Kategori: Okategoriserade

Johannesevangeliet är traditionellt förknippat med en väldigt hög kristologi. Men ju mer jag läser det, desto mer krakelerar denna kristologi. Säkert förvånande för de flesta, men låt mig förklara vad jag menar. Evangeliet inleds på följande sätt:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.

Som kristen läser man dock inte som det står, utan man läser den istället på följande sätt:

I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.

Man ersätter ‘Ordet’ (logos) med namnet Jesus och låter resten av evangeliet tolkas utifrån denna omskrivning (vad gäller pronomenet ‘han’ se under Johannesevangeliet 1:1-18 [4]). Men då har man missat syftet med allt som Johannes skrev. Faktum är att logos inte förekommer en enda gång utanför prologen med anspelning på Jesus. Så vilket syfte hade Johannes med sitt evangelium? Svaret finner vi i näst sista kapitlet.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. (20:30-31)

Johannes skrev sitt evangelium för att vi skall tro att Jesus är Messias, Guds Son. Hans syfte var alltså inte att vi skall tro att Jesus är Gud inkarnerad. Det är en enorm skillnad mellan att vara Messias, Guds Son och att vara Gud. Titlarna ”Gud” och ”Messias” är varandras motsatser och kan därför aldrig förenas. Är man Gud kan man inte vara Messias, och är man Messias kan man inte vara Gud (se under Titeln ”Messias”). På samma sätt är det med titeln ”Guds Son” (se under Titeln ”Guds Son”). I evangeliet är det framför allt titeln Messias som lyfts fram, första gången i samband med Johannes döparens kallelse.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. (1:6-8)

Lägg märke till att Johannes inte kom för att vittna om logos utan om ljuset. Men vad har ljuset med Messias att göra? I skapelseberättelsen i 1 Mos 1 står det att Gud talade fram ljuset: ”Gud sade: ‘Varde ljus!’ Och det blev ljus” (1:3). Enligt judisk tolkningstradition är detta ljus synonymt med Messias ljus.

The Torah tells us, God said, ”Let there be light,” to reveal that God will ultimately illuminate Israel with the light of the Mashiach. (1)

Det ljus Johannes döparen blev kallad att vittna om är Messias ljus, det ljus som profetiskt funnits ända från skapelsens början. Därför sade Jesus att ”jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12). Som väldens ljus är han Messias inte inte bara för det judiska folket utan för alla världens folk (Jes 49:6). Johannes döparen började med att förmedla detta vittnesbörd om Messias till sina lärjungar.

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: “Vi har funnit Messias!” – det betyder Kristus, den Smorde. (1:40-41)

Lägg märke till Andreas ord att ”vi har funnit Messias”. Han sade inte att ”vi har funnit Gud inkarnerad”. Ja, trots Johannes döparens tidigare bekännelse att ”jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren (JHWH i GT)!” (1:23), sade Andreas att ”vi har funnit Messias”, d.v.s. han som blivit smord av Herren, Gud (se under Matteusevangeliet 3:3). Sedan, efter vin-miraklet i kapitel två, står det att ”hans lärjungar trodde på honom” (2:11). Men om lärjungarna nu trodde att Jesus var Gud, varför fortsatte de att kalla honom ‘rabbi’ (4:31; 9:2; 11:8)? Borde de inte istället ha varit i konstant tillbedjan av honom? Men det finns inget i de åtföljande kapitlen som antyder det. I kapitel 4 har vi Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn.

Kvinnan sade till honom (Jesus): “Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.” Jesus sade till henne: “Det Är Jag [ego eimi], den som talar med dig.” (4:25-26)

I Folkbibeln har man översatt de grekiska orden ego eimi med ”Det Är Jag” för att göra en koppling till det gudomliga namnet JHWH i 2 Mos 3:14. Men detta är en överdriven betoning eftersom det Jesus gör är att svara på kvinnans ord med ”det är jag” eller ”jag är han”. Det centrala i deras samtal är att Jesus är Messias och inte att han är Gud inkarnerad. I kapitel 5 blir Jesus anklagad för att ha gjort sig lik Gud (5:18). Men vad detta innebär förklaras i resten av kapitlet.

Liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit (gett) Sonen ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen … Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig … Hur ska ni kunna tro, när ni tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? (5:26-27, 43-44)

Att vara lik Gud innebär att man blivit given (delegerad) Guds makt och auktoritet. Men det betyder inte Jesus är Gud, vilket Jesus bekräftar med att tala om ”min Faders namn” som är JHWH. Med andra ord är inte detta namn hans eget, och därmed är han inte själv JHWH. Och vidare säger han att Fadern är ”den ende Guden”, vilket exkluderar honom själv från den positionen (jmf 17:3). Kapitel sex börjar med ett mat-mirakel där fem kornbröd och två fiskar mättar fem tusen människor, och där det dessutom blir tolv korgar med bröd över. Vilket mirakel! Hur reagerade de som hade bevittnat miraklet?

När människorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: “Han måste vara Profeten som ska komma till världen!” (6:14)

Med tanke på vilket oerhört mirakel som just hade skett borde människorna ha förväntat sig att Jesus var Gud inkarnerad. Men det gjorde de inte. Istället menade de att han måste vara den Profet som finns förutsagd i 5 Mos 18, d.v.s. en människa som blivit utvald och upphöjd av Gud. Därefter håller Jesus en utmanande undervisning i synagogan i Kapernaum, med orden att ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” (6:54). Många lärjungar (inte de tolv) tar anstöt och går därifrån. Han frågar sina tolv lärjungar om de också tänker lämna honom, varav Petrus säger

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige. (6:68-69)

Petrus säger ”vi tror och vi förstår att du är Guds helige”. Deras tro och förståelse var inte att Jesus hade kommit som Gud inkarnerad, utan att han var Guds avskilde (helige) tjänare. Därefter kommer vi till kapitel 8, ett viktigt kapitel för de som gärna vill se en hög kristologi i evangeliet. Men vid en noggrann läsning faller denna kristologi även här. Låt oss börja i slutet av kapitel 7 för att få helheten.

Några i folkmassan som hörde hans ord sade: “Han måste vara Profeten.” Andra sade: “Han är Messias”, men andra sade: “Messias kommer väl inte från Galileen? Säger inte Skriften att Messias kommer från Davids ätt och från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev det splittring bland folket för hans skull. (7:40-43)

Ännu en gång är det titeln Messias man lyfter fram. Strax därefter säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12). Genom att säga sig vara världens ljus bekräftar han folkets spekulation att han är Messias. Ytterligare några verser längre fram säger han:

Det var därför jag sade till er att ni kommer att dö i era synder. För om ni inte tror att Jag Är [ego eimi], ska ni dö i era synder. De frågade: “Vem är du då?” (8:24-25)

Här har översättaren på nytt gjort en överdriven betoning. Det Jesus i praktiken säger är att ”om ni inte tror att jag är han, d.v.s. Messias, ska ni dö i era synder”. För om Jesus, med orden ego eimi, skulle göra anspråk på att vara JHWH är det märkligt varför judarna ställer den efterföljande frågan ”Vem är du då?”. Uttrycket ego eimi har alltså inte den gudomliga anspelning många gärna vill ge den (se vidare under Johannesevangeliet 8:24 samt 8:58). I kapitel 10 har vi de välkända orden ”Jag och Fadern är ett” (10:30). Men här, liksom i så många andra texter, gäller det att inte hoppa över kontexten.

Då omringade judarna honom och frågade: “Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: “Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig. (10:24-25)

På nytt är det titeln Messias som dyker upp. Judarna ville ha svar av Jesus: ”Om du är Messias, så säg det öppet till oss!”. Jesu gensvar var ”jag har sagt det till er, men ni tror det inte”. Deras fråga var inte ”om du är Gud, så säg det öppet till oss!” (se vidare under Johannesevangeliet 10:30). Låt oss gå vidare till kapitel 11 och Jesu uppväckande av Lasarus.

Då sade Jesus till henne (Marta): “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: “Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (11:25-27)

Jesu löfte att den som tror på honom aldrig någonsin skall dö, fick Marta att gensvara med ”ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son”. Hon sade inte ”ja, herre, jag tror att du är Gud”. Så här långt i evangeliet har Jesus inte en enda gång sagt sig vara logos, med den underliggande betydelsen att han är Gud. Men däremot har han vid flera tillfällen sagt sig vara Messias, d.v.s. han som blivit smord av Gud. I kapitel 12 börjar Jesus tala om det lidande som väntade honom.

