Författare: Truthseeker

Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte skämmas.

Att Messias beskrivs som en grundsten/hörnsten ses på flera ställen i NT (Matt 21:42; Mark 12:10; Luk 20:17; Apg 4:11; 1 Petr 2:6-7). Men vad säger man inom judendomen? Beskrivs Messias på samma sätt där? Lägg märke till att profetian om grundstenen/hörnstenen i Jes 28:16 står i dåtid (perfekt), d.v.s. att händelsen redan har inträffat. Den medeltida rabbinen Rashi (1040-1105) menar att hörnstenen är Messias. Han ger vidare en intressant förklaring på varför löftet står i dåtid.

Behold, I have laid a foundation. This is the past tense … So must it be interpreted: Behold, I am He Who has already laid [a stone in Zion. Already] a decree has been decreed before Me, and I have set up the King-Messiah, who shall be in Zion as an אֶבֶן בֹּחַן, a fortress stone, an expression of a fortress and strength.¹

Att verbet står i perfekt innebär att det som sägs redan finns i Guds planering, även om det ännu inte har inträffat. Att ett verb står i perfekt men syftar på framtiden kallas i Bibeln för ‘profetiskt perfekt’. Samma profetiska perfekt finns bland annat i Jes 53 där den lidande tjänaren redan har fått lida (i Guds planering), trots att hans (Jesu) lidande skulle ske flera hundra år senare.

1. Rosenberg, A. J. The Book of Isaiah, vol 1. The Judaica Press, Inc. 1982, s. 224. ↩︎

Männen sade till henne: “Vi är fria från eden du tog av oss ifall du inte, när vi kommer in i landet, binder det här röda [shani] snöret i fönstret där du släppte ner oss, och likaså ifall du inte har din far, din mor, dina bröder och alla som tillhör din fars hus samlade hemma hos dig. Om någon går ut genom dörren till ditt hus ska hans blod komma över hans eget huvud, och vi är utan skuld. Men om någon bär hand på en av dem som är med dig inne i huset, ska dennes blod komma över vårt huvud.” (2:17-19)

Josua sände spejare till staden Jeriko där det bodde en sköka vid namn Rahab. Hon trodde på Israels Gud och gömde därför spejarna. Innan de begav sig iväg sade de till henne att binda ett rött (shani) snöre i fönstret som skydd för henne och hennes familj mot Israels erövring av staden. Men vad har det röda snöret med Messias att göra? Det hebreiska ordet shani (שָׁנִי) förekommer på några intressanta ställen i GT. Första gången är i 1 Mos 38 i samband med att Tamar föder tvillingarna Sera och Peres, och där den röda tråden representerar Messias lidande (se under 1 Mosebok 38:27-30).

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om än era synder är blodröda [shani] ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull. (Jes 1:18)

Här har man översatt ordet shani med ‘blodröd’. Den röda tråden i fönstret i Jeriko representerade, metaforiskt, blodets beskydd. De som befann sig innanför detta beskydd överlevde. De som befann sig utanför blev dödade. Samma frälsande beskydd finns i Jesu blod. De som befinner sig innanför kommer att överleva. De som befinner sig utanför kommer att förgöras. Har jag gjort en överdriven tolkning av den röda tråden? Kanske, kanske inte. Paulus säger att man skall betrakta oss som ”förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). Hemligheter betyder att saker i GT inte alltid är uppenbara utan måste förstås på ett djupare plan. Annars är de inga hemligheter.

Själv var jag som ett oskyldigt lamm som förs bort för att slaktas, jag visste inte att de tänkte ut onda planer mot mig: “Vi ska fördärva trädet med dess frukt, vi ska utrota honom ur de levandes land så att ingen mer minns hans namn.”

Som profetisk förebild på Messias var Jeremia ”som ett oskyldig lamm som förs bort för att slaktas”. Detta stämmer med det Jesus senare fick vara med om. Vidare sade Johannes döparen om Jesus ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29). Aposteln Johannes fick se ”ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6). Jesus som Guds oskyldiga Lamm finns på flera ställen i GT.

Jeremia jämför sig själv med ett träd som bär frukt. Jämförelsen mellan människor och träd som bär frukt är vanlig i Bibeln. Psaltaren säger att den människa som mediterar på Guds ord, ”han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid” (1:3). Vidare stämmer Jeremias ord ”vi ska utrota honom ur de levandes land så att ingen mer minns hans namn” klockrent på det som senare judiska ledare planerade mot Jesus.

