Sändebudsprincipen

Om någon vill förstå vem Jesus är i förhållande till Gud är det av absolut nödvändighet att man förstår principen om sändebud. Så länge man inte förstår denna princip gör man lätt förhastade tolkningar av både GT och NT. Ett exempel är när präster och leviter frågade Johannes döparen vem han var.

Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: ”Jag är inte Messias.” De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten?” Han svarade: ”Nej.” Då sade de till honom: ”Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (Joh 1:20-23)

Johannes svarade dem med ett citat från Jes 40:3 där det står att någon skulle bereda väg för Israels Gud: ”Bered väg för HERREN (YHWH), bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud” (Jes 40:3). Om man kopplar samman dessa båda texter verkar det uppenbart att Jesus, den Johannes döparen skulle göra vägen rak för, måste vara Gud. Personligen anser jag att en sådan tolkning är förhastad eftersom detta istället är ett exempel på principen om sändebud. Samma princip används ofta i vår vardag utan att vi ens tänker på det. Om någon säger sig ha byggt ett hus, är det vanligen så att personen inte själv har byggt det utan har anlitat snickare (sändebud) att göra jobbet. Sändebudsprincipen används även vid kontakter länder emellan. Ett lands ambassadör fungerar som sitt hemlands sändebud (representant) var han än befinner sig. Med andra ord förhandlar man med det utsändande landet när man förhandlar med dess sändebud (ambassadör).

På flera ställen i GT kan vi läsa om hur Gud uppenbarade sig för människor. Vid en första anblick verkar det som att dessa bokstavligen får möta Gud. Men läser man lite noggrannare visar det sig att det istället är någon av hans sändebud de får möta. Denna typ av Gudsuppenbarelse har gett upphov till begreppet ”Lille YHWH” inom judendomen.

Denna typ av uppenbarelse av YHWH på jorden i människolik gestalt, som på något sätt är skild från den YHWH som befinner sig i himlen, har gett upphov till ett speciellt begrepp inom judisk teologi. Det kallas för YHWH-Katàn, eller Adonai-Katàn, som betyder ”Lille YHWH” … Vem är denne agent? Är det YHWH själv? Nej det kan det inte vara för ”ingen människa har sett eller kan se” den Evige. Det måste därför vara någon annan som till fullo representerar Honom. Rabbinerna kallar honom för Adonai-Katàn. (1)

Det sändebudet gör och säger tillskrivs den som har sänt honom på ett sådant sätt att det i praktiken inte går att se någon skillnad mellan dem. Den som tar emot sändebudet ser och hör den som har sänt honom. Det var därför Jesus kunde säga att “den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Inte för att han själv var Gud, Fadern, utan för att han var utsänd av honom och representerade honom fullt ut. Ett av de första exemplen på principen om sändebud hittar vi i berättelsen om patriarken Jakob när han hade begett sig iväg mot Haran.

Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. Och se, HERREN stod ovanför den och sade: ”Jag är HERREN, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande.” … Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. Och han kallade platsen Betel. (1 Mos 28:11-19)

Jakob kom till sin morbror Laban och tjänade honom under en period av 20 år. Men i en dröm sade Gud till Jakob att vända tillbaka till sina fäders land och till sin släkt (1 Mos 31:3). Han berättade sin dröm för sina båda hustrur Lea och Rakel:

Guds ängel [malach] sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Här är jag. Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. (1 Mos 31:11-13)

Denna ängel talade till Jakob i 1 person: ”Jag är Betels Gud.” Det behöver betonas att det hebreiska ordet malach inte bokstavligen betyder ”ängel” utan ”sändebud”. Om det i en text handlar om ett himmelskt sändebud översätts malach med ”ängel”, men om sändebudet är en människa blir det ”budbärare” eller ”sändebud”. Det är helt och hållet kontexten som avgör hur ordet skall översättas (jmf 1 Mos 32:1, 3). Ängeln sade till Jakob att han var Betels Gud och att det var han som hade tagit emot Jakobs löfte. Men hur kunde ängeln göra ett sådant anspråk? Det var fullt möjligt eftersom han var Guds sändebud. Följande förklaring ges i fotnoten i en judisk översättning:

As God’s emissary, the angel spoke in the first person, describing himself as the God of Beth-el, i.e., the God Who appeared to you in Beth-el [see 28:13] (Radak), and Who promised you My protection, assuring you that I would bring you back to that land (Malbim). (2)

Nu invänder säkert en del att detta sändebud trots det kan ha varit Jesus i sin preexistens. I så fall uppstår två problem. För det första sade Jesus att ”budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom” (Joh 13:16). Jesus som sändebud (malach) kan därför inte vara lika mycket Gud som Fadern. Och detta stämmer inte med den traditionella treenighetsläran som säger att Fadern och Sonen är lika mycket Gud. För det andra sade ängeln i 1 Mos 28 att ”jag är HERREN, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud” (1 Mos 28:13). Men i Apg 3:13 förklarade Petrus att ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud” inte handlar om Jesus, utan att Jesus istället är en tjänare åt den Guden.

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom.

Så även om man utgår från att Jesus var det sändebud som mötte Jakob i drömmen, var han det som en tjänare åt Gud och inte Gud själv. Och detta är inte förenligt med den klassiska treenighetsläran. Ett annat exempel på principen om sändebud hittar vi i berättelsen när Jakob befann sig vid Jabboks vadställe. Där brottades han med en man ända till morgonrodnaden.

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom … Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: “Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” (1 Mos 32:24-30)

Här får man intrycket att det var Gud han fick se. Men stämmer det? Hur kunde i så fall Johannes skriva att ”ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18)? Vid en första anblick verkar det vara en motsägelse mellan dessa båda texter. Men i Hosea bok hittar vi förklaringen.

I moderlivet grep han (Jakob) sin bror i hälen, när han blivit man kämpade han med Gud. Ja, han kämpade med ängeln och vann seger, han grät och bad honom om nåd. (Hos 12:3-4)

Det var alltså en ängel han brottades med vid Jabboks vadställe och inte Gud själv. Förmodligen var det en av de änglar han mötte på sin färd mot löfteslandet som det står skrivet om i början av samma kapitel: “Då mötte Guds änglar honom” (1 Mos 32:1). Att det var en ängel och inte Gud själv han brottades med bekräftas av Matthew Henry’s Commentary on the Whole Bible:

We have here the remarkable story of Jacob’s wrestling with the angel and prevailing, which is referred to, Hos. xii. 4 … While Jacob was earnest in prayer, stirring up himself to take hold on God, an angel takes hold on him. (3)

Låt oss ta ännu ett exempel på sändebudsprincipen. I början av andra Mosebok berättas hur Mose, efter en speciell händelse, fick fly från Egypten för att sedan hamna i Midjan. Där gifte han sig med en midjanitisk kvinna och arbetade med att valla får åt sin svärfar. Vid ett av dessa tillfällen tog han fåren “bortom öknen och kom till Guds berg Horeb” (2 Mos 3:1). Där fick han vara med om något högst märkligt. En buske brann, men utan att brinna upp! 

Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske … När HERREN såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken … Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:2, 4-6)

Det står att en Guds ängel/sändebud uppenbarade sig för honom ur busken. Men det står även att Gud ropade till honom ur samma buske. Var båda två i busken samtidigt? Det mest sannolika är att det bara var ängeln som befann sig där, men att denne talade å Guds vägnar. Att det var så förstår vi utifrån Stefanus försvarstal inför Stora rådet i Apg 7.

När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud … Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. (Apg 7:30-35)

Visserligen sade Stefanus att när Mose gick närmare ”kom Herrens röst”. Men trots det inleder och avslutar han sin berättelse med att det var ”ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken”. Det som skedde var att ängeln, precis som tidigare, talade å Guds vägnar. Ett annat exempel på sändebudsprincipen är när Israels barn befann sig vid Sinai berg och skulle ingå förbund med Gud. 

HERREN steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och HERREN kallade Mose dit upp. Och HERREN sade till Mose … När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 19:20-21; 31:18)

Här får man intrycket att det var Gud personligen som talade med Mose, för att sedan överlämna vittnesbördets två tavlor till honom. Men jämför vi dessa ord med Stefanus försvarstal får vi en helt annan förståelse av vad som hände vid Sinai.

Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss … ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den. (Apg 7:38, 53)

Här ser vi att det inte alls var Gud personligen som talade till Mose på berget och som gav honom Torah (lagen), utan det var hans änglar. Denna sanning om änglarnas funktion ser vi även på andra ställen i NT: “Om redan det ord som talades genom änglar stod fast” (Hebr 2:2) och ”den (Torah) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand” (Gal 3:19). Detta överensstämmer med Stefanus beskrivning ovan att det handlade om änglar och inte Gud personligen. Ytterligare ett exempel på principen om sändebud hittar vi i Domarboken. Där står det berättat hur Simsons föräldrar, Manoa och hans hustru, fick besök av en Guds ängel.

När lågan slog upp från altaret mot himlen, for HERRENS ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig HERRENS ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var HERRENS ängel. Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” (Dom 13:20-22)

Manoa visste att det var en Guds ängel som uppenbarade sig för dem, men likväl sade han att de hade fått se Gud. Den som får se Guds sändebud får därmed se Gud. Var det Jesus han fick se? Tveksamt eftersom Petrus senare skrev att ”han (Jesus) var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr 1:20). Att Jesus uppenbarades ”i dessa sista tider”, d.v.s. mer än tusen år senare, visar att han inte kan ha uppenbarat sig för Manoa och hans hustru. Som avslutning skall vi ta ett exempel på sändebudsprincipen från NT. Vid ett tillfälle lät kung Herodes sätta Petrus i fängelse innan han skulle ställa honom inför rätta. Under sista natten i fängelset kom en Herrens ängel och befriade honom därifrån.

När Petrus blev sig själv igen sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand.” … Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad … Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. (Apg 12:7-17)

Först sade Petrus att det var en Herrens ängel som hade räddat honom ur fängelset. Men efter att han hade blivit befriad sade han till sina trosfränder att det var Herren som hade räddat honom. När sändebudet gör något är det som om Gud själv gör det. Och som vi redan sett kan skillnaden mellan dem vara så pass liten att det inte alltid går att skilja dem åt. Men likväl finns denna skillnad där. 


(1) Blad, Stefan Ketriel. Är treenigheten biblisk? (Kap 5). http://www.messianskaforeningen.se/Treenigheten/trinity.htm

(2) Scherman, Nosson. The Chumash. Mesorah Publication, ltd, 1998, s. 163.

(3) Henry, Matthew. Matthew Henry’s Commentary on the Whole Bible, s. 53.

Noach (1 Mos 6:9-11:32)

I denna veckas avsnitt får Noa befallningen att tillverka en ark till räddning för människor och djur från den kommande floden.

Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk [כָּפַר] den med jordbeck [כֹּפֶר] både på insidan och utsidan. (6:14)

Här finns en viktig sak som bara kan ses om man är bekant med det hebreiska språket. Verbet ”bestryk” och substantivet ”jordbeck” har den gemensamma roten kafar (כפר) som betyder ”försona” (3 Mos 17:11). Noa fick alltså befallningen att bestryka både insidan och utsidan av arken med försoning. Jesus sade att ”som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst” (Matt 24:37). Såsom Guds försoning räddade Noa och alla som tillhörde honom i arken, så kommer på samma sätt Jesu försoning att rädda dem som tillhör honom. På detta sätt utgör Noa en tydlig förebild på Messias. 

Av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara … Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona. (6:19; 7:2)

Vissa menar att det finns en motsägelse mellan dessa båda verser. Först står det att Noa skall ta med sig ett par djur in i arken, men sedan att han skall ta med sig sju par. Så hur många par skulle han ta med sig? Svaret är både ett och sju par. Han blev tillsagd att ta med sig ett par av varje slags djur, och här ligger fokuseringen på hankön och honkön. Men sedan sju par (hankön och honkön) av de rena djuren. Observera att berättelsen handlar om ändens tid där de olika djuren representerar människor (jmf Apg 10). Vid den tiden kommer bara heterosexuella par att följa med in i ”arken”. Homosexuella par lämnas utanför. Det som styrker denna tolkning är att Lot konfronterades med samma problem i Sodom och Gomorra. Jesus sade att ”så som det var på Noas tid … På samma sätt var det på Lots tid” (Luk 17:26-28). Berättelserna om Noa och Lot tar upp samma tema, nämligen skillnaden i livsöde mellan heterosexuella och homosexuella par i ändens tid.

De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa. Och HERREN stängde igen om honom. (7:16)

 Lägg märke till orden ”HERREN stängde igen om honom”. I Jesu liknelse om de tio jungfrurna står det att ”de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes” (Matt 25:10).

Bereshit (1 Mos 1:1-6:8)

1:1 – ”I begynnelsen [בְּרֵאשִׁית] skapade Gud himlarna och jorden.”

Det traditionella sättet att översätta bereshit (בְּרֵאשִׁית) är ”i begynnelsen”, vilket är helt normalt eftersom prepositionen be (ב) oftast har betydelsen ”i”. Men judiska rabbiner menar att be även kan översätta ”på grund av”. Vi får då betydelsen ”på grund av reshit skapade Gud himlarna och jorden”. Men vad är då reshit? Rabbinerna menar att det handlar om Torah och Israel. 

