Författare: Truthseeker

When Allah will say, ”O Jesus son of Mary, recall My favor upon you and upon your mother, how I supported you with the Holy Spirit. You spoke to the people from the crib, and in maturity. How I taught you the Scripture and wisdom, and the Torah and the Gospel. And recall that you molded from clay the shape of a bird, by My leave, and then you breathed into it, and it became a bird, by My leave.”

Först står det att Jesus ”spoke to the people from the crib”. Men det står ingenstans i Nya testamentet att Jesus som spädbarn talade till folket från en krubba. Så var fick Muhammad detta ifrån? Det mest troliga är att han fick det från skriften Arabic Infancy Gospel författad någon gång på 500-talet v.t.

We find what follows in the book of Joseph the high priest, who lived in the time of Christ. Some say that he is Caiaphas. He has said that Jesus spoke, and, indeed, when He was lying in His cradle said to Mary His mother: I am Jesus, the Son of God, the Logos, whom you have brought forth, as the Angel Gabriel announced to you; and my Father has sent me for the salvation of the world. (1)

Därefter står det i 5:110 att ”you (Jesus) molded from clay the shape of a bird”. Men inte heller detta kommer från Bibeln, utan orden är inspirerade av skriften Infancy Gospel of Thomas från mitten av det andra århundradet v.t. 

This child Jesus, when five years old, was playing in the ford of a mountain stream; and He collected the flowing waters into pools, and made them clear immediately, and by a word alone He made them obey Him. And having made some soft clay, He fashioned out of it twelve sparrows … Joseph, coming to the place and seeing, cried out to Him, saying: Why do you do on the Sabbath what it is not lawful to do? And Jesus clapped His hands, and cried out to the sparrows, and said to them: Off you go! And the sparrows flew, and went off crying. (2)

Att Jesus, vid fem års ålder, skulle ha gjort tolv sparvar av lera och gett dem liv låter gulligt, men är likväl en påhittad berättelse. Ett sådant mirakel kan logiskt sett inte ha skett eftersom det var först vid 30 års ålder, efter att Guds Ande kom över honom vid dopet (Matteus 3:16), som Jesus började göra mirakler (Apostlagärningarna 10:38). Jesus kunde alltså inte ha gjort en fågel av lera vid fem års ålder. Förmodligen hade Muhammad hört berättelsen av någon, trodde den kom från Bibeln, och tog därför med den i Koranen. Men det visar att han inte hade förmågan att skilja mellan det som var sant och det som var påhittat. Och det är inget bra kännetecken för någon som säger sig vara Guds sista profet.

---

(1) www.newadvent.org/fathers/0806.htm

(2) www.newadvent.org/fathers/0846.htm

 

The angels called out to him (Zechariah), as he stood praying in the sanctuary: ”Allah gives you good news of John; confirming a Word from Allah, and honorable, and moral, and a prophet; one of the upright.” He said, ”My Lord, how will I have a son, when old age has overtaken me, and my wife is barren?” He said, ”Even so, Allah does whatever He wills.” He said, ”My Lord, give me a sign.” He said, ”Your sign is that you shall not speak to the people for three days, except by gestures. And remember your Lord much, and praise in the evening and the morning.”

Enligt Koranen var det flera änglar som kom till Sakarias med den goda nyheten att han skulle få en son (Johannes döparen). Men enligt Bibeln var det enbart ängeln Gabriel som mötte honom. Tecknet för Sakarias var att ”you shall not speak to the people for three days”. Men detta stämmer inte med Bibeln som säger att han var stum under nästan ett helt år.

En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud, fick han vid den sedvanliga lottningen uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan rökelseoffret bars fram. Då visade sig för honom en Herrens ängel, som stod till höger om rökelsealtaret … Ängeln svarade honom: “Jag är Gabriel som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta glada budskap. Och se, du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag detta sker, därför att du inte trodde mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.” … Någon tid därefter blev hans hustru Elisabet havande … På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: “Nej, han skall heta Johannes.” De sade då till henne: “I din släkt finns det ingen som har det namnet.” Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: “Johannes är hans namn”, och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. (Lukas 1:18-20, 24, 59-64)

Elisabet blev havande en tid efter att ängeln Gabriel kom med det glada buskapet till Sakarias. Hon var sedan gravid i cirka nio månader, och därefter gick det ytterligare åtta dagar innan Johannes skulle omskäras. Först då ”öppnades hans mun och hans tunga löstes”. Koranens redogörelse skiljer sig alltså markant från den bibliska. Och eftersom Bibelns version är den ursprungliga är det alltså Koranens version som är felaktig. 