Lugn, jag tror att Jesus är Messias. 🙂 Känner att jag behöver klargöra detta innan någon blir helt förtvivlad. Men det fanns en period i livet när jag tappade tron på honom. Varför? Min, vid den tiden, bästa vän började studera rabbinska argument emot Jesus som Messias, vilket resulterade i att han förkastade Jesus och konverterade till judendomen. Helt naturligt började han vittna för mig, vilket ledde till att även jag lämnade Jesus, åtminstone för en tid. Han flyttade så småningom till Israel, och det gav mig mer tid att på egen hand reflektera över vad jag egentligen trodde på. Tiden från att min vän förkastade Jesus till att han flyttade till Israel var den absolut tuffaste perioden i mitt liv som troende.

Så länge man som kristen inte ifrågasätter sin tro upplevs den lätt som svart/vit. Det man tror på ses som självklarheter. Men Bibeln är mycket mer komplex än så. Det finns judiska rabbiner som jobbar frenetiskt för att bevisa att Jesus inte är Messias och att han inte finns förutsagd i GT. Om de har rätt, då är Jesus en bedragare. Om de har fel, då är han deras utlovade Messias. I flera av artiklarna kommer jag att behandla några av deras argument. Vidare kommer jag att ta upp en annan utmaning som vi hittar i bland annat Luk 24. Jesus slår följe med två Emmausvandrare och förklarar för dem vad som står skrivet om honom och hans lidande hos Mose och alla profeterna.

”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna. (24:25-27)

Här är det lätt att få en klump i halsen. Går det verkligen att hitta Messias lidande hos alla profeterna, inklusive de mindre som Obadja, Nahum, Sefanja, etc? Här är det dock viktigt att man känner till den judiska indelningen av Bibeln (Tanach) i motsats till den kristna Bibelindelningen. En kristen Bibel (GT) har 39 böcker. En judisk Tanach (GT) har 24 böcker. Men likväl innehåller de båda Biblarna samma böcker. Ja, det låter kryptiskt. Det som skiljer är att man delar in böckerna på olika sätt. I en judisk Tanach räknas 1 och 2 Samuelsböckerna som en bok. På samma sätt är det med Kungaböckerna och Krönikeböckerna. Även Esra och Nehemja räknas som en bok. Men den största skillnaden är att man räknar de tolv mindre profeterna som en profetbok. Enligt AI gjorde man denna indelning långt innan Jesu födelse.

De tolv mindre profeterna i Tanakh har räknats som en enda samlad bok, ”Tolvprofetboken”, ända sedan den hebreiska bibelns kanon fastställdes. Denna sammanställning gjordes mycket långt tillbaka i tiden, senast under det andra århundradet f.Kr. (ca 200 f.Kr.). Under antiken skrevs texterna för hand på pergamentrullar. Eftersom de tolv profeternas texter var relativt korta fick de alla plats på en enda stor rulle. Det är först i den senare kristna traditionen som dessa texter har brutits isär. Inom judendomen har de alltid betraktats som en och samma bok.

Detta underlättar avsevärt att hitta den lidande Messias hos alla profeterna. Man behöver alltså inte hitta hans lidande hos var och en av de mindre profeterna eftersom de räknas som en profetbok. I de åtföljande artiklarna tar jag upp profetior om Jesus som Messias av primärt tre själ; 1) gå emot judiska argument. 2) hitta den lidande Messias. 3) se var judendomen och kristendomen harmoniserar i tron på Messias. Personligen tror jag inte på Jesus primärt på grund av vad NT säger om honom, utan för att jag hittar honom i moseböckerna. Det är trots allt dessa fem böcker som ligger till grund för resten av Bibeln. Tyvärr har många kristna missat denna sanning.

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: “Abraham!” Han svarade: “Ja, här är jag.” Då sade han: “Ta din son Isak, din ende son som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.” (22:1-2)

För kristna utgör Abrahams offrande av Isak en av Bibelns starkaste profetior om Jesu försoningsdöd. Som kristen tar man detta för givet. Men faktum är att det inte finns något i 1 Mos 22 som säger eller antyder att offrandet av Isak hade med försoning att göra. Det står bara att Gud satte Abraham på prov. Och detta var ett av argumenten min vän (se under Inledning) hade när han ville motbevisa att Jesus var den utlovade Messias. Men när man läser rabbinska kommentarer över 1 Mos 22 (Akeidah = ‘bindande’ [av Isak]) slås man av att Abrahams offrande av Isak handlar helt och hållet om försoning. Rabbinerna menar bland annat att offersystemet i de båda Templen hade sin grund i Isaksoffret.

