Kategori: Okategoriserade

En varelse i GT som fått stor uppmärksamhet är HERRENS/Guds ängel. Många kristna menar att denna ängel måste vara Jesus i sin preexistens. En biblisk person som fick möta HERRENS ängel var Mose.

Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig HERRENS ängel [malach JHWH] för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: “Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.” När HERREN såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: “Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:1-6)

Inte många genom historien har fått vara med om att en ängel uppenbarar sig i en eldslåga ur en buske. Viktigt att betona är att det hebreiska ordet malach inte bokstavligen betyder ”ängel” utan ”sändebud”. Det blir sedan upp till varje översättare att själv avgöra om det handlar om ett himmelskt eller jordiskt sändebud. Är det ett himmelskt, översätter han/hon malach med ”ängel”. Men om sändebudet är en människa blir valet oftast ”budbärare” eller ”sändebud”. Det beror alltså helt och hållet på kontexten hur malach skall översättas (jmf 1 Mos 32:1, 3). Det står följande i Theological Dictionary of the Old Testament (TDOT).

Malʾāḵ refers to an individual who is sent to someone for the purpose of conveying a message or of carrying out an order. The malʾāḵ speaks, receives a response, and returns to the one who sent him. These messengers appear in both the human and divine spheres, though the difference seems to be more spatial than metaphysical; i.e., divine messengers are those sent by God from his heavenly abode, while human messengers are sent by earthly chieftains. The malʾāḵ does not report his own message; his function and message are dependent upon the will of the person who sends him. His significance derives not from who he is, but from who his superior is. (1)

Det intressanta med HERRENS ängel i 2 Mos 3 är att han ger intryck av att vara Gud själv. Först står det att ängeln uppenbarade sig ur busken. Men sedan, när Mose gick närmare för att se efter, ”ropade Gud till honom ur busken”. Därför verkar resonemanget logiskt att denna ängel och Gud måste vara densamme. Men hur kan Guds ängel, vars hebreiska ord betyder sändebud, vara Gud själv? Betyder det att Gud sänder sig själv? Jesus sade att ”budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom” (Joh 13:16). Alltså måste det finnas en skillnad mellan budbäraren och den som har sänt ut honom. I Sakarja bok ses denna skillnad tydligare än det vanligen gör.

Då sade HERRENS ängel [malach JHWH]: “HERRE Sebaot, hur länge skall det dröja innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har visat din förbittring mot dem nu i sjuttio år.” HERREN svarade den ängel som talade med mig, med goda och tröstande ord. (Sak 1:12-13)

Ängeln visste inte hur länge det skulle ta för Gud att förbarma sig över Jerusalem och Juda städer, och därför behövde han fråga Gud. Och vidare att Gud svarade ängeln med goda och tröstande ord. Det visar att det finns en tydlig skillnad mellan de båda. I Apostlagärningarna hittar vi en text som kastar ljus över händelsen med Mose och den brinnande busken. Stefanus ger, i sitt försvarstal inför Stora rådet i Jerusalem, en redogörelse av Israels historia. En bit in i talet kommer han till händelsen med den brinnande busken.

När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark. Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare? Honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. (Apg 7:30-35)

Överlag är berättelsen densamma som i 2 Mos 3. Även om Stefanus sade att det var Herrens röst som kom till Mose, både började och slutade han med ”ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken”. För Stefanus var det alltså ett sändebud i busken och inte Gud själv. I slutet av sitt försvarstal uppfylls Stefanus av helig vrede och talar skarpa ord till rådets medlemmar.

Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.” (Apg 7:52-53)

Stefanus sade att deras fäder ”dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat”. Han berättade att det var förutsagt att den Rättfärdige skulle komma, men nämnde ingenting om att Jesus redan hade uppenbarat sig som HERRENS ängel. Stefanus hade trots allt en fantastisk möjlighet att förklara för Stora rådet att Jesus hade uppenbarat sig för Mose i den brinnande busken. Eller var det kanske inte han i busken? Petrus skriver i sitt första brev att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1:20). Det var alltså ”i dessa sista tider” Jesus uppenbarades och inte i samband med Mose och den brinnande busken.

Det finns dessutom en annan aspekt av detta med HERRENS/Guds ängel, och det är att denna titel inte är reserverad för bara änglar. I GT tituleras även vissa människor som HERRENS ängel, eller mer korrekt budbärare/sändebud. Som redan nämnts är det kontexten som avgör hur ordet skall översättas.

Då sade Haggai, HERRENS sändebud [malach YHWH], genom ett budskap från HERREN till folket: “Jag är med er, säger HERREN.” (Hag 1:13)

Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud [malach JHWH Tsevaot]. (Mal 2:7) (Bibel 2000)

Både profeten Haggai och prästerna var alltså HERRENS sändebud (malach). Profeten Malakis namn betyder ”mitt sändebud” eller ”min malach” (Mal 1:1). Men om vi går tillbaka till händelsen med Mose och den brinnande busken, hur skall vi förstå det till synes logiska att ängeln och Gud verkar vara densamme? Svaret är faktiskt ganska enkelt. På flera ställen i GT dyker änglar/sändebud upp och talar Guds ord i 1 person, vilket ger intryck av att dessa änglar är Gud själv. Men studerar man djupare blir det mer och mer uppenbart att de talar å Guds vägnar, på samma sätt som en ambassadör talar å sitt lands vägnar. Detta intressanta ämne tas upp mer ingående under Sändebudsprincipen. Om man inte förstår principen om sändebud är det svårt att förstå vem Jesus egentligen är.

---

1) Fabry i Botterweck, Johannes G. och Helmer Ringgren. Theological Dictionary of the Old Testament, vol. 8. William B. Eerdmans Publishing Company, 1974, s. 310.

Inom Islam finns det inga som helst tvivel på att Gud har sänt Muhammad till att vara hans sista profet. Detta är en ”sanning” varje muslim inte får ifrågasätta. Men faktum är att det inte behövs mycket studier förrän man inser att denna ”sanning” inte är någon sanning. Det finns nämligen ett krav som måste uppfyllas för att Muhammad skall kunna vara Guds sista profet, och det är att han, med sin kallelse, måste finnas förutsagd i Bibeln. Om några sådana förutsägelser inte finns, kan han inte heller vara den han utgav sig för att vara. Varför, undrar säkert många? Det finns två anledningar till detta. För det första säger Koranen själv att Muhammad finns omnämnd i Guds Tora och Evangeliet (Johannesevangeliet).