Recall when Moses said to his people, ”Allah commands you to sacrifice a heifer.” They said, ”Do you make a mockery of us?” He said, ”Allah forbid that I should be so ignorant.” They said, ”Call upon your Lord to show us which one.” He said, ”He says she is a heifer, neither too old, nor too young, but in between. So do what you are commanded.” They said, ”Call upon your Lord to show us what her color is.” He said, ”He says she is a yellow heifer, bright in color, pleasing to the beholders … neither yoked to plow the earth, nor to irrigate the field; sound without blemish.”

Enligt Koranen sade Mose till Israels folk att offra ”a yellow heifer, bright in color, pleasing to the beholders”. Men detta stämmer inte med Bibeln.

HERREN talade till Mose och Aron. Han sade: “Detta är en lagstadga som HERREN har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har någon defekt och som inte har burit något ok.” (4 Mosebok 19:1-2)

För många kan det ses som irrelevant om kvigan var gul eller röd. Men skillnaden är mycket viktigare än man tror eftersom den röda färgen representerar blodets försonande kraft (3 Mosebok 17:11). Vidare avslöjar sura 2:67-71 en viktig skillnad mellan Bibeln och Koranen. I Bibeln förklaras det oftast varför Gud befaller vissa saker. Men det gör inte Koranen, och det visar att den är bristfällig. Den är inte komplett i sig själv utan är beroende av information från Bibeln. I Koranen står det inte varför kvigan skulle offras, till skillnad mot Bibeln som säger att 

en man som är ren ska samla ihop askan efter (den röda) kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den ska förvaras åt Israels barns församling för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer. (4 Mosebok 19:8)

Uppenbarligen trodde inte Muhammad på blodets försonande kraft när han (genom sin skrivare Zayd ibn Thabit) skrev sura 2. Och därför valde han en annan färg än den röda, samt hoppade över att det handlade om ett syndoffer. 

---

 

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (surah 7:157). In this post I will deal with Kedar and Sela in Isaiah 42:11. But in order to understand this verse properly, we have to study the context:

Sing to Yahweh a new song, his praise from the end of the earth, you who go down to the sea, and all that fills it, the coastlands and their inhabitants. Let the desert and its cities lift up their voice, the villages that KEDAR inhabits; let the habitants of SELA sing for joy, let them shout from the top of the mountains. Let them give glory to Yahweh, and declare his praise in the coastlands. (42:10-12)

The text begins with ”Sing to Yahweh a new song”. Then it says that Sela will sing for joy, and Kedar will most likely do the same. Both will give glory to Yahweh, the God of Israel. Does this sound like a prophecy about Muhammad? No, definitely not! To sing to God’s glory is considered haram in Islam, and Yahweh is not even recognized as God’s name. So what’s going on in this passage? Isaiah 42 begins in the following way:

Behold, MY SERVANT, whom I (i.e. Yahweh) uphold; MY CHOSEN one in whom my soul delights. I have put my Spirit upon him; He will bring forth justice to the nations. (42:1)

The two expressions ”my servant” and ”my chosen” are primarily referring to the children of Israel (41:8; 44:1), but also to their promised Messiah (Matthew 12:18). Later in the same chapter, God promises that the Messiah will be a light for the nations (i.e. not only for the children of Israel):

I am Yahweh; I have called you (the Messiah) in righteousness; I will take you by the hand and keep you; I will give you pas a covenant for the people, a light for the nations, to open the eyes that are blind, to bring out the prisoners from the dungeon, from the prison those who sit in darkness. (6-7)

What the text is saying is actually happening today. The Messiah (Jesus) has become a light for the nations, reaching to Kedar and Sela. And all those who receive him ”sing to Yahweh a new song”. Jesus is leading them out of their spiritual darkness into God’s glorious light. So Isaiah 42 is a prediction of the coming of the Messiah and has nothing to do with Muhammad.

