Författare: Truthseeker

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). In this post I will deal with Kedar and Sela in Isaiah 42:11. But in order to understand this verse properly, we have to study the context:

Sing to Yahweh a new song, his praise from the end of the earth, you who go down to the sea, and all that fills it, the coastlands and their inhabitants. Let the desert and its cities lift up their voice, the villages that KEDAR inhabits; let the habitants of SELA sing for joy, let them shout from the top of the mountains. Let them give glory to Yahweh, and declare his praise in the coastlands. (42:10-12)

The text begins with ”Sing to Yahweh a new song”. Then it says that Sela will sing for joy, and Kedar will most likely do the same. Both will give glory to Yahweh, the God of Israel. Does this sound like a prophecy about Muhammad? No, definitely not! To sing to God’s glory is considered haram in Islam, and Yahweh is not even recognized as God’s name. So what’s going on in this passage? Isaiah 42 begins in the following way:

Behold, MY SERVANT, whom I (i.e. Yahweh) uphold; MY CHOSEN one in whom my soul delights. I have put my Spirit upon him; He will bring forth justice to the nations. (42:1)

The two expressions ”my servant” and ”my chosen” are primarily referring to the children of Israel (41:8; 44:1), but also to their promised Messiah (Matthew 12:18). Later in the same chapter, God promises that the Messiah will be a light for the nations (i.e. not only for the children of Israel):

I am Yahweh; I have called you (the Messiah) in righteousness; I will take you by the hand and keep you; I will give you pas a covenant for the people, a light for the nations, to open the eyes that are blind, to bring out the prisoners from the dungeon, from the prison those who sit in darkness. (6-7)

What the text is saying is actually happening today. The Messiah (Jesus) has become a light for the nations, reaching to Kedar and Sela. And all those who receive him ”sing to Yahweh a new song”. Jesus is leading them out of their spiritual darkness into God’s glorious light. So Isaiah 42 is a prediction of the coming of the Messiah and has nothing to do with Muhammad.

This Quran could not have been produced by anyone other than Allah. In fact, it is a confirmation of what preceded it, and an elaboration of the Book. There is no doubt about it-it is from the Lord of the Universe. (Sura 10:37)

På flera ställen i Koranen står det att ”it is a confirmation of what preceded it” (2:89, 101; 3:3; 4:47; 5:48; 35:31). Koranen gör alltså anspråk på att vara en bekräftelse av det som står skrivet i Bibeln, i både Gamla och Nya testamentet. Men stämmer detta vågade anspråk? Nej, absolut inte! Låt oss se på två viktiga ämnen i Bibeln, där det första har med vår tillbedjan av Gud att göra.

När de som bar HERRENS ark hade gått sex steg framåt, offrade han (David) en tjur och en gödkalv. Själv dansade David med all kraft inför HERRENS ansikte. (2 Samuel 6:13-14)

Han (Gud) lade en ny sång i min (Davids) mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på HERREN. (Psalm 40:4)

En psalm (av David), en sång för sabbatsdagen. Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa. (Psalm 92:1-4)

Bibeln uppmanar oss att sjunga, dansa och spela instrument till Guds ära. Det betyder inte att man alltid måste göra det, men det är uttryckssätt som behagar Gud och ger välsignelse för var och en som gör det. Men uppmaningar likt dessa går inte att hitta i Koranen. Så på vilket sätt är den en bekräftelse på det som står skrivet i Bibeln? Ett annat, ännu viktigare område, är Jesu död och uppståndelse.

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. (Matteus 16:21)

Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. (Lukas 24:19-20)

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. (1 Korintierbrevet 15:3-4)

Listan med texter som handlar om Jesu död och uppståndelse skulle kunna göras mycket längre, men dessa tre visar ändå tydligt vad huvudbudskapet i Nya testamentet är. Men här är Koranen inte bara tyst utan den säger istället det motsatta, nämligen att ”they did not kill him, nor did they crucify him” (sura 4:157). Så på vilket sätt är den en bekräftelse på det som hände Jesus? Sanningen är att den istället är en motsägelse av det som står i Bibeln. Dessutom är det mycket i Koranen som inte ens kommer från Bibeln.

When Allah will say, ”O Jesus son of Mary, recall My favor upon you and upon your mother, how I supported you with the Holy Spirit. You spoke to the people from the crib, and in maturity.” (Sura 5:110)

Det finns inte, och har aldrig funnits, någon händelse i Bibeln där Jesus talade till folket som spädbarn. Så det som står i sura 5:110 saknar helt biblisk grund. Så nej, Koranen är ingen bekräftelse av Bibeln. I de åtföljande artiklarna kommer många fler exempel att presenteras där Koranen tydligt motsäger det som står i Bibeln. Och nej, inga av dessa texter har blivit ändrade av judar eller kristna. Forskare vet nämligen vilka texter i Bibeln som har ändrats och vilka som inte har det.

Den allmänna uppfattningen inom islam är att Koranen är helt fri från felaktigheter. Bibeln anser man däremot som korrupt och därför saknar trovärdighet. Den enda boken man därför kan lita på är Koranen. Men som vi skall se i de åtföljande artiklarna är detta lååååångt ifrån sant. Koranen innehåller mängder av felaktigheter. Ja, hade muslimerna känt till alla dess fel hade de kastat den i soptunnan.