The ‘binding’ represented total submission to God’s will; Abraham sought to make this concept eternal by bringing an offering now in Isaac’s place, the daily Temple offerings are a national continuation of Isaac’s Akeidah.¹

Anledningen till att man kopplar samman Isaksoffret med de båda Templen är det tematiska sambandet mellan 1 Mos 22:1 och 2 Krön 3:1. Gud befallde Abraham att ”gå till Moria land och offra honom där … på ett berg jag ska visa dig”. I 2 Krön 3:1 står det att ”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg”. Båda händelserna utspelade sig alltså på samma plats. Men låt oss gå vidare med 1 Mos 22.

Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. Isak sade till sin far Abraham: “Far!” Han svarade: “Jag är här, min son.” Han sade: “Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” Abraham svarade: “Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans. (22:6-8)

Rabbinerna säger att när Abraham lade veden på Isak var det ”like one who carries on his own shoulder the stake upon which he is to be executed”² Låter det bekant från NT? Vidare säger de att

both Abraham and Isaac came with all their hearts to complete the offering. There was no hesitation, no attempt to seek a reprieve. In every sense except the physical, Abraham did slaughter Isaac and burn his remains as an offering.³

Även här finns en tematisk koppling till NT där Gud och Jesus ”came with all their hearts to complete the offering”. Isak frågade Abraham ”vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” (22:7), varpå Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son” (22:8). Jag är övertygad om att Johannes döparen hade dessa ord (tillsammans med Pesach-lammet i 2 Mos 12) i åtanke när han sade om Jesus: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29). Tiden hade kommit för Gud att utse lammet åt sig till syndoffer. Och Jesus var det Lammet. Vidare står det i 1 Mos 22.

När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son (22:9-10)

Här gör rabbinerna en tematisk koppling mellan Abrahams altare och altaret i det andra Templet.

How did they [the Men of the Great Assembly] know where to build the altar [of the Second Temple]? … Rabbi Yitzchok Nafcha said, ‘They saw the ashes of Isaac laying on that place’.⁴

Trots att Isak inte offrades bokstavligen såg de ”the ashes of Isaac laying on that place”. Faktum är att vissa rabbiner tolkar det som att Isak bokstavligen dog: ”As soon as the knife touched his neck his soul fled, but when a voice from the Throne of Glory commanded Avraham not to harm Yitzchak, the soul reentered the body.”⁵ Det finns dock inget stöd för den tolkningen i Bibeln.

Då ropade HERRENS ängel till honom från himlen: “Abraham! Abraham!” Han svarade: “Jag är här.” Då sade han: “Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.” (22:11-12)

Nu kommer vi till en mycket intressant del av Isaksoffret. Ett vanligt argument emot Jesus som den utlovade Messias inom judendomen är att en människa inte kan dö för andra människors synder, utan ”den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen” (Hes 18:20). Men likväl finns det en utbredd uppfattning bland rabbinerna att en rättfärdig människa kan sona för andras synder (se under Hesekiel 18:20). Och denna uppfattning ses även i Abrahams offrande av Isak.

Abraham then said: ‘Master of the Universe. I swear that I will not descend from this altar until I tell You my petition. You promised me seed through Isaac, yet when You commanded me to sacrifice him I restrained my most natural emotional instincts, and did not hesitate. So, too, when my descendants sin and thereby become oppressed, may you remember this Akeidah. May it be considered before You as if Isaac’s ashes were gathered upon the altar and his blood was sprinkled upon the altar, and may You forgive their sin’.⁶

Här spekulerar rabbinerna över vad Abraham sade till Gud efter att han bivit hindrad att offra Isak. De betraktar Isak som en rättfärdig människa och vars blod sonade för de efterlevandes synder. Enligt en judisk midrash (ca. 200 e.Kr.) över 2 Mosebok gör författaren en intressant koppling mellan Isaks blod och blodet på dörrposterna i Egypten.

”I shall see the blood”: I shall see the ”blood” of the binding of Isaac, as it is written (Genesis 22:14) ”And Abraham called the name of the place ‘The L–rd will see.'”⁷

Orden ”I shall see the blood” är hämtade från 2 Mos 12:13 där det står ”när jag ser blodet ska jag gå förbi er”. Det var, enligt denna midrash, blodet (metaforiskt) från Isak som räddade Israels barn från dödsängeln i Egypten, och därmed räddade dem från syndens slaveri. På samma sätt har blodet från Jesus räddat oss från vårt syndens slaveri.