This Quran could not have been produced by anyone other than Allah. In fact, it is a confirmation of what preceded it, and an elaboration of the Book. There is no doubt about it-it is from the Lord of the Universe. (Sura 10:37)

På flera ställen i Koranen står det att ”it is a confirmation of what preceded it” (2:89, 101; 3:3; 4:47; 5:48; 35:31). Koranen gör alltså anspråk på att vara en bekräftelse av det som står skrivet i Bibeln, i både Gamla och Nya testamentet. Men stämmer detta vågade anspråk? Nej, absolut inte! Låt oss se på två viktiga ämnen i Bibeln, där det första har med vår tillbedjan av Gud att göra.

När de som bar HERRENS ark hade gått sex steg framåt, offrade han (David) en tjur och en gödkalv. Själv dansade David med all kraft inför HERRENS ansikte. (2 Samuel 6:13-14)

Han (Gud) lade en ny sång i min (Davids) mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på HERREN. (Psalm 40:4)

En psalm (av David), en sång för sabbatsdagen. Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa. (Psalm 92:1-4)

Bibeln uppmanar oss att sjunga, dansa och spela instrument till Guds ära. Det betyder inte att man alltid måste göra det, men det är uttryckssätt som behagar Gud och ger välsignelse för var och en som gör det. Men uppmaningar likt dessa går inte att hitta i Koranen. Så på vilket sätt är den en bekräftelse på det som står skrivet i Bibeln? Ett annat, ännu viktigare område, är Jesu död och uppståndelse.

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. (Matteus 16:21)

Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. (Lukas 24:19-20)

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. (1 Korintierbrevet 15:3-4)

Listan med texter som handlar om Jesu död och uppståndelse skulle kunna göras mycket längre, men dessa tre visar ändå tydligt vad huvudbudskapet i Nya testamentet är. Men här är Koranen inte bara tyst utan den säger istället det motsatta, nämligen att ”they did not kill him, nor did they crucify him” (sura 4:157). Så på vilket sätt är den en bekräftelse på det som hände Jesus? Sanningen är att den istället är en motsägelse av det som står i Bibeln. Dessutom är det mycket i Koranen som inte ens kommer från Bibeln.

When Allah will say, ”O Jesus son of Mary, recall My favor upon you and upon your mother, how I supported you with the Holy Spirit. You spoke to the people from the crib, and in maturity.” (Sura 5:110)

Det finns inte, och har aldrig funnits, någon händelse i Bibeln där Jesus talade till folket som spädbarn. Så det som står i sura 5:110 saknar helt biblisk grund. Så nej, Koranen är ingen bekräftelse av Bibeln. I de åtföljande artiklarna kommer många fler exempel att presenteras där Koranen tydligt motsäger det som står i Bibeln. Och nej, inga av dessa texter har blivit ändrade av judar eller kristna. Forskare vet nämligen vilka texter i Bibeln som har ändrats och vilka som inte har det.

Den allmänna uppfattningen inom islam är att Koranen är helt fri från felaktigheter. Bibeln anser man däremot som korrupt och därför saknar trovärdighet. Den enda boken man därför kan lita på är Koranen. Men som vi skall se i de åtföljande artiklarna är detta lååååångt ifrån sant. Koranen innehåller mängder av felaktigheter. Ja, hade muslimerna känt till alla dess fel hade de kastat den i soptunnan.

I huvudsak har jag använt mig av Talal Itanis engelska översättning av Koranen (utgiven av ClearQuran.Com) i de följande artiklarna.

Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära (härlighet) [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.

Denna text används emellanåt som bevis för Jesu Gudom och behöver därför behandlas. Jag har här valt det grekiska ordet doxa från den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) istället för den hebreiska motsvarigheten kavod. Anledningen är att det är just doxa som används i NT, bland annat i det kapitel vi snart kommer att se närmare på: ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet [doxa] som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5). Men innan dess behöver vi studera kontexten till Jes 42:8. Betydelsen av kontexten kan aldrig poängteras tillräckligt.