I huvudsak har jag använt mig av Talal Itanis engelska översättning av Koranen (utgiven av ClearQuran.Com) i de följande artiklarna.

Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära (härlighet) [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.

Denna text används emellanåt som bevis för Jesu Gudom och behöver därför behandlas. Jag har här valt det grekiska ordet doxa från den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) istället för den hebreiska motsvarigheten kavod. Anledningen är att det är just doxa som används i NT, bland annat i det kapitel vi snart kommer att se närmare på: ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5). Men innan dess behöver vi studera kontexten till Jes 42:8. Betydelsen av kontexten kan aldrig poängteras tillräckligt.

I Jes 42:8 säger Gud att han inte ger sin ära (härlighet) åt någon annan. Och eftersom Jesus talade om ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till”, drar många slutsatsen att Jesus måste vara Gud. Kan det bli mer tydligt? Men i så fall borde det innebära att det var Jesus, i form av Gud, som uttalade orden ”jag ger inte min ära (härlighet) åt någon annan” i Jes 42:8. Men hur får man i så fall ihop det med de inledande orden i samma kapitel där Messias (Jesus) beskrivs som en utvald tjänare åt Gud, samt att Gud har låtit sin Ande komma över honom?

Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken … Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du skall öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker. Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. (42:1-8)

Gud säger här om Messias ”min tjänare” och ”min utvalde”, ord citerade i Matt 12:18 med anspelning på Jesus. Men om Jesus är Guds utvalde tjänare, då kan han knappast vara den Gud som uttalade orden i 42:8. Lägg märke till att Gud säger ”jag ger inte min ära åt någon annan”. Onekligen tillhör äran Gud och inte hans tjänare Jesus. Låt oss gå vidare med att studera kontexten till Jesu ord i Joh 17:5. 

Den härlighet [doxa] som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett … Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet [doxa] som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. Rättfärdige Fader, världen har inte lärt känna dig, men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem. (17:22-26)

Den härlighet (doxa) Jesus äger har blivit honom given, vilket innebär att den inte är hans på grund av ett gudomligt anspråk. Det handlar om en delegerad härlighet. Ett liknande exempel hittar vi i Jes 43 där Gud säger att ”jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare” (43:10). Men även om det inte finns någon annan frälsare än Gud, finns det likväl många frälsare i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27; Oba 1:21). Och därför står det också i NT att ”honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel” (Apg 5:31). Gud, den ende frälsaren, har delegerat uppdraget som frälsare åt Jesus. På samma sätt behöver vi förstå Jes 42:8.

Jesus säger vidare i Joh 17 att ”jag har gjort ditt namn känt för dem”. Vilket namn handlar det om? Utan tvekan handlar det om Guds namn JHWH, vilket betyder att Jesus inte kan vara JHWH. Han kan inte säga ”ditt namn” till Fadern och samtidigt mena att han själv är JHWH. Därmed kan han inte ha varit den Gud som uttalade orden i Jes 42:8. Paulus skriver att ”Gud, den ende vise, tillhör äran [doxa], genom Jesus Kristus, i all evighet” (Rom 16:27). Äran tillhör Gud, men får sitt uttryck genom Jesus Kristus, d.v.s. han som Gud har smort till att vara världens frälsare. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om visheten i den judiska tolkningstraditionen.

Wisdom praises herself, and tells of her glory in the midst of her people. In the assembly of the Most High she opens her mouth, and in the presence of his hosts she tells of her glory. (Syr 24:1-2)

I Joh 1:14 tog logos/visheten sin boning i Jesus, och blev därmed visheten förkroppsligad. Det han gör i Joh 17:5 är att tala å visheten vägnar. Vi behöver förstå NT utifrån ett hebreiskt perspektiv och inte utifrån vårt moderna västerländska sätt att tolka dess texter (se även Johannesevangeliet 17:5).

The gospel of Barnabas is a book Muslims claim to be the true gospel of Jesus. It depicts Jesus in ways that mostly contradicts the biblical stories and instead corresponds with the stories in the Quran. In some places it even contradicts the Quran itself. Since it was translated into Arabic in 1908 it has been widely spread in the Muslim world. Barnabas, the one who claims to be the author, describes himself to be one of Jesus’ twelve disciples. But the book contains so many errors, both geographical, historical and theological, that it is hard not to laugh when reading it. I will present a few of them here. In chapter 3 the author gives an account of the time prior the birth of Jesus.

There reigned at that time in Judaea Herod, by decree of Caesar Augustus, and Pilate was governor in the priesthood of Annas and Caiaphas. Wherefore, by decree of Augustus, all the world was enrolled; wherefore each one went to his own country, and they presented themselves by their own tribes to be enrolled. Joseph accordingly departed from Nazareth, a city of Galilee, with Mary his wife, great with child, to go to Bethlehem (for that it was his city, he being of the lineage of David), in order that he might be enrolled according to the decree of Caesar.

