HERREN [JHWH] har svurit och skall inte ångra sig: “Du (Messias) är präst för evigt, på samma sätt som Melki–Sedek.” Herren [’adonai] är på din högra sida, han krossar kungar på sin vredes dag. (Ps 110:4-5)

’Adonai (JHWH) är på prästen Messias högra sida, han som Gud gjort till ’adoni (jmf Apg 2:36). Att därför använda Ps 110:1 som bevis för Jesu Gudom håller inte eftersom kontexten avslöjar motsatsen. I Apostlagärningarna citerade Petrus denna vers när han undervisade på pingstdagen i Jerusalem.

Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet … Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör. Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (2:22-36)

I kontexten till orden ”Herren sade till min Herre” står det att Jesus var en man som Gud bekände sig till. Om Petrus verkligen trodde att Jesus var Gud, varför avslöjade han inte det för folket? Att det står ”denne Jesus som Gud har uppväckt”, innebär att Jesus var helt beroende av Gud för att bli uppväckt från de döda. Sedan står det att Gud har gjort Jesus till Herre och Messias. Faktum är att ALLT Jesus har är honom givet av Gud. För mig är det uppenbart att Petrus identifierade Jesus som en tjänare åt Gud och inget annat (Apg 3:13, 26; 4:27, 30). 

Vid ett tillfälle när fariseerna var samlade ställde Jesus en fråga till dem: ”Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son?” (Matt 22:45). Reaktionen blev att ”ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom” (22:46). Detta visar att Jesus inte sade något som gick emot fariseernas traditionella monoteistiska lära. Om Jesus menade att Messias var Gud eftersom David kallade honom för sin Herre, då hade fariseerna blivit långt ifrån svarslösa. Reaktionen att ”ingen kunde svara honom ett ord” visar att den traditionella kristna tolkningen av Ps 110:1 inte stämmer med det författaren ville ha sagt.   

Avslutningsvis får vi inte glömma att Ps 110 och Ps 2 är två kröningspsalmer som har tematiska samband. Genom att jämföra dem med varandra får vi en ökad förståelse av dem båda. I Ps 2:2 står det att ”jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde”. Messias är, liksom kung David, Guds smorde. Han har blivit smord med kraft och auktoritet av Gud eftersom han är begränsad till sin natur (jmf Apg 10:38). Sammanfattningsvis kan sägas att Ps 2 visar på Jesu konungsliga uppdrag, medan Ps 110 belyser hans prästerliga tjänst. Men ingen av dem vittnar om att han är Gud.

---

(1) Addis, William E. & Arnold, Thomas. A Catholic Dictionary. Routledge & Kegan Paul Limited, 1960, s. 807.

Herren skapade [qanah] mig (visheten) som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, när det ännu inte fanns källor med vatten, innan bergen fått sin grund, innan höjderna fanns föddes jag, när han ännu inte gjort land och fält eller mullen som täcker jorden. När han spände upp himlen var jag där, när han välvde dess kupa över djupet, när han fyllde molnen däruppe med kraft och lät djupets källor bryta fram, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna. (Ords 8:22-31 [Bibel 2000])

Många kristna vill tolka visheten i Ords 8 som Jesus i en preexistent tillvaro. Men det finns en rad argument som talar emot detta. Till att börja med står det att Gud skapade (qanah) visheten. Även om det hebreiska ordet qanah primärt har betydelsen ”köpa, förvärva”, är ändå ordvalet ”skapa” i Bibel 2000 inte långsökt. De judar som översatte den hebreiska texten till det grekiska Septuaginta (LXX) valde verbet ktizo, som har just betydelsen ”skapa” (jmf Ps 51:12). Samma förståelse av visheten ses i den gamla judiska boken Jesus Syraks vishet (Ben Sira) från omkring år 180 f.v.t.

Före allt annat skapades [ktizo] visheten; tanke och insikt finns till av evighet … En enda är vis. Väldig och fruktansvärd sitter han på sin tron: Herren. Han själv skapade [ktizo] visheten och såg på den, mätte den och utgöt den över alla sina verk. Allt som lever har fått del av hans gåva, i rikt mått har den skänkts åt dem som älskar honom. (1:4-10)

För dessa rabbiner handlade qanah och ktizo om ett skapande från Guds sida. Vidare beskrivs den i Ordspråksboken i högst feminina ordalag vilket gör det långsökt att hon skulle förebilda en maskulin Messias: ”Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras” (Ords 1:20). Detta visar vikten av att studera kontexten för att rätt kunna förstå texter likt Ords 8:22. Vidare står det i Ords 8:12 att ”jag, visheten, bor tillsammans med klokheten” (8:12). Om Jesus är visheten, vem är då klokheten? Om man menar att klokheten bör förstås bildligt, är det då inte logiskt att även visheten bör förstås på det sättet? Inom judendomen är visheten en personifiering av Guds Torah. 

God consulted the Torah and created the world, while the Torah declares, In the beginning God created, beginning referring to the Torah, as in the verse, The Lord made me as the beginning of His way (Prov. VIII, 22). (1)

Vi kan inte heller bortse från den judiska vishetslitteraturen kring Jesu tid. Pseudoepigrafen Salomos vishet, som tillkom några årtionden innan Jesu födelse, beskriver visheten på sätt som knappast kan handla om en preexistent Jesus.