De som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom – dem skall det gå väl i händer. (Sura 7:157)

Den andra anledningen till att Muhammad måste finnas förutsagt i Bibeln, är för att Gud aldrig sänder en sådan avgörande historisk person utan att först meddela detta för sitt folk, både judar och kristna. På samma sätt är det med Jesus. Om någon kan bevisa att Jesus inte finns förutsagt i Gamla testamentet kan han omöjligt vara Messias. Och Muhammad är inget undantag från detta krav. När Paulus kom till en synagoga i Berea om vittnade om Jesus, står det att de (judarna) ”forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så”. Dessa judar visste att om Jesus verkligen var deras Messias, måste de kunna hitta honom i dessa skrifter. Och Muhammad är inget undantag från detta krav. Om han är den han utgav sig för att vara måste vi kunna hitta honom i Skrifterna. När Gud gör något stort i historien förkunnar han detta i förväg för sina profeter. 

Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra. (Jesaja 46:10)

Herren, HERREN gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna. (Amos 3:7)

Att Gud ”förkunnar från början vad som skall komma” är fullt logiskt. Om Gud inte berättar för sitt folk vad han planerar göra, kan han heller inte straffa dem för att de inte handlar i enlighet med hans planering. Om därför Gud hade för avsikt att sända Muhammad som sin sista profet, då måste detta finnas förutsagt i Bibeln? Jag kan göra anspråk på att vara Guds sista bibellärare. Men om detta inte finns förutsagt i denna bok blir det bara ett tomt anspråk. 

En vanlig invändning muslimer har mot detta är att judar och kristna har gjort ändringar i Bibeln, och därför går det inte längre att hitta Muhammed där. Visst, varje seriös exeget erkänner att vissa ändringar har gjorts, framför allt i Nya testamentet, av kyrkofäderna. Men det man som muslim missar, och förmodligen inte heller vill veta, är att de flesta ändringar gjordes på 200- och 300-talet v.t., d.v.s. långt innan Muhammad föddes. Ändå står det i Koranen att ”the Unlettered Prophet, whom they find mentioned in the Torah and the Gospel in their possession” (7:157). Eftersom verbet ”find” står i present (nutid) innebär det att han, trots dessa teologiska ändringar, måste finnas i Tora och Evangeliet. Många muslimer gör därför allt de kan för att hitta Muhammed i Bibeln. Låt oss därför se om de har rätt. 

Kontexten, kontexten, kontexten!!!

Den absolut viktigaste tolkningsregeln för att rätt kunna förstå en biblisk text är att studera kontexten, både den större och den mindre. Oftast är det här det brister hos dem som försvarar treenighetsläran. Man rycker en vers ut ur sitt sammanhang och bygger en lära utifrån den. En annan tolkningsregel som är avgörande för att förstå vem Jesus är, är att det som står i NT måste stämma överens med det som står i GT. Vi kan kalla detta för den större kontexten. Om NT säger något som inte stämmer med GT, då har GT större auktoritet eftersom det skrevs först. Är därför Jesus Gud i NT måste han vara det även i GT. Jesus sade att han hade kommit för att uppfylla och inte motsäga det som står skrivet om honom i de tidigare skrifterna.

Han sade till dem (lärjungarna): ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” (Luk 24:44)

Men vad står skrivet om Jesus i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna? Hittar vi stöd för att han alltid har varit Gud och att han en dag skulle födas som människa? I Encyclopedia of Religion står det:

Exegetes and theologians today are in agreement that the Hebrew Bible does not contain a doctrine of the Trinity, even though it was customary in past dogmatic tracts on the Trinity to cite texts like Genesis 1:26, ”Let us make humanity in our image, after our likeness” (see also Gn. 3:22, 11:7; Is, 6:2-3) as proof of plurality in God. Although the Hebrew Bible depicts God as the father of Israel and employs personifications of God such as Word (davar), Spirit (ruahִִ), Wisdom (hokhmah), and Presence (shekhinah), it would go beyond the intention and spirit of the Old Testament to correlate these notions with later trinitarian doctrine. (1)

Visst finns det texter i GT som vid en ytlig läsning ger en antydan om att Jesus är Gud. Men studerar man djupare blir det uppenbart att det inte handlar om mer än bara antydningar. Faktum är att GT vittnar mer om att han inte är Gud än att han är det.

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde (Messias). (Ps 2:2)

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han skall ha sin glädje i HERRENS fruktan. (Jes 11:1-3)

Se, min tjänare (Messias) som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (Jes 42:1) 

Se, min tjänare (Messias) skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och hans gestalt mer än andra människors … Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. (Jes 52:13-14; 53:4)

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David (Messias). Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, HERREN, har talat.” (Hes 34:23-24)

Du skall säga till honom (översteprästen Josua): ”Så säger HERREN Sebaot: Se, en man, hans namn är Telningen (Messias). Under honom skall det gro, och han skall bygga HERRENS tempel. Ja, det är han som skall bygga HERRENS tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron, och frid skall råda mellan båda.” (Sak 6:12-13)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

Messias omnämns som en utvald och smord tjänare åt Gud som skall ha ”kunskap och fruktan för HERREN”. Men hur kan han ha kunskap och fruktan för HERREN om han alltid har varit HERREN? I Hes 34 står det att ”Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David (Messias) skall vara furste ibland dem”. Det är alltså HERREN och inte Messias som skall vara folkets Gud. Det står vidare att ”en präst skall han vara på sin tron”. Men som präst tjänar man Gud. Hur kan Jesus tjäna Gud om han själv är Gud? Slutligen står det att han skall vara Guds herde, samt vara en man (människa) som står Gud nära (jmf Apg 2:22). Det finns vidare texter i GT som visar att Gud inte kan bli människa, inte utan att gå emot det han själv har sagt.

Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. (4 Mos 23:19)

Den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig. (1 Sam 15:29)

Han är ej en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.” (Job 9:32)

Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede, jag vill inte på nytt ödelägga Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa, helig är jag ibland er, och med vrede vill jag ej komma. (Hos 11:9)

Om Gud på flera ställen sade till Israels folk att han inte var en människa, hur sannolikt är det då att han senare, utan förvarning, steg ner och blev människa? Skulle inte det vara att lura sitt eget folk? Nu kanske några invänder med att Gud har makt att göra vad han vill. Men säger Gud något konkret, för att sedan göra precis tvärtom? Kan vi inte lita på att han håller det han har sagt? I Malaki bok säger Gud att “jag, HERREN, har inte förändrat mig” (3:6). Och Jesus sade att “Skriften kan inte göras om intet” (Joh 10:35). Min förståelse av detta är att Gud aldrig kan bli människa eftersom han inte förändras och de ord han har uttalat inte kan göras om intet. Orden “Gud är inte en människa” måste därför stå orubbligt fast. 

Messias, Guds Son

Att lära sig betydelsen av de två titlarna ”Messias” och ”Guds Son” är avgörande för att rätt kunna förstå vem Jesus är, speciellt då de förekommer i många av de texter som används för att bevisa Jesu Gudom. Men det många inte reflekterar över är att detta är mänskliga titlar som bevisar mer emot än för att Jesus är Gud. Gud kan aldrig vara Messias, och Messias kan aldrig vara Gud (se under Titeln ”Messias” och Titeln ”Guds Son”).