The historical error here is that Pontius Pilate was not governor at the time of Jesus’ birth. He was governor in Judea from 26 to 36 CE, i.e. about 30 years after Jesus was born. If Barnabas was born in Israel and walked with Jesus, he would have known this historical fact. The author goes on and writes in chapter 20 that Jesus went by boat to Nazareth.

Jesus went to the sea of Galilee, and having embarked in a ship sailed to his city of Nazareth; whereupon there was a great tempest in the sea, insomuch that the ship was nigh unto sinking. 

But if you look on a map you will quickly realise that this cannot be a true story. It is impossible to go by boat to Nazareth because the city is situated inland, far from the sea of Galilee. This means that the so-called Barnabas could not have been there with Jesus. It’s obvious that he didn’t know the geography of Galilee. In chapter 42 Christians will find one of the most controversial theological statements in this so-called true gospel.

Then the disciples wept after this discourse, and Jesus was weeping, when they saw many who came to find him, for the chiefs of the priests took counsel among themselves to catch him in his talk. Wherefore they sent the Levites and some of the scribes to question him, saying: ”Who are you?” Jesus confessed, and said the truth: ”I am not the Messiah.”

Here the author seems to be confused, because in the introduction of his book he writes the following.

Dearly beloved, the great and wonderful God hath during these past days visited us by his prophet Jesus Christ in great mercy of teaching and miracles.

He must have forgotten (or was confused) that the titles ”Messiah” and ”Christ” are the same. Even if the first comes from a Hebrew word and the second from a Greek word, they both have the same meaning. So according to the author, Jesus is the Messiah and at the same time is not the Messiah. Hmmm! In chapter 105 he mentions how many heavens there are.

I tell you, then, that the heavens are nine and that they are distant from one another even as the first heaven is distant from the earth, which is distant from the earth five hundred years’ journey.

The statement ”the heavens are nine” contradicts the Quran which says that ”he completed them as seven heavens within two days and inspired in each heaven its command” (sura 41:12). In chapter 145 the author goes on by mentioning the Pharisees during the time of the prophet Elijah.

As God liveth, in the time of Elijah, friend and prophet of God, there were twelve mountains inhabited by seventeen thousand pharisees; and so it was that in so great a number there was not found a single reprobate, but all were elect of God.

The problem is that there were no Pharisees at the time of Elijah (9th century BCE). This political and religious group entered the scene in the middle of the 2nd century BCE. So this is another historical error made by the so-called Barnabas. It is obvious that he wasn’t a disciple of Jesus, and didn’t know the Jewish history. In chapter 152 the author describes an encounter between Jesus and some Roman soldiers in Jerusalem.

They (the Roman soldiers) were fain to stretch forth their hands against Jesus. Then said Jesus: ”Adonai Sabaoth!” Whereupon straight-way the soldiers were rolled out of the Temple as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine; insomuch that now their head and now their feet struck the ground, and that without anyone touching them. And they were so affrighted and fled in such wise that they were never more seen in Judaea.

The author says that the soldiers were rolled ”as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine”. But at the time of Jesus casks of wood were not used to store wine. Wine was always stored in wineskins and terracotta jars. It would take some centuries before casks of wood would come in use.

In sum: because of all the errors in the gospel of Barnabas it can’t be considered a reliable book. And the errors I have presented here are only a fragment of all there are. Because of all the geographical, historical and theological errors this so-called Barnabas made, he could not have been living in Israel and be one of Jesus’ disciples. It’s impossible! According to scientists it was probably not written earlier than the 14th century CE in Europe. Because of all the errors it contains this seems very likely. 

Om det finns en plats i Bibeln som skulle kunna förknippas med ett evigt lidande är det Gehenna. Ordet kommer av det grekiska geena (γεεννα) och avser Hinnoms sons dal söder om Jerusalem. Platsen kallades även Tofet på Bibelns tid och var en plats där man periodvis offrade barn till avguden Molok. På grund av allt det avskyvärda platsen var förknippad med blev den till en avskrädesplats där elden ständigt brann. Men det var inte bara skräp som kastades där utan även lik av avrättade brottslingar som inte hade någon begravningsplats. Elden som ständigt brann var nödvändig för att förruttnelsen av liken inte skulle förpesta luften. Det som sedan blev över livnärde sig maskarna på. Historieskrivaren Josephus antyder i sitt verk Wars att Hinnoms sons dal fylldes med liken av de judar som dog under den romerska belägringen av Jerusalem åren 69-70 v.t.

I den grekiska texten till NT återfinns Gehenna tolv gånger, men är inte någonstans tydligt förknippad med ett evigt helvete. Jesus använde det bara vid fyra eller fem tillfällen (resten är upprepningar) under sin tjänst på ca 3,5 år. Jakob, ledaren för församlingen i Jerusalem, använde det en gång när han förklarade att den onda tungan får sin eld från Gehenna. Det är vidare förvånande att Johannes Döparen, som predikade i skarpa ordalag inte använde sig av detta ord. Inte heller gjorde Paulus det i sina tretton brev. Likadant var det med Petrus, Judas och Johannes. Ingen av dem använde Gehenna i sina skrifter. På samma sätt finns det inte heller i Apostlagärningarna, trots att denna bok omspänner en 30-årig period av församlingsplantering och undervisning. Varför denna märkliga tystnad om Gehenna representerar den plats där människor förväntas uthärda biljarders och åter biljarders år av lidande? Ville inte dessa författare varna människor för det fruktansvärda livsöde som väntade dem?  