HERREN ägde mig (Torah) redan vid begynnelsen [reshit] av sin väg, före sina gärningar i urtiden. (Ords 8:22)

Israel var heligt för HERREN, den första [reshit] frukten av hans skörd. (Jer 2:3)

De som känner till Ords 8 vet att det handlar om Vishetens närvaro vid Guds skapelsearbete. Men inom judendomen är Visheten och Torah samma sak. De är två synonyma uttryck. Torah var alltså närvarande när Gud skapade allt. Men reshit förekommer även där det handlar om förstlingskärven. 

Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er och ni bärgar in dess skörd, skall ni ta den kärve som är det första [reshit] av er skörd och bära den till prästen. (3 Mos 23:10)

Samma dag Jesus uppstod från de döda, bars denna kärve fram till prästen för att viftas i Templet. Såsom denna kärve var den första av kornskörden, så var även Jesus den första av den himmelska skörden. Paulus hade förmodligen detta i åtanke när han skrev till brev till församlingen i Kolosse.

Han (Jesus) är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen [reshit], den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:18)

Det grekiska ordet för ”begynnelse” är arche. Vid en översättning till hebreiska är det ordet reshit man använder. Jesus är reshit, den förstfödde från de döda, och som sådan den första skörden av de som insomnat.


1:2 – ”Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande [רוּחַ אֱלֹהִים] svävade över vattnet.”

Enligt den judiska kommentaren Genesis Rabbah från tidigt 400-talet v.t. utgör Guds Ande en anspelning på Messias.

The spirit of God hovered: this alludes to the spirit of Messiah, as you read, And the spirit of the Lord shall rest upon him (Isa. X1, 2). (1)

Men trots att rabbinerna kopplar samman Guds Ande med Messias Ande, betyder inte det att de jämställer Messias med Gud. Deras tolkning grundar sig på Jes 11 där profeten säger att  

ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han skall ha sin glädje i HERRENS fruktan. (11:1-3)

Detta är en tydlig messiansk profetia även inom judendomen. Det står i den arameiska översättningen Targum Jonathan att ”the king will come forth from the sons of Jesse, and the Messiah will be raised up from his sons’ sons”. (2) Den Ande som var förutsagd att vila över Messias (Jesus), var Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Om Jesus är HERREN behöver han inte frukta denne.


1:3 – ”Gud sade: ’Varde ljus [אוֹר]!’ Och det blev ljus [אוֹר].”

Inom judendomen identifierar man detta ljus med Messias ljus utifrån Jes 60:1.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach, of whom it is written, קוּמִי אוֹרִי כִּי בָא אוֹרֵךְ – Arise, shine forth, for your light has come (Yeshayahu 60:1) – the light being, of course, the Mashiach. (3)

Under denna första skapelsedag talade (inte skapade) Gud fram Messias ljus. Men tiden var inte inne för detta ljus att få en kropp. Detta uppfylldes dag fyra (fyra tusen år från skapelsens början [jmf Ps 90:4]), vilket motsvarar två tusen år från vår tid. I samma midrash står det:   

The six days parallel the six millennia for which the world will exist. On the first day God created light. This stands for the first thousand years, in which Adam lived. He was the light of the world, for he recognized his Creator. (4)

Rabbinerna säger alltså att Adam var världens ljus. För två tusen år sedan kom den andre Adam (Jesus) och sade sig vara världen ljus (Joh 8:12). Den förste Adam utgör därmed en tydlig förebild på den Messias (Jesus) som skulle komma, vilket gör det förståeligt att Johannes döparen blev kallad att vittna om detta ljus (Joh 1:6-8). Det Messias ljus som de hebreiska Skrifterna hade vittnat om hade nu äntligen fått en kropp.  


3:15 – ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.”

De flesta kristna räknar denna vers som den första profetian om Messias i GT. Satan (ormen) skall hugga Jesus i hälen, men Jesus skall därefter krossa hans huvud. Inom judendomen ses den dock vanligen inte som en messiansk förutsägelse, med undantag av den den arameiska översättningen Targum Neofiti från mellan 4:e och 7:e århundradet v.t.

I will put enmity between you and the woman, and between your children and her children. And it will come about when her children keep the Torah and do the commandments, they will aim at you and smite you on your head and kill you, but when they abandon the commandments of the Torah, you will be aiming at him and will bite him on the heel, and will make him deathly ill. But there will be healing for his son, but for you, O serpent, there will not be healing, for they will make appeasement at the last, in the day of the King Messiah. (5)


(1) https://archive.org/details/RabbaGenesis/page/n63/mode/2up   2020-10-16

(2) Clem, Eldon. Targum Onqelos, Jonathan, and the Writings. OakTree Software, Inc, 2015.

(3) Zakon, Miriam Stark. The Weekly Midrash, vol. I. Mesorah Publications, ltd, 2007, s. 18.

(4) ibid, s. 29.

(5) Clem, Eldon. Targum Neofiti. OakTree Software, Inc, 2015.

Matteusevangeliet 26:64

Översteprästerna och hela Stora rådet sökte nu skaffa fram något falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden. Men de fann inget, trots att många falska vittnen trädde fram … Då sade översteprästen till honom: ”Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.” Jesus sade till honom: ”Du själv sade det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.” Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. Vad anser ni?” De svarade: ”Han är skyldig till döden.” Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra gav honom piskrapp och ropade: ”Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig?” (26:59-68)

I denna perikop befinner sig Jesus inför Stora rådet i Jerusalem strax innan sin korsfästelse. Texten inleds med några högst intressanta ord, men som de flesta verka missa betydelsen av. Det står att många (falska) vittnen trädde fram, men ändå lyckades man inte döma honom till döden. Hur är det möjligt med tanke på den höga kristologi man menar finns i Johannesevangeliet? I 5:18 står det att Jesus ”gjorde sig själv lik Gud”, vilket ledde till att judarna ville döda honom. Flertalet gånger uttalade Jesus orden ego eimi (4:26; 8:24, 28, 58; 18:5-6), ett uttryck många kopplar samman med JHWH i GT. Var det inte därför de ville stena honom i 8:58-59? Och gjorde han sig inte skyldig till döden med orden ”jag och Fadern är ett” (10:30)? Så varför lyckades man inte hittade några vittnesmål som kunde döma honom till döden i texten ovan? Någonstans har det gått snett i vår förståelse om vem Jesus är. 