“När jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.“ Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Då sade folket till honom: “Vi har hört i lagen att Messias ska vara kvar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?” Jesus sade till dem: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret övervinner er. (12:32-35)

Det är uppenbart att folket väntade på en människa som blivit smord av Gud, d.v.s. Messias, och inte Gud inkarnerad. Och Jesus bekräftade deras förväntan med orden ”ännu en kort tid är ljuset (Messias) bland er”. Titeln ”Människosonen” betyder ”son av Adam” eller ”son av människosläktet” och visar på samma sätt som ”Messias” att Johannes uppdrag inte var att vittna om Jesus som Gud inkarnerad. Men hur är det då med titeln ”Guds Son”? Är inte den synonym med att vara Gud? Nej, absolut inte! Jesus som Guds Son är kopplad till hans funktion som Israels kung.

Natanael frågade honom (Jesus): “Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: “Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet.” Natanael svarade: “Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (1:48-49)

För Natanael var ”Guds Son” synonymt med ”Israels kung”. Lägg märke till att han först kallar Jesus för ”Rabbi”, vilket är en högst opassande titel om Jesus som Guds Son betyder att han är Gud inkarnerad. Samma sak ser vi när Jesus står inför Pilatus.

Judarna svarade: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son.” När Pilatus hörde det, blev han ännu mer förskräckt … Judarna skrek: ”Friger du honom är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig själv till konung sätter sig upp mot kejsaren.” (19:7, 12)

Judarnas anklagelse var att Jesus hade gjort sig till Guds Son, vilket var synonymt med att göra sig till konung. Anklagelsen var alltså inte att Jesus hade gjort sig till Gud. Därefter kommer vi tillbaka till den text vi började med, den som ligger till grund för hela evangeliet.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. (20:30-31)

För att sammanfatta det hela: inte någon gång i hela evangeliet gör Jesus anspråk på att vara logos, och därmed Gud, trots den traditionella kristna tolkningen att Jesus är logos i Joh 1:1. Men däremot, som vi sett på flera olika ställen, gör han anspråk på att vara Messias, d.v.s. han som blivit smord av Gud. Men vad eller vem är då logos i Joh 1:1? Det är Guds plan/vishet som fanns hos Gud i begynnelsen, och genom vilken han har skapat allt. Det var den planen/visheten som blev kött i Joh 1:14 (se under Johannesevangeliet 1:18 [1-7]).

---

(1) The Weekly Midrash. ArtScroll Judaica Classics, vol. I, s. 18-19.

Jag (Jesus) säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder. (8:11-12)

Bortsett från denna texts motsvarighet i Lukas (13:28-29) är det bara Matteus som har med orden ”gråta och gnissla tänder”. Varför nämner inte de andra författarna (bortsett från Lukas) något om gråt och tandagnisslan? Hur har de kunnat missa denna detalj om vi har att göra med ett evigt helvete? Hur som helst, låt oss se på de andra texterna i Matteus för att lättare förstå vad Jesus menade.

Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. (13:40-42)

Himmelriket är också som ett nät som kastas i sjön och fångar fisk av alla de slag. När det blir fullt drar man upp det på stranden och sätter sig och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så ska det bli vid tidens slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. (13:47-50)

När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. (22:11-13)

Om den tjänaren är ond och säger i sitt hjärta: Min herre dröjer, och han börjar slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som är berusade, då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar det och i en stund när han inte anar det, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans plats bland hycklarna. Där ska man gråta och gnissla tänder. (24:48-51)

Ta nu ifrån honom talenten och ge den till honom som har tio talenter. Var och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har ska bli fråntagen också det han har. Och kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder. (25:28-30)

Inte någon av dessa texter säger att tillståndet ”gråta och gnissla tänder” kommer att vara för evigt. Däremot visar första texten på det motsatta, nämligen att det handlar om en begränsad tidsperiod. Jesus säger att ”som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld” skall det ske med de ogudaktiga. Liksom ogräs bränns upp och inte mer finns till, så kommer också de ogudaktiga att brännas upp och inte mer finnas till. Detta är i harmoni med Johannes döparens tidigare ord att ”agnarna ska han (Jesus) bränna upp i en eld som aldrig slocknar” (3:12). Även om elden aldrig slocknar, kommer agnarna (de ogudaktiga) att brännas upp. Men hur skall man förstå orden ”gråta och gnissla tänder”? Exegeten Bart D. Ehrman ger en bra förklaring på detta i sin bok Heaven and Hell: A History of the Afterlife:

