Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.
Enligt rabbinerna är Guds Ande samma som Messias Ande.
The spirit of God hovered: this alludes to the spirit of Messiah, as you read, And the spirit of the Lord shall rest upon him (Isa. XI, 2). (1)
(1) Midrash Rabbah 2:4.
Så står det skrivet hos profeten Jesaja: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig. En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom!
Denna text, med citat från Jes 40:3 och Mal 3:1, används som bevis för att Jesus är Gud. Detta eftersom ”Herren” i den hebreiska texten av Jes 40:3 är JHWH (Gud). Johannes döparen (rösten) blev kallad att bana väg för Gud. Och eftersom han banade vägen för Jesus, då måste Jesus vara Gud. Men personligen tycker jag man drar en alltför snabb slutsats. Låt oss studera hela kapitlet. Betydelsen av kontexten kan aldrig överskattas. I 1:2 är citatet hämtat från Mal 3:1 och där vi hittar tre ”varelser”.
Se, jag (JHWH) sänder min budbärare (Johannes döparen) framför dig (Jesus), och han (Johannes) ska bereda vägen för dig (Jesus).
Guds (JHWH) kallelse till Johannes döparen var att gå framför Jesus. Men om det var Gud som sände ut Johannes, då är det inte troligt att Jesus är den Gud Mal 3:1 talar om. Och är han det inte i Mark 1:2, då är han det inte heller i 1:3. Några verser senare döpt Jesus.
När han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” (1:10-11)
I budskapet från den himmelska rösten finns (minst) två olika hänvisningar till GT.
Traditionally the words have been understood as combining phrases from Ps. 2:7, ‘You are my son, today I have begotten you’, and Is. 42:1, ‘Behold my servant, whom I uphold, my chosen, in whom my soul delights’. (1)
Orden ”du är min älskade Son” hänvisar till Ps 2:7, medan ”i dig har jag min glädje” hänvisar till Jes 42:1. Ps 2 handlar om ”HERREN och hans Smorde” (2:2), där den Smorde (Messias) är tydligt åtskild från Gud (JHWH). På samma sätt finns det en tydligt skillnad mellan Gud och Messias i Jes 42:1 där Messias är ”min tjänare som jag stöder, min utvalde som min själ glädjer sig över”. Låt oss fortsätta studera kontexten. På Sabbaten gick Jesus och hans lärjungar till synagogan.
Nu fanns i deras synagoga en man med en oren ande, och han skrek: “Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är: Guds Helige!” (1:23-24)
Observera att den orena anden säger ”Jag vet vem du är: Guds Helige!” Uttrycket ”Guds Helige” är samma sak som ”Guds Avskilde”, d.v.s. Jesus är avskild för Gud. Men om han är avskild för Gud, hur kan han då vara samma Gud? Är Gud avskild för Gud? Hmmm! Det speciella med den orena anden var att han visste mer om Jesus än vad människorna gjorde. Detta ses tydligt längre fram i kapitlet där Jesus förbjuder de onda andarna att tala ”eftersom de visste vem han var” (1:34). Om Jesus verkligen var Gud inkarnerad, varför kallade den orena anden honom för ”Guds Avskilde” och inte ”Gud Sonen” (eller liknande)? Det finns inget i andens ord som antyder att Jesus var Gud inkarnerad. Låt oss även studera parallelltexten till Mark 2:3 i Johannesevangeliet.
Han (Johannes döparen) svarade med profeten Jesajas ord: “Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (1:23)
Strax därefter berättar Johannes döparen om Jesus för lärjungen Andreas, som i sin tur vittnar för sin bror Petrus med orden: ”Vi har funnit Messias!” – det betyder Kristus, den Smorde” (1:41). Han sade inte ”Vi har funnit Gud!” eller ”Vi har funnit Gud, Sonen!”. Nej, Johannes döparens vittnesbörd vara att de hade funnit Messias, han som hade blivit smord av Gud. Men varför står det ”Bana väg för Herren” och inte ”Bana väg för Messias” i Mark 1:3 och Joh 1:23? De båda texterna utgör exempel på principen om sändebud. Johannes döparen blev kallad att bereda väg för Jesus i hans ställning som Guds fullkomliga representant (sändebud) på jorden.