Låt oss gå tillbaka till texten för ämnet. Den vanliga uppfattningen bland kristna är att Jesus gjorde anspråk på att vara Gud med orden ”härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”. Det var just dessa ord som utlöste översteprästens våldsamma reaktion där han rev sönder sina kläder och anklagade Jesus för hädelse. Men det finns vissa saker i den här texten många missar. Till att börja med blev Jesus befalld av översteprästen att erkänna vid den levande Guden om han var Messias, Guds Son. Han blev inte befalld att erkänna om han var den levande Guden själv. Jesus svarade honom att ”du själv sade det”. Han bekräftade alltså att han var Messias, Guds Son. Därför, om Jesus är Gud måste titlarna ”Messias” och ”Guds Son” vara synonyma med att vara Gud. Men i själva verket är det tvärtom. Är man Messias kan man inte vara Gud och är man Gud kan man inte vara Messias. På likande sätt innebär titeln ”Guds Son” att man är utvald av Gud till att representera honom. Dessa båda titlar behandlas mer utförligt under Titeln ”Messias” och Titeln ”Guds Son”. 

Jesus sade att ”härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”. Han använde sig här av titeln ”Människosonen” (hebr. ben ‘adam) som betyder ”son av människa” eller ”son av människosläktet”. Med tanke på att denna titel används för profeterna Daniel och Hesekiel (Hes 2:1; Dan 8:17) är det uppenbart att den inte är synonym med att vara Gud. I 4 Mos 23:19 står det dessutom att ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig”. Översteprästen var väl förtrogen med dessa texter och visste mycket väl att Gud inte är en människoson. Det måste därför ses som osannolikt att han skulle ha anklagat Jesus för hädelse på grund av detta.

Jag tror det var orden ”Maktens högra sida” som utlöste översteprästens våldsamma reaktion. Exegeten Tord Fornberg vid Uppsala universitet menar att ”Makten” var en omskrivning man använde sig av istället för att uttala Guds namn JHWH. (1) Förmodligen sade Jesus att ”härefter skall ni se Människosonen sitta på JHWH:s högra sida och komma på himlens moln”. I GT använde sig människor av detta namn vid vissa tillfällen (1 Mos 15:2; 26:25; 32:9) och Jesus valde att göra likadant, något som var förbjudet inom judendomen vid Jesu tid. Jewish Encyclopedia tar upp konsekvenserna, utifrån Mishnah, (2) av att uttala Guds namn: 

There is nothing in the Biblical laws to indicate what constitutes the crime, and nothing to show that, to prove blasphemy, it was required to prove that the blasphemer had uttered the name of God. The Mishnah, however, laying stress on the term ”noḳeb,” declares that the blasphemer is not guilty unless he pronounce the name of God (Mishnah Sanh. vii. 5) … At the conclusion of the trial sentence of death could not be passed by such testimony only, and it thus became necessary for one of the witnesses to use once the very words which they had heard. The court directed all persons not immediately concerned in the trial to be removed, and the chief witness was then addressed thus: ”State literally what you heard”; and when he repeated the blasphemous words the judges stood up and rent their garments. (3)

Enligt Mishnah skulle en person dödas om han/hon uttalade namnet JHWH. Domarna skulle riva sönder sina kläder, såsom översteprästen gjorde i Matt 26:65. Viktigt att poängtera är att sådana straff inte tillämpas inom judendomen idag. Denna text i Mishnah ger en högst sannolik förklaring till varför Jesus blev anklagad för hädelse. Jesus uttalade helt enkelt namnet JHWH vilket fick de församlade att flyga i luften av ilska. Nu går det inte att vara helt säker på att denna lag tillämpades vid Jesu tid, med tanke på att Mishnah skrevs ner omkring 200 v.t., alltså cirka 170 år efter Jesu korsfästelse. Men viktigt att komma ihåg är att mycket av det som finns i Mishnah cirkulerade muntligt och tillämpades långt innan det blev nerskrivet. Därför är det inte osannolikt att denna lag var verksam när Jesus stod inför Stora rådet. Det finns ytterligare ett argument för att Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud, och det är vad översteprästerna och de skriftlärda sade om Jesus när han hängde på korset strax efteråt.

Översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. (Matt 27:41-44)

De sade att ”han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom”. Men varför sade de inte ”han har sagt sig vara Gud, nu får han rädda sig själv”? Om Jesus är Gud, varför måste han då lita på Gud för sin räddning? Lägg även märke till deras ord att ”han har ju sagt: Jag är Guds Son”. För dem innebar inte denna titel att man är Gud utan att man är Guds utvalda representant (se under Titeln ”Guds Son”). Både Israels folk, änglar och människor omnämns som Guds söner i GT (1 Mos 6:1-4; 2 Mos 4:22-23; 2 Sam 7:12-14; Job 1:6; 2:1; Ps 2:7; 82:6). Som sagt, översteprästernas och de skriftlärdas ord ”han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom” är för mig ett tydligt bevis för att Jesus inte gjorde anspråk på att vara Gud i Matt 26:64.


(1) Fornberg, Tord. Matteusevangeliet 13:53-28:20. Verbum Förlag, Stockholm, 1999, s. 448.

(2) Mishnah skrevs ner av rabbi Judah ha-Nasi omkring år 200 v.t. och innehåller tillägg, klargöranden och systematiseringar av buden i moseböckerna. 

(3) http://www.jewishencyclopedia.com/articles/3354-blasphemy   2020-10-17

1 Timoteusbrevet 3:16

Without controversy great is the mystery of godliness: God was manifest in the flesh, justified in the Spirit, seen of angels, preached unto the Gentiles, believed on in the world, received up into glory.

Denna vers från den engelska översättningen King James Version (KJV) används emellanåt som bevis för att Jesus är Gud. Att det står ”God was manifested in the flesh” beror på att KJV, liksom Karl den XII:s Bibel, grundar sig på en grekiska grundtext som heter Textus Receptus. Den är från 1500-talet v.t. och betraktas av vissa exegeter som den mest autentiska grundtexten. Men de flesta exegeter anser att de äldsta grekiska texterna är de mest trovärdiga, de som ligger till grund för de flesta översättningar såsom Folkbibeln och Bibel 2000. En av de exegeter som avfärdar Textus Receptus är Bart D. Ehrman. I sin bok Misquoting Jesus – The Story Behind Who Changed the Bible and Why förklarar han att ändringen av 1 Tim 3:16 i Textus Receptus gjordes med avsikten att betona Jesu Gudom.

Our earliest and best manuscripts, however, speak of Christ ‘who’ was made manifest in the flesh, without calling Jesus, explicitly, God. The change that came to dominate the medieval manuscripts, then, was made in order to emphasize Jesus’s divinity in a text that was ambiguous about it, at best. (1)

I de grekiska grundtexter som inte har denna ändring står det istället ”erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet”. Istället för Gud är det Kristus som uppenbarades i köttet. Att det handlar om Kristus och inte Gud är uppenbart utifrån kontexten i 1 Timoteusbrevet, där Paulus gör en tydligt skillnad mellan de båda.

Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden (Fadern), honom vare ära och pris i evigheters evighet. (1 Tim 1:17)

Gud (Fadern) är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim 2:5)

Han (Fadern), den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (1 Tim 6:15-16)

Om Paulus uppgav att Jesus är Gud i 1 Tim 3:16, varför skrev han då i början av samma brev att Fadern är den ”ende Guden”? På samma sätt menade Paulus att Gud är en (jmf 5 Mos 6:4) och att Jesus är en medlare mellan Gud och människor. Hur kan Jesus vara en medlare mellan Gud och människor, om han samtidigt är den Gud han medlar för? I sista kapitlet skriver Paulus att Fadern är den ende Härskaren, han som ensam är odödlig. Varför skulle Paulus uppge att Jesus inte är Gud i 1:17 och 2:5, för att i 3:16 visa på det motsatta, för att sedan avsluta i 6:15-16 med att han inte är Gud? Nej, jag tror Paulus var konsekvent när han skrev sitt brev till Timoteus, där båda visste vem den ende Guden var.   


(1) Ehrman, Bart D. Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. HarperSanFrancisco, 2005, s. 157.

Inledning

Många troende människor bär på övertygelsen att alla icke-troende människor en dag skall kastas i en gigantisk sjö som brinner av eld och svavel. Skrikande och vrålande av smärta skall de plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan någon som helst möjlighet till räddning. Med andra ord går dessa en framtid till mötes som är hundra gånger värre än den värsta mardröm någon någonsin har haft. Detta blir dagen då Guds rättvisa domslut skall komma över varje människas liv.

Men redan här behöver varje troende stanna upp och tänka efter. Är det öde dessa människor förväntas gå till mötes verkligen i enlighet med Guds rättvisa domslut, eller grundas den på en kristen tradition som går utöver vad Skriften lär? Under Abrahams samtal med HERREN angående förstörelsen av Sodom sade han: “Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt [mishpat]?” (1 Mos 18:25). En grundläggande betydelse av detta hebreiska ord är “rättvisa”. På vilket sätt blir Guds rättvisa synlig genom att miljoner och åter miljoner människor kastas in i en evighet av obeskrivligt lidande?

För att få en rätt biblisk förståelse av människans framtid efter dödsögonblicket är det av absolut nödvändighet att vi förstår framför allt två saker: Vad innebär Guds rättvisa domslut? Och äger människan en odödlig natur eller är denna begränsad till sin livslängd?

Guds rättvisa domslut

Låt oss börja med Guds rättvisa domslut. Genom att förstå vad som ligger till grund för hans domslut, blir det lättare att förstå människans slutliga livsöde. Går vi till moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln, ser vi att det grundläggande för Guds rättvisa domslut är att straffet alltid står i proportion till de synder människan begår.

Om någon tillfogar sin nästa kroppsskada, skall man göra mot honom som han själv har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas. (3 Mos 24:19-20)

Gud sade inte att straffet skulle vara “hundra brutna lemmar per bruten lem” eller “hundra ögon per öga” eller “hundra tänder per tand”, utan “samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”. Det är denna typ av rättvisa Gud använder sig av när han dömer. I 2 Mosebok hittar vi ett exempel på hur Gud i sin rättvisa straffade farao.

Du skall säga till farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son. (2 Mos 4:22-23)

I den judiska bibelöversättningen The Stone Edition står det i fotnoten att “he would be punished measure for measure with the loss of his own firstborn”

Om vi jämför straffet ”samma skada som han har vållat en annan, skall han själv tillfogas”, med den obeskrivliga plåga icke troende människor förväntas utstå i biljarders och åter biljarders år i en gigantisk eldsjö, tänker vi då i linje med Guds rättvisa domslut? Låt oss ta ett annat exempel: tant Agda har levt hela sitt liv som en enkel bondkvinna med en genuin omsorg om sina medmänniskor. Och även om hon fick höra evangeliet som liten förstod hon sig aldrig på det. När hon en dag skall stå inför Guds domstol för att dömas, kommer då det rättvisa straffet för henne att bli biljarders, biljarders och biljarders år av obeskrivligt lidande? Kan någon, helt uppriktigt, påstå att hon då kommer få det straff hon förtjänar? Står ett sådant straff i proportion till de synder hon har begått? Ja, har det över huvudtaget under jordens historia funnits någon som förtjänar ett sådant straff, om vi bortser från vad känslorna säger?

Tänker vi inte med avsky på människor som Josef Mengele, läkare och medicinsk forskare i koncentrationslägret Auschwitz under andra världskriget? (1) I detta koncentrationsläger utsatte han fångarna för oerhört plågsamma experiment och fick där öknamnet “Dödens ängel”. Om vi känner en så stark avsky mot människor som han, borde vi då inte känna en minst lika stark avsky även mot Gud, han som förväntas plåga miljardtals människor på ett ohyggligt mycket vidrigare sätt än Mengele någonsin lyckades göra, och detta i all evighet? Dessutom, säger inte Skriften att “Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), ett attribut Josef Mengele aldrig fick?

Om vi utgår från att ogudaktiga människor går ett evigt helvete till mötes, borde int ett sådant straff finnas förutsagt i framför allt moseböckerna, fundamentet för hela Bibeln? För att ta ett exempel från vardagen: om en person begår ett grovt brott i Sverige finns det utnämnda straffet att hitta i den svenska brottsbalken. Personen kan inte straffas mer än vad som där finns angivet. På samma sätt är det med människans slutliga livsöde: hon kan inte förpassas till ett evigt helvete om ett sådant straff inte finns omnämnt i moseböckerna, ”Guds brottsbalk”. Och det kapitel som handlar mer om detta än något annat kapitel är 5 Mos 28.

Om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig … HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig … HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås … Damm och stoft skall vara det regn HERREN ger åt ditt land. Från himlen skall det komma ner över dig, till dess att du förgörs … Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. (28:15, 20-24)

Det finns inte en enda varning i detta kapitel om ett evigt lidande. Det närmsta man kommer är att ”du förgörs och snabbt förgås”. Men detta straff är långt ifrån vad den traditionella helvetesläran säger. Om helvetesläran är sann borde vi hitta varningar för detta fruktansvärda livsöde på minst varannan sida i GT. Eller kom Jesus för att rädda oss från ett lidande som inte finns omnämnt i vare sig moseböckerna eller de övriga böckerna i GT? Eftersom Gud straffar människor i proportion till de synder de har begått, d.v.s. “låta honom få det antal slag som svarar mot hans brott” (5 Mos 25:2), kan inte läran om ett evigt helvete stämma. Att säga något annat är att vittna falskt om vem Gud är, att han är en Gud som straffar oändligt mycket mer än vad människor förtjänar.