Hon (visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne. Hon är ju invigd i Guds kunskap och tar del i hans verk. (8:2-4 [Bibel 2000])

Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud. Sänd ut henne från din heliga himmel, låt henne komma från din härlighets tron och arbeta vid min sida, så att jag kan lära mig vad som gläder dig. (9:9-10 [Bibel 2000])

Här, liksom i Ordspråksboken, omnämns visheten med starka feminina ordalag där hon ”var med när du (Gud) skapade världen”. Att därför Jesu lärjungar, några årtionden senare, skulle ha tillämpat denna feminina varelse på en maskulin Jesus måste ses som långsökt. Jesus själv talade om visheten utan att identifiera sig med henne. Han sade till Johannes döparens lärjungar att

Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:19)

Lägg märke till hur Jesus personifierar visheten, på samma sätt som vishetslitteraturen gör. Exegeten James Dunn skriver att ”there is no evidence in the earliest traditions of Jesus’ ministry that he understood himself as Wisdom, or as the incarnation of (pre-existent) Wisdom”. (2) Att Jesus inte identifierade sig med visheten är förståeligt med tanke vad som var förutsagt om honom i GT. I Jesaja bok sägs det om Messias att ”över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd” (11:1-2). Varför skulle Messias få Anden med vishet om han redan var den vishet som hade varit verksam vid Guds sida när allting skapades? I Uppenbarelseboken får lärjungen Johannes höra himmelska ord.

Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (Upp 5:11-12)

Lammet (Jesus) får, på grund av att han lät sig slaktas, ta emot visheten. Men till vilken nytta om han var den vishet som var med vid skapelsearbetet? Ja, varför behöver visheten ta emot vishet? Det måste helt enkelt finnas en annan förklaring på Ords 8:22. Personligen lutar jag åt det Dunn tar upp i sin monografi. 

For them (the Jewish writers) Wisdom never really became more than a convenient way of speaking about God acting in creation, revelation and salvation; Wisdom never became more than a personification of God’s own activity. (3)

Det mest sannolika är, som Dunn skriver, att visheten utgör en personifiering av Guds handlande i skapelsen. I den arameiska parafraserade översättningen targum Neofiti har man översatt Bibelns första vers med ”From the beginning, with wisdom, the Lord created and finished the heavens and the earth”. Med vishet skapade Gud himlarna och jorden. Det var därför Gud ställde den retoriska frågan: ”Vem var med mig?” (Jes 44:24). Det fanns ingen varelse vid hans sida, bortsett från hans personifierade vishet. Jag håller vidare med Dunn i det han skriver.

If we attempt to give clearer definition to the figure of Wisdom within the monotheism of Israel’s religion we seem to be shut up to two alternatives. Either Wisdom is being clearly subordinate to Yahweh, like the angels, or the heavenly council in Job 1 and 2 … Or else, and this seems the more plausible, the Wisdom passages are simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose. (4)

Enligt Dunn är visheten ”simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose” och inte Jesus i en förmodad preexistens. 

---

(1) Midrash Rabbah, Sefer Bereshit 1:1.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 210.

(3) ibid, s. 210.

(4) ibid, s. 174.

En varelse i GT som fått stor uppmärksamhet är HERRENS/Guds ängel. Många kristna menar att denna ängel måste vara Jesus i sin preexistens. En biblisk person som fick möta HERRENS ängel var Mose.

Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig HERRENS ängel [malach JHWH] för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: “Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.” När HERREN såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: “Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:1-6)

Inte många genom historien har fått vara med om att en ängel uppenbarar sig i en eldslåga ur en buske. Viktigt att betona är att det hebreiska ordet malach inte bokstavligen betyder ”ängel” utan ”sändebud”. Det blir sedan upp till varje översättare att själv avgöra om det handlar om ett himmelskt eller jordiskt sändebud. Är det ett himmelskt, översätter han/hon malach med ”ängel”. Men om sändebudet är en människa blir valet oftast ”budbärare” eller ”sändebud”. Det beror alltså helt och hållet på kontexten hur malach skall översättas (jmf 1 Mos 32:1, 3). Det står följande i Theological Dictionary of the Old Testament (TDOT).

Malʾāḵ refers to an individual who is sent to someone for the purpose of conveying a message or of carrying out an order. The malʾāḵ speaks, receives a response, and returns to the one who sent him. These messengers appear in both the human and divine spheres, though the difference seems to be more spatial than metaphysical; i.e., divine messengers are those sent by God from his heavenly abode, while human messengers are sent by earthly chieftains. The malʾāḵ does not report his own message; his function and message are dependent upon the will of the person who sends him. His significance derives not from who he is, but from who his superior is. (1)

Det intressanta med HERRENS ängel i 2 Mos 3 är att han ger intryck av att vara Gud själv. Först står det att ängeln uppenbarade sig ur busken. Men sedan, när Mose gick närmare för att se efter, ”ropade Gud till honom ur busken”. Därför verkar resonemanget logiskt att denna ängel och Gud måste vara densamme. Men hur kan Guds ängel, vars hebreiska ord betyder sändebud, vara Gud själv? Betyder det att Gud sänder sig själv? Jesus sade att ”budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom” (Joh 13:16). Alltså måste det finnas en skillnad mellan budbäraren och den som har sänt ut honom. I Sakarja bok ses denna skillnad tydligare än det vanligen gör.

Då sade HERRENS ängel [malach JHWH]: “HERRE Sebaot, hur länge skall det dröja innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har visat din förbittring mot dem nu i sjuttio år.” HERREN svarade den ängel som talade med mig, med goda och tröstande ord. (Sak 1:12-13)

Ängeln visste inte hur länge det skulle ta för Gud att förbarma sig över Jerusalem och Juda städer, och därför behövde han fråga Gud. Och vidare att Gud svarade ängeln med goda och tröstande ord. Det visar att det finns en tydlig skillnad mellan de båda. I Apostlagärningarna hittar vi en text som kastar ljus över händelsen med Mose och den brinnande busken. Stefanus ger, i sitt försvarstal inför Stora rådet i Jerusalem, en redogörelse av Israels historia. En bit in i talet kommer han till händelsen med den brinnande busken.

När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark. Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare? Honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. (Apg 7:30-35)

Överlag är berättelsen densamma som i 2 Mos 3. Även om Stefanus sade att det var Herrens röst som kom till Mose, både började och slutade han med ”ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken”. För Stefanus var det alltså ett sändebud i busken och inte Gud själv. I slutet av sitt försvarstal uppfylls Stefanus av helig vrede och talar skarpa ord till rådets medlemmar.

Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.” (Apg 7:52-53)

Stefanus sade att deras fäder ”dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat”. Han berättade att det var förutsagt att den Rättfärdige skulle komma, men nämnde ingenting om att Jesus redan hade uppenbarat sig som HERRENS ängel. Stefanus hade trots allt en fantastisk möjlighet att förklara för Stora rådet att Jesus hade uppenbarat sig för Mose i den brinnande busken. Eller var det kanske inte han i busken? Petrus skriver i sitt första brev att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1:20). Det var alltså ”i dessa sista tider” Jesus uppenbarades och inte i samband med Mose och den brinnande busken.

Det finns dessutom en annan aspekt av detta med HERRENS/Guds ängel, och det är att denna titel inte är reserverad för bara änglar. I GT tituleras även vissa människor som HERRENS ängel, eller mer korrekt budbärare/sändebud. Som redan nämnts är det kontexten som avgör hur ordet skall översättas.

Då sade Haggai, HERRENS sändebud [malach YHWH], genom ett budskap från HERREN till folket: “Jag är med er, säger HERREN.” (Hag 1:13)

Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud [malach JHWH Tsevaot]. (Mal 2:7) (Bibel 2000)

Både profeten Haggai och prästerna var alltså HERRENS sändebud (malach). Profeten Malakis namn betyder ”mitt sändebud” eller ”min malach” (Mal 1:1). Men om vi går tillbaka till händelsen med Mose och den brinnande busken, hur skall vi förstå det till synes logiska att ängeln och Gud verkar vara densamme? Svaret är faktiskt ganska enkelt. På flera ställen i GT dyker änglar/sändebud upp och talar Guds ord i 1 person, vilket ger intryck av att dessa änglar är Gud själv. Men studerar man djupare blir det mer och mer uppenbart att de talar å Guds vägnar, på samma sätt som en ambassadör talar å sitt lands vägnar. Detta intressanta ämne tas upp mer ingående under Sändebudsprincipen. Om man inte förstår principen om sändebud är det svårt att förstå vem Jesus egentligen är.

---

1) Fabry i Botterweck, Johannes G. och Helmer Ringgren. Theological Dictionary of the Old Testament, vol. 8. William B. Eerdmans Publishing Company, 1974, s. 310.

Inom Islam finns det inga som helst tvivel på att Gud har sänt Muhammad till att vara hans sista profet. Detta är en ”sanning” varje muslim inte får ifrågasätta. Men faktum är att det inte behövs mycket studier förrän man inser att denna ”sanning” inte är någon sanning. Det finns nämligen ett krav som måste uppfyllas för att Muhammad skall kunna vara Guds sista profet, och det är att han, med sin kallelse, måste finnas förutsagd i Bibeln. Om några sådana förutsägelser inte finns, kan han inte heller vara den han utgav sig för att vara. Varför, undrar säkert många? Det finns två anledningar till detta. För det första säger Koranen själv att Muhammad finns omnämnd i Guds Tora och Evangeliet (Johannesevangeliet).

De som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom – dem skall det gå väl i händer. (Sura 7:157)

Den andra anledningen till att Muhammad måste finnas förutsagt i Bibeln, är för att Gud aldrig sänder en sådan avgörande historisk person utan att först meddela detta för sitt folk, både judar och kristna. På samma sätt är det med Jesus. Om någon kan bevisa att Jesus inte finns förutsagt i Gamla testamentet kan han omöjligt vara Messias. Och Muhammad är inget undantag från detta krav. När Paulus kom till en synagoga i Berea om vittnade om Jesus, står det att de (judarna) ”forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så”. Dessa judar visste att om Jesus verkligen var deras Messias, måste de kunna hitta honom i dessa skrifter. Och Muhammad är inget undantag från detta krav. Om han är den han utgav sig för att vara måste vi kunna hitta honom i Skrifterna. När Gud gör något stort i historien förkunnar han detta i förväg för sina profeter. 

Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra. (Jesaja 46:10)

Herren, HERREN gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna. (Amos 3:7)

Att Gud ”förkunnar från början vad som skall komma” är fullt logiskt. Om Gud inte berättar för sitt folk vad han planerar göra, kan han heller inte straffa dem för att de inte handlar i enlighet med hans planering. Om därför Gud hade för avsikt att sända Muhammad som sin sista profet, då måste detta finnas förutsagt i Bibeln? Jag kan göra anspråk på att vara Guds sista bibellärare. Men om detta inte finns förutsagt i denna bok blir det bara ett tomt anspråk. 

En vanlig invändning muslimer har mot detta är att judar och kristna har gjort ändringar i Bibeln, och därför går det inte längre att hitta Muhammed där. Visst, varje seriös exeget erkänner att vissa ändringar har gjorts, framför allt i Nya testamentet, av kyrkofäderna. Men det man som muslim missar, och förmodligen inte heller vill veta, är att de flesta ändringar gjordes på 200- och 300-talet v.t., d.v.s. långt innan Muhammad föddes. Ändå står det i Koranen att ”the Unlettered Prophet, whom they find mentioned in the Torah and the Gospel in their possession” (7:157). Eftersom verbet ”find” står i present (nutid) innebär det att han, trots dessa teologiska ändringar, måste finnas i Tora och Evangeliet. Många muslimer gör därför allt de kan för att hitta Muhammed i Bibeln. Låt oss därför se om de har rätt. 

Kontexten, kontexten, kontexten!!!

Den absolut viktigaste tolkningsregeln för att rätt kunna förstå en biblisk text är att studera kontexten, både den större och den mindre. Oftast är det här det brister hos dem som försvarar treenighetsläran. Man rycker en vers ut ur sitt sammanhang och bygger en lära utifrån den. En annan tolkningsregel som är avgörande för att förstå vem Jesus är, är att det som står i NT måste stämma överens med det som står i GT. Vi kan kalla detta för den större kontexten. Om NT säger något som inte stämmer med GT, då har GT större auktoritet eftersom det skrevs först. Är därför Jesus Gud i NT måste han vara det även i GT. Jesus sade att han hade kommit för att uppfylla och inte motsäga det som står skrivet om honom i de tidigare skrifterna.