Studerar vi första texten i NT där Gehenna förekommer upptäcker vi något märkligt. Jesus sade att “den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna” (Matt 5:22). Vilken enorm skillnad det är i straff mellan dessa båda brott. I det första fallet döms han “endast” skyldig inför Stora rådet, medan han i det andra fallet döms till det brinnande Gehenna. Men hur kan skillnaden i straff vara så pass stor om skillnaden i brott är så pass liten? De handlar i grund och botten om samma sak, nämligen att man med munnen förbannar sin broder. Var hittar vi proportionen mellan brottet och det utmätta straffet? Som vi tidigare sett står Guds rättvisa straffdomar alltid i proportion till de synder en människa begår. Om en människa begår ett brott som förtjänar döden och sedan avrättas, är detta ett straff som står i proportion till det begångna brottet. Men däremot finns det ingen proportion i att låta han/hon plågas i all evighet. 

I Mark 9:48, en av de få texter Jesus talade om Gehenna, står det att Gehenna var en plats där “deras mask inte dör och elden inte släcks”. Versen används ofta av förespråkare för helvetesläran som bevis för de ogudaktigas eviga plåga. Men faktum är att det inte står något om en evig plåga utan bara att masken inte skall dö och elden inte utsläckas. Om vi skall förstå vad Jesus menade måste vi gå till den text i GT han hänvisade till.

Liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. (Jes 66:22-24)

Jesaja profeterade att de människor som en dag skall få del av Messias rike “skall gå ut och se liken av de som har avfallit”. Det är alltså lik de skall se och inte plågade människor. Och det är på denna plats ”deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas”. När Jesus berättade detta för sina åhörare förstod de vad han menade. De visste att han talade om platsen söder om Jerusalem, där skräp och lik av brottslingar förtärdes av lågorna. Men det var absolut inte en plats de förknippade med ett evigt lidande. Det som ytterligare visar att Gehenna inte handlar om helvetet är Jesu egna ord:

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28)

Det grekiska ordet apollymi betyder ”förgöra” och ”utplåna”. Gud kommer en dag att förgöra/utplåna både kropp och själ i Gehenna. Hur mycket lidande blir det då kvar? Inget! I den motsvarande texten i Lukas säger Jesus att ”frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna” (12:5). Både kropp och själ är alltså döda när de kastas i Gehenna.

Två grekiska ord som är viktiga att studera för att rätt kunna förstå helvetesläran är substantivet aion (αἰών) och adjektivet aionios (αἰώνιος). Ofta översätts de med ord som “evig” och “evigt”. Men varken aion eller aionios har denna specifika evighetsbetydelse. Istället representerar de en odefinierbar tidslängd som kan vara antingen lång eller kort. Exegeten Marvin R. Vincent förklarar detta i sin Word Studies in the New Testament.

Ἀιών, transliterated aeon, is a period of time of longer or shorter duration, having a beginning and an end, and complete in itself. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time … The length of the aeon depends on the subject to which it is attached. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time  … The word always carries the notion of time, and not of eternity. It always means a period of time. Otherwise it would be impossible to account for the plural, or for such qualifying expressions as this age, or the age to come. It does not mean something endless or everlasting … The adjective αἰώνιος in like manner carries the idea of time. Neither the noun nor the adjective, in themselves, carry the sense of endless or everlasting … Ἀιώνιος means enduring through or pertaining to a period of time. Both the noun and the adjective are applied to limited periods. (1)

I slutändan är det kontexten som avgör hur lång tidsperiod aion och aionios avser. Handlar det om Gud får man dra slutsatsen att orden har evighetsbetydelse. Men handlar det om begränsade varelser är det mer troligt att det syftar på en begränsad tid. Låt oss även se hur Theological Dictionary of the New Testament (TDNT) förklarar ordet aion och aionios:

Only in the light of the context can it be said whether αἰών means “eternity” in the strict sense or simply “remote” or “extended” or “uninterrupted  time.” Thus in Lk. 1:70 and Ac. 3:21 οἱ ἅγιοι ἀπ̓ αἰῶνος προφῆτι means “the holy prophets of old time.” … In order to bring out more fully the stricter concept of eternity, religious usage generally prefers the plural … Also designed to emphasise the concept of eternity is the twofold use of the term in the formula εἰς τῶν αἰῶνα τοῦ αἰῶνος (Hb. 1:8). In 21 passages this twofold use is linked with the plur., thus giving rise to the distinctive formula of the Pauline Epistles and Revelation (cf. also Hb. 13:21; 1 Pt. 4:11; 5:11) … αἰών has the full significance of eternity when it is linked with the concept of God. (2)