I Jes 42:8 säger Gud att han inte ger sin ära (härlighet) åt någon annan. Och eftersom Jesus talade om ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till”, drar många slutsatsen att Jesus måste vara Gud. Kan det bli mer tydligt? Men i så fall borde det innebära att det var Jesus, i form av Gud, som uttalade orden ”jag ger inte min ära (härlighet) åt någon annan” i Jes 42:8. Men hur får man i så fall ihop det med de inledande orden i samma kapitel där Messias (Jesus) beskrivs som en utvald tjänare åt Gud, samt att Gud har låtit sin Ande komma över honom?

Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken … Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du skall öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker. Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära [doxa] åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. (42:1-8)

Gud säger här om Messias ”min tjänare” och ”min utvalde”, ord citerade i Matt 12:18 med anspelning på Jesus. Men om Jesus är Guds utvalde tjänare, då kan han knappast vara den Gud som uttalade orden i 42:8. Lägg märke till att Gud säger ”jag ger inte min ära åt någon annan”. Onekligen tillhör äran Gud och inte hans tjänare Jesus. Låt oss gå vidare med att studera kontexten till Jesu ord i Joh 17:5. 

Den härlighet [doxa] som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett … Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet [doxa] som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd. Rättfärdige Fader, världen har inte lärt känna dig, men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem. (17:22-26)

Den härlighet (doxa) Jesus äger har blivit honom given, vilket innebär att den inte är hans på grund av ett gudomligt anspråk. Det handlar om en delegerad härlighet. Ett liknande exempel hittar vi i Jes 43 där Gud säger att ”jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare” (43:10). Men även om det inte finns någon annan frälsare än Gud, finns det likväl många frälsare i GT (Dom 3:9, 15; 2 Kung 13:5; Neh 9:27; Oba 1:21). Och därför står det också i NT att ”honom (Jesus) har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel” (Apg 5:31). Gud, den ende frälsaren, har delegerat uppdraget som frälsare åt Jesus. På samma sätt behöver vi förstå Jes 42:8.

Jesus säger vidare i Joh 17 att ”jag har gjort ditt namn känt för dem”. Vilket namn handlar det om? Utan tvekan handlar det om Guds namn JHWH, vilket betyder att Jesus inte kan vara JHWH. Han kan inte säga ”ditt namn” till Fadern och samtidigt mena att han själv är JHWH. Därmed kan han inte ha varit den Gud som uttalade orden i Jes 42:8. Paulus skriver att ”Gud, den ende vise, tillhör äran [doxa], genom Jesus Kristus, i all evighet” (Rom 16:27). Äran tillhör Gud, men får sitt uttryck genom Jesus Kristus, d.v.s. han som Gud har smort till att vara världens frälsare. Men hur skall vi förstå Jesu ord ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5)? Hur kunde han få Guds härlighet innan världen var till? Orden påminner om visheten i den judiska tolkningstraditionen.

Wisdom praises herself, and tells of her glory in the midst of her people. In the assembly of the Most High she opens her mouth, and in the presence of his hosts she tells of her glory. (Syr 24:1-2)

I Joh 1:14 tog logos/visheten sin boning i Jesus, och blev därmed visheten förkroppsligad. Det han gör i Joh 17:5 är att tala å visheten vägnar. Vi behöver förstå NT utifrån ett hebreiskt perspektiv och inte utifrån vårt moderna västerländska sätt att tolka dess texter (se även Johannesevangeliet 17:5).

The gospel of Barnabas is a book Muslims claim to be the true gospel of Jesus. It depicts Jesus in ways that mostly contradicts the biblical stories and instead corresponds with the stories in the Quran. In some places it even contradicts the Quran itself. Since it was translated into Arabic in 1908 it has been widely spread in the Muslim world. Barnabas, the one who claims to be the author, describes himself to be one of Jesus’ twelve disciples. But the book contains so many errors, both geographical, historical and theological, that it is hard not to laugh when reading it. I will present a few of them here. In chapter 3 the author gives an account of the time prior the birth of Jesus.