Sändebudsprincipen

Om man vill förstå vem Jesus är i förhållande till Gud, är det av absolut nödvändighet att man studerar principen om sändebud. När man förstår denna princip faller en stor pusselbit på plats. Vid olika tillfällen i GT dyker HERRENS/Guds ängel upp och beskrivs på ett sätt som många gånger gör det svårt att se någon skillnad mellan denna varelse och Gud. Många kristna tror att HERRENS/Guds ängel var Jesus i sin preexistens. Men studerar man djupare inser man att detta inte kan stämma, åtminstone inte om man samtidigt menar att han själv är Gud. Om man förstår sändebudsprincipen förstår man varför Jesus sade att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Dessa ord betyder inte att han är Gud, utan att han är Guds fullkomliga sändebud och representant, på ett sätt som ingen annan har varit under hela mänsklighetens historia (se under Sändebudsprincipen).

Allt har blivit honom givet

Det många missar när man läser om Jesus i NT är att all makt och auktoritet han äger har blivit honom given. Detta är högst märkligt om han inte bara var 100% människa utan också 100% Gud på jorden, vilket den traditionella kristna traditionen gör gällande.

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)

Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. (Joh 5:26-27)

Du (Fadern) har gett honom makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett åt honom. (Joh 17:2)

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:36)

Honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:31)

(Han) ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn. (Fil 2:8-9)

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han gjorde det känt genom att sända sin ängel till sin tjänare Johannes. (Upp 1:1)

Att Jesus har fått all makt och auktoritet beror inte på en gudomlig rättighet, utan på att han gick lidandets väg. Det är hans lydnad till Fadern och inget annat som gör att han i dag får sitta vid Guds högra sida. Begrunda Stefanus ord ”jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida” (Apg 7:56). Det är alltså Människosonen, d.v.s. han som är son av människosläktet, och inte Gud som i denna stund sitter på Guds högra sida.

Vid citering av Bibeln i artiklarna på denna hemsida har Folkbibeln använts som källa om inget annat angetts.

---

(1) Encyclopedia of Religion. Thomson Gale, 2005, s. 9360.

Min personliga förståelse av Jesus

Redan i början av inledningen behöver det klargöras en viktig sak, och det är att denna och de åtföljande artiklarna INTE har för avsikt att förringa vem Jesus är eller vad han har gjort för oss.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom 5:6-10)

Avsikten är istället att presentera en rätt, enligt min uppfattning, förståelse av vem Jesus är och den relation han har till Gud. Min personliga övertygelse är att Jesus är Messias, Guds Son, Människosonen samt Israels konung. Men jag tror inte han är Gud inkarnerad, d.v.s. att Gud har stigit ner och blivit människa. Jesus är skapad och utvald av Gud att vara hans fullkomliga tjänare och representant på jorden. Det var därför Jesus kunde säga att ”den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Inte att han var Gud Fadern, men att han representerade honom fullt ut. Liksom en ambassadör representerar sitt land, så representerade Jesus den Gud som sänt honom. Men även om jag inte tror att Jesus är Gud till sin natur, tror jag ändå han är Gud till sin makt och auktoritet. Jesus sade till sina lärjungar att ”jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). Men här handlar det om delegerad makt och auktoritet. Den som kommer till Jesus, representanten, kommer i själva verket till Gud. 

Innan Jakobs son Josef, en av de starkaste förebilderna på Messias i Gamla testamentet (GT), blev upphöjd och fick gudomlig status i Egypten, var han en vanlig människa. Men på grund av Faraos (en bild på Gud) ingripande blev han frälsare för hela den då kända världen. På samma sätt är det med Jesus. Har var en vanlig människa, bortsett från sin syndfrihet genom jungfrufödelsen, men fick på grund av Guds ingripande gudomlig status och har blivit insatt som frälsare för hela mänskligheten. Avslutningsvis tror jag inte Jesus hade en medveten preexistent tillvaro innan han föddes på jorden, vilket innebär att han inte kan ha varit med vid skapelsens början. Jag tar upp detta ämne i vissa av artiklarna.

Definition av treenighetsläran

En av kristendomens mest grundläggande läror är den s.k. treenighetsläran. Kortfattat innebär den att Gud är en, men som sådan uppdelad i Fadern, Sonen (Jesus) och den helige Ande. I denna och de efterföljande artiklarna kommer fokuseringen att ligga på Jesus. Författaren Ulf Ekman har i sin bok Doktriner gett en bra förklaring till vem Sonen är i treenighetsläran.

Jesus är av evighet, av samma väsen som Fadern, lika mycket Gud som Fadern, och med samma attribut och egenskaper. Han är född och icke skapad … Han var hundra procent Gud, men också hundra procent människa. Han var inte hälften Gud och hälften människa, utan fullständig Gud och fullständig människa. Han var ‘Gud kommen i köttet’ – Gud inkarnerad. (1)

Men stämmer detta med Bibelns samlade undervisning om vem Jesus är? På flera ställen i Nya testamentet (NT) hittar vi orden “Gud, Fadern”, men inte en enda gång “Gud, Sonen”. Inte heller hittar vi ordet ”treenighet”. Detta borde räcka som varningssignal att något inte står rätt till. Men trots det betraktar de flesta kristna det som högst allvarligt att ifrågasätta Jesu identitet som Gud. Hur vågar man förminska honom? Men som redan nämnts handlar det inte om att förminska honom, utan om att få en rätt förståelse, utifrån Bibeln, av vem han är.

Hebreiskt respektive grekiskt tänkande

Redan tidigt i församlingens historia började judar och messiastroende hedningar aktivt distansera sig från varandra. Detta ledde till att de med hednisk bakgrund kom bort från sitt hebreiska arv och blev mer och mer influerad av grekiskt tänkande. Konsekvensen av denna distansering tar exegeten Magnus Zetterholm upp i sin monografi Lagen som evangelium?

Kristendomens definitiva motsats är inte, som man skulle kunna tro, grekisk-romersk religion, utan judendomen. Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – under hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung. (2)

Det som från början var en judisk messiansk rörelse, blev på mindre än hundra år en totalt motsatt religion. En konsekvens av vårt borttappade hebreiska arv är att man lätt drar felaktiga slutsatser av de bibliska texterna. De är trots allt skrivna av judar (med undantag av Lukas) som levde i en judisk kontext för flera tusen år sedan, där dessa tänkte och uttryckte sig på sätt som många gånger avviker från hur vi tänker och uttrycker oss i dag. En lära som uppstod på grund av vårt borttappade hebreiska arv är treenighetsläran. Den judiska trosbekännelsen “Hör o Israel, Herren vår Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4) innebär att Gud en och inte tre (se under 5 Mosebok 6:4). Denna trosbekännelse ses i flera av Paulus brev.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en. (Rom 3:28-30)

Även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden – det finns också många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus. (1 Kor 8:6)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

I sista texten skriver Paulus att Gud är en och att Jesus är en människa som medlar mellan Gud och människor. Paulus verkar uppenbarligen inte ha trott på Jesu Gudom, utan hade kvar den traditionella judiska tron att Gud är en. Detta i motsats till det senare trinitarianska perspektivet som har härskat likt en hydra över kristendomen under större delen av dess historia.