1. Zlotowitz, Meir, & Scherman, Nosson. Bereishis – Genesis / A New Translation With a Commentary Anthologized From Talmudic, Midrashic and Rabbinic Sources. ArtScroll Tanach Series. Mesorah Publications, Ltd. 2007, s. 805. ↩︎
2. ibid, s. 794. ↩︎
3. ibid, s. 615. ↩︎
4. ibid, s. 615. ↩︎
5. Ashkenazi, Yaakov Ben Yitzchak. The Weekly Midrash: Tz’Enah Ur’Enah-The Classic Anthology of Torah Lore and Midrashic Commentary. Mesorah Publications, Ltd. 1993, s. 110. ↩︎
6. Bereishis – Genesis, s. 802-803. ↩︎
7. Midrash Mekhilta de-Rabbi Ishmael. ↩︎

Därför säger Kristus när han träder in i världen: Offer och gåvor ville du inte ha, men du har berett mig en kropp. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det skrivet om mig. (10:5-7)

Hebreerbrevets författare citerar från Ps 40:7-9. Men här finns ett problem många missar. Det står inte ”du har berett mig en kropp” i Ps 40:7.

Slaktoffer och matoffer vill du inte ha – du har öppnat mina öron – brännoffer och syndoffer begär du inte. Därför säger jag: ”Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje.” (40:7-9)

Det är en stor skillnad mellan ”du har öppnat min öron” och ”du har berett mig en kropp”. Att Gud hade berett en kropp åt Jesus handlade om hans död på korset. Men det gör inte öppnade öron. Så var fick Hebreerbrevets författare orden ”du har berett mig en kropp” från? Han fick dem från den judiska översättningen Septuaginta (LXX) som gjordes på 200-talet f.Kr.

Sacrifice and offering thou wouldest not; but a body hast thou prepared me: whole-burnt-offering and sacrifice for sin thou didst not require. (Brenton Translation)

Den messianska juden David H. Stern säger följande i sin kommentar Jewish NT Commentary.

The line differs significantly from the second line of the Hebrew text translated above, which is, literally, “You have dug my ears,” and is usually understood to mean that God has opened this person’s ears so that he will be able to hear the Torah better and thus be better able to carry out its commands. The sense of the Septuagint is essentially the same as that of the Hebrew, for the point in both is that the person is entirely ready to do God’s will and obey his Torah. It is not known whether the Septuagint translators worked from a different Hebrew text or merely clarified the sense of the existing text, a common practice among the Targum translators.¹

Hebreerbrevets författare utgick alltså från den grekiska översättningen LXX och inte den Hebreiska Bibeln (Masoretiska texten [MT]) när han citerade Ps 40:7. Han gjorde på samma sätt som de andra författarna av NT. Ibland översatte de från LXX och ibland från MT. Och emellanåt gjorde de egna översättningar.

1. Stern, David H. Jewish New Testament Commentary. Jewish New Testament Publications, Inc. 1996. ↩︎

Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk [kafar] den med jordbeck [kofer] både på insidan och utsidan.

Noa utgör en av många profetiska förebilder på Jesus i GT. I 1 Mos 6:14 finns en profetia om Jesu försoningsverk som bara kan ses utifrån den hebreiska texten. Substantivet kofer (כֹּפֶר) som översätts med ”jordbeck” kommer av verbet kafar (כָּפַר) som har betydelsen ”försona”.

Kroppens liv är i blodet, och jag har gett er det för altaret, för att bringa försoning [kafar] för era själar. Det är blodet som bringar försoning [kafar] genom själen som är i det. (3 Mos 17:11)

Att det står kafar i 1 Mos 6:14 kan därför tolkas, metaforiskt, som att Noa utförde en försoningshandling när han beströk arken. Han beströk den med jordbeck (kofer). Det hebreiska ordet kofer har även betydelsen ‘lösepenning’.

Ingen kan köpa sin broder fri eller ge Gud lösepenning [kofer] för honom. (Ps 49:8)

Såsom Noa, metaforiskt, utförde en försoningshandling genom att bestryka arken med lösepenning, så utförde även Jesus en försoningshandling genom sin död och uppståndelse. Hans blod (lösepenningen) har blivit vår räddning. Observera att det bara var de som befann sig inuti arken (i försoningen) som blev räddade. De som befann sig utanför överlevde inte syndafloden. När Jesus talade om Noa talade han om sin andra ankomst.