Människan – en levande själ

Som tidigare nämnts är det även av absolut nödvändighet att vi förstår människans natur för att rätt kunna förstå hennes slutliga livsöde. Om icke troende människor skall plågas i biljarders och åter biljarders år, är det nödvändigt att det finns en odödlig del av människan som kan gå vidare till en sådan plats. Men det finns ett stort problem med detta. I Uppenbarelsebokens andra kapitel säger Jesus till församlingen i Efesus: “Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis” (Upp 2:7). Här finns ett tematiskt samband med det besked Gud gav Adam och Eva efter syndafallet.

HERREN Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” (1 Mos 3:22)

Gud drev ut Adam och Eva från Edens lustgård för att de inte skulle äta av livets träd och så leva för evigt. De hade alltså inte evigt liv efter syndafallet. Om de som “segrar” i Upp 2:7 inte har evigt liv innan de får äta av livets träd, hur mycket mindre har då de som “förlorar” evigt liv. Och om dessa inte har evigt liv, hur kan de då plågas i evigheternas evigheter? Många menar dock att eftersom människan är skapad till Guds avbild måste hon vara odödlig till sin natur. En sådan tanke kan låta logisk men har likväl inte mycket stöd i Bibeln. Faktum är att vi inte har evigt liv, men däremot har vi löfte om att en dag få det.

Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. (Tit 3:7)

Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. (Jud 1:21)

Om odödlighet innebär att vara lik Gud, borde vi då inte vara lik honom även på andra områden såsom allvetande, allestädes närvarande och kärleken personifierad. Faktum är att Bibeln aldrig använder orden “odödlig” och “odödlighet” för någon annan än Gud samt troende människor i ett eskatologiskt tillstånd.

Han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. (1 Tim 6:15-16)

Basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. (1 Kor 15:52-53)

Paulus skrev till församlingen i Rom att Gud skall ge “evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet” (Rom 2:6-7). Men varför söka odödlighet om man redan är odödlig av naturen? Paulus verkade inte se odödlighet som en inneboende del av människan, utan något som skall ges åt den som segrar. I Jewish Encyclopedia under sökorden Immortality of the Soul ses samma uppfattning.

As a matter of fact, eternal life was ascribed exclusively to God and to celestial beings who ”eat of the tree of life and live forever” (Gen. iii. 22, Hebr.). (2)

Som vi såg tidigare är det just detta de troende en dag skall få göra, “att äta av livets träd, som står i Guds paradis” och “så äta och leva för evigt”. Det står ingenstans att själen är odödlig, trots att det hebreiska respektive grekiska ordet för “själ” (nefesh respektive psyche) förekommer mer än 850 gånger i Bibeln. Men varifrån kommer då läran om själens odödlighet? En rad källor visar att läran inte har sitt ursprung i Bibeln utan är hämtad från grekisk filosofi, speciellt platonismen. I artikeln Immortality of the Soul står det att

the belief that the soul continues in existence after the dissolution of the body is a matter of philosophical or theological speculation rather than of simple faith, and is accordingly nowhere expressly taught in Holy Scripture … The belief in the immortality of the soul came to the Jews from contact with Greek thought and chiefly through the philosophy of Plato, its principal exponent, who was led to it through Orphic and Eleusinian mysteries in which Babylonian and Egyptian views were strangely blended. (3)

Här bör man som troende ställa sig den berättigade frågan om det inte är dags för en rejäl utrensning i den kristna teologin. Varför grunda sitt liv på en hopblandad lära bestående av Guds ord och grekisk filosofi, eller som Paulus uttryckte det: “Vad har ljus gemensamt med mörker?” (2 Kor 6:14).


(1) http://www.auschwitz.dk/mengele.htm   2020-10-12

(2) http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=118&letter=I&search=immortality%20of%20the%20soul   2020-10-13

(3) ibid.

Psalm 45:7-8

Gud [elohim], din tron består i evigheters evighet, ditt rikes spira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [elohim], har din Gud [elohim] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

Denna messianska text är skriven av Koras söner och används emellanåt som bevis för att Jesus är Gud enligt GT. Det är trots allt så att om NT säger att Jesus är Gud, då måste även GT göra det. NT kan inte påstå något som inte kan verifieras utifrån de tidigare skrifterna (jmf Luk 24:44; Apg 17:11). Vad gäller betydelsen av det hebreiska ordet elohim se under 1 Mosebok 1:1. Här, liksom i alla andra texter, behöver vi studera kontexten, både den större och den mindre.

Det många missar är att Ps 45 inte bara handlar om Messias utan även om en samtida jordisk kung. Exegeten Peter C. Craigie skriver att ”there can be little doubt that this poetic composition originated in the wedding celebration for a particular king, composed for the occasion”. (1) Om därför denna psalm vittnar om att Messias är Gud, då måste även den dåtida kungen ha varit det. Dessutom, när det gäller dess anspelning på Messias kan den inte läsas oberoende av de andra messianska psalmerna i Psaltaren, inte om vi utgår från att författarna skrev om en och samma Messias.  

Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde … Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: ”Du är min Son, jag har i dag fött dig.” (Ps 2:2, 7)

Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jag ropar och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen men du svarar inte, och om natten men får ingen ro. (Ps 22:2-3)

Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min heliga olja. Min hand skall uppehålla honom, min arm skall styrka honom … Han skall ropa till mig: “Du är min Fader, min Gud och min frälsnings klippa!” Jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden. (Ps 89:21-22, 27-28)

HERREN sade till min Herre: “Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” … HERREN har svurit och skall inte ångra sig: “Du är präst för evigt, på samma sätt som Melki–Sedek.” (Ps 110:1, 4)

Enligt Ps 2 var Messias förutbestämd att bli smord och född (adopterad) av Gud. Det är denna smörjelse som gör honom rustad att vara folkets kung inför Gud. Messias omnämns vidare som ”min (Guds) tjänare”. Enligt andra och tredje texten skall han ropa ”min Gud” till Fadern (jmf Mark 15:34; Joh 20:17; Upp 3:2, 12). Vidare skall han förtrösta på Gud för sin frälsning. Att Messias behöver förtrösta på Gud för sin frälsning visar att han inte kan vara Gud, detta eftersom Gud inte har behov av någon frälsning. Gud skall också göra honom till den högste bland kungarna på jorden, d.v.s. han skall bli konungarnas Konung (Upp 1:5) (se Uppenbarelseboken 17:14; 19:16). I sista exemplet lovar Gud att Messias skall bli präst på samma sätt som Melki-Sedek. Att vara präst betyder att man tjänar Gud och inte att man själv är Gud (vad gäller orden ”HERREN sade till min Herre” se under Psalm 110:1). Om det inte finns något i dessa psalmer som vittnar om att Gud en dag skulle bli människa, varför skulle då Ps 45 göra det?