Han sade till dem (lärjungarna): ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” (Luk 24:44)

Men vad står skrivet om Jesus i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna? Hittar vi stöd för att han alltid har varit Gud och att han en dag skulle födas som människa? I Encyclopedia of Religion står det:

Exegetes and theologians today are in agreement that the Hebrew Bible does not contain a doctrine of the Trinity, even though it was customary in past dogmatic tracts on the Trinity to cite texts like Genesis 1:26, ”Let us make humanity in our image, after our likeness” (see also Gn. 3:22, 11:7; Is, 6:2-3) as proof of plurality in God. Although the Hebrew Bible depicts God as the father of Israel and employs personifications of God such as Word (davar), Spirit (ruahִִ), Wisdom (hokhmah), and Presence (shekhinah), it would go beyond the intention and spirit of the Old Testament to correlate these notions with later trinitarian doctrine. (1)

Visst finns det texter i GT som vid en ytlig läsning ger en antydan om att Jesus är Gud. Men studerar man djupare blir det uppenbart att det inte handlar om mer än bara antydningar. Faktum är att GT vittnar mer om att han inte är Gud än att han är det.

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde (Messias). (Ps 2:2)

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han skall ha sin glädje i HERRENS fruktan. (Jes 11:1-3)

Se, min tjänare (Messias) som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (Jes 42:1) 

Se, min tjänare (Messias) skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och hans gestalt mer än andra människors … Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. (Jes 52:13-14; 53:4)

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David (Messias). Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, HERREN, har talat.” (Hes 34:23-24)

Du skall säga till honom (översteprästen Josua): ”Så säger HERREN Sebaot: Se, en man, hans namn är Telningen (Messias). Under honom skall det gro, och han skall bygga HERRENS tempel. Ja, det är han som skall bygga HERRENS tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron, och frid skall råda mellan båda.” (Sak 6:12-13)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

Messias omnämns som en utvald och smord tjänare åt Gud som skall ha ”kunskap och fruktan för HERREN”. Men hur kan han ha kunskap och fruktan för HERREN om han alltid har varit HERREN? I Hes 34 står det att ”Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David (Messias) skall vara furste ibland dem”. Det är alltså HERREN och inte Messias som skall vara folkets Gud. Det står vidare att ”en präst skall han vara på sin tron”. Men som präst tjänar man Gud. Hur kan Jesus tjäna Gud om han själv är Gud? Slutligen står det att han skall vara Guds herde, samt vara en man (människa) som står Gud nära (jmf Apg 2:22). Det finns vidare texter i GT som visar att Gud inte kan bli människa, inte utan att gå emot det han själv har sagt.

Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. (4 Mos 23:19)

Den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig. (1 Sam 15:29)

Han är ej en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.” (Job 9:32)

Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede, jag vill inte på nytt ödelägga Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa, helig är jag ibland er, och med vrede vill jag ej komma. (Hos 11:9)

Om Gud på flera ställen sade till Israels folk att han inte var en människa, hur sannolikt är det då att han senare, utan förvarning, steg ner och blev människa? Skulle inte det vara att lura sitt eget folk? Nu kanske några invänder med att Gud har makt att göra vad han vill. Men säger Gud något konkret, för att sedan göra precis tvärtom? Kan vi inte lita på att han håller det han har sagt? I Malaki bok säger Gud att “jag, HERREN, har inte förändrat mig” (3:6). Och Jesus sade att “Skriften kan inte göras om intet” (Joh 10:35). Min förståelse av detta är att Gud aldrig kan bli människa eftersom han inte förändras och de ord han har uttalat inte kan göras om intet. Orden “Gud är inte en människa” måste därför stå orubbligt fast. 

Messias, Guds Son

Att lära sig betydelsen av de två titlarna ”Messias” och ”Guds Son” är avgörande för att rätt kunna förstå vem Jesus är, speciellt då de förekommer i många av de texter som används för att bevisa Jesu Gudom. Men det många inte reflekterar över är att detta är mänskliga titlar som bevisar mer emot än för att Jesus är Gud. Gud kan aldrig vara Messias, och Messias kan aldrig vara Gud (se under Titeln ”Messias” och Titeln ”Guds Son”).

Sändebudsprincipen

Om man vill förstå vem Jesus är i förhållande till Gud, är det av absolut nödvändighet att man studerar principen om sändebud. När man förstår denna princip faller en stor pusselbit på plats. Vid olika tillfällen i GT dyker HERRENS/Guds ängel upp och beskrivs på ett sätt som många gånger gör det svårt att se någon skillnad mellan denna varelse och Gud. Många kristna tror att HERRENS/Guds ängel var Jesus i sin preexistens. Men studerar man djupare inser man att detta inte kan stämma, åtminstone inte om man samtidigt menar att han själv är Gud. Om man förstår sändebudsprincipen förstår man varför Jesus sade att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Dessa ord betyder inte att han är Gud, utan att han är Guds fullkomliga sändebud och representant, på ett sätt som ingen annan har varit under hela mänsklighetens historia (se under Sändebudsprincipen).

Allt har blivit honom givet

Det många missar när man läser om Jesus i NT är att all makt och auktoritet han äger har blivit honom given. Detta är högst märkligt om han inte bara var 100% människa utan också 100% Gud på jorden, vilket den traditionella kristna traditionen gör gällande.

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)

Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. (Joh 5:26-27)

Du (Fadern) har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. (Joh 17:2)

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

(Han) ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn. (Fil 2:8-9)

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han gjorde det känt genom att sända sin ängel till sin tjänare Johannes. (Upp 1:1)

Att Jesus har fått all makt och auktoritet beror inte på en gudomlig rättighet, utan på att han gick lidandets väg. Det är hans lydnad till Fadern och inget annat som gör att han i dag får sitta vid Guds högra sida. Begrunda Stefanus ord ”jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida” (Apg 7:56). Det är alltså Människosonen, d.v.s. han som är son av människosläktet, och inte Gud som i denna stund sitter på Guds högra sida.