Så som det var på Noas tid, så ska det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla. (Luk 17:26-27)

När Jesus kommer tillbaka är det bara de som befinner sig inuti hans försoningsverk som blir räddade. Resten går förlorade, såsom det var på Noas tid.

David blev far till Salomo genom Urias hustru. Salomo blev far till Rehabeam … Josia till Jekonja och hans bröder vid den tid då folket fördes bort till Babylon. Efter bortförandet till Babylon blev Jekonja far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel. (1:6-12)

Inom judendomen används Matt 1:11 som argument för att Jesus inte kan vara deras utlovade Messias. Anledningen är att namnet Jekonja finns med i hans släktregister. I Jer 22:24-30 uttalar Gud en förbannelse över honom som i högsta grad påverkar Jesus.

Så sant jag lever, säger HERREN: Även om du Konja (Jekonja), Jojakims son, Juda kung, vore en signetring på min högra hand, skulle jag ändå rycka bort dig därifrån. Jag ska överlämna dig till dem som vill ta ditt liv och som du är rädd för, nämligen Babels kung Nebukadressar och kaldeerna … Så säger HERREN: Skriv upp den mannen (Konja) som barnlös, som en man som inte lyckas under sin livstid. För ingen av hans avkomlingar ska lyckas sitta på Davids tron och råda över Juda i framtiden.

Förbannelsen över Jekonja (Konja) var trefaldig: 1) Han skulle vara barnlös. 2) Han skulle inte ha någon framgång under sin livstid. 3) Ingen av hans avkomlingar skulle få sitta på Davids tron och råda över Juda. Därför uppsår frågan: hur kan Jesus vara den utlovade Messias om Jekonja finns med i hans släkttavla? Svaret är, enligt rabbinerna, att Gud upphävde förbannelsen över Jekonja under hans fångenskap i Babylon. Flera judiska källor bekräftar detta. Det står bland annat i Jewish Encyclopedia:

Jehoiachin’s sad experiences changed his nature entirely, and as he repented of the sins which he had committed as king he was pardoned by God, who revoked the decree to the effect that none of his descendants should ever become king.

Det Jewish Encyclopedia uppger låter positivt. Men finns det bibliska belägg för att Gud förlät Jekonja och dessutom upphävde förbannelsen över honom? Till att börja med finns det en intressant koppling mellan Jer 22:24 och Hag 2:24.

Så sant jag lever, säger HERREN: Även om du Konja, Jojakims son, Juda kung, vore en signetring på min högra hand, skulle jag ändå rycka bort dig därifrån. (22:24)

På den dagen, säger HERREN Sebaot, ska jag ta dig, min tjänare Serubbabel, Shealtiels son, säger HERREN, och göra dig till en signetring. För jag har utvalt dig, säger HERREN Sebaot. (2:24)

I Jer 22:24 säger Gud till Jekonja att även om han vore en signetring på hans högra hand, skulle han ändå ryckas bort. Men i Hag 2:24 lovar Gud att göra Serubbabel (Jekonjas sonson) till en signetring. Men detta skulle inte fungera om förbannelsen fanns kvar över Jekonja eftersom Serubbabel var hans sonson. I den judiska midrashen Bamidbar Rabbah står det följande:

He (God) said regarding Yekhonya: “As no man of his descendants will succeed” (Jeremiah 22:30), and it says: “I will overturn the thrones of kingdoms, and I will destroy the strength of the kingdoms of the nations” (Haggai 2:22). “On that day, the utterance of the Lord of hosts, I will take you, Zerubavel son of She’altiel, My servant, the utterance of the Lord, and I will make you like a signet upon my heart.” He abrogated what He had said to his father: “As I live, the utterance of the Lord, for if Konya son of Yehoyakim king of Judah, would be a signet upon My right hand, then from there I would sever you” (Jeremiah 22:24). ¹

För att förstå bakgrunden till det som hände med Jekonja i fångenskapen i Babylon behöver vi gå tillbaka till Salomos invigning av Templet i Jerusalem några hundra år tidigare.

Om de (Israels folk) syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tar dem till fångar och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, men de då kommer till besinning i det land där de är i fångenskap och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där man håller dem fångna och säger: Vi har syndat och gjort illa, vi har varit ogudaktiga; om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land, dit man fört dem i fångenskap, och ber till dig, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, må du då i himlen, där du bor, höra deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla de överträdelser som de har begått mot dig, och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att dessa förbarmar sig över dem. Ty de är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smältugnen. (1 Kung 8:46-51)

Salomo sade att om de ”vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ”, då skulle Gud förlåta dem. Och de skulle ”finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att dessa förbarmar sig över dem”. Och detta uppfylldes på Jekonja under sin babyloniska fångenskap.