It is important to note that he does not say that those excluded from the kingdom will be tormented, and he says nothing here about eternal fires. Instead it is a realm of darkness. This is surely a figurative statement: outside the kingdom lies the world of the unenlightened (who are “in the dark”). There is such grief there—weeping and teeth grinding—because those on the outside have realized too late the eternal joys they have missed out on. (1)

Ehrman utgår från Matt 8:12 när han skriver detta. Det mörker de ogudaktiga kastas ut i är en bildlig motsvarighet till ljuset som är Guds rike (se 22:11-13 och 25:28-30). Att det inte kan handla om ett bokstavligt mörker är uppenbart om man utgår från att samma plats består av en evig eld. Mörker och eld, som ger ifrån sig ljus, är varandras motsatser. Att de ogudaktiga skall gråta och gnissla tänder i detta bildliga mörker handlar om deras sorg och förtvivlan över vad de gått miste om. Men som sagt, detta tillstånd kommer inte att vara för evigt utan upphör när Guds rättvisa dom för var och en har verkställts.

---

(1) Ehrman, Bart D. Heaven and Hell: A History of the Afterlife. Kindle Edition, s. 155.

En tredje ängel följde dem och sade med stark röst: ”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand, då ska han själv få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han ska plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet. De har ingen ro vare sig dag eller natt, de som tillber vilddjuret och dess bild och som tar emot märket med dess namn.”

En sund regel är att inte dra alltför stora slutsatser av texter i Uppenbarelseboken då den innehåller mycket bildspråk. Observera att det står ”röken från deras plåga stiger i evigheters evighet” och inte att ”deras plåga stiger i evigheters evighet”. Rök i Bibeln är en bild på något som Gud avser att komma ihåg.

En annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld. Han fick mycket rökelse att lägga tillsammans med alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen. Och röken från rökelsen steg från ängelns hand tillsammans med de heligas böner upp inför Gud. (Upp 8:3-4)

The offering of the righteous enriches the altar, and its pleasing odor rises before the Most High. The sacrifice of the righteous is acceptable, and it will never be forgotten. (Ben Sira 35:8-9)

Sista exemplet kommer från Ben Sira (judisk skrift från c. 180 f.v.t.) som visar på samma sätt att röken stiger upp till Gud och ”it will never be forgotten”. Det är alltså minnet av plågan som kommer att vara i evigheternas evighet i Upp 14:11. Men hur skall man då förstå de åtföljande orden att ”de har ingen ro vare sig dag eller natt”? Personligen håller jag med exegeten Bart D. Ehrmans tankar kring detta.

The author cannot literally mean that they will be fried forever, since he later will describe their ”final” judgment. They, like the martyrs, are experiencing a temporary fate while waiting for the realities of eternity to begin. The burning image itself is an obvious symbol, not a literal description of people toasting for eternity. ”Their smoke” goes up ”forever and ever” because they have no chance of turning back: their punishment is permanent … Eventually, in chapter 20, they will be annihilated for all time. We should not be too concerned that in chapter 14 the prophet indicates the torment will last forever, when he actually means it will last six chapters. (1)

Det är som Ehrman säger. Om de som tillber vilddjuret och tar emot dess märke skall plågas i all evighet, då blir det en motsägelse gentemot det som kommer att ske vid den slutliga domen.

Jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och Hades gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och Hades kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. (Upp 20:12-15)

Eldsjön är den andra döden, d.v.s. en plats där man upphör att existera och inte en plats av evigt lidande. Precis som människan dör en första gång, så skall hon dö en andra gång. Undantagna är de som segrar och skall få äta av livets träd som står i Guds paradis (Upp 2:7). Orden ”de har ingen ro vare sig dag eller natt” måste därför avse tiden innan de upphör att existera. I sammanhanget får vi inte glömma Jesu ord att 

var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28) 

Om Jesus förklarade att Gud kan förgöra både kropp och själ vid den slutliga domen, då är det långsökt om de som tillber vilddjuret och tar emot dess märke skall plågas i all evighet. Ja, hur kan man plågas för evigt om man har upphört att existera? Det är omöjligt.