Samma princip används ofta i vår vardag utan att vi tänker på det. Om någon säger sig ha byggt ett hus, är det vanliga att personen inte själv har byggt det utan har anlitat snickare (sändebud) att göra jobbet. Sändebudsprincipen används även vid kontakter länder emellan. Ett lands ambassadör fungerar som sitt hemlands sändebud (representant) var han än befinner sig. Man förhandlar med det utsändande landet när man förhandlar med dess sändebud (ambassadör) (se under Sändebudsprincipen).
(1) France, R. T.
If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). Here I will deal with the illiterate person in Isaiah 29:12. In order to understand this verse properly, we need to study the context. The chapter begins with the words ”Ah, Ariel, Ariel, the city where David encamped!” (29:1). Which city is Isaiah referring to? It’s Jerusalem. So the illiterate person in verse 12 is living in Jerusalem and not in Mecca. Let’s jump to 29:11-12:
The vision of all this has become to you like the words of a book that is sealed. When men give it to one who can read, saying, ”Read this,” he says, ”I cannot, for it is sealed.” And when they give the book to one who cannot read, saying, ”Read this,” he says, ”I cannot read.”
What’s going on here? The people in Jerusalem came up with excuses not to listen to the word of God. So God used one literate and one illiterate person to make his point, i.e. to display their excuses not to listen. Note also what it says in the following verse:
The Lord said: ”Because this people draw near with their mouth and honor me with their lips, while their hearts are far from me, and their fear of me is a commandment taught by men.” (29:13)
If you want to apply 29:12 to Muhammad, then you have to do the same with this verse, i.e. Muhammad was honoring God with his lips, while his heart was far from Him. Do you agree? I assume not. In sum: Isaiah 29:12 is talking about people living in Jerusalem in the 8th century BCE, and has nothing to do with an Arab guy who lived in Mecca in the 7th century CE.
We (Allah) have adorned the lower heaven with lanterns, and made them missiles against the devils; and We have prepared for them the punishment of the Blaze.
Allah har klätt den lägre himlen med lyktor för att användas som missiler mot demoner. Hmmm! Här behövs lite mer förklaring. Vad säger den respekterade kommentaren (tafsir) Ibn Kathir?
(Indeed We have adorned the nearest heaven with lamps,) This refers to the stars which have been placed in the heavens, some moving and some stationary. (We have made them (as) missiles to drive away the Shayatin,) The pronoun `them’ in His statement, ”and We have made them” is the same type of statement as the stars being referred to as lamps. This does not mean that they are actually missiles, because the stars in the sky are not thrown. Rather, it is the meteors beneath them that are thrown and they are taken from the stars. (1)
Enligt Ibn Kathir har Allah gjort meteorer till missiler mot djävulens demoner. Men hur kan fysiska missiler göra skada i en andlig värld? I en andlig strid behövs det andliga och inte fysiska vapen. Lika lite som en Kalashnikov (AK-47) kan skada demoner, lika lite kan man skada dem med meteorer. Muslimer brukar hävda att Koranen är en vetenskaplig bok. Men kan någon helt ärligt kalla sura 67:5 för vetenskap? Nej, denna vers grundar sig på mänsklig vidskepelse och inget annat.
(1) wwww.quran.com/67:5/tafsirs/en-tafisr-ibn-kathir
O Zechariah, We (Allah) give you good news of a son, whose name is John, a name We have never given before.