Vid citering av Bibeln i artiklarna på denna hemsida har Folkbibeln använts som källa om inget annat angetts.

---

(1) Encyclopedia of Religion. Thomson Gale, 2005, s. 9360.

Min personliga förståelse av Jesus

Redan i början av inledningen behöver det klargöras en viktig sak, och det är att denna och de åtföljande artiklarna INTE har för avsikt att förringa vem Jesus är eller vad han har gjort för oss.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom 5:6-10)

Avsikten är istället att presentera en rätt, enligt min uppfattning, förståelse av vem Jesus är och den relation han har till Gud. Min personliga övertygelse är att Jesus är Messias, Guds Son, Människosonen samt Israels konung. Men jag tror inte han är Gud inkarnerad, d.v.s. att Gud har stigit ner och blivit människa. Jesus är skapad och utvald av Gud att vara hans fullkomliga tjänare och representant på jorden. Det var därför Jesus kunde säga att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Inte att han var Gud Fadern, men att han representerade honom fullt ut. Liksom en ambassadör representerar sitt land, så representerade Jesus den Gud som sänt honom. Men även om jag inte tror att Jesus är Gud till sin natur, tror jag ändå han är Gud till sin makt och auktoritet. Jesus sade till sina lärjungar att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). Men här handlar det om delegerad makt och auktoritet. Den som kommer till Jesus, representanten, kommer i själva verket till Gud. 

Innan Jakobs son Josef, en av de starkaste förebilderna på Messias i Gamla testamentet (GT), blev upphöjd och fick gudomlig status i Egypten, var han en vanlig människa. Men på grund av Faraos (en bild på Gud) ingripande blev han frälsare för hela den då kända världen. På samma sätt är det med Jesus. Har var en vanlig människa, bortsett från sin syndfrihet genom jungfrufödelsen, men fick på grund av Guds ingripande gudomlig status och har blivit insatt som frälsare för hela mänskligheten. Avslutningsvis tror jag inte Jesus hade en medveten preexistent tillvaro innan han föddes på jorden, vilket innebär att han inte kan ha varit med vid skapelsens början. Jag tar upp detta ämne i vissa av artiklarna.

Definition av treenighetsläran

En av kristendomens mest grundläggande läror är den s.k. treenighetsläran. Kortfattat innebär den att Gud är en, men som sådan uppdelad i Fadern, Sonen (Jesus) och den helige Ande. I denna och de efterföljande artiklarna kommer fokuseringen att ligga på Jesus. Författaren Ulf Ekman har i sin bok Doktriner gett en bra förklaring till vem Sonen är i treenighetsläran.

Jesus är av evighet, av samma väsen som Fadern, lika mycket Gud som Fadern, och med samma attribut och egenskaper. Han är född och icke skapad … Han var hundra procent Gud, men också hundra procent människa. Han var inte hälften Gud och hälften människa, utan fullständig Gud och fullständig människa. Han var ‘Gud kommen i köttet’ – Gud inkarnerad. (1)

Men stämmer detta med Bibelns samlade undervisning om vem Jesus är? På flera ställen i Nya testamentet (NT) hittar vi orden “Gud, Fadern”, men inte en enda gång “Gud, Sonen”. Inte heller hittar vi ordet ”treenighet”. Detta borde räcka som varningssignal att något inte står rätt till. Men trots det betraktar de flesta kristna det som högst allvarligt att ifrågasätta Jesu identitet som Gud. Hur vågar man förminska honom? Men som redan nämnts handlar det inte om att förminska honom, utan om att få en rätt förståelse, utifrån Bibeln, av vem han är.

Hebreiskt respektive grekiskt tänkande

Redan tidigt i församlingens historia började judar och messiastroende hedningar aktivt distansera sig från varandra. Detta ledde till att de med hednisk bakgrund kom bort från sitt hebreiska arv och blev mer och mer influerad av grekiskt tänkande. Konsekvensen av denna distansering tar exegeten Magnus Zetterholm upp i sin monografi Lagen som evangelium?

Kristendomens definitiva motsats är inte, som man skulle kunna tro, grekisk-romersk religion, utan judendomen. Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – under hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung. (2)

Det som från början var en judisk messiansk rörelse, blev på mindre än hundra år en totalt motsatt religion. En konsekvens av vårt borttappade hebreiska arv är att man lätt drar felaktiga slutsatser av de bibliska texterna. De är trots allt skrivna av judar (med undantag av Lukas) som levde i en judisk kontext för flera tusen år sedan, där dessa tänkte och uttryckte sig på sätt som många gånger avviker från hur vi tänker och uttrycker oss i dag. En lära som uppstod på grund av vårt borttappade hebreiska arv är treenighetsläran. Den judiska trosbekännelsen “Hör o Israel, Herren vår Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4) innebär att Gud en och inte tre (se under 5 Mosebok 6:4). Denna trosbekännelse ses i flera av Paulus brev.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en. (Rom 3:28-30)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus. (1 Kor 8:6)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

I sista texten skriver Paulus att Gud är en och att Jesus är en människa som medlar mellan Gud och människor. Paulus verkar uppenbarligen inte ha trott på Jesu Gudom, utan hade kvar den traditionella judiska tron att Gud är en. Detta i motsats till det senare trinitarianska perspektivet som har härskat likt en hydra över kristendomen under större delen av dess historia.

Vi skall se på två texter i NT där människor gjorde en rätt respektive felaktig tolkning av vem Gud är, beroende på vilken kulturell och religiös bakgrund de hade. Första texten handlar om människor som bodde i Israel och som var fast förankrade i GT:s undervisning. Den andra texten skildrar människor som bodde långt utanför Israels gränser och saknade denna hebreiska bakgrund.

Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” Några skriftlärda tänkte: ”Han hädar.” Jesus såg deras tankar och sade: ”Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Sedan sade han till den lame: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. (Matt 9:1-8)

I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: ”Res dig och stå på benen!” Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.” (Apg 14:8-11)

I båda berättelserna skedde samma slags helandemirakel, men likväl blev reaktionerna rakt motsatta. De som var fast förankrade i GT:s undervisning gjorde en rätt tolkning av det som hade hänt, nämligen att Gud “hade gett sådan makt åt människor”. De däremot som inte hade denna förankring tolkade miraklet utifrån ett grekiskt tänkande och ropade att “Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. De senare kyrkofäderna anammade samma sätt att tänka och förvandlade Jesus till Gud som “stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. För att summera det hela behöver vi komma tillbaka till vårt hebreiska arv.

Förföljelser i Apostlagärningarna

Det finns en annan viktig fråga att ställa: om treenighetsläran är biblisk, varför hittar vi inga debatter och stridigheter i (framför allt) Apostlagärningarna angående detta? Denna bok skildrar de första ca 30 åren av den tidiga församlingen. Om Jesu lärjungar predikade att Jesus var Gud som hade blivit människa borde vi hitta förföljelser på grund av detta. Visst hände det att lärjungarna blev förföljda, men aldrig på grund av en treenighetslära. Och detta är märkligt med tanke på Guds varning till sitt folk i 5 Mosebok 13.

Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: ”Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”, då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty HERREN, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ … Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig. (13:1-5)

Gud sade till sitt folk att inte lyssna på någon som lockar dem att “följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”. Det spelade ingen roll om denne var profet och/eller utförde tecken och under. Guds befallning var tydlig: den personen skall dödas. Därför borde treenighetsläran ha skapat allvarliga problem för den första församlingen. Men istället ser vi en rakt motsatt inställning hos folket.

Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg 2:46-47)

Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. Av de andra vågade ingen sluta sig till dem, men folket uppskattade dem. Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. (Apg 5:12-14)

Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. (Apg 22:12-13)

Kunde folkets inställning ha varit mycket mer positiv än så här? Men hur är det möjligt om lärjungarna predikade att Jesus var Gud, en uppmaning att “följa andra gudar, gudar som du inte känner”? Det finns inget i GT som antyder att Israels barn någonsin trodde på en treenig Gud. Därför kan inte lärjungarnas undervisning ha avvikit från den traditionella judiska tron, vilket ses i Petrus tal på Pingstdagen.

Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden … Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör … Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:22-36)

Det finns ingenting i Petrus ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället predikade han det motsatta, nämligen att “Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till”. Vidare sade han att Gud hade gjort Jesus till Herre och Messias. Med tanke på att Gud gjorde Jesus till Herre och Messias, är det märkligt om han skulle vara samma Gud. Om det var förutsagt i GT att Gud en dag skulle bli människa, varför berättade inte Petrus det när han nu hade tillfälle? Ville han inte att folket skulle få veta att det som var förutsagt av profeterna äntligen hade gått i uppfyllelse? Eller var det kanske så att det inte fanns någon sådan profetia? Nej, det är uppenbart att profetiorna i GT vittnar om att Gud hela tiden haft för avsikt att sända sin utvalde tjänare Messias och inte sig själv (Jes 42:1).

Vid ett annat tillfälle i Apostlagärningarna fick Petrus och Johannes vara med om att hela en man som varit lam från födelsen. Helt naturligt väckte detta stor uppståndelse och än en gång fick Petrus möjlighet att predika om Jesus. Men liksom innan finns det inget i hans ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället visar han på motsatsen: “Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus” och “för er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram” (Apg 3:13, 26). Petrus identifierade inte Jesus med “våra fäders Gud” utan som en tjänare åt den Guden. I kapitlet efter står det att Petrus och Johannes, tillsammans med några bröder och systrar, bad till Gud.

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud (Fadern) och bad: ’Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem … De gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre (Fadern), se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:24-30)

Det är uppenbart att lärjungarna betraktade Jesus som en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Detta stämmer väl med Paulus ord till församlingen i Korint att “så har vi bara en Gud, Fadern” (1 Kor 8:6). Paulus skrev inte ”så har vi bara en Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande”. För honom var Fadern den ende Guden, helt i enlighet med den traditionella judiska tron. Långt innan Paulus kom till tro hade Jesus ett intressant samtal med en skriftlärd.  

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: ”Vilket är det största av alla buden?” Jesus svarade: ”Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” (Mark 12:28-33)

Den skriftlärdes svar summerar Bibelns undervisning om vem Gud är: ”Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han.” Må denna sanning bli mer och mer uppenbar utifrån de artiklar som finns på denna hemsida. 

---

(1) Ekman, Ulf. Doktriner. Livets Ords Förlag, 1995, s. 71.

(2) Zetterholm, Magnus. Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen. Studentlitteratur, Lund, 2006, s. 62.

Ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud [’el gibbor], Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta. (Jes 9:6-7)

Denna text, med namnet ”Mäktig Gud” (’el gibbor), används av många kristna som bevis för att Jesus är Gud enligt GT. Texten handlar om en son som skall födas och en dag sitta på Davids tron och regera. Detta löfte om en ättling till Davids kungarike påminner om en annan välkänd messiansk profetia där Gud talar genom profeten Natan till kung David.

Nu förkunnar HERREN för dig (David) att HERREN ska bygga ett hus åt dig. När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling (Messias) som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son. (2 Sam 7:11-13)

Texten handlar profetiskt om en son som skall utgå från Davids kropp och är tematiskt kopplad till den son som beskrivs i Jes 9:6. Sonen (Messias) skall sitta på Davids tron och regera för evigt. Men trots att många inom judendomen ser detta som en messiasprofetia, går man aldrig så långt att man identifierar Messias med Gud. Därför gör även vi klokt i att inte läsa in alltför mycket i Jes 9:6 utan tolka denna vers i ljuset av både den större och mindre kontexten.