---

(1) Ehrman, Bart D. Heaven and Hell: A History of the Afterlife. Simon & Schuster, s. 225.

We created man from an extract of clay. Then We made him a seed, in a secure repository. Then We developed the seed into a clot. Then We developed the clot into a lump. Then We developed the lump into bones. Then We clothed the bones with flesh. Then We produced it into another creature. Most Blessed is Allah, the Best of Creators.

Denna text förklarar hur ett barn blir till och används ofta av muslimer som bevis för att Koranen är en vetenskaplig bok. Men problemet är att den istället bevisar motsatsen. Det står ”We developed the seed into a clot”. Muhammad trodde att det är sperman och inte ägget som bildar en klump innan den blir till ett foster. Uppenbarligen hade han ingen kunskap om kvinnans nödvändiga ägg. Spermans uppgift är enbart att befrukta ägget, som i sin tur utvecklas till ett foster. Samma okunskap om hur ett barn blir till ses i hadithen Sahih Muslim.

Abu Tufail reported: I visited Abu Sariha Hudhaifa b. Usaid al-Ghifari who said: I listened with these two ears of mine Allahs Messenger as saying: The semen stays in the womb for forty nights, then the angel, gives it a shape. (Book 46, Hadith 6)

Muhammad (Allahs Messenger) trodde att sädesvätskan stannar i kvinnans livmoder i fyrtio dagar, och sedan kommer en ängel och formar det till ett foster. Återigen ser man hans okunskap om kvinnans ägg. Dessutom, mannens sperma (i sädesvätskan) överlever bara cirka 5 dagar utanför testiklarna. Inte fyrtio dagar som Muhammad gör gällande i denna hadith. Så nej, detta är absolut inte vetenskap. Långt därifrån!

Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och förkunnade i Judeens öken och sade: “Omvänd er! Himmelriket är nära.” Det var om honom (Jesus) det sades genom profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! (Matt 3:1-3)

Matteus citerar här från Jes 40:3 där det står att en röst i öknen skall bereda väg för HERREN (Jahweh).

Bered väg för HERREN (Jahweh), bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.

Johannes döparen blev kallad att bereda väg för Jahweh, vår Gud. Men eftersom Johannes i Matteus beredde väg för Jesus borde det logiskt sett innebära att Jesus är Yahweh. Kan det bli mer tydligt? Eller finns det en djupare och mer trolig förklaring? Personligen ser jag här ett exempel på principen om sändebud. Samma princip används ofta i vår vardag utan att vi tänker på det. Om någon säger sig ha byggt ett hus, är det mest vanliga att personen inte själv har byggt det utan har anlitat snickare (sändebud) att göra jobbet. Sändebudsprincipen används även vid kontakter länder emellan. Ett lands ambassadör fungerar som sitt hemlands sändebud (representant) var han än befinner sig. Man förhandlar med det utsändande landet när man förhandlar med dess sändebud (ambassadör). På detta sätt blev Johannes döparen kallad att bereda väg för Jesus i hans ställning som Guds fullkomliga representant (sändebud) på jorden (se under Sändebudsprincipen).

Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom. Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vår predikan, och för vem blev Herrens arm uppenbarad? Alltså kunde de inte tro, för Jesaja har också sagt: Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärta, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade av mig. Så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet och talade om honom. (12:37-41)

Johannes börjar med att citera från Jes 53:1 och därefter från Jes 6:10. Han avslutar sedan med orden ”så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet [doxa] och talade om honom”. Men vilken av de två citaten handlar om Messias härlighet? Vanligen vill kristna koppla samman denna härlighet med Jes 6.

Året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: “Helig, helig, helig är HERREN Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet [kavod].” … Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon eller hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir botade. (6:1-10)

När det står att ”hela jorden är full av hans härlighet” utgår man från att denna härlighet är Jesu härlighet. Jesus måste därför vara den HERREN Sebaot texten talar om. Det låter övertygande, speciellt med tanke på att det hebreiska ordet kavod (härlighet) inte förekommer någonstans i Jes 52:13-53:12. Men likväl behöver man, som alltid, studera den större och mindre kontexten. Om Jesus är HERREN Sebaot i Jes 6:3 uppstår en rad motsägelser gentemot andra texter i Bibeln.