Kontexten handlar om löftet till översteprästen Sakarias om att han skulle få en son. Allah sade att sonens namn skulle vara Johannes (John), ”a name We have never given before”. Den respekterade kommentaren (tafsir) Ibn Kathir bekräftar att ”this means that no one had this name before him” (1). Men de som har studerat Bibeln vet att detta inte stämmer, utan det fanns flera personer innan Johannes döparen som hade det namnet. Det visar på Muhammads okunskap. Den hebreiska formen av ‘Johannes’ är ‘Jochanan’ (יוחנן), och båda formerna används i olika Svenska översättningar.
De levitiska släkternas överhuvuden förtecknades i krönikorna fram till Jochanans, Eljashivs sons, tid. (Nehemja 12:23)
Josias söner var Jochanan, den förstfödde, Jojakim, den andre, Sidkia, den tredje, och Shallum, den fjärde. (1 Krönikeboken 3:15)
Vid den tiden flyttade Mattathias, son till Johannes, son till Symeon, från Jerusalem och slog sig ner i Modein. Han var präst, av Jojarivs släkt, och han hade fem söner: Johannes med tillnamnet Gaddi, Simon med tillnamnet Thassi, Judas med tillnamnet Mackabaios, Elasar med tillnamnet Avaran och Jonatan med tillnamnet Apfus. (1 Mackabeerboken 2:1-5)
Här är exempel på fyra personer med namnet Johannes/Jochanan innan Johannes döparen föddes. Det är alltså ingen tvekan om att sura 19:7 innehåller en felaktighet. Koranen är alltså inte felfri. Långt därifrån!
Will they not ponder on the Quran? Had it not come from someone other than God, they would have certainly found therein many contradictions.
Den allmänna uppfattningen bland muslimer är att Koranen är fri från motsägelser (contradictions). Men argumentet, att Koranen är gudomligt inspirerad för att den skulle sakna motsägelser, är i själva verket korkat. I ett bibliotek finns det tiotusentals böcker utan några motsägelser. Men det betyder inte per automatik att alla dessa böcker är gudomligt inspirerade. På samma sätt är det med Koranen. Motsägelser eller inte bevisar ingenting. Det som bevisar något är om dess innehåll motsäger eller stämmer överens med det Gud tidigare har uppenbarat i Bibeln.
Likväl, till muslimernas förtret, finns det motsägelser i Koranen, vilket gör att sura 4:82 innehåller ett fel. I sura 2:256 står det att ”there shall be no compulsion in religion”, vilket innebär att det inte skall finnas något tvång i utövandet av sin religion. Men detta stämmer inte med Koranens samlade undervisning vad gäller religionsutövning.
Say to those who disbelieve: if they desist, their past will be forgiven. But if they persist-the practice of the ancients has passed away. Fight them until there is no more persecution, and religion becomes exclusively for Allah. (8:38-39)
Muslimers uppgift är att strida mot icke-muslimer tills ”religion becomes exclusively for Allah”. Och det innebär i praktiken att man skall tvinga dem att bli muslimer. Vidare står det i Koranen:
Fight those who do not believe in Allah, nor in the Last Day, nor forbid what Allah and His Messenger have forbidden, nor abide by the religion of truth-from among those who received the Scripture-until they pay the due tax, willingly or unwillingly. (9:29)
”Willingly or unwillingly” är motsatsen till ”there shall be no compulsion in religion”. Muslimer vill gärna få det till att texter likt dessa enbart handlar om självförsvar. Men ser man till helheten stämmer inte detta. Muhammads primära uppdrag, nertecknat i hadithen Sahih al-Bukhari, var att tvinga alla människor att tillbe Allah, samt få dem att erkänna Muhammad som Guds sista profet.
Narrated Ibn ’Umar: Allah’s Apostle said, ”I have been ordered (by Allah) to fight against the people until they testify that none has the right to be worshipped but Allah and that Muhammad is Allah’s Apostle.” (Volume 1, Book 2, Number 24)
Men, kanske någon invänder, är inte islam en fredens religion? Nej, det är den inte. Det står visserligen i Koranen att ”whoever saves it (a person), it is as if he saved the whole of mankind”. Men de som använder dessa ord till försvar för islam läser dem utanför sitt sammanhang.