There reigned at that time in Judaea Herod, by decree of Caesar Augustus, and Pilate was governor in the priesthood of Annas and Caiaphas. Wherefore, by decree of Augustus, all the world was enrolled; wherefore each one went to his own country, and they presented themselves by their own tribes to be enrolled. Joseph accordingly departed from Nazareth, a city of Galilee, with Mary his wife, great with child, to go to Bethlehem (for that it was his city, he being of the lineage of David), in order that he might be enrolled according to the decree of Caesar.

The historical error here is that Pontius Pilate was not governor at the time of Jesus’ birth. He was governor in Judea from 26 to 36 CE, i.e. about 30 years after Jesus was born. If Barnabas was born in Israel and walked with Jesus, he would have known this historical fact. The author goes on and writes in chapter 20 that Jesus went by boat to Nazareth.

Jesus went to the sea of Galilee, and having embarked in a ship sailed to his city of Nazareth; whereupon there was a great tempest in the sea, insomuch that the ship was nigh unto sinking. 

But if you look on a map you will quickly realise that this cannot be a true story. It is impossible to go by boat to Nazareth because the city is situated inland, far from the sea of Galilee. This means that the so-called Barnabas could not have been there with Jesus. It’s obvious that he didn’t know the geography of Galilee. In chapter 42 Christians will find one of the most controversial theological statements in this so-called true gospel.

Then the disciples wept after this discourse, and Jesus was weeping, when they saw many who came to find him, for the chiefs of the priests took counsel among themselves to catch him in his talk. Wherefore they sent the Levites and some of the scribes to question him, saying: ”Who are you?” Jesus confessed, and said the truth: ”I am not the Messiah.”

Here the author seems to be confused, because in the introduction of his book he writes the following.

Dearly beloved, the great and wonderful God hath during these past days visited us by his prophet Jesus Christ in great mercy of teaching and miracles.

He must have forgotten (or was confused) that the titles ”Messiah” and ”Christ” are the same. Even if the first comes from a Hebrew word and the second from a Greek word, they both have the same meaning. So according to the author, Jesus is the Messiah and at the same time is not the Messiah. Hmmm! In chapter 105 he mentions how many heavens there are.

I tell you, then, that the heavens are nine and that they are distant from one another even as the first heaven is distant from the earth, which is distant from the earth five hundred years’ journey.

The statement ”the heavens are nine” contradicts the Quran which says that ”he completed them as seven heavens within two days and inspired in each heaven its command” (sura 41:12). In chapter 145 the author goes on by mentioning the Pharisees during the time of the prophet Elijah.

As God liveth, in the time of Elijah, friend and prophet of God, there were twelve mountains inhabited by seventeen thousand pharisees; and so it was that in so great a number there was not found a single reprobate, but all were elect of God.

The problem is that there were no Pharisees at the time of Elijah (9th century BCE). This political and religious group entered the scene in the middle of the 2nd century BCE. So this is another historical error made by the so-called Barnabas. It is obvious that he wasn’t a disciple of Jesus, and didn’t know the Jewish history. In chapter 152 the author describes an encounter between Jesus and some Roman soldiers in Jerusalem.

They (the Roman soldiers) were fain to stretch forth their hands against Jesus. Then said Jesus: ”Adonai Sabaoth!” Whereupon straight-way the soldiers were rolled out of the Temple as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine; insomuch that now their head and now their feet struck the ground, and that without anyone touching them. And they were so affrighted and fled in such wise that they were never more seen in Judaea.

The author says that the soldiers were rolled ”as one rolleth casks of wood when they are washed to refill them with wine”. But at the time of Jesus casks of wood were not used to store wine. Wine was always stored in wineskins and terracotta jars. It would take some centuries before casks of wood would come in use.