TDNT uppger visserligen att aionios har en evighetsbetydelse, men att ”the concept of eternity is weakened in χρόνοι αἰώνιοι, R. 16:25; 2 Tm. 1:9; Tt. 1:2”. Så i slutändan blir det ändå kontexten som får avgöra hur lång tid aion och aionios avser, om det är evigt eller tidsbegränsat. Låt oss se på några ytterligare exempel från Bibeln:

Finns det något om vilket man säger: ‘Se, detta är nytt,’ så har det redan funnits i gamla tider [aion] som varit före oss. (Pred 1:10)

Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan [aion] hade lovat genom sina heliga profeters mun. (Luk 1:69-70)

Vill du hålla dig på forntidens [aionios] väg, där fördärvets män gick, män som rycktes bort i förtid, och som en ström flöt deras grundval bort. (Job 22:15-16 [LXX])

Flytta inte en gammal [aionios] gränssten som dina fäder har rest. (Ords 22:28 [LXX])

Men hur gör vi med de texter som klart och tydligt verkar visa att människor går ett evigt straff till mötes. Ett sådant exempel är Jesu berättelse om när Människosonen skall skilja fåren från getterna (Matt 25:31-46). Det blir högst ödesdigert för dessa ”får” som inte får ta del av Guds frälsning.

Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga [aionios] elden som är beredd åt djävulen och hans änglar … Och dessa skall gå bort till evigt [aionios] straff, men de rättfärdiga till evigt [aionios] liv. (Matt 25:41, 46)

Vad menas med att elden och straffet är eviga? Att elden är evig betyder inte att människornas lidande kommer att vara i evighet. Som vi redan sett har inte aionios i sig själv någon evighetsbetydelse utan står för en odefinierbar tidsperiod, lång eller kort. Dessutom står det inte att dessa skall dömas till ett evigt lidande utan till ett evigt straff. Förståelsen är att när dessa människor har upphört att existera blir straffet evigt i betydelsen att det aldrig går att återkalla. De får inte en ny chans utan har för evigt upphört att finnas till. Här får vi inte glömma Jesu tidigare ord att 

var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28) 

Om Jesus berättade att Gud kan förgöra både kropp och själ i Gehenna, då kunde han inte predika om ett evigt helvete några kapitel senare. Nej, om Gud en dag skall förgöra ogudaktiga människor i Gehenna, då kan han inte samtidigt plåga dem i all evighet. Det går inte att överskatta betydelsen av kontexten, vilket är den absolut viktigaste tolkningsregeln när man studerar Bibeln.

---

(1) Vincent, Marvin R. Word Studies in the New Testament, vol. IV. Charles Scribner’s Sons, New York, 1900, s. 58-59.   https://archive.org/details/cu31924092322555/page/n65/mode/2up?q=everlasting

(2) Sasse 1964, ”αἰών, αἰώνιος” TDNT 1:198-209.

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (7:157; 61:6). In this post I will deal with the Comforter in John 14:

I will ask the Father, and he will give you another Comforter, to be with you forever, even the Spirit of truth … The Comforter, the holy Spirit, whom the Father will send in My name, He will teach you all things, and bring to your remembrance all that I said to you. (14:16-17, 26)

I will give five reasons why this Comforter can’t refer to Muhammad:

1) Jesus didn’t mention anything of a ‘final prophet’ in John 14. In reality, anyone can be a comforter, including a coach, a doctor or a teacher. So when Muslims say that he was foretelling the coming of Muhammad as God’s final prophet, they read much more into the text than what it actually says.  

2) Earlier in the same gospel, Jesus said that ”salvation is from the Jews” (4:22), which means that salvation is not from the Arabs. So why would Jesus refer to the Arab guy Muhammad in John 14? The truth is that he didn’t.

3) Jesus called the Comforter the SPIRIT of truth. Was Muhammad a spirit? No, he was a human being like the rest of us. In surah 18:110, Allah tells Muhammad; ”Say, ‘I am only a human like you.'” This means he could not have been this Comforter. 

4) By saying ”the Comforter, the holy Spirit” (14:26), Jesus showed that these two titles are synonymous, i.e. the Comforter is the same as the holy Spirit (and the Spirit of truth). 

5) Jesus promised his disciples that the Comforter would ”bring to your (the disciples) remembrance all that I said to you”. How could Muhammad have fulfilled this when he was born 600 years later and more than 700 miles from Jerusalem? He couldn’t!  

Then raises the question: when was Jesus’ promise of the Comforter fulfilled? It was fulfilled in Jerusalem (not Mecca) a few weeks after his death and resurrection:

When the day of Pentecost arrived, they (the disciples) were all together in one place. And suddenly there came from heaven a sound like a mighty rushing wind, and it filled the entire house where they were sitting. And divided tongues as of fire appeared to them and rested on each one of them. And they were all filled with THE HOLY SPIRIT and began to speak in other tongues as THE SPIRIT gave them utterance. (Acts 2:1-4)

Jesus had promised his disciples that the Comforter would be with them forever. And now, from this day onwards, it became a reality. Muhammad could impossibly have fulfilled this. In sum: John 14 is a prediction of the holy Spirit dwelling in Jesus’ disciples, and has nothing to do with a guy living in Saudi Arabia 600 years later.