Because of that We ordained for the Children of Israel: that whoever kills a person-unless it is for murder or corruption on earth-it is as if he killed the whole of mankind; and whoever saves it, it is as if he saved the whole of mankind. (Sura 5:32)
Orden ”whoever saves it (a person), it is as if he saved the whole of mankind” gäller inte muslimer utan Israels barn. Muhammad hämtade dessa ord från den judiska kommentaren Mishna nerskriven omkring år 200 v.t. De ord som gäller muslimer hittar vi i versen direkt efter.
The punishment for those who fight Allah and His Messenger, and strive to spread corruption on earth, is that they be killed, or crucified, or have their hands and feet cut off on opposite sides, or be banished from the land. That is to disgrace them in this life; and in the Hereafter they will have a terrible punishment.” (5:33)
Om icke-muslimer vägrar att ta emot Allah och Muhammad (det är vad texten i praktiken handlar om), skall de ”be killed, or crucified, or have their hands and feet cut off on opposite sides”. Detta är motsatsen till ”whoever saves it (a person), it is as if he saved the whole of mankind”. Så låt er inte luras. islam har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en fredens religion. Den är i grunden en krigsreligion. Ett tydligt exempel är de två muslimska inriktningarna Sunni och Shia som har stridig mot varandra ända sedan Muhammads död år 632 v.t. Fiendskap i 1 400 år är inte ett tecken på en fredlig religion.
They (the brothers) sold him (Joseph) for a miserable price — For a few dirhams counted out: In such low estimation Did they hold him!
Sura 12 heter ”Josef” (Yusuf) och handlar om den bibliske Josef (jmf 1 Mosebok 37-50). Men som i så många andra fall i Koranen innehåller denna sura mängder av felaktigheter. I 12:20 står det att bröderna sålde Josef för några dirhams. Dirham är en arabisk valuta i form av silvermynt, vilket gör att vissa översättare väljer att skriva det istället för dirham.
They ˹later˺ sold him for a cheap price, just a few silver coins—only wanting to get rid of him.
Bröderna sålde alltså Josef för några dirham, silvermynt. Men detta är en tydlig anakronism eftersom dirham inte fanns på Josefs tid. Ordet ”dirham” kommer av den grekiska valutan ”drachma” som började användas på 500-talet f.v.t.
The ancient drachma originated in the Greece around the 6th century BC. (1)
The word ”dirham” ultimately comes from drachma (δραχμή), the Greek coin. (2)
Eftersom dirham började användas efter att drachma kom till på 500-talet, kan dirham inte ha funnits på Josefs tid under 1700-talet f.v.t. Det skulle alltså gå långt mer än 1 000 år efter att Josef levde till att dirham började användas. Så detta är en tveklös anakronism. Muslimer kan hävda hur mycket de vill att Koranen är felfri, men faktum kvarstår att den innehåller mängder av felaktigheter.
Allah is my Lord and your Lord, so worship Him. That is a straight path.
Enligt Koranen uttalade Jesus bekännelsen att ”Allah is my Lord”. Men detta är utan tvekan en lögn. Hur kan jag vara så säker? Jesus bodde hela sitt liv i Israel (inte Saudi-Arabien), och under hela sin uppväxt studerade han Mose Torah (inte Koranen). I denna Torah förekommer Guds namn JHWH mer än 1 800 gånger. Jämför detta med namnet Allah som finns där 0 (noll) gånger. Och med tanke på att Jesus bodde mer än 120 mil från Mecka, hade han förmodligen aldrig hört talas om det Arabiska namnet Allah. Så logiskt sett kan han därför inte ha sagt ”Allah is my Lord”. Däremot uttalade han dagligen den judiska (inte muslimska) trosbekännelsen ‘Shema’ som upphöjer JHWH.