Vi skall se på två texter i NT där människor gjorde en rätt respektive felaktig tolkning av vem Gud är, beroende på vilken kulturell och religiös bakgrund de hade. Första texten handlar om människor som bodde i Israel och som var fast förankrade i GT:s undervisning. Den andra texten skildrar människor som bodde långt utanför Israels gränser och saknade denna hebreiska bakgrund.

Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” Några skriftlärda tänkte: ”Han hädar.” Jesus såg deras tankar och sade: ”Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Sedan sade han till den lame: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. (Matt 9:1-8)

I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: ”Res dig och stå på benen!” Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.” (Apg 14:8-11)

I båda berättelserna skedde samma slags helandemirakel, men likväl blev reaktionerna rakt motsatta. De som var fast förankrade i GT:s undervisning gjorde en rätt tolkning av det som hade hänt, nämligen att Gud “hade gett sådan makt åt människor”. De däremot som inte hade denna förankring tolkade miraklet utifrån ett grekiskt tänkande och ropade att “Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. De senare kyrkofäderna anammade samma sätt att tänka och förvandlade Jesus till Gud som “stigit ner till oss i mänsklig gestalt”. För att summera det hela behöver vi komma tillbaka till vårt hebreiska arv.

Förföljelser i Apostlagärningarna

Det finns en annan viktig fråga att ställa: om treenighetsläran är biblisk, varför hittar vi inga debatter och stridigheter i (framför allt) Apostlagärningarna angående detta? Denna bok skildrar de första ca 30 åren av den tidiga församlingen. Om Jesu lärjungar predikade att Jesus var Gud som hade blivit människa borde vi hitta förföljelser på grund av detta. Visst hände det att lärjungarna blev förföljda, men aldrig på grund av en treenighetslära. Och detta är märkligt med tanke på Guds varning till sitt folk i 5 Mosebok 13.

Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: ”Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”, då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty HERREN, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ … Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig. (13:1-5)

Gud sade till sitt folk att inte lyssna på någon som lockar dem att “följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”. Det spelade ingen roll om denne var profet och/eller utförde tecken och under. Guds befallning var tydlig: den personen skall dödas. Därför borde treenighetsläran ha skapat allvarliga problem för den första församlingen. Men istället ser vi en rakt motsatt inställning hos folket.

Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg 2:46-47)

Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. Av de andra vågade ingen sluta sig till dem, men folket uppskattade dem. Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. (Apg 5:12-14)

Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. (Apg 22:12-13)

Kunde folkets inställning ha varit mycket mer positiv än så här? Men hur är det möjligt om lärjungarna predikade att Jesus var Gud, en uppmaning att “följa andra gudar, gudar som du inte känner”? Det finns inget i GT som antyder att Israels barn någonsin trodde på en treenig Gud. Därför kan inte lärjungarnas undervisning ha avvikit från den traditionella judiska tron, vilket ses i Petrus tal på Pingstdagen.

Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden … Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör … Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (Apg 2:22-36)

Det finns ingenting i Petrus ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället predikade han det motsatta, nämligen att “Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till”. Vidare sade han att Gud hade gjort Jesus till Herre och Messias. Med tanke på att Gud gjorde Jesus till Herre och Messias, är det märkligt om han skulle vara samma Gud. Om det var förutsagt i GT att Gud en dag skulle bli människa, varför berättade inte Petrus det när han nu hade tillfälle? Ville han inte att folket skulle få veta att det som var förutsagt av profeterna äntligen hade gått i uppfyllelse? Eller var det kanske så att det inte fanns någon sådan profetia? Nej, det är uppenbart att profetiorna i GT vittnar om att Gud hela tiden haft för avsikt att sända sin utvalde tjänare Messias och inte sig själv (Jes 42:1).

Vid ett annat tillfälle i Apostlagärningarna fick Petrus och Johannes vara med om att hela en man som varit lam från födelsen. Helt naturligt väckte detta stor uppståndelse och än en gång fick Petrus möjlighet att predika om Jesus. Men liksom innan finns det inget i hans ord som vittnar om att Jesus var Gud. Istället visar han på motsatsen: “Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus” och “för er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram” (Apg 3:13, 26). Petrus identifierade inte Jesus med “våra fäders Gud” utan som en tjänare åt den Guden. I kapitlet efter står det att Petrus och Johannes, tillsammans med några bröder och systrar, bad till Gud.

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud (Fadern) och bad: ’Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem … De gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre (Fadern), se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:24-30)

Det är uppenbart att lärjungarna betraktade Jesus som en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Detta stämmer väl med Paulus ord till församlingen i Korint att “så har vi bara en Gud, Fadern” (1 Kor 8:6). Paulus skrev inte ”så har vi bara en Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande”. För honom var Fadern den ende Guden, helt i enlighet med den traditionella judiska tron. Långt innan Paulus kom till tro hade Jesus ett intressant samtal med en skriftlärd.  

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: ”Vilket är det största av alla buden?” Jesus svarade: ”Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” (Mark 12:28-33)

Den skriftlärdes svar summerar Bibelns undervisning om vem Gud är: ”Han (Gud, Fadern) är en, och det finns ingen annan än han.” Må denna sanning bli mer och mer uppenbar utifrån de artiklar som finns på denna hemsida. 

---

(1) Ekman, Ulf. Doktriner. Livets Ords Förlag, 1995, s. 71.

(2) Zetterholm, Magnus. Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen. Studentlitteratur, Lund, 2006, s. 62.

Ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud [’el gibbor], Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta. (Jes 9:6-7)

Denna text, med namnet ”Mäktig Gud” (’el gibbor), används av många kristna som bevis för att Jesus är Gud enligt GT. Texten handlar om en son som skall födas och en dag sitta på Davids tron och regera. Detta löfte om en ättling till Davids kungarike påminner om en annan välkänd messiansk profetia där Gud talar genom profeten Natan till kung David.

Nu förkunnar HERREN för dig (David) att HERREN ska bygga ett hus åt dig. När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling (Messias) som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son. (2 Sam 7:11-13)

Texten handlar profetiskt om en son som skall utgå från Davids kropp och är tematiskt kopplad till den son som beskrivs i Jes 9:6. Sonen (Messias) skall sitta på Davids tron och regera för evigt. Men trots att många inom judendomen ser detta som en messiasprofetia, går man aldrig så långt att man identifierar Messias med Gud. Därför gör även vi klokt i att inte läsa in alltför mycket i Jes 9:6 utan tolka denna vers i ljuset av både den större och mindre kontexten.