I det trettiosjunde året sedan Juda kung Jojakin (Jekonja) hade blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden på tjugofemte dagen i månaden, tog Babels kung Evil-Merodak – samma år han blev kung – Jojakin, Juda kung, till nåder och förde honom ut ur fängelset. Han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babel. Han fick lägga av sin fångdräkt och ständigt äta vid kungens bord så länge han levde. Ett fast underhålla fick han från kungen i Babel, visst för varje dag, ända till sin dödsdag, så länge han levde. (Jer 52:31-34)

En av förbannelserna över Jekonja var att han skulle förbli barnlös. Men denna förbannelse blev bruten eftersom det står att han fick flera söner under tiden i Babylonien.

Jekonjas söner i fångenskap var: hans son Shealtiel (far till Serubbabel), dessutom Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hoshama och Nedabja. (1 Krön 3:17-18)

Enligt den judiska traditionen lyckades judiska ledare (som också blev bortförda till Babylon) övertala Nebukadnessar att låta Jekonja få bo med sin hustru. Och det förklarar hur han kunde få dessa söner. För att summera det hela: att Jekonja finns med i Jesu släkttavla är inget bevis för att Jesus inte är Judarnas utlovade Messias. Detta eftersom både Bibeln och den judiska traditionen visar att förbannelsen över Jekonja blev bruten.

1. Bamidbar Rabbah 20:20. https://www.sefaria.org/Haggai.2.23?lang=bi&with=Bamidbar%20Rabbah&lang2=en ↩︎

Gud sade: “Varde ljus!” Och det blev ljus.

Under första skapelsedagen talade (inte skapade) Gud fram ljuset. Men logiskt sett kan detta ljus inte handla om solen eller någon annan stjärna eftersom dessa skapades dag fyra. Så vad är detta ljus? Enligt judisk tolkning handlar det om Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written, קוּמִי אוֹרִי כִּי בָא אוֹרֵךְ – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach. (1)

Det var detta ljus Johannes döparen fick kallelsen att vittna om (Joh 1:6-8), och det var därför Jesus sade ”jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Ja, det ljus fäderna hade väntat på i århundraden hade äntligen fått en kropp och vandrade bland dem.

---

(1) The Weekly Midrash, s. 18.

Under mer än 20 års tid har jag brottats med frågan om Mose lag fortfarande gäller eller inte. Är det så att Jesu försoningsverk på korset har gjort lagen om intet? Har vi inte längre någon skyldighet gentemot lagen? Efter åratal av studier och grubblande är mitt svar: både ja och nej. Men innan jag förklarar vad jag menar behöver vi förstå vad lagen är. I många översättningar av Gamla testamentet har översättarna valt att använda ordet ”lag”.

Var tapper och stark! Följ troget den lag [torah] som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör. (Jos 1:7 [Bibel 2000])

Men det hebreiska ordet ”torah” betyder egentligen inte ”lag” utan ”instruktion” och ”undervisning”. Ordet kommer av det hebreiska verbet ”jarah” som betyder ”instruera” och ”undervisa”. Vi hittar ett bra exempel på detta i Ordspråksboken.

Hör, min son, din fars förmaning och förkasta inte din mors undervisning [torah]. (1:8)

Ingen kallar en mors undervisning för ”lag”, utan det handlar om hennes instruktioner för barnets bästa. Detta ändrade perspektiv på Mose Torah tar bort den negativa klang ordet ”lag” har med sig. Dessutom är det mycket i de fem moseböckerna som inte är budord. Större delen av 1 Mosebok handlar om patriarkerna Abrahams, Isaks och Jakobs levnad. Och den avslutas med Josefs resa till Egypten och hans upphöjelse till platsen under Farao. Detta är långt ifrån vad ordet ”lag” förknippas med.  

Så vad menar jag med att vår skyldighet gentemot Mose Torah är både ja och nej? Säger inte Paulus att ”Kristus är lagens slut” (Rom 10:4)? Låt oss börja med den frågan. Jag betvivlar inte att Paulus har skrivit dessa ord, men jag betvivlar att översättningen är korrekt. Det grekiska ordet bakom ”slut” är telos, och det betyder helt korrekt ”slut” i de flesta fall. Men dess betydelse kan även vara ”mål”.

Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet [telos] för er tro: era själars frälsning. (1 Petr 1:8-9)