Se, jag ska låta min tjänare Telningen (Messias) komma. Se den sten som jag lagt inför Josua! Över denna enda sten vakar sju ögon, och se, jag ska gravera in en inskrift på den, säger HERREN Sebaot. (Sak 3:8-9)

Så säger HERREN Sebaot: Se, en man vars namn är Telningen (Messias). Under honom ska det gro, och han ska bygga HERRENS tempel. (Sak 6:12)

Svärd, upp mot min herde (Messias), mot den man som står mig nära, säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras, för jag ska vända min hand mot de små. (Sak 13:7)

I dessa båda texter beskrivs Jesus som raka motsatsen till HERREN Sebaot. Han är en tjänare och herde åt HERREN Sebaot. Ja, en man som står HERREN Sebaot nära. Den senare texten citerade Jesus strax innan han blev övergiven av sina lärjungar (Matt 26:31). En annan motsägelse som uppstår om Jesus är HERREN Sebaot i Jes 6:3 är hur Messias beskrivs i Jes 11.

Ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam, en telning (Messias) från hans rötter ska bära frukt. Över honom ska HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN. Han ska ha sin glädje i fruktan för HERREN. (11:1-3)

Om Messias skall frukta HERREN enligt Jes 11, hur kan han då själv vara HERREN i Jes 6? Även om det i Jes 11 inte står ordagrant ”HERREN Sebaot” är det onekligen samma HERREN (JHWH) vi talar om. En tredje motsägelse är att uttrycket ”helig, helig, helig” bara används två gånger i hela Bibeln, och där andra gången tveklöst handlar om HERREN.

Var och en av de fyra varelserna hade sex vingar och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de utan uppehåll: “Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer.” (Upp 4:8)

Att det handlar om HERREN och inte Jesus är uppenbart med tanke på att Jesus strax efter omnämns som ett ”Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6). Jesus är alltså inte den som sitter på tronen och tar emot hyllningen ”helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig”. Därför är det inte heller troligt att han tar emot samma hyllning i Jes 6:3. Så vad hade Johannes i åtanke när han skrev ”så sade Jesaja därför att han såg hans härlighet och talade om honom”? Det mest troliga är att han syftade på Jes 53:1, och där Johannes använde sig av den grekiska översättningen Septuaginta (LXX).

Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Vem trodde vår predikan? För vem blev HERRENS arm uppenbarad?

Citatet är hämtat ordagrant från Septuaginta där det grekiska ordet doxa (härlighet) finns med. Och det som gör texten speciellt intressant är att hela perikopen (Jes 52:13-53:12) har en messiansk anspelning, vilket Jes 6 inte har.

Behold, my servant shall understand, and be exalted, and glorified exceedingly. As many shall be amazed at thee, so shall thy face be without glory from men, and thy glory [doxa] shall not be honoured by the sons of men. Thus shall many nations wonder at him; and kings shall keep their mouths shut: for they to whom no report was brought concerning him, shall see; and they who have not heard shall consider. O Lord, who has believed our report? and to whom has the arm of the Lord been revealed? (52:13-53:1)

Att Joh 12:38 syftar på den lidande tjänaren i 52:13-53 och inte Jes 6, är att det strax innan talas om Jesu lidande på korset (12:32-33). Det finns alltså ett tematiskt samband mellan 52:13-53 och 12:32-33, vilket det inte gör med Jes 6. Vidare står det strax efter Joh 12:38:

Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset (Messias) som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” (12:44-46)

Två gånger säger Jesus ”honom som har sänt mig”. Orden påminner om Joh 17:3 där det står: ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”. Jesus är alltså sänd av den ende sanne Guden. Och är han sänd av Gud är det långsökt att Joh 12:41 betyder att han är HERREN Sebaot i Jes 6. Vidare säger Jesus i texten ovan att ”jag är ljuset”, vilket är samma sak som ”jag är Messias”. Eftersom han bekänner sig vara Messias betyder det att han är smord av Gud och inte att han själv är Gud. Faktum är att han inte kan vara Gud om han är Messias (se under Titeln ”Messias”).