In sum: because of all the errors in the gospel of Barnabas it can’t be considered a reliable book. And the errors I have presented here are only a fragment of all there are. Because of all the geographical, historical and theological errors this so-called Barnabas made, he could not have been living in Israel and be one of Jesus’ disciples. It’s impossible! According to scientists it was probably not written earlier than the 14th century CE in Europe. Because of all the errors it contains this seems very likely. 

Om det finns en plats i Bibeln som skulle kunna förknippas med ett evigt lidande är det Gehenna. Ordet kommer av det grekiska geena (γεεννα) och avser Hinnoms sons dal söder om Jerusalem. Platsen kallades även Tofet på Bibelns tid och var en plats där man periodvis offrade barn till avguden Molok. På grund av allt det avskyvärda platsen var förknippad med blev den till en avskrädesplats där elden ständigt brann. Men det var inte bara skräp som kastades där utan även lik av avrättade brottslingar som inte hade någon begravningsplats. Elden som ständigt brann var nödvändig för att förruttnelsen av liken inte skulle förpesta luften. Det som sedan blev över livnärde sig maskarna på. Historieskrivaren Josephus antyder i sitt verk Wars att Hinnoms sons dal fylldes med liken av de judar som dog under den romerska belägringen av Jerusalem åren 69-70 v.t.

I den grekiska texten till NT återfinns Gehenna tolv gånger, men är inte någonstans tydligt förknippad med ett evigt helvete. Jesus använde det bara vid fyra eller fem tillfällen (resten är upprepningar) under sin tjänst på ca 3,5 år. Jakob, ledaren för församlingen i Jerusalem, använde det en gång när han förklarade att den onda tungan får sin eld från Gehenna. Det är vidare förvånande att Johannes Döparen, som predikade i skarpa ordalag inte använde sig av detta ord. Inte heller gjorde Paulus det i sina tretton brev. Likadant var det med Petrus, Judas och Johannes. Ingen av dem använde Gehenna i sina skrifter. På samma sätt finns det inte heller i Apostlagärningarna, trots att denna bok omspänner en 30-årig period av församlingsplantering och undervisning. Varför denna märkliga tystnad om Gehenna representerar den plats där människor förväntas uthärda biljarders och åter biljarders år av lidande? Ville inte dessa författare varna människor för det fruktansvärda livsöde som väntade dem?  

Studerar vi första texten i NT där Gehenna förekommer upptäcker vi något märkligt. Jesus sade att “den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna” (Matt 5:22). Vilken enorm skillnad det är i straff mellan dessa båda brott. I det första fallet döms han “endast” skyldig inför Stora rådet, medan han i det andra fallet döms till det brinnande Gehenna. Men hur kan skillnaden i straff vara så pass stor om skillnaden i brott är så pass liten? De handlar i grund och botten om samma sak, nämligen att man med munnen förbannar sin broder. Var hittar vi proportionen mellan brottet och det utmätta straffet? Som vi tidigare sett står Guds rättvisa straffdomar alltid i proportion till de synder en människa begår. Om en människa begår ett brott som förtjänar döden och sedan avrättas, är detta ett straff som står i proportion till det begångna brottet. Men däremot finns det ingen proportion i att låta han/hon plågas i all evighet. 

I Mark 9:48, en av de få texter Jesus talade om Gehenna, står det att Gehenna var en plats där “deras mask inte dör och elden inte släcks”. Versen används ofta av förespråkare för helvetesläran som bevis för de ogudaktigas eviga plåga. Men faktum är att det inte står något om en evig plåga utan bara att masken inte skall dö och elden inte utsläckas. Om vi skall förstå vad Jesus menade måste vi gå till den text i GT han hänvisade till.

Liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. (Jes 66:22-24)

Jesaja profeterade att de människor som en dag skall få del av Messias rike “skall gå ut och se liken av de som har avfallit”. Det är alltså lik de skall se och inte plågade människor. Och det är på denna plats ”deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas”. När Jesus berättade detta för sina åhörare förstod de vad han menade. De visste att han talade om platsen söder om Jerusalem, där skräp och lik av brottslingar förtärdes av lågorna. Men det var absolut inte en plats de förknippade med ett evigt lidande. Det som ytterligare visar att Gehenna inte handlar om helvetet är Jesu egna ord:

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28)

Det grekiska ordet apollymi betyder ”förgöra” och ”utplåna”. Gud kommer en dag att förgöra/utplåna både kropp och själ i Gehenna. Hur mycket lidande blir det då kvar? Inget! I den motsvarande texten i Lukas säger Jesus att ”frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna” (12:5). Både kropp och själ är alltså döda när de kastas i Gehenna.