Koras söner kände väl till moseböckernas undervisning att ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig” (4 Mos 23:19). Om de visste att Gud inte är en människa, varför skulle de då titulera deras samtida kung, samt deras framtida Messias, som Gud? I början av psalmen skriver de att ”skönast är du bland människors barn, nåd är utgjuten över dina läppar. Därför har Gud välsignat dig för evigt” (45:3). Så oavsett vad som står i verserna 7-8, är det uppenbart att Koras söner riktar sin psalm till en jordisk kung som Gud har välsignat. Det handlar inte om att Gud har välsignat Gud, utan om att Gud har välsignat konungen/Messias, han som har blivit smord av Gud. 

Men hur skall vi då förstå orden ”Gud [elohim], din tron består i evigheters evighet” (45:7)? Kan en jordisk kung vara en elohim utan att vara Gud? Absolut! Att översättaren skriver ”Gud” med stor bokstav är inget den hebreiska texten kräver eftersom det inte finns någon skillnad mellan stora och små bokstäver i det hebreiska språket. I 2 Mos 7:1 blev Mose upphöjd till en elohim inför Farao. I Folkbibeln har man skrivit ”som Gud”, men detta är en parafrasering av översättaren för att hjälpa läsarna förstå vad författaren kan ha menat med elohim. Ordet elohim kan även syfta på avgudar och änglar (se under 1 Mosebok 1:1).

Vissa människor som representerade Gud på Bibelns tid titulerades elohim. I samband med stöld av egendom i 2 Mosebok står det: ”Skulle tjuven inte bli ertappad, skall husets ägare föras fram inför Gud [elohim]” (22:8). Men det går minst lika bra med följande översättning : ”If the thief is not caught, then the owner of the house shall appear before the judges” (New American Standard Version). Det är därmed kontexten som avgör om elohim skall översättas ”Gud” eller ”domare”.  Jesus sade till en grupp judar att ”står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” (Joh 10:34). Eftersom dessa judar representerade Gud titulerades de gudar. Och vem representerar Gud mer än Messias? Han om någon är därför värdig titeln elohim, utan att för den sakens skull själv vara Gud.

Slutligen har vi orden ”du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [elohim], har din Gud [elohim] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder”. Även om denna typ av översättning är vanligast är den långt ifrån självklar. De hebreiska orden עַל־כֵּן מְשָׁחֲךָ אֱלֹהִים אֱלֹהֶיךָ kan mycket väl översättas som man gjort i Bibel 2000: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig.” Det som styrker denna typ av översättning är att den dubbla förekomsten av elohim efter varandra förekommer ytterligare sju gånger i Psaltaren, och i dessa fall handlar det om Fadern (Ps 43:4; 48:15; 50:7; 51:16; 67:7; 68:9; 72:18). Därför är det mest troligt att den dubbla förekomsten av elohim i Ps 45:8 handlar om Fadern och inte Messias. 

Avslutningsvis finns det ett ännu starkare belägg för att Folkbibelns version ”därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder” inte stämmer. Om Messias är Gud, varför behövde han bli smord? Smörjelsen har med sig kraft och auktoritet från Gud att kunna verka i en speciell uppgift. Men som Gud är man obegränsad och har därför inget behov av att bli smord. Dessutom, varför behövde han smörjas med glädjens olja? Var Jesus Gud samtidigt som han saknade glädje? Nej, knappast! Det är därför mer korrekt att översätta Ps 45:8 som man gjort i Bibel 2000: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.” Att Gud har smort Jesus stämmer med Petrus ord i Apg 10:

Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. (10:38)

Lägg märke till de avslutande orden ”Gud var med honom”. Det visar tydligt att Jesus inte är Gud. Eller skall det förstås som ett mysterium att Gud är med Gud? Nej, Gud är Gud och Messias är Messias, d.v.s. han har blivit smord av Gud.


(1) Craigie, Peter C. Psalms 1-50, vol. 19. (Word Biblical Commentary). Thomas Nelson, Inc., 2006, s. 339.

Psalm 110:1

HERREN [YHWH] sade till min Herre [’adoni]: ”Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.”

Denna vers används emellanåt som bevis för att Jesus är Gud enligt GT, detta eftersom NT uppger att “min Herre” syftar på Jesus (Matt 22:44; Mark 12:36; Luk 20:42; Apg 2:34). Men om vi studerar det hebreiska ordet bakom “min Herre” upptäcker vi en avgörande sak. Kung David använde sig av titeln ’adoni om Messias, ett uttryck som ALDRIG används om Gud utan endast om skapade varelser av högre dignitet såsom domare, kungar, profeter etc. Det ord som istället används om Gud är ’adonaiA Catholic Dictionary bekräftar att ’adoni inte har med Gud att göra:

In Ps. cx. 1, ‘Jehovah said to my Lord, Sit thou on my right hand,’ the word translated Lord … is simply the common term for any lord or master (1 Sam. xxii. 12). (1) 

Vidare behöver vi tillämpa den absolut viktigaste tolkningsregeln som är kontexten. I samma kapitel står det att

HERREN [JHWH] har svurit och skall inte ångra sig: “Du (Messias) är präst för evigt, på samma sätt som Melki–Sedek.” Herren [’adonai] är på din högra sida, han krossar kungar på sin vredes dag. (Ps 110:4-5)

’Adonai (JHWH) är på prästen Messias högra sida, han som Gud gjort till ’adoni (jmf Apg 2:36). Att därför använda Ps 110:1 som bevis för Jesu Gudom håller inte eftersom kontexten avslöjar motsatsen. I Apostlagärningarna citerade Petrus denna vers när han undervisade på pingstdagen i Jerusalem.

Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet … Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör. Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. (2:22-36)

I kontexten till orden ”Herren sade till min Herre” står det att Jesus var en man som Gud bekände sig till. Om Petrus verkligen trodde att Jesus var Gud, varför avslöjade han inte det för folket? Att det står ”denne Jesus som Gud har uppväckt”, innebär att Jesus var helt beroende av Gud för att bli uppväckt från de döda. Sedan står det att Gud har gjort Jesus till Herre och Messias. Faktum är att ALLT Jesus har är honom givet av Gud. För mig är det uppenbart att Petrus identifierade Jesus som en tjänare åt Gud och inget annat (Apg 3:13, 26; 4:27, 30). 

Vid ett tillfälle när fariseerna var samlade ställde Jesus en fråga till dem: ”Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son?” (Matt 22:45). Reaktionen blev att ”ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom” (22:46). Detta visar att Jesus inte sade något som gick emot fariseernas traditionella monoteistiska lära. Om Jesus menade att Messias var Gud eftersom David kallade honom för sin Herre, då hade fariseerna blivit långt ifrån svarslösa. Reaktionen att ”ingen kunde svara honom ett ord” visar att den traditionella kristna tolkningen av Ps 110:1 inte stämmer med det författaren ville ha sagt.   