De som är bevandrade i Jesaja bok vet att den innehåller många förutsägelser om Messias. Men profeterade Jesaja om en eller flera olika messiasgestalter? Frågan förvånar säkert många men behöver ändå ställas. Jag utgår från att vi alla är överens om att det handlar om en och samma Messias (bortsett från den persiske kungen Koresh som kallas för messias i Jes 45:1). Låt oss se på några av de mest välkända profetiorna om honom i Jesaja bok.

Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han skall ha sin glädje i HERRENS fruktan. (11:1-3)

Se, min tjänare (Messias) som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. (42:1)

Nu säger HERREN, han som från moderlivet formade mig (Messias) till sin tjänare … Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns. (49:5-6)

Se, min tjänare (Messias) skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög … Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad … Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. (52:13-53:11)

Herren GUDS Ande är över mig (Messias), för HERREN har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har förkrossade hjärtan, att utropa frihet för de fångna och befrielse för de bundna, att förkunna ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud. (61:1-2)

Här beskrivs Messias på ett sätt som markant avviker från den tolkning man traditionellt gör av 9:6. I 11:1-3 står det att Guds Ande skall vila över honom och att denna Ande skall ge honom kunskap och fruktan för Gud. Ja, han skall ha sin glädje i att frukta Gud. Men hur kan Messias vara Gud i 9:6 för att två kapitel senare vara en person som fruktar Gud? Blir inte det motsägelsefullt? Och är han Gud behöver han väl knappast få kunskap om Gud. I 42:1 och 49:5-6 omnämns Messias som en utvald tjänare åt Gud. Men hur kan han tjäna Gud om han själv är Gud? I 52:13-53:11 beskrivs han inte bara som Guds tjänare utan även att han skall bli slagen och pinad av Gud. Var det förutbestämd att Gud skulle slå Gud? Slutligen står det i 61:1-2 att Messias har blivit smord och sänd av Gud. Men varför behöver Gud smörja Gud? Är man Gud behöver man ingen smörjelse. Dessa texter är fullt tillräckliga för att ifrågasätta den traditionella tolkningen av 9:6. 

Men innan vi studerar 9:6 mer ingående behöver vi studera orden ”HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta” i 9:7. Vem är HERREN (JHWH) Sebaot? Om Jesus är Mäktig Gud i 9:6 bör han logiskt sett även vara HERREN Sebaot i 9:7. Annars har vi mer än en Gud och är därmed utanför den monoteistiska tron. Men i profetböckerna (speciellt Sakarja bok) ser vi en tydlig skillnad mellan HERREN Sebaot och Messias.

Se, jag ska låta min tjänare Telningen (Messias) komma. Se den sten som jag lagt inför Josua! Över denna enda sten vakar sju ögon, och se, jag ska gravera in en inskrift på den, säger HERREN Sebaot. (Sak 3:8-9)

Så säger HERREN Sebaot: Se, en man vars namn är Telningen (Messias). Under honom ska det gro, och han ska bygga HERRENS tempel. (Sak 6:12)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

I dessa tre exempel är det omöjligt att förena Messias med HERREN Sebaot. Istället omnämns han som en tjänare och herde åt HERREN Sebaot, vilket stämmer överens med Jes 42:1 som säger ”se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje”. På samma sätt stämmer det med Petrus senare undervisning i Jerusalem.

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus … Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar. (Apg 3:13, 26)

För Petrus var Jesus en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Men hur skall vi då förstå namnet ”Mäktig Gud” (’el gibbor) i förhållande till Messias i Jes 9:6? Om vi tolkar ’el gibbor i 9:6 bokstavligt, d.v.s. att Jesus är Gud, då måste vi även tolka det åtföljande namnet ”Evig Fader” (’aviad) lika bokstavligt. Det utlovade barnet är alltså inte bara Gud utan även Fadern. Jesus är i så fall Gud, Fadern. Om tolkningen skall bli trovärdig måste båda namnen tolkas antingen bildligt eller bokstavligt. Vi kan alltså inte tolka ’el gibbor bokstavligt och ’aviad bildligt om det skall bli trovärdigt. Nedan har jag presenterat två av de mest rimliga tolkningarna (enligt min uppfattning), där jag låter var och en avgöra vilken som skall anses mest trovärdig.

(1) Namnet ’el gibbor syftar på Messias som en gudomlig hjälte

Enligt denna tolkning bör Jes 9:6 översättas ungefär som man gjort i Bibel 2000. Observera att det inte finns någon skillnad mellan stora och små bokstäver i det hebreiska språket. När stora bokstäver förekommer i en översättning, likt Folkbibelns version (ovan), beror detta på översättarens val och inte på att den hebreiska texten kräver det. 

Ett barn har blivit oss fött, en son har blivit oss given. Herradömet har blivit lagt på hans axlar, och han namn har blivit givet: underbar rådgivare, gudomlig hjälte, evig fader, fredsfurste.

Barnet (Messias) har blivit upphöjd till att vara en gudomlig hjälte och en evig fader, i bemärkelsen rådgivare och förvaltare av allt det Gud har delegerat honom (jmf 1 Mos 45:8). Det som primärt talar för denna tolkning är att den harmoniserar med de övriga messianska profetiorna i Jesaja bok (ovan). Om Jesus är Gud i Jes 9:6 kan han inte samtidigt frukta Gud i Jes 11:1-3. Det blir motsägelsefullt.

Det som talar emot denna tolkning är att namnet ’el gibbor bara förekommer två gånger i GT, i denna text samt i kapitlet efter: ”En kvarleva skall vända om, en kvarleva av Jakob, till Gud, den Mäktige [’el gibbor]” (10:21). Eftersom denna vers utan tvekan handlar om Gud är det mest troligt att det handlar om samma Gud även i 9:6. Och då blir det svårt att översätta ‘el gibbor med ”gudomlig hjälte”.

(2) Namnet ’el gibbor syftar på Fadern som vår Mäktige Gud

En annan möjlig tolkning är att de fyra namnen ges till barnet (Jesus), men att de beskriver vem Gud är och inte vem barnet är. Namnet ’el gibbor handlar i så fall om att Fadern är vår Mäktige Gud. Men som sagt, om man vill tolka Jesus som vår Mäktige Gud, då måste man även tillskriva det åtföljande namnet Evig Fader på honom. Jesus är alltså inte bara vår Mäktige Gud utan även vår Evige Fader, vilket inte är förenligt med Bibelns samlade undervisning om vem han är.

Men kan Messias ha namn som Mäktig Gud och Evig Fader utan att själv vara Gud? Faktum är att det finns många människor i Bibeln som har namn som beskriver vem Gud är. Ett exempel är Josua (Jehoshua) som betyder ”Yahweh frälser” eller ”Yahweh är frälsning”. Men det betyder inte att Josua är Yahweh, utan hans namn vittnar om att Yahweh frälste Israels folk genom Josua. Förmodligen hade Jesus samma hebreiska namn och vittnade på samma sätt om att Gud är den som frälser oss genom honom. På samma sätt är det med Immanuel i Jes 7:14 som betyder ”Gud med oss”. Det betyder inte att det utlovade barnet är Gud, utan namnet vittnar om att Gud är med folket. Ett annat intressant exempel finns i Jeremia bok.