Två grekiska ord som är viktiga att studera för att rätt kunna förstå helvetesläran är substantivet aion (αἰών) och adjektivet aionios (αἰώνιος). Ofta översätts de med ord som “evig” och “evigt”. Men varken aion eller aionios har denna specifika evighetsbetydelse. Istället representerar de en odefinierbar tidslängd som kan vara antingen lång eller kort. Exegeten Marvin R. Vincent förklarar detta i sin Word Studies in the New Testament.

Ἀιών, transliterated aeon, is a period of time of longer or shorter duration, having a beginning and an end, and complete in itself. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time … The length of the aeon depends on the subject to which it is attached. It is sometimes translated world; world representing a period or a series of periods of time  … The word always carries the notion of time, and not of eternity. It always means a period of time. Otherwise it would be impossible to account for the plural, or for such qualifying expressions as this age, or the age to come. It does not mean something endless or everlasting … The adjective αἰώνιος in like manner carries the idea of time. Neither the noun nor the adjective, in themselves, carry the sense of endless or everlasting … Ἀιώνιος means enduring through or pertaining to a period of time. Both the noun and the adjective are applied to limited periods. (1)

I slutändan är det kontexten som avgör hur lång tidsperiod aion och aionios avser. Handlar det om Gud får man dra slutsatsen att orden har evighetsbetydelse. Men handlar det om begränsade varelser är det mer troligt att det syftar på en begränsad tid. Låt oss även se hur Theological Dictionary of the New Testament (TDNT) förklarar ordet aion och aionios:

Only in the light of the context can it be said whether αἰών means “eternity” in the strict sense or simply “remote” or “extended” or “uninterrupted  time.” Thus in Lk. 1:70 and Ac. 3:21 οἱ ἅγιοι ἀπ̓ αἰῶνος προφῆτι means “the holy prophets of old time.” … In order to bring out more fully the stricter concept of eternity, religious usage generally prefers the plural … Also designed to emphasise the concept of eternity is the twofold use of the term in the formula εἰς τῶν αἰῶνα τοῦ αἰῶνος (Hb. 1:8). In 21 passages this twofold use is linked with the plur., thus giving rise to the distinctive formula of the Pauline Epistles and Revelation (cf. also Hb. 13:21; 1 Pt. 4:11; 5:11) … αἰών has the full significance of eternity when it is linked with the concept of God. (2)

TDNT uppger visserligen att aionios har en evighetsbetydelse, men att ”the concept of eternity is weakened in χρόνοι αἰώνιοι, R. 16:25; 2 Tm. 1:9; Tt. 1:2”. Så i slutändan blir det ändå kontexten som får avgöra hur lång tid aion och aionios avser, om det är evigt eller tidsbegränsat. Låt oss se på några ytterligare exempel från Bibeln:

Finns det något om vilket man säger: ‘Se, detta är nytt,’ så har det redan funnits i gamla tider [aion] som varit före oss. (Pred 1:10)

Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan [aion] hade lovat genom sina heliga profeters mun. (Luk 1:69-70)

Vill du hålla dig på forntidens [aionios] väg, där fördärvets män gick, män som rycktes bort i förtid, och som en ström flöt deras grundval bort. (Job 22:15-16 [LXX])

Flytta inte en gammal [aionios] gränssten som dina fäder har rest. (Ords 22:28 [LXX])

Men hur gör vi med de texter som klart och tydligt verkar visa att människor går ett evigt straff till mötes. Ett sådant exempel är Jesu berättelse om när Människosonen skall skilja fåren från getterna (Matt 25:31-46). Det blir högst ödesdigert för dessa ”får” som inte får ta del av Guds frälsning.

Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga [aionios] elden som är beredd åt djävulen och hans änglar … Och dessa skall gå bort till evigt [aionios] straff, men de rättfärdiga till evigt [aionios] liv. (Matt 25:41, 46)

Vad menas med att elden och straffet är eviga? Att elden är evig betyder inte att människornas lidande kommer att vara i evighet. Som vi redan sett har inte aionios i sig själv någon evighetsbetydelse utan står för en odefinierbar tidsperiod, lång eller kort. Dessutom står det inte att dessa skall dömas till ett evigt lidande utan till ett evigt straff. Förståelsen är att när dessa människor har upphört att existera blir straffet evigt i betydelsen att det aldrig går att återkalla. De får inte en ny chans utan har för evigt upphört att finnas till. Här får vi inte glömma Jesu tidigare ord att 

var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva (förgöra) [apollymi] både själ och kropp i Gehenna. (Matt 10:28) 

Om Jesus berättade att Gud kan förgöra både kropp och själ i Gehenna, då kunde han inte predika om ett evigt helvete några kapitel senare. Nej, om Gud en dag skall förgöra ogudaktiga människor i Gehenna, då kan han inte samtidigt plåga dem i all evighet. Det går inte att överskatta betydelsen av kontexten, vilket är den absolut viktigaste tolkningsregeln när man studerar Bibeln.

---

(1) Vincent, Marvin R. Word Studies in the New Testament, vol. IV. Charles Scribner’s Sons, New York, 1900, s. 58-59.   https://archive.org/details/cu31924092322555/page/n65/mode/2up?q=everlasting

(2) Sasse 1964, ”αἰών, αἰώνιος” TDNT 1:198-209.

If Muhammad is God’s final prophet, then he MUST be predicted in the Bible (7:157; 61:6). In this post I will deal with the Comforter in John 14:

I will ask the Father, and he will give you another Comforter, to be with you forever, even the Spirit of truth … The Comforter, the holy Spirit, whom the Father will send in My name, He will teach you all things, and bring to your remembrance all that I said to you. (14:16-17, 26)

I will give five reasons why this Comforter can’t refer to Muhammad:

1) Jesus didn’t mention anything of a ‘final prophet’ in John 14. In reality, anyone can be a comforter, including a coach, a doctor or a teacher. So when Muslims say that he was foretelling the coming of Muhammad as God’s final prophet, they read much more into the text than what it actually says.  

2) Earlier in the same gospel, Jesus said that ”salvation is from the Jews” (4:22), which means that salvation is not from the Arabs. So why would Jesus refer to the Arab guy Muhammad in John 14? The truth is that he didn’t.

3) Jesus called the Comforter the SPIRIT of truth. Was Muhammad a spirit? No, he was a human being like the rest of us. In surah 18:110, Allah tells Muhammad; ”Say, ‘I am only a human like you.'” This means he could not have been this Comforter. 

4) By saying ”the Comforter, the holy Spirit” (14:26), Jesus showed that these two titles are synonymous, i.e. the Comforter is the same as the holy Spirit (and the Spirit of truth). 

5) Jesus promised his disciples that the Comforter would ”bring to your (the disciples) remembrance all that I said to you”. How could Muhammad have fulfilled this when he was born 600 years later and more than 700 miles from Jerusalem? He couldn’t!  

Then raises the question: when was Jesus’ promise of the Comforter fulfilled? It was fulfilled in Jerusalem (not Mecca) a few weeks after his death and resurrection:

When the day of Pentecost arrived, they (the disciples) were all together in one place. And suddenly there came from heaven a sound like a mighty rushing wind, and it filled the entire house where they were sitting. And divided tongues as of fire appeared to them and rested on each one of them. And they were all filled with THE HOLY SPIRIT and began to speak in other tongues as THE SPIRIT gave them utterance. (Acts 2:1-4)

Jesus had promised his disciples that the Comforter would be with them forever. And now, from this day onwards, it became a reality. Muhammad could impossibly have fulfilled this. In sum: John 14 is a prediction of the holy Spirit dwelling in Jesus’ disciples, and has nothing to do with a guy living in Saudi Arabia 600 years later.