De som är bevandrade i Jesaja bok vet att den innehåller många förutsägelser om Messias. Men profeterade Jesaja om en eller flera olika messiasgestalter? Frågan förvånar säkert många men behöver ändå ställas. Jag utgår från att vi alla är överens om att det handlar om en och samma Messias (bortsett från den persiske kungen Koresh som kallas för messias i Jes 45:1). Låt oss se på några av de mest välkända profetiorna om honom i Jesaja bok.

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han skall ha sin glädje i HERRENS fruktan. (11:1-3)

Se, min tjänare (Messias) som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (42:1)

Nu säger HERREN, han som från moderlivet formade mig (Messias) till sin tjänare … Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns. (49:5-6)

Se, min tjänare (Messias) skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög … Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad … Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. (52:13-53:11)

Herren GUDS Ande är över mig (Messias), för HERREN har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har förkrossade hjärtan, att utropa frihet för de fångna och befrielse för de bundna, att förkunna ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud. (61:1-2)

Här beskrivs Messias på ett sätt som markant avviker från den tolkning man traditionellt gör av 9:6. I 11:1-3 står det att Guds Ande skall vila över honom och att denna Ande skall ge honom kunskap och fruktan för Gud. Ja, han skall ha sin glädje i att frukta Gud. Men hur kan Messias vara Gud i 9:6 för att två kapitel senare vara en person som fruktar Gud? Blir inte det motsägelsefullt? Och är han Gud behöver han väl knappast få kunskap om Gud. I 42:1 och 49:5-6 omnämns Messias som en utvald tjänare åt Gud. Men hur kan han tjäna Gud om han själv är Gud? I 52:13-53:11 beskrivs han inte bara som Guds tjänare utan även att han skall bli slagen och pinad av Gud. Var det förutbestämd att Gud skulle slå Gud? Slutligen står det i 61:1-2 att Messias har blivit smord och sänd av Gud. Men varför behöver Gud smörja Gud? Är man Gud behöver man ingen smörjelse. Dessa texter är fullt tillräckliga för att ifrågasätta den traditionella tolkningen av 9:6. 

Men innan vi studerar 9:6 mer ingående behöver vi studera orden ”HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta” i 9:7. Vem är HERREN (JHWH) Sebaot? Om Jesus är Mäktig Gud i 9:6 bör han logiskt sett även vara HERREN Sebaot i 9:7. Annars har vi mer än en Gud och är därmed utanför den monoteistiska tron. Men i profetböckerna (speciellt Sakarja bok) ser vi en tydlig skillnad mellan HERREN Sebaot och Messias.

Se, jag ska låta min tjänare Telningen (Messias) komma. Se den sten som jag lagt inför Josua! Över denna enda sten vakar sju ögon, och se, jag ska gravera in en inskrift på den, säger HERREN Sebaot. (Sak 3:8-9)

Så säger HERREN Sebaot: Se, en man vars namn är Telningen (Messias). Under honom ska det gro, och han ska bygga HERRENS tempel. (Sak 6:12)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

I dessa tre exempel är det omöjligt att förena Messias med HERREN Sebaot. Istället omnämns han som en tjänare och herde åt HERREN Sebaot, vilket stämmer överens med Jes 42:1 som säger ”se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje”. På samma sätt stämmer det med Petrus senare undervisning i Jerusalem.

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus … Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar. (Apg 3:13, 26)

För Petrus var Jesus en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Men hur skall vi då förstå namnet ”Mäktig Gud” (’el gibbor) i förhållande till Messias i Jes 9:6? Om vi tolkar ’el gibbor i 9:6 bokstavligt, d.v.s. att Jesus är Gud, då måste vi även tolka det åtföljande namnet ”Evig Fader” (’aviad) lika bokstavligt. Det utlovade barnet är alltså inte bara Gud utan även Fadern. Jesus är i så fall Gud, Fadern. Om tolkningen skall bli trovärdig måste båda namnen tolkas antingen bildligt eller bokstavligt. Vi kan alltså inte tolka ’el gibbor bokstavligt och ’aviad bildligt om det skall bli trovärdigt. Nedan har jag presenterat två av de mest rimliga tolkningarna (enligt min uppfattning), där jag låter var och en avgöra vilken som skall anses mest trovärdig.

(1) Namnet ’el gibbor syftar på Messias som en gudomlig hjälte

Enligt denna tolkning bör Jes 9:6 översättas ungefär som man gjort i Bibel 2000. Observera att det inte finns någon skillnad mellan stora och små bokstäver i det hebreiska språket. När stora bokstäver förekommer i en översättning, likt Folkbibelns version (ovan), beror detta på översättarens val och inte på att den hebreiska texten kräver det. 

Ett barn har blivit oss fött, en son har blivit oss given. Herradömet har blivit lagt på hans axlar, och han namn har blivit givet: underbar rådgivare, gudomlig hjälte, evig fader, fredsfurste.

Barnet (Messias) har blivit upphöjd till att vara en gudomlig hjälte och en evig fader, i bemärkelsen rådgivare och förvaltare av allt det Gud har delegerat honom (jmf 1 Mos 45:8). Det som primärt talar för denna tolkning är att den harmoniserar med de övriga messianska profetiorna i Jesaja bok (ovan). Om Jesus är Gud i Jes 9:6 kan han inte samtidigt frukta Gud i Jes 11:1-3. Det blir motsägelsefullt.

Det som talar emot denna tolkning är att namnet ’el gibbor bara förekommer två gånger i GT, i denna text samt i kapitlet efter: ”En kvarleva skall vända om, en kvarleva av Jakob, till Gud, den Mäktige [’el gibbor]” (10:21). Eftersom denna vers utan tvekan handlar om Gud är det mest troligt att det handlar om samma Gud även i 9:6. Och då blir det svårt att översätta ‘el gibbor med ”gudomlig hjälte”.