I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det (Jerusalem) så: HERREN vår rättfärdighet. (33:15-16)

Staden Jerusalem skall kallas ”HERREN (är) vår rättfärdighet”. Men eftersom en stad knappast kan vara HERREN måste namnets betydelse vara att HERREN skall vara folkets rättfärdighet. Detta är ett bra exempel på att namn i Bibeln vittnar mer om vem Gud är än om den som bär namnet. Att tolka namnet Mäktig Gud i Jes 9:6 på detta sätt gör att det inte uppstår en motsägelse gentemot de ovan nämnda messiasprofetiorna i Jesaja bok, profetior som beskriver Messias i mänskliga ordalag. Som Guds fullkomliga representant på jorden är det fullt möjligt för Messias att bära namnen Mäktig Gud och Evig Fader utan att själv vara Gud. Exegeten Kosmala kopplar samman Mäktig Gud med Messias på följande sätt:

The coming king has wonderful counsel (with all knowledge and understanding); he will practice justice and righteousness in an everlasting kingdom of peace. It is God himself who wills this, and thus the coming king will rule in and with God’s name. (1)

Hur vi än väljer att tolka Jes 9:6 handlar det ändå i slutändan om att få ihop helheten, d.v.s. att de fyra namnen inte motsäger vem Messias är utifrån den större och mindre kontexten. Om han beskrivs på flera ställen som en utvald tjänare och herde åt Gud, då kan han inte vara samma Gud som han tjänar. Inte heller kan han frukta Gud om han själv är Gud. Annars har vi messiasprofetior som motsäger sig själva. Och att kalla det för ett mysterium (ett vanligt argument bland kristna) håller inte i längden, inte om vi utgår från att Gud har gett oss tillräckligt med kunskap i Bibeln för att rätt kunna förstå vem Messias är. Som avslutning skall vi se på en text som handlar om Jesusbarnet kopplat till uppfyllelsen av Guds löfte till Israel.

På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: “Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” (Luk 2:25-32)

Den gudfruktige Simeon leddes av Anden till templet. När han fick se Jesusbarnet prisade han Gud (inte barnet) eftersom han hade fått se ”Herrens Smorde”, d.v.s. den person Gud hade utvalt som frälsare för både Israel och hedningarna (jmf Apg 2:36; 5:31). Trots att Simon med all sannolikhet kände till profetian i Jes 9:6, prisade han inte Gud för att han hade fått möta Jesus som Mäktig Gud utan honom som Guds Smorde (jmf Ps 2:2). Detta är en enorm skillnad! 

---

(1) Kosmala, ”גבר ,גבורה ,גביר ,גבור ,גבר” TDOT 2:368-383.

Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare [moshia]. 

Vissa kristna menar att eftersom det inte finns någon annan frälsare än HERREN, måste det innebära att Jesus är Gud eftersom han är världens frälsare: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare” (Fil 3:20). Men då har man missat den viktiga principen om sändebud, den princip som gjorde det möjligt även för människor på GT:s tid att vara frälsare.

Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då en frälsare [moshia] uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. (Dom 3:9)

Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare [moshia] uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. (Dom 3:15)

HERREN gav åt Israel en befriare [moshia] så att de kom undan arameernas hand. Sedan bodde Israels barn i sina hem som förut. (2 Kung 13:5)

I sin nöd ropade de till dig, och från himlen hörde du det. Efter din stora barmhärtighet gav du dem befriare [moshia (pl.)], som frälste dem ur deras fienders hand. (Neh 9:27)

Frälsare [moshia (pl.)] skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus berg. Och riket skall tillhöra HERREN. (Oba 1:21)

Men det som skiljer dessa frälsare från Jesus är att han är Guds speciella och slutgiltiga frälsare, där hans frälsningsverk inte bara sträcker sig till Israels folk utan till alla jordens människor. Men likväl betyder inte det att han är Gud, utan att han har fått delegerad makt och auktoritet att vara frälsare.

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg 5:30-31)

Vid en översättning av ordet ”frälsare” från grekiska till hebreiska får vi moshia, d.v.s. samma ord som i exemplen ovan. Men om Jesus var 100% Gud, varför var Gud tvungen att upphöja honom som frälsare? Borde han inte logiskt sett redan vara Israels frälsare? Här får vi inte glömma en av de starkaste förebilderna på Messias i GT, nämligen Josef i Egypten. Han satt i ett egyptiskt fängelse (en bild på Jesu död) innan farao upphöjde honom till att bli frälsare för hela den dåtida kända världen. På samma sätt var det med Jesus. Gud uppväckte honom från de döda och upphöjde honom till att bli hela jordens frälsare. Men likväl handlar det om delegerad makt och auktoritet att vara frälsare.

Hör [Shema], Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en [’echad].

Dessa ord utgör grunden i den judiska trosbekännelsen Shema som varje trogen jude uttalar minst två gånger om dagen, morgon och kväll. Det hebreiska ordet ’echad här har betydelsen ”en”. Vissa kristna hävdar att ordet egentligen avser en sammansatt och inte absolut enhet. De vill få det till att HERREN i själva verket är tre och inte en, d.v.s. att ’echad inbegriper både Fadern, Sonen och den helige Ande.

While the Hebrew word echad means ’one’ in English, another word for ’one’ is yachid which means only or one and only one. Basically yachid denotes absolute singularity. But echad is a compound-unity noun. (1)

Sharrock menar att det hebreiska ordet jachid har betydelsen absolut enhet, medan ’echad står för en sammansatt enhet. Ett exempel där jachid används i GT är när Gud befaller Abraham att offra Isak. 

Tag din son Isak, din ende [jachid] son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig. (1 Mos 22:2)

Men även om jachid har betydelsen av absolut enhet, innebära inte det att ’echad måste betyda en sammansatt enhet. I själva verket kan de båda orden användas synonymt.

As a numerical adjective and adverb it [’echad] takes on meanings such as ”only,” ”unique,” ”prominent,” ”alone,” ”same, uniform,” ”entire, undivided.” … There are other Hebrew words which are closely related to ’echadh, and partially used interchangeably with it … יחיד yāḥı̂ḏh, ”only, alone, solitary.” (2)

Som det står i detta lexikon är ’echad ett räkneord, och som sådant har det samma betydelse som svenskans räkneord ”en/ett”. Om det sedan skall förstås som en absolut eller sammansatt enhet beror på sammanhanget. Och enligt GT är det tydligt att ’echad kan ha betydelsen absolut enhet. 