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). In this post I will deal with Song of Solomon 5:16:

His mouth is most sweet, and he is altogether DESIRABLE [מַחֲּמַדִּים]. This is my beloved and this is my friend, O daughters of Jerusalem.

First, the book Song of Solomon is a love story between king Solomon and a certain lady in Jerusalem (not Mecca) in the 10th century BCE, and has nothing to do with a guy living in Saudi Arabia c. 1 500 years later.

Second, Muslim apologists like Zakir Naik claim that the Hebrew word מַחֲּמַדִּים should be pronounced ‘muhammadim’, i.e. Muhammad with a plural (-im) of majesty. But I’ve studied biblical Hebrew at the university, and can say with 100% certainty that they are wrong. The Hebrew word מַחֲּמַדִּים begins with ‘ma-‘ and not ‘mu-‘ and can therefore not be pronounced ‘MUhammadim’. It’s impossible! The correct pronunciation is ‘machamadim’ (one ‘m’). Further, it’s a noun and not a name, referring to THINGS that are lovely, pleasant and precious. We find the same word in Isaiah 64:11:

Our holy and beautiful house, where our fathers praised You, has been burned by fire; and all our PRECIOUS THINGS [machamadim] have become a ruin.

If machamadim is Muhammad then he has become a ruin. Does any Muslim agree with this? I don’t think so. In sum: machamadim is a NOUN and has nothing to do with a human being. So next time Zakir Naik says that Song of Solomon 5:16 is talking about Muhammad, you know he’s lying to you.

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). One of the most common texts Muslims use in order to prove this is Deuteronomy 18:18:

Yahweh said to me (Moses), ”They are right in what they have spoken. I will raise up for them a prophet like you from among their brothers. And I will put my words in his mouth, and he shall speak to them all that I command him. And whoever will not listen to my words that he shall speak in my name, I myself will require it of him.” (18:17-19)

Below I will present five reasons why this prophet can’t refer to Muhammad:

1) The text doesn’t say this prophet should be God’s FINAL prophet. It only says he should be a prophet like Moses. Nothing more! God could raise up thousands of prophets after he had fulfilled this promise. So when Muslims are using this text as a proof for Muhammad as God’s final prophet, they read more into it than what it says.

2) Was Jesus or Muhammad a prophet like Moses? Some Muslim arguments in favor of Muhammad are:

– Moses and Muhammad had an earthy father and mother. Jesus had only a mother.

– Moses and Muhammad got married and had children. Jesus did not.

But are these arguments valid? How many men from the time of Moses (c. 1400 BCE) until the time of Muhammad (c. 600 CE) had a father and a mother? How many got married and had children? MILLIONS!!! In other words, millions of men during that 2 000 years time period could fulfill the criteria to become a prophet like Moses. So these could not be the signs of a prophet like Moses. It’s impossible! So then what are the signs? We find the answer in the last chapter of Deuteronomy:

There has not arisen a prophet since in Israel like Moses, whom Yahweh knew face to face, none like him for all the signs and the wonders that Yahweh sent him to do in the land of Egypt, to Pharaoh and to all his servants and to all his land, and for all the mighty power and all the great deeds of terror that Moses did in the sight of all Israel. (34:10-12)

Here we find two criteria for being a prophet like Moses:

– To know Yahweh face to face.

– To do signs and wonders as Moses did.

Jesus fulfilled these criteria, while Muhammad didn’t. He didn’t know Yahweh at all, and he didn’t know him face to face. He always received words through an angel. And he didn’t do signs and wonders, a fact confirmed by the Quran (13:7; 20:133).

3) Muslims argue that the phrase ”from among their brothers” refers to Ishmael and not Isaac. But it’s actually the opposite. This phrase occurs five times in the Old Testament and is used only for the twelve tribes of Israel. The first time is in the previous chapter, Deuteronomy 17:15:

You may indeed set a king over you whom Yahweh your God will choose. One FROM AMONG YOUR BROTHERS you shall set as king over you. You may not put a foreigner over you, who is not your brother.

The children of Israel were commanded to choose a king ”from among your brothers”. If this refers to the descendants of Ishmael, then why did God only choose kings from the Jewish people? The reason is that ”from among your brothers” refers to the Jewish people themselves and not to Ishmael or any other nation.

4) The text says the promised prophet ”shall speak in my name” (Deuteronomy 18:19). But what name is the verse referring to? It’s the name Yahweh. But Muhammad never spoke in that name. He always spoke in the name of Allah, the supreme deity of the Quraysh tribe he and his father Abdullah (’slave of Allah’) belonged to. But that deity had nothing to do with the God of the Bible. 

5) Muslims are too late in claiming that it refers to Muhammad. About 600 years before the birth of Islam, Peter, the disciple of Jesus, told the people in Jerusalem that Jesus was the promised prophet:

Moses said, ”The Lord God will raise up for you a prophet like me from your brothers. You shall listen to him (Jesus) in whatever he tells you.” (Acts 3:22)

If Peter said that Jesus was the prophet like Moses, how can Muhammad be the one? Was Peter wrong, he who had been taught by Jesus for three and a half years? No, he knew very well that Jesus and not Muhammad was the long awaited prophet.

Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet [hades], lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Denna text är bekant för de flesta kristna och beskriver hur den rike mannen plågas obarmhärtigt i en eldsjö i hades, samtidigt som Lasarus befinner sig vid Abrahams sida. Men hur realistisk berättelsen än verkar finns det flera saker som talar för att det handlar om en liknelse och inte en bokstavlig skildring av två livsöden. Till att börja med är inte hades, som vi redan sett, synonymt med helvetet. Snarare är det en plats förknippat med döden och graven, där det inte finns något medvetande. Det måste betonas att Jesus inte kunde presentera en sanning som inte kan verifieras utifrån de tidigare skrifterna. Och tveklöst står denna berättelse i stark kontrast till undervisningen i GT, bland annat de texter som visar att människan inte har något medvetande i sheol (hades).

Vänd tillbaka, HERRE, rädda min (David) själ, fräls mig för din nåds skull. Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket [sheol]? (Ps 6:5-6) 

Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket [sheol], är du där. (Ps 139:8)

I graven [sheol] dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet. (Pred 9:10)

David sade att ingen tänker på HERREN i sheol. Utifrån parallellism är sheol här synonymt med döden. När han talade om att bädda åt sig i sheol handlar det onekligen om sömn. Att vara på denna plats är likställt med att sova. På samma sätt menade Salomo att sheol är en plats där man inte kan verka eller tänka. Är dessa texter förenliga med berättelsen om den rike mannen som beskrivs befinna sig i en eldsjö i hades? Som redan nämnts kunde inte Jesus undervisa en sanning som kontrasterade de tidigare skrifterna i GT. 

Det finns ett annat problem med berättelsen om den rike mannen och Lasarus, nämligen att deras fortsatta existens efter döden helt och hållet är beroende av en odödlig själ. Men som vi såg tidigare kommer denna lära från grekisk filosofi och inte från Bibeln. Dessutom, om den rike mannen och Lasarus representerar människors livsöden efter dödsögonblicket kan man undra vad syftet är med den framtida uppståndelsen och den slutliga domen. Om de goda kommer direkt till Abrahams sköte och de onda direkt till en eldsjö, har de då inte redan fått ut sin lön respektive sitt straff? Sade inte Abraham till den rike mannen att “du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga”? De har alltså redan blivit dömda. I Uppenbarelseboken står det att ”de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna” (20:12). Men problemet är att dessa böcker inte har öppnats än. Hur kan då den rike mannen redan ha blivit dömd och hamnat i ”helvetet”? 

Vidare står det att den rike mannen bad Abraham att “skicka Lasarus för att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga”. Men varifrån fick Lasarus sin fingerspets och den rike mannen sin tunga? I Predikaren står det att “stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån” (12:7). Om stoftet vänder åter till jorden efter människans död var kom då dessa kroppsdelar ifrån? E. W. Bullinger har tagit upp denna frågeställning i sin artikel The Rich Man and Lazarus: An Intermediate State?

There is the further difficulty as to how a man who has been actually buried, could think without a brain, or speak without a tongue. How can the spirit speak, or act apart from the physical organs of the body? This is a difficulty our friends cannot get over: and so they have to invent some theory (which outdoes the Spiritists’ invention of an “Astral body”) which has no foundation whatever in fact: and is absolutely destitute of anything worthy of the name “evidence” of any kind whatsoever. (1) 

Att den rike mannen och Lasarus skulle ha kroppsdelar i hades är knappast bibliskt. Paulus talar om ”himmelska kroppar och jordiska kroppar” (1 Kor 15:40), där de förra avser de kroppar som skall ges vid den framtida uppståndelsen. Men han nämner inget om ”mellanstadiekroppar” fram till denna eskatologiska tidpunkt.

Det som ytterligare visar att det handlar om en liknelse är de tidigare kapitlen. I kapitel 14 började Jesus berätta en mängd liknelser för sina åhörare där den första handlade om att inte välja främsta platsen vid bordet, åtföljt av liknelsen om den stora måltiden. I kapitlet efter berättade han liknelsen om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen. I kapitel 16 fortsatte han med liknelsen om den ohederlige förvaltaren, tillsammans med varningen att inte tjäna den ohederlige mammon. Varför skall det då ses som osannolikt att han, efter alla dessa liknelser, gick vidare med ännu en liknelse, nämligen den om den rike mannen och Lasarus? Dessutom är de inledande orden “det var en rik man …” (16:19) samma som i 16:1. Jesus riktade denna liknelse mot fariseerna, de som “älskade pengar, och de hånade honom” (16:14). Vem symboliserade den rike mannen om inte de fariseer som precis hade hånat honom. Vi får inte glömma vad Jesus sade till sina lärjungar: 

”Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse.” … Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt. (Mark 4:11-12, 34) 

Om Jesus normalt sett bara talade till folket i liknelser, varför skulle han då ha gett dessa fariseer en av Bibelns tydligaste beskrivningar av hur livet ser ut efter dödsögonblicket. I slutet av berättelsen om den rike mannen och Lasarus säger Jesus något många missar.

Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda. (16:27-31)

Abraham sade till den rike mannen att ”de (hans bröder) har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till”. Men även om Mose eller profeterna poängterar vikten av att ta sig an de svaga och fattiga i samhället, finns det ingenting i dessa böcker som varnar om ett straff likt det den rike mannen fick. Hur kunde då bröderna varnas för samma fasansfulla livsöde? Så även på denna punkt motsäger liknelsen om den rike mannen och Lasarus det som står i GT. Enligt Bullinger presenterade Jesus en icke-biblisk doktrin för fariseerna, en liknelse baserad på deras egen traditionella uppfattning om livet efter döden. 

He does not call it, or give it as one of His own Parables; but He at once goes on to give another example from the traditions of the Pharisees, in order to judge them out of their own mouth. A parable of this kind need not be true in itself, or in fact; though it must be believed to be true by the hearers, if not by the speaker. No more than Jotham’s parable of the Trees speaking (Judges 9:7-15). (2)

Bullinger menar att liknelsen har sin grund i en fariseisk tradition på Jesu tid, en tradition som inte nödvändigtvis behövde vara sann men betraktades som sann av dem själva. Men om den inte har sin grund i Bibeln, var kommer den i så fall från? Det mest sannolika är att den kommer från 1 Henoksboken, en bok många judar på Jesu tid var bekanta med.

I (Henok) looked into another place, and he pointed out to me toward the west another great and high mountain, of solid rock. And four hollow places were in it, having depth and exceedingly smooth, three of them were dark and one of them was bright, and a spring of water each in the midst of it. And I said, ”How smooth these hollow places are and very deep and dark in the vision?” Then Raphael, one of the holy angels who was with me, answered, and he said to me, ”These hollow places exist in order that the spirits of the souls of the dead might gather in them. In this very place they were judged, here all the souls of men are gathered. And these places were made for their reception until the day of their judgment, when the limits of time are set in which the great judgment will be on them … Here, their spirits were separated for this great torture until the great day of the judgment, the sufferings and the torments of those being cursed forever; it was the repayment of the spirits; there they will bind them forever.” (22:1-11)

Henok får se fyra håliga platser för de döda varav tre är mörka och en är ljus. Det stämmer överens med att Lasarus och den rike mannen kunde se varandra. Ytterligare samband med den rike mannens livsöde hittar vi i slutet av Henoksboken.

You, the dead of the sinners, whenever you die, they will say on your behalf: ”Blessed are sinners (who) have seen all their days in their life.” Even honourably they have died, and judgment did not happen in their life. You yourselves know that in Hades they will bring down their souls. And there they will be great distress and in darkness and in a trap and in flame burning, and into great judgment your souls will go in all the generations of the age. Woe to you; there is no rejoicing for you. (103:5-8)

Enligt författaren får de syndare som undgått straff på jorden sitt öde i ett brinnande hades, en plats som är långt ifrån trevlig. Men likväl kan inte dessa båda texter från 1 Henoksboken betraktas som faktiska sanningar eftersom de motsäger GT:s undervisning om människans livsöde efter döden (ovan). Som nämnts i inledningen är läran om själens odödlighet en produkt av grekisk filosofi. Enligt GT hamnar människan i ett sovande tillstånd fram till domens dag.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Talar detta emot de nära-döden-upplevelser många människor har haft? Inte nödvändigtvis. Gud kan mycket väl ge människor en nära-döden-upplevelse innan de går in i sitt sovande tillstånd. Men hur gör vi med namnet Lasarus i texten för ämnet? Skulle Jesus ha använt sig av en liknelse med ett specifikt namn om denna berättelse inte har sin grund i en verklig händelse? Även om det är sällsynt med personnamn i bibliska liknelser finns de ändå där (Hes 23:1-4).

Det finns dessutom två logiska förklaringar till varför Jesus valde just namnet Lasarus. Till att börja med är ”Lasarus” en grekisk variant av det hebreiska ”Elasar” (אלעזר) som betyder ”Gud hjälper”, vilket ger en antydan om att Gud var hans förtröstan. Detta i motsats till den rike mannen som förtröstade på sin rikedom. Dessutom, studerar vi tidsramen mellan liknelsen om den rike mannen och Lasarus med uppväckandet av Jesu vän Lasarus i Betania, ser vi att den var kort. När Jesus uppväckte Lasarus blev fariseerna, de som liknelsen i första hand var riktade mot, tydligt påminda om liknelsens avslutande ord.

Abraham sade till honom (den rike mannen): Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Eller som exegeten I. Howard Marshall uttrycket det: ”Miracles will not convince those whose hearts are morally blind and unrepentant; they will not be persuaded.” (3)

---

(1) http://www.tentmaker.org/books/OriginandHistory.html   2021-06-18

(2) ibid.

(3) Marshall, I. Howard. The Gospel of Luke (The New International Greek Testament Commentary), Wm. B. Eerdmans Publishing Co, 1978, s. 640.