(2) Namnet ’el gibbor syftar på Fadern som vår Mäktige Gud

En annan möjlig tolkning är att de fyra namnen ges till barnet (Jesus), men att de beskriver vem Gud är och inte vem barnet är. Namnet ’el gibbor handlar i så fall om att Fadern är vår Mäktige Gud. Men som sagt, om man vill tolka Jesus som vår Mäktige Gud, då måste man även tillskriva det åtföljande namnet Evig Fader på honom. Jesus är alltså inte bara vår Mäktige Gud utan även vår Evige Fader, vilket inte är förenligt med Bibelns samlade undervisning om vem han är.

Men kan Messias ha namn som Mäktig Gud och Evig Fader utan att själv vara Gud? Faktum är att det finns många människor i Bibeln som har namn som beskriver vem Gud är. Ett exempel är Josua (Jehoshua) som betyder ”Yahweh frälser” eller ”Yahweh är frälsning”. Men det betyder inte att Josua är Yahweh, utan hans namn vittnar om att Yahweh frälste Israels folk genom Josua. Förmodligen hade Jesus samma hebreiska namn och vittnade på samma sätt om att Gud är den som frälser oss genom honom. På samma sätt är det med Immanuel i Jes 7:14 som betyder ”Gud med oss”. Det betyder inte att det utlovade barnet är Gud, utan namnet vittnar om att Gud är med folket. Ett annat intressant exempel finns i Jeremia bok.

I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det (Jerusalem) så: HERREN vår rättfärdighet. (33:15-16)

Staden Jerusalem skall kallas ”HERREN (är) vår rättfärdighet”. Men eftersom en stad knappast kan vara HERREN måste namnets betydelse vara att HERREN skall vara folkets rättfärdighet. Detta är ett bra exempel på att namn i Bibeln vittnar mer om vem Gud är än om den som bär namnet. Att tolka namnet Mäktig Gud i Jes 9:6 på detta sätt gör att det inte uppstår en motsägelse gentemot de ovan nämnda messiasprofetiorna i Jesaja bok, profetior som beskriver Messias i mänskliga ordalag. Som Guds fullkomliga representant på jorden är det fullt möjligt för Messias att bära namnen Mäktig Gud och Evig Fader utan att själv vara Gud. Exegeten Kosmala kopplar samman Mäktig Gud med Messias på följande sätt:

The coming king has wonderful counsel (with all knowledge and understanding); he will practice justice and righteousness in an everlasting kingdom of peace. It is God himself who wills this, and thus the coming king will rule in and with God’s name. (1)

Hur vi än väljer att tolka Jes 9:6 handlar det ändå i slutändan om att få ihop helheten, d.v.s. att de fyra namnen inte motsäger vem Messias är utifrån den större och mindre kontexten. Om han beskrivs på flera ställen som en utvald tjänare och herde åt Gud, då kan han inte vara samma Gud som han tjänar. Inte heller kan han frukta Gud om han själv är Gud. Annars har vi messiasprofetior som motsäger sig själva. Och att kalla det för ett mysterium (ett vanligt argument bland kristna) håller inte i längden, inte om vi utgår från att Gud har gett oss tillräckligt med kunskap i Bibeln för att rätt kunna förstå vem Messias är. Som avslutning skall vi se på en text som handlar om Jesusbarnet kopplat till uppfyllelsen av Guds löfte till Israel.

På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: “Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” (Luk 2:25-32)

Den gudfruktige Simeon leddes av Anden till templet. När han fick se Jesusbarnet prisade han Gud (inte barnet) eftersom han hade fått se ”Herrens Smorde”, d.v.s. den person Gud hade utvalt som frälsare för både Israel och hedningarna (jmf Apg 2:36; 5:31). Trots att Simon med all sannolikhet kände till profetian i Jes 9:6, prisade han inte Gud för att han hade fått möta Jesus som Mäktig Gud utan honom som Guds Smorde (jmf Ps 2:2). Detta är en enorm skillnad! 

---

(1) Kosmala, ”גבר ,גבורה ,גביר ,גבור ,גבר” TDOT 2:368-383.

Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare [moshia]. 

Vissa kristna menar att eftersom det inte finns någon annan frälsare än HERREN, måste det innebära att Jesus är Gud eftersom han är världens frälsare: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare” (Fil 3:20). Men då har man missat den viktiga principen om sändebud, den princip som gjorde det möjligt även för människor på GT:s tid att vara frälsare.

Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då en frälsare [moshia] uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. (Dom 3:9)

Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare [moshia] uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. (Dom 3:15)

HERREN gav åt Israel en befriare [moshia] så att de kom undan arameernas hand. Sedan bodde Israels barn i sina hem som förut. (2 Kung 13:5)

I sin nöd ropade de till dig, och från himlen hörde du det. Efter din stora barmhärtighet gav du dem befriare [moshia (pl.)], som frälste dem ur deras fienders hand. (Neh 9:27)

Frälsare [moshia (pl.)] skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus berg. Och riket skall tillhöra HERREN. (Oba 1:21)

Men det som skiljer dessa frälsare från Jesus är att han är Guds speciella och slutgiltiga frälsare, där hans frälsningsverk inte bara sträcker sig till Israels folk utan till alla jordens människor. Men likväl betyder inte det att han är Gud, utan att han har fått delegerad makt och auktoritet att vara frälsare.

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Vid en översättning av ordet ”frälsare” från grekiska till hebreiska får vi moshia, d.v.s. samma ord som i exemplen ovan. Men om Jesus var 100% Gud, varför var Gud tvungen att upphöja honom som frälsare? Borde han inte logiskt sett redan vara Israels frälsare? Här får vi inte glömma en av de starkaste förebilderna på Messias i GT, nämligen Josef i Egypten. Han satt i ett egyptiskt fängelse (en bild på Jesu död) innan farao upphöjde honom till att bli frälsare för hela den dåtida kända världen. På samma sätt var det med Jesus. Gud uppväckte honom från de döda och upphöjde honom till att bli hela jordens frälsare. Men likväl handlar det om delegerad makt och auktoritet att vara frälsare.