Det är inte nog om bara ett [’echad] vittne träder upp mot någon som anklagas för ett brott eller en synd, vilken synd han än kan ha begått. Efter två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras. (5 Mos 19:15)

Dessa är de kungar i landet som Josua och Israels barn besegrade på andra sidan Jordan, på västra sidan … Kungen i Jeriko en [’echad], kungen i Ai, som ligger bredvid Betel en [’echad], kungen i Jerusalem en [’echad], kungen i Hebron en [’echad] … (Jos 12:7-24)

Har vi inte alla en enda [’echad] Fader? Har inte en enda [’echad] Gud skapat oss? (Mal 2:10)

Dessa tre texter visar att ’echad har samma betydelse som svenskans ”en/ett”. I första exemplet handlar det om ett vittne och inte två eller tre. I andra texten är varje kung en till antalet och inte en sammansättning av kungar. Om sista texten vittnar om att ’echad är en sammansatt enhet, då måste även Fadern vara en sammansatt enhet. Och det är knappast bibliskt. I Markusevangeliet kan vi läsa ett intressant samtal Jesus hade med en av de skriftlärda. 

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: ”Vilket är det största av alla buden?” Jesus svarade: ”Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde att mannen hade svarat förståndigt, sade han till honom: ”Du är inte långt från Guds rike.” (Mark 12:28-34)

Som svar på den skriftlärdes fråga citerade Jesus den judiska trosbekännelsen Shema: ”Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.” Den skriftlärde sade till honom: ”Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han”. Lägg märke till att ”han är en” och inte ”de är en”. Att Jesus inte invände mot den skriftlärdes svar visar att de båda delade samma förståelse av vem Gud är. Även Paulus delade denna förståelse. 

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

Liksom vi har en medlare (Jesus) har vi en Gud (Fadern). I båda fallen handlar det om en absolut och inte sammansatt enhet. Vidare skrev inte Paulus att ”Gud är en, Fadern, Sonen och den helige Ande”. Han gjorde istället en tydlig åtskillnad mellan Gud och Jesus genom att skriva ”människan Kristus Jesus”. Så vilken slutsats drar vi av 5 Mos 6:4? Handlar det om Gud som en absolut eller sammansatt enhet? Den amerikanske professorn Michael L. Brown ger en bra förklaring till vad det i själva verket handlar om.

The Shema was not addressing philosophical issues such as the absolute or compound unity of God. (Would anyone even be thinking of such a question?) Rather, it was saying to our people Israel that the LORD alone was to be our God – he and no other. This is exactly what ’echad means elsewhere in Scripture. (3)

På Mose tid fanns ingen debatt huruvida Gud var en eller tre. Det han ville förmedla till folket var att HERREN var den ende Guden som skulle tillbes, han och ingen annan.  

---

(1) Sharrock, Russel. The Triunity of God. Lulu.com, 2013, s. 124.

(2) Lohfink/Bergman i Botterweck, Johannes G. och Helmer Ringgren. Theological Dictionary of the Old Testament, vol. I. William B. Eerdmans Publishing Company, 1977, s. 195.

(3) Brown, Michael L. Answering Jewish Objections to Jesus: Theological Objections, vol. II. Baker Books, 2000, s. 5-6.

Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:26-27)

Detta är en ganska vanligt text många kristna använder som bevis för treenighetsläran. Eftersom det står “låt oss göra” drar man slutsatsen att det måste handla om Fadern, Sonen och den helige Ande. Men om ‘oss’ är bevis för en treenig Gud, varför står det sedan ‘han’ (singular) och inte ‘de’ (plural)? Genom hela GT hittar vi tusentals personliga pronomen för Gud, och i nästan alla fall står de i singular: “jag”, “mig”, “min”, “han”, “honom” och “hans”.

Det är jag (JHWH) som har gjort jorden och skapat människorna på den. Det är jag som har spänt ut himlen med mina händer och gett befallning till hela dess här. (Jes 45:12)

Varför står det ”Det är jag som har gjort jorden” och inte ”Det är vi som har gjort jorden”? Att ett personligt pronomen för Gud står i plural som i 1 Mos 1:26 är högst ovanligt. Varför ser vi det inte oftare om Bibeln talar om en treenig Gud? Nej det finns en mer rimlig förklaring på detta språkbruk. I en judisk kommentar står det att

when Moses wrote the Torah and came to this verse (let us make), which is in the plural and implies ח׳׳ו that there is more than one Creator, he said: ”Sovereign of the Universe! Why do You thus furnish a pretext for heretics to maintain that there is a plurality of divinities?” ”Write!” God replied. ”Whoever wishes to err will err … Instead, let them learn from their Creator Who created all, yet when He came to create Man He took counsel with the ministering angels.” (1)

Tolkningen man gör är att Gud konsulterade sina änglar innan han skapade den första människan. Men denna tolkning är inte begränsad till judisk tradition utan tillämpas även av många moderna västerländska exegeter.

From Philo onward, Jewish commentators have generally held that the plural is used because God is addressing his heavenly court, i.e., the angels (cf. Isa 6:8) … Christians have traditionally seen this verse as adumbrating the Trinity. It is now universally admitted that this was not what the plural meant to the original author. (2)

Men hur kan vi veta att dessa har rätt i att Gud konsulterade sin himmelska härskara, istället för att det handlar om en gudomlig treenighet? Finns det bibliska stöd för deras påstående? Wenham refererar till Jesaja bok där profeten får se Gud sitta på en hög och upphöjd tron, med en mantel som uppfyller templet.

I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” … Jag hörde HERRENS röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:1-8)

Gud frågade seraferna ”vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Lägg märke till att Gud inte frågade “vem skall vi sända?” utan “vem skall jag sända?” Efter att ha rådfrågat sina serafer sände Gud ensam ut Jesaja. Det finns fler liknande exempel på detta i GT. 

Mika sade: ”Hör alltså HERRENS ord: Jag såg HERREN sitta på sin tron och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra. Och HERREN sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sade: Jag skall locka honom till det. HERREN frågade honom: Hur då? Han svarade: Jag skall gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade HERREN: Försök locka honom till det, och du skall också lyckas. Gå ut och gör så!” (1 Kung 22:19-22)

Precis som tidigare konsulterade Gud sin himmelska härskara: ”Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead?” En av dem svarade: ”Jag skall gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.” Att den himmelska härskaran var närvarande vid skapandet av människan i 1 Mos 1:26 framgår av Jobs bok där Gud säger till Job: 

Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd. Vem har bestämt hennes mått – du vet! Och vem spände mätsnöret över den? Var fick hennes grundpelare sina fästen? Vem lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner (änglarna) ropade av glädje? (38:4-7)

Guds änglar ropade av glädje när Gud skapade världen. Det var förmodligen dessa han konsulterade med orden ”låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss”. Det som ytterligare visar att 1 Mos 1:26 inte handlar om en treenighet är att verbet ”skapade” i vers 27 står i singular. Det betyder att en och inte tre genomförde det skapande arbetet.