Veckans parasha heter ”Vajjikra” (3 Mos 1:1 – 5:26 [6:7]) och som betyder ”och han kallade” …

HERREN kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade: Säg till Israels barn: När någon bland er vill bära fram ett offer åt HERREN ska ni ta ert offer av boskapen, antingen av nöt eller småboskap. (1:1-2)

Personen som skall offra …

Han ska bära fram det (mjölet) till prästen, och prästen ska ta en handfull av det till påminnelseoffer och bränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett syndoffer. (5:12)

Ett argument från judiskt håll, i polemik mot kristna, är att man kan få syndernas förlåtelse utan att blod utgjuts, som i denna text där mjölet utgör syndoffret. Men då missar man vad som faktiskt står i texten … 

We (Allah) showed Abraham the location of the House (Kaba): ”Do not associate anything with Me; and purify My House for those who circle around, and those who stand to pray, and those who kneel and prostrate.” And announce the pilgrimage to humanity. They will come to you on foot, and on every transport. They will come from every distant point.

Enligt Koranen fick Abraham kallelsen att förkunna för alla människor att göra en pilgrimsresa till Kaba i Mecka. Allah lovade att ”they will come from every distant point”. Men om detta stämmer, varför hittar vi inga personer i Bibeln som gjorde en sådan resa? Varken Abraham, Isak eller Jakob reste dit? Inte heller gjorde Mose eller någon av de andra profeterna det. Inte heller står det att Jesus eller hans lärjungar någonsin gjorde en sådan resa. Varför, om den respekterade Abraham hade fått i uppdrag att uppmana alla människor att åka dig? Dessutom, varför finns inte Mecka omnämnd i några historiska källor före islams tillkomst år 622 v.t.? 

There are no unambiguous references to it (Mecca) in ancient literature prior to the rise of Islam … The first clear reference to Mecca in non-Islamic literature appears in 741 CE, long after the death of Muhammad, in the Byzantine-Arab Chronicle, though here the author places the region in Mesopotamia rather than the Hejaz. (1)

Eftersom Mecka inte finns omnämnd i historiska källor förrän efter islams tillkomst, då måste Abraham ha misslyckats fullständigt med att få alla människor att åka dit. Annars borde Kaba och Mecka ha nämnts om och om igen långt före islams tillkomst. Det finns därför ingen tvekan om att sura 22:26-27 är ett påhitt av Muhammad. Förmodligen ville han skapa en koppling mellan Abraham och Kaba för att få judar och kristna att acceptera honom som Guds sista profet (sura 33:40). Lögn har ända sedan Muhammads dagar varit ett viktigt redskap för att utbreda islam.

---

(1) https://en.wikipedia.org/wiki/Mecca

Noah called to his son, who had kept away, ’On my son! Embark with us, and do not be with the disbelievers.’ He said, ’I will take refuge on a mountain-it will protect me from the water.’ He said, ’There is no protection from Allah’s decree today, except for him on whom He has mercy.’ And the waves surged between them, and he was among the drowned.

I Koranen hittar vi den bibliska berättelsen om Noa och syndafloden, men med en viktig avvikelse. Muhammad uppger att ”Noah called to his son” som inte ville lyssna på sin fars uppmaning att gå in i arken, och därför ”he was among the drowned”. Men detta stämmer inte med Bibeln som säger att alla Noas tre söner (Sem, Ham och Jafet) överlevde syndafloden.

Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. (1 Mosebok 8:18-19)

Muhammad skrev sin egen version av den bibliska syndafloden, men som inte stämmer med originalet. 

Abraham said to his father Azar, ”Do you take idols for gods? I see that you and your people are in evident error.”

Muhammad gillade att skriva om Abraham, även om hans kunskap om Abraham och hans familj var högst bristfällig. Han uppger att Abrahams far hette Azar, vilket är helt fel. Bibeln är tydlig med att han hette Tera.

Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram (som senare fick namnet Abraham), Nahor och Haran. (1 Mosebok 11:27)

Abrahams far hette alltså Tera och inte Azar. Att namn kan förändras något mellan olika språk är inte ovanligt. Till exempel har Abraham namnet Ibrahim i Koranen, och Amram har namnet Imran. Men vad gäller Tera och Azar handlar det om två helt olika namn. Så utan tvekan gjorde Muhammad fel när han gav Abrahams far namnet Azar.