Avslutningsvis får vi inte glömma att Ps 110 och Ps 2 är två kröningspsalmer som har tematiska samband. Genom att jämföra dem med varandra får vi en ökad förståelse av dem båda. I Ps 2:2 står det att ”jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde”. Messias är, liksom kung David, Guds smorde. Han har blivit smord med kraft och auktoritet av Gud eftersom han är begränsad till sin natur (jmf Apg 10:38). Sammanfattningsvis kan sägas att Ps 2 visar på Jesu konungsliga uppdrag, medan Ps 110 belyser hans prästerliga tjänst. Men ingen av dem vittnar om att han är Gud.


(1) Addis, William E. & Arnold, Thomas. A Catholic Dictionary. Routledge & Kegan Paul Limited, 1960, s. 807.

Ordspråksboken 8:22

Herren skapade [qanah] mig (visheten) som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, när det ännu inte fanns källor med vatten, innan bergen fått sin grund, innan höjderna fanns föddes jag, när han ännu inte gjort land och fält eller mullen som täcker jorden. När han spände upp himlen var jag där, när han välvde dess kupa över djupet, när han fyllde molnen däruppe med kraft och lät djupets källor bryta fram, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna. (Ords 8:22-31 [Bibel 2000])

Många kristna vill tolka visheten i Ords 8 som Jesus i en preexistent tillvaro. Men det finns en rad argument som talar emot detta. Till att börja med står det att Gud skapade (qanah) visheten. Även om det hebreiska ordet qanah primärt har betydelsen ”köpa, förvärva”, är ändå ordvalet ”skapa” i Bibel 2000 inte långsökt. De judar som översatte den hebreiska texten till det grekiska Septuaginta (LXX) valde verbet ktizo, som har just betydelsen ”skapa” (jmf Ps 51:12). Samma förståelse av visheten ses i den gamla judiska boken Jesus Syraks vishet (Ben Sira) från omkring år 180 f.v.t.

Före allt annat skapades [ktizo] visheten; tanke och insikt finns till av evighet … En enda är vis. Väldig och fruktansvärd sitter han på sin tron: Herren. Han själv skapade [ktizo] visheten och såg på den, mätte den och utgöt den över alla sina verk. Allt som lever har fått del av hans gåva, i rikt mått har den skänkts åt dem som älskar honom. (1:4-10)

För dessa rabbiner handlade qanah och ktizo om ett skapande från Guds sida. Vidare beskrivs den i Ordspråksboken i högst feminina ordalag vilket gör det långsökt att hon skulle förebilda en maskulin Messias: ”Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras” (Ords 1:20). Detta visar vikten av att studera kontexten för att rätt kunna förstå texter likt Ords 8:22. Vidare står det i Ords 8:12 att ”jag, visheten, bor tillsammans med klokheten” (8:12). Om Jesus är visheten, vem är då klokheten? Om man menar att klokheten bör förstås bildligt, är det då inte logiskt att även visheten bör förstås på det sättet? Inom judendomen är visheten en personifiering av Guds Torah. 

God consulted the Torah and created the world, while the Torah declares, In the beginning God created, beginning referring to the Torah, as in the verse, The Lord made me as the beginning of His way (Prov. VIII, 22). (1)

Vi kan inte heller bortse från den judiska vishetslitteraturen kring Jesu tid. Pseudoepigrafen Salomos vishet, som tillkom några årtionden innan Jesu födelse, beskriver visheten på sätt som knappast kan handla om en preexistent Jesus.

Hon (visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne. Hon är ju invigd i Guds kunskap och tar del i hans verk. (8:2-4 [Bibel 2000])

Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud. Sänd ut henne från din heliga himmel, låt henne komma från din härlighets tron och arbeta vid min sida, så att jag kan lära mig vad som gläder dig. (9:9-10 [Bibel 2000])

Här, liksom i Ordspråksboken, omnämns visheten med starka feminina ordalag där hon ”var med när du (Gud) skapade världen”. Att därför Jesu lärjungar, några årtionden senare, skulle ha tillämpat denna feminina varelse på en maskulin Jesus måste ses som långsökt. Jesus själv talade om visheten utan att identifiera sig med henne. Han sade till Johannes döparens lärjungar att

Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:19)

Lägg märke till hur Jesus personifierar visheten, på samma sätt som vishetslitteraturen gör. Exegeten James Dunn skriver att ”there is no evidence in the earliest traditions of Jesus’ ministry that he understood himself as Wisdom, or as the incarnation of (pre-existent) Wisdom”. (2) Att Jesus inte identifierade sig med visheten är förståeligt med tanke vad som var förutsagt om honom i GT. I Jesaja bok sägs det om Messias att ”över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd” (11:1-2). Varför skulle Messias få Anden med vishet om han redan var den vishet som hade varit verksam vid Guds sida när allting skapades? I Uppenbarelseboken får lärjungen Johannes höra himmelska ord.

Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (Upp 5:11-12)

Lammet (Jesus) får, på grund av att han lät sig slaktas, ta emot visheten. Men till vilken nytta om han var den vishet som var med vid skapelsearbetet? Ja, varför behöver visheten ta emot vishet? Det måste helt enkelt finnas en annan förklaring på Ords 8:22. Personligen lutar jag åt det Dunn tar upp i sin monografi. 

For them (the Jewish writers) Wisdom never really became more than a convenient way of speaking about God acting in creation, revelation and salvation; Wisdom never became more than a personification of God’s own activity. (3)

Det mest sannolika är, som Dunn skriver, att visheten utgör en personifiering av Guds handlande i skapelsen. I den arameiska parafraserade översättningen targum Neofiti har man översatt Bibelns första vers med ”From the beginning, with wisdom, the Lord created and finished the heavens and the earth”. Med vishet skapade Gud himlarna och jorden. Det var därför Gud ställde den retoriska frågan: ”Vem var med mig?” (Jes 44:24). Det fanns ingen varelse vid hans sida, bortsett från hans personifierade vishet. Jag håller vidare med Dunn i det han skriver.

If we attempt to give clearer definition to the figure of Wisdom within the monotheism of Israel’s religion we seem to be shut up to two alternatives. Either Wisdom is being clearly subordinate to Yahweh, like the angels, or the heavenly council in Job 1 and 2 … Or else, and this seems the more plausible, the Wisdom passages are simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose. (4)

Enligt Dunn är visheten ”simply ways of describing Yahweh’s wise creation and purpose” och inte Jesus i en förmodad preexistens. 


(1) Midrash Rabbah, Sefer Bereshit 1:1.

(2) Dunn, James D. G. Christology in the Making: A New Testament Inquiry Into the Origins of the Doctrine of the Incarnation. William B. Eerdmans Publishing Company, 1996, s. 210.

(3) ibid, s. 210.

(4) ibid, s. 174.