Hör, Israel! JHWH vår Gud, JHWH är en. Och du ska älska JHWH din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. (5 Mosebok 6:4-5)
Samma trosbekännelse finns i Markus 12:29-30. Skillnaden är att Markus ersatt JHWH (i enlighet med den judiska traditionen att inte uttala detta namn) med den grekiska titeln ‘kurios’ (=Herre). Hur som helst är det ingen tvekan om att orden ”Allah is my Lord” i sura 3:51 är en lögn. Men vad hade Muhammad för avsikt med sina ord? Han ville attrahera de kristna att acceptera honom som en profet utsänd av deras Gud. Men de som kunde sin Bibel gick inte på hans lögn. Och på samma sätt är det idag. De som kan sin Bibel kommer inte att konvertera till Islam.
When Saul set out with the troops, he said, ”Allah will be testing you with a river. Whoever drinks from it does not belong with me. But whoever does not drink from it, does belong with me, except for whoever scoops up a little with his hand.” But they drank from it, except for a few of them. Then, when he crossed it, he and those who believed with him, they said, ”We have no strength to face Goliath and his troops today.”
Det står att kung Saul gick iväg med sina trupper, och när han kom till en flod lät han pröva dem. De som drack av vattnet med sina händer tillhörde honom, medan de som drack på annat sätt tillhörde honom inte. I en muslimsk kommentar (tafsir) står det att ”the Bible mentions the incident in Judg. 7:5-6” (1). Men alla som är bekanta med Domarboken 7 ser här ett par viktiga skillnader. Till att börja med var det Gideon och inte Saul som hade befälet över dessa soldater.
HERREN sade till Gideon: “Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem ska du skilja ut från dem som går ner på knä för att dricka.” Då visade det sig att antalet som hade läppjat av vattnet genom att föra det till munnen med handen var trehundra män. Alla de andra hade gått ner på knä för att dricka vatten. HERREN sade då till Gideon: “Med de trehundra män som läppjade av vattnet ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.” (7:5-7)
Gideon levde omkring 1 200 f.v.t. medan Saul levde omkring 1 000 f.v.t. Det betyder att denna historiska händelse inträffade 200 år innan Sauls tid, vilket visar att sura 2:249 är anakronistisk och därmed felaktig. För det andra säger sura 2:249 att Saul och hans soldater var på väg för att strida mot Goliat och de övriga filistéerna. Men Bibeln säger att Gideon och hans män skulle slåss mot midjaniterna. Det är uppenbart att ju mer man läser Koranen desto fler felaktigheter hittar man.
(1) www.alislam.org/quran/five-vol/Five-Volume-Commentary-Vol-1.pdf
O my (Joseph) fellow inmates! One of you will serve his master wine; while the other will be crucified, and the birds will eat from his head. Thus the matter you are inquiring about is settled.
Kontexten handlar om den bibliske Josef när han sitter i fängelse i Egypten. Efter att ha uttytt drömmarna för de båda fångarna, säger Josef till den andre att han skall korsfästas. Men problemet för Koranen är att man inte tillämpade korsfästelse i Egypten vid den tiden.
The first historical reference to crucifixion as a method of execution is from 500 BCE, when the technique began being used in several middle eastern cultures … While there exists hieroglyphic evidence of people impaled through upright stakes in ancient Egypt, this remains distinct from the Palm-tree crucifixions described in the Quran. (1)
Det skulle alltså ta flera hundra år innan korsfästelse började användes som metod för att avrätta folk, och detta i Mellanöstern och inte i Egypten. I Bibeln står det endast att farao ”ska hänga upp dig på trä” (1 Mos 40:19). Om detta innebar spetsning (eng. impaling) eller hängning förtäljer inte historien. Oavsett vilket är det uppenbart att Muhammad gjorde ett anakronistiskt fel i surah 12:41.
(1) http://www.wikiislam.net/wiki/Historical_Errors_in_the_Quran
forskaiskrifterna.se 