In fact the use of the singular verb “create” in 1:27 does, in fact, suggest that God worked alone in the creation of mankind. “Let us create man” should therefore be regarded as a divine announcement to the heavenly court, drawing the angelic host’s attention to the master stroke of creation, man. (3)

Även NT visar att ”oss” i 1 Mos 1:26 inte handlar om en treenig Gud. Enligt Jesu egen undervisning var det bara Fadern som stod för det skapande arbetet i begynnelsen.

Det skall i de dagarna komma en sådan nöd att något liknande inte har förekommit sedan Gud i begynnelsen skapade världen, och inte heller skall komma. Om Herren inte förkortade den tiden skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull har han förkortat den tiden. (Mark 13:19-20)

När Jesus sade att Gud/Herren hade skapat världen använde han pronomenet ”han”. Orden ”för de utvaldas skull har han förkortat den tiden” visar att Jesus inte identifierade sig själv med Skaparen i 1 Mos 1:26-27. Men vad innebär ”till att vara lika oss” om det var änglar Gud konsulterade? På vilket sätt är vi skapade till både Guds och änglarnas avbild?

The strongest case has been made for the view that the divine image makes man God’s vice-regent on earth. Because man is God’s representative … Men being made in God’s image, is comparing man to the angels who worship in heaven. Man’s similarity to them consists in their similar function: both praise God either on earth or in heaven … Furthermore, angels are pictured as ruling the nations on God’s behalf (Deut 32:8), just as man is appointed to rule the animal kingdom. (4)

Att vi är skapade till Guds avbild innebär att vi råder, som hans representanter, över skapelsen. Vidare finns det en likhet med Gud och änglarna i vår kunskap om gott och ont: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:22).

---

(1) R. Scherman, Nosson. The Chumash: The Stone Edition. Mesorah Publications, Ltd. 1994, s. 8.

(2) Wenham, Gordon J. Genesis 1-15, vol. 1. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006, s. 28.

(3) ibid, s. 29.

(4) ibid, s. 32-33.

I begynnelsen skapade Gud [elohim] himlarna och jorden. 

Här återfinns det hebreiska ordet elohim (אלהים) för första gången i GT, vars betydelse är ”Gud” eller ”gud” (det finns ingen skillnad mellan stora och små bokstäver i det hebreiska språket) och står i pluralform. En del kristna menar att eftersom ordet står i plural måste det handla om den treenige Guden; Fadern, Sonen och den helige Ande. Men detta är ett typiskt exempel på hur man kan göra en höna av en fjäder. Även om elohim står i plural kan den ha antingen plural och singular betydelse, beroende på sammanhanget.

Det som talar för att elohim i 1 Mos 1:1 har singular betydelse är att det föregående verbet ”skapade” står i maskulin singular, d.v.s. ”han skapade”, vilket visar att det var en och inte tre som skapade. Bästa sättet är att förstå elohim i det här fallet är som ett pluralis majestatis, alltså plural i form men singular i betydelse. Dessutom är det många som inte känner till att elohim är en titel och inte ett namn, och att denna titel inte är reserverad bara för Israels Gud utan kan även avse avgudar, änglar och upphöjda människor. I samband med Israels barns uttåg ur Egypten sade Gud: 

Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar [elohim]. Jag är HERREN. (2 Mos 12:12)

Egyptens alla gudar var elohim. Det går alltså inte utifrån ordet elohim att avgöra om det syftar på Israels Gud eller avgudar. Det är sammanhanget som fäller avgörandet.

HERRENS hand var tung över ashdoditerna. Han sände förödelse bland dem och slog dem med bölder i Ashdod och bygden däromkring. När Ashdods invånare såg detta sade de: “Israels Guds [elohim] ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud [elohim] Dagon.” (1 Sam 5:6-7)

Utifrån sammanhanget förstår man att det handlar om filisteerna och deras gud Dagon. Deras gud hette Dagon och han var en gud, men trots det bar han den plurala titeln elohim. Så även om ordet står i plural kan det alltså ha singular betydelse. 

Då sade Elia till folket: “Jag är ensam kvar som HERRENS profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan ska jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. Därefter kan ni åkalla er guds [elohim] namn, men jag ska åkalla HERRENS namn. Den gud [elohim] som svarar med elda, han är Gud [elohim].” Allt folket svarade: “Ditt förslag är bra.” (1 Kung 18:22-24)

Baal var en gud, men bar, liksom Dagon, den plurala titeln elohim. Dessa båda texter är speciellt intressanta eftersom de benämner både Israels Gud och avgudar som elohim. Och som tidigare nämnts kan titeln även avse änglar och människor.

Alla ska de skämmas, de som dyrkar avgudabilder och stoltserar med maktlösa gudar. Tillbe honom, alla gudar [elohim]! (Ps 97:7)

Att dessa elohim syftar på änglar är uppenbart utifrån den grekiska översättningen LXX där det istället står ”worship him, all ye his angels [angelos]” (Brenton Translation). De som översatte Ps 97 från hebreiska till grekiska gjorde tolkningen att elohim syftade på änglar. Så gjorde även författaren till Hebreerbrevet: ”Alla Guds änglar [angelos] ska tillbe honom” (1:6). Vidare gjorde Gud profeten Mose till en elohim.

HERREN sade till Mose: “Se, jag sätter dig att vara som Gud [elohim] för farao, och din bror Aron ska vara din profet.” (2 Mos 7:1)

I Folkbibelns översättning står det ”se, jag sätter dig att vara som Gud för farao”. Men ”som” finns inte i den hebreiska texten utan är en parafrasering gjord av översättaren. Ordagrant står det: ”Se, jag sätter dig Gud/gud för farao”. Det handlar alltså inte om att Gud gjorde Mose som en elohim, utan han gjorde honom till en elohim. Detta kan sedan tolkas som att Gud gav Mose makt och auktoritet att representera Honom inför farao. I Ps 82 går Gud tillrätta med mänskliga ledare som hade handlat ogudaktigt. 

Gud [elohim] står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna [elohim] håller han dom … Jag har sagt att ni är gudar [elohim], att ni alla är den Högstes söner. (Ps 82:1, 6)

När Jesus vid ett tillfälle konfronterades av en grupp judar citerade han från denna text: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). I den grekiska texten står den plurala formen theoi, motsvarigheten till det hebreiska elohim. Utifrån dessa exempel är det uppenbart att titeln inte är reserverad enbart för Gud utan kan avse avgudar, änglar och upphöjda människor. Sammanfattningsvis kan sägas att elohim i 1 Mos 1:1 inte handlar om en treenig Gud utan om Gud, Fadern som alltings skapare, såsom också Jesus förklarade.

Det skall i de dagarna komma en sådan nöd att något liknande inte har förekommit sedan Gud i begynnelsen skapade världen, och inte heller skall komma. Om Herren inte förkortade den tiden skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull har han förkortat den tiden. (Mark 13:19-20)

Jesus talade om Gud/Herren som ”i begynnelsen skapade världen” med det åtföljande pronomenet ”han” och inte ”vi”. Gud, Fadern är den som i begynnelsen skapade himlarna och jorden.